Anders Gustaf Danielsson

Född:1849-12-23 – (i Åkesäter, Skara stift.)
Död:1926-03-16 – Indien (i Chhindwara)

Präst, Översättare, Missionär


Band 10 (1931), sida 233.

Meriter

Danielsson, Anders Gustaf, f. 23 dec. 1849 å Åkesäter, Säter, Skara stift, d. 16 mars 1926 i Chhindwara. Föräldrar: lantbrukaren Daniel Pettersson och Charlotta Svensdotter. Elev vid Johannelunds missionsinstitut 29 okt. 1872; utexaminerad som lekmannamissionär 1 juni 1877. Invigd till missionär för Indien 23 sept. 1877; avreste till Indien 25 sept. 1877; stationerad i Saugor 1878—våren 1883, i Betul (Baitol) 1883—apr. 1884, i Narsingpur 1884—jan. 1886 och i Chhindwara från 1886; stationsföreståndare därstädes 1886—1905 och 1914—16 samt tillika seminarieföreståndare 1898—1907; vistades i Sverige och England 1890 —91; enl. K. M:ts tillstånd 31 dec. 1890 prästvigd i Uppsala 24 maj 1891 för tjänstgöring på missionsfältet; missionärskonferens-ordförande 1897—1921; tillbragte semester på Nya Zeeland 1910 —11; pensionerad från 1 jan. 1921. Teol. hedersdoktor i Uppsala 31 maj 1911.

Gift 1) 3 dec. 1880 med lärarinnan Lovisa (Louise) Charlotta Hellenius, f. 1 okt. 1852 å Norr-Hellby gård, Vaksala socken, d. 4 juni 1882 i Saugor, dotter till nämndemannen Erik Persson i Vaksala och Johanna Andersdotter; 2) 18 mars 1884 med zenanamissionären i Skotska frikyrkans mission i Indien Margaret Mac Kay, f. 9 juli 1852 i Fordyce, Skottland, d. 1 juli 1924 i Chhindwara, dotter till pastorn i skotska frikyrkan Mac Kay.

Biografi

Då det av Evangeliska fosterlandsstiftelsen år 1866 upptagna missionsarbetet i Östafrika till följd av de ständiga politiska oroligheterna i Abessinien icke tycktes erbjuda tillräckliga utvecklingsmöjligheter, begynte man i mitten av 1870-talet se sig om efter ett nytt arbetsfält, där den i Sverige väckta missionskärleken kunde göra sig gällande. Man stannade i sitt val vid ett område inom de i hjärtat av Främre Indien belägna Centralprovinserna. Det folk, man där särskilt ville nå med evangeliet, var gonderna, de kulturellt och religiöst tämligen lågt stående ättlingarna av landets urgamla, nu sedan århundraden av hinduerna undertryckta befolkning. Inom hela det område, Centralprovinsernas nordvästra del, som påtänktes, fanns blott en enda evangelisk missionsstation, tillhörande skotska frikyrkan, och dess ledning hade på tillfrågan förklarat sig med glädje hälsa de nya missionsarbetarna välkomna. Så beslöts då år 1877 det nya missionsarbetets upptagande. Fyra missionärer utsändes, tre prästvigda och en lekman. Den senare var D., som just då utexaminerats från Johannelundsinstitutet.

Efter sin ankomst till Indien vid jultiden 1877 vistades de fyra svenskarna inemot ett år på den ovannämnda skotska missionsstationen, Chhindwara, i och för språkstudier. Då de i okt. 1878 ansågos  kunna begynna arbeta på egen hand, slogo de sig ner på tvenne norr om Chhindwara belägna platser, Narsingpur och Saugor. Till den sistnämnda staden fick D. nu en tid framåt sin verksamhet förlagd. Mest ägnade han sig till en början åt predikoresor i omnejden. Under en sådan vann han genom sin förkunnelse en ung bramin, vilken efter någon tids särskild undervisning för D. blev döpt år 1880. Detta var missionens förstlingsfrukt här ute. Att det blev en hindu och icke en gond sammanhänger med förhållandena å missionsfältet. Att bedriva mission enbart bland gonderna, såsom man hemma i Sverige avsett, visade sig omöjligt. Huvudparten av befolkningen utgöres av hinduer. Gonderna bo spridda bland dem och ha såväl i fråga om religion som språk rönt starkt inflytande från den härskande rasen. Missionen kunde ej gå hinduerna förbi. Men detta komplicerade problemet i hög grad för missionärerna. Minst tvenne språk måste de, förutom engelskan, behärska, hihdi och gondi. Och i religiöst avseende hade de trenne fronter att kämpa på, hinduismen bland de härskande klasserna, animismen bland gonderna samt islam, som inom alla folklager vunnit stor utbredning. Med de särskilda svårigheter, som arbetet sålunda erbjöd, kunde naturligtvis några större resultat ej så snart vara att vänta. De två första decennierna av Evangeliska fosterlandsstiftelsens missionsarbete här utgöra framför allt en organisationsperiod, då fältet besattes genom nya stationers upptagande, de olika arbetsformerna utgestaltas, såsom predikoverksamhet, skol och barnhemsarbete, zenanamission bland kvinnorna m. m. Först med år 1890 överskred de hedningkristnas antal 100.

Efter några års arbete först på Saugor, därefter på fältets båda övriga stationer, Betul och Narsingpur, förflyttades D. år 1886 till Chhindwara, vilken missionsstation skottarna då överlämnade i svenskarnas händer. I ej mindre än fyrtio år fick D. verka på denna plats, som under hans ledning snart utvecklade sig till fältets mest betydande missionsstation. Det kringliggande distriktet erbjöd också de bästa möjligheterna för mission bland gonderna, enär mer än en tredjedel av befolkningen tillhörde denna ras. Flera nya stationer upptogos därför under de följande åren i dessa nejder. Med stort nit och seg energi sökte D. begagna varje lämpligt tillfälle att skaffa kristendomen ingång hos de olika folklagren. Några bevis härpå må anföras. D. började på sina predikoresor använda sig av skioptikon, med det resultat, att där han förut knappt kun- nat samla några åhörare alls, han nu kunde få tala inför skaror på många hundra. Vid ett tillfälle, då Centralprovinsemas högste styresman besökte Chhindwara och ett hundratal gondfurstar och hövdingar samlats dit för att uppvakta honom, inbjöd D. dem till ett par dylika förevisningar av bibliska bilder, som synnerligen slogo an på dem. Härigenom bereddes marken för missionärerna vid deras senare besök i gondbyarna. Även de mera bildade bland stadens invånare sökte D. nå och höll på deras begäran en tid regelbundna föreläsningar för dem på hindi över såväl religiösa som naturvetenskapliga ämnen. Ej heller den muhammedanska befolkningen lämnade D. ur sikte. För att kunna verka även bland den lärde han sig arabiska och gjorde sig snart lika förtrogen med koranen på grundspråket, som han förut var med kristendomens heliga urkunder.

Alla ansträngningar till trots voro dock, såsom redan påpekats,  framgångarna ännu ringa. Det verkliga genombrottet för missionen kom här först med de stora nödåren i slutet av 1890-talet. Till följd av svår torka härjades Indien av missväxt och hungersnöd, och farsoter, såsom kolera och pest, följde dem i spåren. Vid den hjälpverksamhet, som från olika håll organiserades, kömmo missionärerna, ej minst inom det här ifrågavarande området, att spela en stor roll. Missionsvännerna i Sverige insamlade stora summor, sammanlagt under de olika nödperioderna ej mindre än 275,000 kr., som ställdes till missionärernas förfogande. Även utdelningen av regeringens hjälpmedel lades till stor del i händerna på missionärerna under uttryckligt betonande av det förtroende, man hyste till dem. Tusentals människor funno så på missionsstationerna räddning från hungerdöden. En särskild omvårdnad tog missionen om värnlösa barn. Mer än 500 sådana upptogos, därav hälften i ett nyuppfört barnhem i Chhindwara. Den osjälviska, uppoffrande kärlek, missionärerna i dessa tider ådagalade, banade som intet annat väg för evangeliet in till folkets hjärtan. På några år femdubblades den hedningkristna församlingen på detta missionsfält, så att den år 1904 räknade över 1,000 medlemmar.

I allt detta arbete tog D. livlig del. Från år 1897 var han såsom konferensordförande hela denna missions ledare. Främst har hans verksamhet satt frukt på hans egen missionsstation i Chhindwara. Där invigdes adventsdagen 1899 ett ståtligt byggnadskomplex, inrymmande kyrka, barnhem och skolor. Församlingens nu snabba tillväxt över hela fältet såväl som skolarbetets ökade betydelse genom de många barnens upptagande och utvidgandet även av den rent evangelisatoriska verksamheten till nya områden — allt detta gjorde det nödvändigt att mera systematiskt än förut sörja för utbildande av infödda medhjälpare, detta så mycket mera, som man på Evangeliska fosterlandsstiftelsens fält fastställt principen att icke använda andra än kristna som lärare i skolorna. År 1898 öppnades på D: s initiativ för sådan utbildning ett seminarium, vars föreståndare och drivande kraft D. själv blev för en lång tid framåt. 1901 erhöll seminariet egen byggnad. Ett stort antal infödda lärare, kateketer och evangelister har där under årens lopp fostrats. En betydelsefull milstolpe på den väg, som härmed beträtts, nådde man år 1912, då D. fick glädjen inviga den förste infödde prästen å detta fält, Wenkert Swami. Ordinationen skedde efter svenska kyrkans ordning enligt av ärkebiskop J. A. Ekman för konferensordföranden utfärdad fullmakt. Själv hade D. under en vistelse i hemlandet blivit prästvigd i Uppsala 1891. Till teol. hedersdoktor kallades han år 1911 av Uppsala teologiska fakultet, särskilt på grund av sitt litterära arbete. — Även den högre skolundervisningen å fältet har D. främjat genom grundandet av ett läroverk i Chhindwara, som erhållit de högsta officiella vitsord. Så såg D. det missionsarbete, han själv varit med om att grundlägga, växa ut i alla riktningar. En allt större skara goda medarbetare hemifrån delade med honom såväl mödorna som framgångens glädje. Själv måste D. som konferensordförande ägna en stor del av sin tid åt inspektionsresor på det vidsträckta området.

Av synnerligen stor betydelse för missionen och den kristna rörelsen överhuvud i dessa delar av Indien blev D: s litterära verksamhet. Med sin stora lätthet för språk lärde han sig snart landets tungomål, främst hindi, och arbetade sedan med otrolig flit och möda på att rikta den kristna litteraturen på hindi, vilket språk talas av cirka 100 millioner av Indiens invånare. Ett trettiotal skrifter föreligga av D: s hand, dels original, dels översättningar. Flera av dem äro av betydande omfång, och många, särskilt bland de mindre traktaterna, ha genom D: s samarbete med det indiska traktatsällskapet i Allahabad vunnit mycket stor spridning. Bland D:s originalarbeten märkas flera samlingar predikningar och uppbyggelseskrifter, dagbetraktelser i anslutning till svenska förebilder samt en fri bearbetning av Farrars »Jesu liv». I översättning föreligga skrifter av P. Fjellstedt och K. O. Rosenius, vidare Luthers lilla katekes och förklaringen därtill, biskop U. L. Ullmans dogmatik, särskilt avsedd för seminarieundervisningen, som D. likaledes tjänat genom en bibelhandbok och en kyrkohistoria. Tyngst väger måhända D: s insats i arbetet på revisionen av bibeln på hindi. Tjugusex av Gamla testamentets böcker fick D. på sin lott att granska. Nämnas må slutligen översättningen i erforderliga stycken av svenska kyrkohandboken, varigenom han kraftigt bidragit till att giva den framväxande kristna kyrkan i denna del av Indien en fast lutersk prägel i andlig frändskap med den svenska moderförsamlingen.

D. fick glädjen att uppleva konstituerandet av »Centralprovinsernas evangelisk-luterska kyrka». Detta skedde vid en konferens i Chhindwara 9 febr. 1923, då de olika församlingarna å missions-fältet voro representerade genom infödda ombud. — Själv var D. då icke mera i aktiv missionstjänst. En tilltagande sjuklighet i förening med ett svårt ögonlidande hade nödgat honom att lämna missionens ledning i andra händer. De sista åren av hans ämbetsförvaltning hade fördystrats av de stora svårigheter, som världskriget förorsakade missionen, ej minst kännbara på detta fält. Ännu några år var D. dock verksam på det litterära området, tills även detta förmenades den till slut nästan blinde missionsveteranen. På våren 1926 ändades genom döden denna sällsynt långa missionärsbana, som sträckt sig över nära ett halvt århundrade, varunder D. fått bevittna, huru enligt Frälsarens liknelse Gudsrikets senapskorn vuxit upp till ett stort träd.

Författare

O. Anshelm.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: På svenska (original och översättningar): Fakirens. lärjungar. Öfversättn. fr. urduspråket. Sthm 1890. 82 s. (Missionsbibliotek f. folket, 6.) — Skildringar ur gondernas lif. Sthm 1907. 42 s. (Missionsskrifter utg. af - Evang. fosterlands-stiftelsen, 29.) — Erfarenheter vid mina litterära försök på hindi (Enok Hedberg, Helg och socken, D. 2, Sthm 1911, s. 164— 179). —¦ En inspektionsresa till Sågar och Khurai (ibid., s. 256—268). — Därjämte brev av D., publicerade i Missions-tidning, utg. af Evang. fosterlands-stiftelsen, Årg. 1878—1925.

På hindi: a) original: Jagat Gurb ke do Vishesh Nåm [Världsfrälsarens två särskilda namn]. Ajmer 1895. (Ursprungl. publ. i form av artiklar i hinditidningen Hitarth Patrika.) — Masihi Kalisigayå ka Sankshep Vrittant paramartgghån ke vidyåfthiyan ke hit ke liye. [En kortfattad framställning av den kristna kyrkans historia till gagn för teologie studerande]. 1—2. Rutlam 1901—02. (3), 129 s.; (3), 144, 17 s. — Masihi Dharmshästra ki alag alag pustakon kå prastavnårup Bakhån [En inledande och belysande beskrivning på den kristna heliga skrifts olika böcker]. Calcutta 1907. (3), 331 s. — Din Pratiden ki Dhyånåvali [Dagbetraktelser]. Allahabad 1909. (1), 596 s. — Achhe Chavåhe aur us ke jhund ka barnan [Den gode herden och hans hjord; 14 korta predikningar över Davids 23 psalm]. Allahabad (tr. Ajmer) 1917. (1), 122 s. — Jagtråtå Prabhu Yishu Masih kå jivan Charitra [Världsfrälsarens Herrens Jesu Kristi liv]. Allahabad 1918. (1), 6, 477 s. — Jagtråtå Prabhu Yishu Masih ke Tejomay hone ki kathå [Världsfrälsarens Jesu Kristi härlighets historia]. Sthm (tr. Ajmer) 1920. (1), 95 s. — Världsfrälsarens försoningslidandes och döds historia. — Därjämte ett antal smärre traktater, uppbyg-gelseskrifter m. m. — b) översättningar: Dåktar Martin Ltithar, Chhote-Prashanöttar [Dr Martin Luthers lilla katekes]. Lucknow 1889. 26 s. — Sådhåran Arådhna [Den allmänna gudstjänsten; svenska kyrkohandboken]. Chhindwara 1897. (Tills, med missionären L. E. Karlsson.) — Masihi Dharm. ki Shikshå [Kristlig religionslära; av biskop U. L. Ullman]. Chhindwara u. å.. — Dåktar Martin Ltithar, Såhib ke chhote Prashanöttar kå Bakhån [Dr Martin Luthers lilla katekes jämte utveckling]. Chhindwara u. å. — Därjämte ett flertal uppbyggelseskrifter och berättelser eller berättelsesamlingar, däribland: C. O. Rosenius, Evangelium för den ogudaktige; P. Fjellstedt, Fader vår; Newman Hall, Come to Jesus (under titeln: Meri dashå kaise sudhar jåvegi?' [Huru skall min ställning förbättras?]); Aug. Blanche, Hittebarnet; Tio blommors bukett (berättelser av olika författare) m. fl.

Källor och litteratur

Källor: Eckl.-dep. handl. 31 dec. 1890, RA. — Ovan anf. brev ock svenska skrifter av D.; Evang. fosterlands-stiftelsens årsberättelser 1877— 1926; Inbjudning till teol. doktorspromotionen i Uppsala 1911 (1911); N.. Dahlberg, Missionärerna teol. d:r A. G. Danielsson... och Per Olsson (Sv. missionstidskr., 14, 1926); Evangeliska fosterlandsstiftelsen genom 75 år, 2. (1931); P. E. Fröberg, Anders Gustaf Danielsson (Varde ljus! Sv. missionskalender, 25, 1927); »I hjärtat av Indien», under red. av N. Dahlberg (1927).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Gustaf Danielsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17266, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Anshelm.), hämtad 2019-05-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17266
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Gustaf Danielsson, urn:sbl:17266, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Anshelm.), hämtad 2019-05-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se