Olof August Danielsson

Född:1852-10-15 – Häradshammars församling, Östergötlands län
Död:1933 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Språkforskare


Band 10 (1931), sida 238.

Meriter

Danielsson, Olof August, f. 15 okt. 1852 i Häradshammars församling. Föräldrar: skomakaren Daniel Danielsson och Anna Brita Olofsdotter. Elev vid folkskola och vid Norrköpings h. allmänna läroverk ht. 1863; avlade mogenhetsexamen därstädes 21 maj 1870; student vid Uppsala universitet 15 sept. 1870; fil. kand. 29 maj 1874; fil. lic. 19 apr. 1879; disp. 1 okt. 1879; fil. doktor 31 maj 1880; har företagit studieresor till Tyskland som Helmfeltsk stipendiat nov. 1877—juli 1878 och som innehavare av riksstatens större resestipendium jan. 1881—maj 1882, till Italien med statsunderstöd för undersökning och kopiering av etruskiska inskrifter nov. 1885—juli 1886 och med understöd av Vitterhets- akademien och Letterstedtska föreningen juni—20 sept. 1890, till Tyskland och Italien för epigrafiska arbeten febr—dec. 1902, till Italien 16 mars—aug. 1908, till Paris och London 15 apr.—aug. 1909 och till Italien 1 sept.— 15 dec. 1912 samt maj—juni 1923. Docent i klassiska språk vid Uppsala universitet 3 nov. 1879; tf. e. o. professor i jämförande språkforskning 9 mars 1883—febr. 1884; föreläste vt. 1884—vt. 1891 (första förordnandet 23 jan. 1884) mot särskilt arvode över grekisk och latinsk grammatik; erhöll det fasta docentstipendiet i de klassiska språken 12 febr. 1886; tf. professor i grekiska språket och litteraturen läsåren 1887/88— 1890/91; efter kallelse professor i klassiska språk vid Göteborgshögskola 28 nov. 1890 men tillträdde ej denna befattning; professor i grekiska språket och litteraturen vid Uppsala universitet 15 maj 1891; inspektor för Östgöta nation vid Uppsala universitet 1900—10; tjänstledig för redigeringen av verket Corpus inscriptionum etruscarum vt. 1902—vt. 1903; universitetets prorektor vt. 1906—vt. 1909; censor vid studentexamina 1914—22; erhöll avsked med pension från professuren 5 okt. 1917. — Har avgivit sakkunnigutlåtanden angående e. o. professuren i sanskrit med jämförande språkforskning i Uppsala, tillsatt 1893, e. o. professuren i klassiska språk i Lund, tillsatt 1895, professuren i latinska språket och litteraturen i Uppsala, tillsatt 1895, e. o. professuren i klassiska språk i Uppsala, tillsatt 1898, professuren i grekiska språket och litteraturen i Lund, tillsatt 1908, professuren i klassisk fornkunskap och antikens historia i Lund, tillsatt 1909, professuren i grekiska språket och litteraturen i Uppsala, tillsatt 1919, samt professuren i klassiska språk i Göteborg, tillsatt 1919. Hedersledamot av Östgöta nation i Uppsala 1885; erhöll halva årsräntan av konung Oskar II: s jubelfestdonation 1888; LHVS 1889 (sekreterare 1897— 1906); LWS 1890; LVS 1896 (hedersledamot 1930); LHA 1901; RNO 1901; LVA 1905; KNO2kl 1913; fil. hedersdoktor i Rostock 1919; LLHS 1926; KNO1kl 1926; fil. jubeldoktor 31 maj 1930; är dessutom ledamot av utländska lärda sällskap. — Ogift.

Biografi

D: s studieår inföllo i den brytningstid inom språkvetenskapen, då en ny riktning trädde fram, den så kallade unggrammatiska skolan, vilken med konsekvens och stringens sökte på komparativ och ljudfysiologisk grund utreda lagbundenheten i språkets utveckling och förändringar. D. tillhörde den krets av unga Uppsalaforskare, som införde de nya metoderna i vårt land. Hans tidigare arbeten rörde sig på indiskt, grekiskt och italiskt område. I sin gradualavhandling »Studia grammatica» (1879) gav sig D. in på ett morfologiskt kapitel, som erbjuder språkforskningen några av dess mest svårlösta spörsmål, nämligen pronominalläran; avhandlingen sökte klarlägga bildningen av genitiv och dativ hos vissa latinska pronomina. Med en viss förkärlek ägnade han sig sedermera åt oskiskan och umbriskan, där han redan tidigt utförde banbrytande och vägröjande undersökningar; också nämner R. von Planta i sin monumentala »Grammatik der oskisch-umbrischen dialekte» (1892) D. vid Sidan av Karl Brugmann som den närmast föregående tidens främste kännare av de fornitaliska språken.

Vid sidan av dessa arbeten publicerade D. grammatiska, etymologiska och epigrafiska monografier på speciellt grekiskt område. Det som åt dessa varken omfångsrika eller synnerligen talrika skrifter förlänade så stort och avgörande värde var, jämte författarens grundliga komparativa utrustning, i främsta rummet hans originalitet; utan att rygga tillbaka för svårigheterna trängde han alltid fram till ett eget och nytt resultat, vilket såsom avslutande eller ferment i en ny utveckling förblivit vetenskapens egendom.

Denna mångsidiga och kvalitativt vägande produktion i förening med hans eggande och fruktbärande verksamhet såsom akademisk lärare förskaffade D. under år 1890 kallelse till professuren i klassiska språk vid den nygrundade Göteborgs högskola; han tillträdde dock icke denna befattning, då han redan följande år erhöll professuren i grekiska i Uppsala. Bliven professor koncentrerade sig D. till en början alltmera på rent grekiskt område och utvidgade nu sin forskning åt skilda håll inom den grekiska filologien. Föremålet för vår tids antikforskning är, som D. också själv pointerat i det programmatiska föredrag, han 1910 höll i Svenska humanistiska förbundet om den klassiska filologiens ställning vid våra universitet (Pedagogisk tidskrift, 1910), den grekiska och den romerska forntiden i hela vidden av detta uttrycks bety- delse: den antika kulturen i alla dess sidor (språk och litteratur, stats- och samfundsliv, religion, vetenskap, konst och slöjd osv.) och genom alla skeden av dess historiska utveckling från och med den prehistoriska tiden ned i medeltiden och in i dennas början. Men det grundläggande och centrala är dock en i möjligaste mån skarp och noggrann språklig interpretation av de traderade källorna, dessa må nu ha kommit till oss på litterär eller annan väg. Den filologiska kardinal- och samvetsfrågan är: »Förstår du ock vad du läser?» Att han själv förstår, det visar en följd av kritiska och interpretatoriska bidrag till olika grekiska auktorer, skalder som Aiskhylos och Sophokles, Hesiodos och Timotheos, Herondas och Kallimakhos, en historieskrivare som Thukydides, ja även en torr grammatiker som Erotianos; en serie uppsatser beröra också svårare dialektinskrifter. Ej sällan har härvid D: s enkelt geniala lösningar intuitivt röjt undan svårigheter, som andra stirrat sig blinda på — för att här citera ett yttrande av Ulrich von Wilamowitz-Moellendorff. Till dessa exegetiska bidrag sluter sig ett anta] om sällsynt tankeskärpa vittnande, djupt inträngande undersökningar, i vilka D. angripit olika problem inom det grekiska språkets, metrikens och prosodiens områden.

Bredvid dessa arbeten, till vilka icke sällan föreläsningarna och seminarieövningarna gåvo omedelbart uppslag, har D. dock funnit tid att fullfölja sina fornitaliska forskningar. Alltmera ha dessa, icke minst efter tillbakaträdandet från professuren (1917), koncentrerat sig kring etruskiskan. Den fördjupade insikten om etruskernas betydelse har så småningom gjort den etruskiska frågan till ett av de viktigaste problemen inom fornhistorien, men det lidelsefulla intresse, varmed det omfattats, har icke utlöst slutgiltiga avgöranden. De bortåt 8,500 bevarade etruskiska inskrifterna äro avfattade på ett västgrekiskt alfabet, vars dechiffrering i och för sig icke erbjuder några väsentliga vanskligheter. Annorlunda är det med tolkningen. Väl ha positiva forskningsresultat, visserligen fragmentariska, men ingalunda obetydliga, vunnits rörande etruskiskans ljudsystem, nominalflexion och namnskick, men ordskatten är till större delen okänt land, och som totalomdöme måste sägas, att etruskiskan alltjämt utgör en olöst gåta, som trotsar de lärdes alla tydningar; försöken att uppvisa etruskiskans släktskap med andra språk, som före de indoeuropeiska folkens invandring talades i Asien och Sydeuropa, bilda en oavbruten kedja av vetenskapliga felgrepp. Än så länge måste vetenskapen i huvudsak nöja sig med att samla, sovra och edera det gamla otydda språkets rester. Här har D. gjort sin kanske mest beundransvärda insats; Alltsedan 1885 har han, till en början som assistent åt Carl Pauli, företagit upprepade resor för att i etruskiska gravkamrar och italienska provinsmuseer insamla och revidera primärmaterialet. Man skall måhända hava hört honom själv på sitt försynta och flärdlösa sätt och med sin blida humor berätta om dessa expeditioner för att fullt förstå, vilka mödor och strapatser, vilket åsidosättande av egen bekvämlighet, understundom hälsa, dessa förberedande arbeten krävt. I företalet till första bandet av »Corpus inscriptionum etruscarum» uttalade Carl Pauli, att hans medarbetare ägde den fullständigaste kännedomen om alla med uppgiften sammanhängande spörsmål, därtill en omsorg och noggrannhet, som av ingen kunde överträffas. De senare fasciklarna av »Corpus inscriptionum etruscarum», utgivna under D: s egen ledning, ha till fullo bekräftat detta omdöme. De lämna vittnesbörd om suverän behärskning av den äldre, ofta särdeles svåråtkomliga och svåröverskådliga, och den yngre, icke alltid så givande litteraturen, om mönstergill noggrannhet, klar objektivitet i omdömet och träffsäkerhet i kombinationsförmågan. Lägg därtill uppoffringen och tålamodet att ägna alla dessa lärda mödor åt ett ännu otytt språk. Här gäller sannerligen satsen »serit arbores, quse alteri saeculo prosient». Tack vare D: s och hans medarbetares mödor blir »Corpus inscriptionum etruscarum» grundvalen för all fortsatt etruskologisk forskning. Även om man knappt kan hoppas, skulle man i alla fall önska, att D. själv finge uppleva den dag, då — för att nyttja hans egna ord i föredraget på historikerkongressen i Berlin 1908 (»Der gegenwärtige stånd der vorarbeiten zum zweiten bände des Corpus inscriptionum etruscarum») (»Le nionde oriental», 2, 1907—08) — samlingen av de etruskiska språkminnesmärkena icke längre är en bok med sju insegel, utan då ett gunstigt öde beskärt oss den så smärtsamt saknade nyckeln till den etruskiska språkgåtans lösning.

Den ställning, som antikforskningen numera intager i vårt land och närmast vid våra universitet och högskolor, torde trots den tillbakagång i yttre och kvantitativt hänseende, som de klassiska studierna måst vidkännas, kunna kännetecknas såsom stark och bärkraftig. Förtjänsten härav tillkommer visserligen icke någon enskild man, men D. kan, som redan antytts, tillskriva sig en dryg anpart däri, i första hand naturligtvis genom sin direkta, undervisning, men säkert i än högre grad genom det föredöme han givit i brinnande och osjälvisk kärlek till vetenskapen. Det är icke minst genom makten av sin imponerande forskarpersonlighet, som D. verkat höjande och befruktande på det fackvetenskapliga studiet, av de klassiska språken i vårt land. Och icke- blott i vårt land. Den adress, varmed Preussische akademie der wissenschaften i Berlin hedrade sin utländske ledamot vid hans femtioåra doktorsjubileum 31 maj 1930, inledes med följande ord: »Der fünfzigste jahrestag Ihres eintritts in die laufbahn des gelehrten wird mit uns vielen, schiilern und mitforschern, weit über die grenzen Ihres vaterlandes hinans ein anlass dankbaren gedenkens sein, nicht nur an den bleibenden gewinn Ihrer wissenschaftlichen arbeit, die weit auseinanderliegende gebiete mit gleicher energié und gleichem erfolge umspannt, sondern ebensosehr an die erzieherische kraft der charaktervollen persönlichkeit, die in dieser arbeit ihre über den tag fortwirkende ausprägung gefunden hat.»

Utanför fackmännens krets har D. aldrig velat nå. Vetenskapen har, som naturligt är, för en man av hans försynta och inåtriktade kynne varit den egentliga liyssfären, men alldeles har han likväl icke kunnat undandraga sig de uppdrag, till vilka kamraters och lärjungars förtroende kallat honom. Fyra år verkade han vid sin vän Henrik Schücks sida såsom prorektor i Uppsala, i tio år var han Östgöta nations uppbume inspektor.

För den som haft lyckan träda D. närmare i livet står han som den skarpsynte och klartänkte vetenskapsmannen, men ej mindre som den genomkultiverade och förnäma personligheten, hos vilken en sann humanitet i ordets egentligaste och vackraste bemärkelse torde vara det mest framträdande draget. Av sina hellener har han lärt det skönaste de kunna ge, sofrosyne, ädel måtta i allt, i ord och skrift och handling.

Författare

Ernst Nachmanson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Studia grämmatica. Comment. acad. Upps. 1879. (1), 63 s. (Gradualavh.) — Grammatiska anmärkningar. 1—2. Upps. 1881—83-. 1. Om de indoeuropeiska f emininstammarne på -i och några därmed beslägtade bildningar i grekiska och latinska språken. 1881. (1), 63 s. -2. Om de gie-kiska substantiverna med nominativändelsen -di. 1883. (1), 59, (1) s. (UUÅ 1881, 1883.) —'¦ Die Einleitung des Mahäbhäshya, ubersetzt (Zeitschr. d. deutsch. morgenländ. Gesellsch., Bd 37, 1883, s. 20—53). —. Uber um-brisches und oskisches esuf, essuf (Altital. Studien, hrsg. von C. Pauli, H. 3,

1884, s. 139—186). — Alte Dualformen im Latein (ibid., s. 187—192"). — Oskisch eitua (ibid., s. 193—199). — Zum altitalischen t-Perfekt (ibid., H. 4,

1885, s. 133—155, 175—176). — Liber (ibid., s. 156—175). [De fyra sistnämnda även utg. tillsammans med särsk. paginering under titeln:] Zur altitalischen Wortforschung und Formenlehre. Hannover [1884—85]. 58 s. — Om etymo-logien af änoya (Nord. Tidskr. f. Filol., N. R., Bd 7, 1885—87, s. 138—148). Grammatische und etymologische Studien. 1*. [Gr. xdoa, xson?.] Upps. 1888. (3), 56, (1) s. (UUÅ 1888.) — Epigraphica. Upps. 1890. (1), 65 s. (UUÅ 1890.) — ToT AaxeSaiuoviois (Nord. Tidskr. f. Filol., N. R., Bd 10, 1890—92, s. 278—279). — Zu Herondas' Mimiamben. 1—2. (Wochenschr. f. klass. Philologie, Jahrg. 8, 1891, sp. 1323—27, 1353—57). — De voce altrjås quasstio etymologica. Upp. 1892. (1), 40 s. (Skrifter utg. af Humanist, vetensk.-samf. i Uppsala, Bd 2:4.) — Gr. åaikkorro*, XcotC~- (Indogerm. Forschungen, Bd 4, 1894, s. 158—168). — Hesiodea (Eranos, Vol. 1, 1896, s. 1—10): — Zur argivischen Bronzeinschrift der Sammlung Tyskiewicz (ibid., s. 28—37). — Damia-Amaia und Azesia-Auxesia (ibid., s. 76—85). — Zu griechischen Inschriften. 1—5 (ibid., Vol. 1, 1896, s. 136—149; Vol. 2, 1897, s. 8—42; Vol. 3, 1898—99, s. 49—105, 129—148). — De loco Statiano, Silv. V, 5, 69 sq. (ibid., Vol. 2, 1897, s. 43—45). — Ziir metrischen Dehnung im älteren griechischen Epos. Upps. 1897. 74 s. (Skrifter utg. af-Humanist, vetensk.-samf. i Uppsala, Bd 5: 16.) ¦—¦ Callimachea (Eranos, Vol. 4, 1900—02, s. 77—133). — Miscellanea anepigrapha (ibid., s. 187—188; undert.: O. A. D.). — Zur i-Epenthese im Griechischen (Indogerm. Forsch-ungen, Bd 14, 1903, s. 375—396). — Zu den Persern des Timotheos (Eranos, Vol. 5, 1903—04, s. 1—39). — De locis duobus Aeschyleis (Commentationes philologae in honorem Ioh. Paulson, Gtbg 1905, s. 164—189). — Zu Thuky-dides VII, 75,4 (Eranos, Vol. 6, 1905—06, s. 136—149). — Der gegenwärtige Stånd der Vorarbeiten zum zweiten Bände des Corpus inscriptionum etruscarum (Le monde oriental, Vol. 2, 1907—08, s. 231—241). — Zu den veneti-schen und lepontischen Inschriften. Upps. 1909. 33 s. (Skrifter utg. af K. Humanist, vetensk.-samf. i Uppsala, Bd 13: 1.) — Zur Lehre vom homerischen Digamma (Indogerm. Forschungen, Bd 25, 1909, s. 264—-284). — Italica (Sertum philologicum Car. Ferd. Johansson oblatum, Gtbg 1910, s. 81 —104). — Några ord om den klassiska filologiens nuvarande ställning vid våra universitet (Pedag. tidskr., Årg. 46, 1910, s. 145—159; föredrag). — Zu Sophokles Philoktetes (Eranos, Vol. 11, 1911, s. 1—87). — Zu Thuky-dides VII [2,45, 3,'26 & 69,6] (ibid., Vol. 13, 1913, s. 228—268). — Zu den etruskischen Inschriften Piranesi's (Minnesskr. tillägn. prof. Axel Erd-mann, Upps. 1913, s. 313—337). — Zu der milesischen Molpen-Inschrift (Eranos, Vol. 14, 1914, s. 1—20). — Zu einer arkadischen Verbalform (Indogerm. Forschungen, Bd 35, 1915, s. 99—108). — Zu den lydischen Inschriften. Upps. 1917. 43 s. (Skrifter utg. af K. Humanist, vetensk.-samf. i Uppsala, Bd 20:2.) — Tre ställen i Sophokles' Konung Oidipus (Studier tillegn. Esaias Tegnér, Lund 1918, s. 542—551). — Erotianea (Eranos, Vol. 19, 1919—20, s. 1—44). — Några ställen i Sophokles' Konung Oidipus (Strena philologica Upsaliensis, Upps. 1922, s. 1—27). — De carminis Pythii IV: i Pindarici locis selectis (Eranos, Vol. 25, 1927, s. 1—22). — Etruskische Inschriften in handschriftlicher Uberlieferung. Upps. 1928. XXX, 84, (1) s. (Skrifter utg. av K. Humanist, vetensk.-samf. i Uppsala, Bd 25:3.) — [Ober das Corpus inscriptionum etruscarum und den Fortgång der dazu gehörigen Arbeiten] (Atti del 1: o congresso internazionale etrusco, Firence-Bologna 27 aprile—5 maggio 1928, Firenze 1929, s. 246—249; föredrag). — Därjämte ett flertal anmälningar i Nord. revy (1883—85), Eranos, Sphinx, Nord. Tidskr. f. Filol., Berl. philol. Wochenschr. (bl. a. av Alf Torp, Die vorgriechische Inschrift von Lemnos, Jahrg. 1906, sp. 557-—568, 593—599) och Göttingische gel. Anzeigen (bl. a. av J. Sundwall, Die einheimischen Namen der Lykier, Jahrg. 1916, s. 490—532); minnesruna över G. Herbig (Gnomon, Bd 2, 1926, s. 622—624); artiklar i Nord. familjebok, m. m.

Utgivit: Corpus inscriptionum etruscarum, Academise litterarum regias Borussicre et Societatis litterarum regiaj Saxonias munificentia adiutus. Leipz. Fol. 1. In societatem operis adsumpto O. A. Danielsson, ed. C. Pauli. 1893— 1902. IX, 644 s. Vol. 2. Post obitum Pauli adiutore B. Nogara edd. O. A. Danielsson et G. Herbig. Sect. 1: fasc. 1—2*; Sect. 2: fasc. 1*. 1907—23. S. 1—182; S. 1—116. ¦ Supplementum: fasc. 1*. 1919—21. (4), 33 s., tab. 3—12. — Enstaka etruskiska textblad vid föredrag (bl. a. i K. Vetensk.-societeten i Uppsala 1916 och i Fören. f. klass, filologi i Uppsala 1928). — D. har även medverkat vid redigeringen av Nord. revy, Årg. 1—2 (1883/84 —1884/85).

Källor och litteratur

Källor: Eckl.-dep. handl. 28 nov. 1890, 15 maj 1891 och 5 okt. fmeritförteckn.), RA. — Uppsala universitets matrikel ht. 1926 (1927).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof August Danielsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17271, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ernst Nachmanson.), hämtad 2019-03-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17271
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof August Danielsson, urn:sbl:17271, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ernst Nachmanson.), hämtad 2019-03-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se