Meriter

1. Abraham de Broen, f. 1759 (döpt 6 mars i holländska reformerta församlingen i Stockholm), d 4 apr. 1804 under besök i Linköping. Föräldrar: kattunstryckerifabrikören, direktören Isak de Broen och Anna Sara Moldenhauer. Vistades efter moderns död 1764 hos farbrodern Johan Gottfrid de Broen. Gravörlärling; anställd vid Stenborgska teatern samt vid K. teatern senast från 1781; premiäraktör; erhöll av K. M:t privilegium å biljard samt mat-och kaffeförsäljning 18 apr. 1785 och ånyo 15 jan. 1788, privilegium att få försälja, förpänta eller förhyra biljard, kaffehus och spiskvarter 14 maj 1788, löfte 15 sept. 1790 att, om han avlede inom fyra år, likväl utlovade 375 rdr sp. skulle i fyra år utbetalas till hans rättsinnehavare (inr. civ.-exp. prot.), privilegium 29 sept. 1795 för sig, sin hustru och sina barn att spela teater å Djurgården och i landsorten, ävensom tillstånd till utskänkning å Djurgården med skyldighet att ge en representation om året till förmån för allmänna barnhuset, allt under villkor att ej uppträda å egen scen (upphävt 10 juni 1802); erhöll avsked från K. teatern från 1 juni 1799; öppnade Djurgårdsteatern 16 juni 1801; erhöll tillstånd 21 sept. 1802 att under marknaden i Västerås uppföra spektakler.

Gift efter 1779 med Maria Elisabet Grundt, f. 23 apr. 1756, d. 1 maj 1809 i Örebro.

Biografi

Enligt en uppgift skall de B. ha börjat som guldsmedslärling, under det han enligt andra varit först biträde i en kryddbod och sedan traktör. Ovisst är när han inträdde vid scenen. Möjligen är det han, som avses i ett brev från K. Kr. Gjörwell till Patrik Alströmer (6 okt. 1774), där det heter: »Gubben Stenborg har skaffat sig ett par nya aktörer, den ene en komplett komikus... den andre en ung och vacker gosse, som ifrån kryddboddräng för ett par månader sedan agerar nu en förträfflig markis.» Antagligen har de B. av Stenborg huvudsakligen använts att fylla sekundröller i den ej särdeles litterära repertoar, som framfördes på den s. k. Rotundan i Humlegården. Den 22 juli 1781 (Magdalenadagen) finna vi emellertid de B. vid den kungliga scenen, i det att han då uppträdde som herden Coridon i Piccini's opera »Roland», vilken uppfördes på Drottningsholmsteatern för att fira drottningens namnsdag. Antagligen hade han redan vid denna tidpunkt erhållit East engagemang vid K. teatern.

Under de närmast följande åren hör man ej mycket talas om de B., men år 1786, då den gustavianska operan genom uppförandet av Kellgren-Naumarms »Gustav Vasa» firade sin största triumf, var han med och utförde Severin Norrbys parti. »Aldrig har denna roll spelats med mera adel, värdighet och känsla», säger Marianne Ehrenström. Man lägger emellertid märke till, att det är hans spel och ej hans sång som prisas, fastän det rör sig om ett operaparti. Förmodligen hade de B: s från början tämligen svaga röstresurser redan tidigt börjat svika, fastän han genom sin goda teknik ännu en tid framåt lyckades överskyla själva röstmaterialets brister. När han två år senare vid ett tillfälle, då Karl Stenborg av indisposition var förhindrad att uppträda, helt hastigt måste övertaga, hans roll som Agamemnon i Glucks »Iphigenia i Aulis», klagades det också över att han spelat mera än sjungit. »Denne aktör, som är utrustad med mycken känsla och begåvning», fortsätter den anonyme antecknaren, »skulle kunna nå en betydande framgång, orn han förmådde mjuka upp sitt organ och giva sin stämma mera fyllighet.»

Antagligen märkte de B. själv, att han icke längre passade för operapartier, varför han allt mer och mer övergick till att endast utföra talroller. Sitt område synes han ha funnit framför allt inom pére-noble-facket, där han skapade ett stort antal gestalter, vilka tillvunno sig samtidens livliga beundran. Till och med den berömde Monvel berättas ha betecknat hans spel som utomordentligt. Efter allt att döma har han lutat en smula åt det populära sentimentala maneret; åtminstone säger Marianne Ehrenström, att han som den gamle borgmästaren Simon Grundel i Gustav III: s skådespel »Helmfelt» lockade tårar av på en gång medlidande och beundran ur åskådarnas ögon. Som Axel Oxenstierna i Gustav III: s och Kellgrens drama »Drottning Christina» var han enligt samma auktoritet sublim. I andra roller däremot behagade han genom en viss rörlighet, som överraskade publiken, van som den var att oftast se honom i mera allvarliga poser. Så t. ex. berömmer prinsessan Sofia Albertina 1788 i brev till Gustav III hans framställning i D. G. Björns komedi »Det oskyldiga bedrägeriet» för naturlighet och ledig omväxling. En betydande framgång som komiker kunde han inregistrera som hovrådet i Olof Kexels komedi »Michel Wingler», där han dock för sin succés till en god del hade att tacka sin apparition och mask, vilken porträttlikt återgav ett då för tiden mycket känt Stockholmsorigi-nal, en gammal rådman vid namn Johan Dreyer. Eljest synes benägenheten för att falla in i det sentimentala ha varit hans främsta svaghet. Detta fel klandrar Kellgren dels i hans återgivande av amiralen i Kotzebues populära »Världsförakt och ånger», dels även i Voltaire's »Gengis Chan». Det sistnämnda omdömet föranledde de B. att försvara sig och sin rolluppfattning i en liten särdeles temperaments-fullt skriven broschyr, i vilken han till slut förklarar det vara sin avsikt att framdeles alldeles negligera alla recensenters omdömen. »Herrarne må skriva vad de behaga, ty Herrarne utgöra alldeles icke den vördade Publiken utan blott några få inbilska!» yttrar han självmedvetet, tydligen stolt i vissheten om att ha den stora publikens sympatier på sin sida.

Den största och i teaterhistoriskt hänseende viktigaste uppgift, som de B. under sin skådespelarbana hade att lösa, var återgivandet av huvudrollen i Leopolds ryktbara tragedi »Oden». Emellertid hade han tydligtvis alltför länge spelat in sig i det sentimentala maneret för att lyckas i en framställning av så utpräglat heroiskt-patetisk art som denna. Till en början var Leopold, som flitigt bevistade repetitionerna av sitt stycke, så pass belåten med honom, att han i brev till A. N. Clewberg-Edelcrantz i febr. 1790 kunde rapportera, att han »lovar det bästa». Men under repetitionsarbetets fortgång blev han allt mer och mer missnöjd med hela framställningens art och stil, och två dagar efter premiären, som ägde rum 16 mars, sände han de B. ett brev, i vilket han underkastar hans spel en ingående kritik. Efter några erkännsamma ord efterlyser han »den värdighet, man hos Oden väntade sig. Oden var ej en from man. Han talte ej blödigt och ömt. Värdigheten är ej därföre arghet. Den är, med ett ord sagt, värdighet, och den själ, som ej känner betydelsen av detta ord, kan ej lära det... En viss allt för familjär ton vill på alla ställen infinna sig i Herr de Broens deklamation. Tro ej att detta är gott, därföre att det är naturligt. Det är detta låga naturliga, som är högst förkastligt... Hör konungen tala. Det är skolan. Imitera hans deklamation, se hans åtbörder, sätt dem i sitt spel, och Herr de Broen skall tillägga till förtjänsten av mycken värma, av en rätt god organ, av rätt mycken fattelighet även den att upplyfta genom ädelheten och styrkan av sitt sätt att säga. Var övertygad om att denna egenskap är den första hos den tragiska aktören.»

Denna Leopolds kritik, som ju ger oss én särdeles god föreställning om de B:s spelstil, stämmer överens även med andra samtidas uttalanden. Den högsta auktoriteten, Gustav III själv, var likväl nöjd och konstaterade i brev till G. M. Armfelt, att stycket på det hela taget blivit väl spelat. Den man och man emellan uttalade kritiken tycks emellertid ej ha blivit utan sin verkan, ty någon tid efter premiären konstaterar Stockholmsposten, att i de scener, vilka anmärkts som mindre lyckade, »märklig rättelse visat sig redan vid de följande representationerna». Bland övriga av D. utförda roller må nämnas Peder Stolpe i Gustav III: s »Siri Brahe och Johan Gyllenstierna», färjkarlen på Öland i konungens »Gustaf Adolf och Ebba Brahe», Bullercrona i Holthusens »Slädpartiet», Paul Werner i Lessings »Minna von Barnhehn», Bambrock i H. Y. Möllers »Greven af Walltron» och överste Wildenheim i Kotzebues »Den okände sonen».

de B: s bana vid K. teatern blev icke långvarig, då nämligen en allt mer och mer tilltagande svårighet att memorera gjorde det omöjligt för honom att inläsa nya roller. Sina gamla partier behärskade han visserligen alltjämt utan större svårighet, understödd som han var av sin tidigare praxis och sin stora scenvana, men nya uppgifter förmådde han icke åtaga sig. Upprepade konflikter med teaterledningen, föranledda av hans hetsiga lynne och hans bristande självbehärskning i som utom arbetet, bragte honom till slut därhän, att han självmant begärde sitt avsked, vilket också beviljades honom (1799). Det P. S., han tecknat på själva avskedshandlingen och som lyder: »Konung Gustaf Adolph skall veta ordsaken, Han skall rättfärdiga mig!», antyder emellertid, att avskedet ägt rum under tämligen dramatiska förhållanden. I själva verket synes han ha blivit väl behandlad; han fick åtnjuta »flera årliga beneficier och en livstidspension», tills han genom sin tidiga död »långt snarare än förväntas kunde» befriade operakassan »från en likaså betydande som dåmera onyttig utgift», de B. lämnade för övrigt ingalunda teaterverksamheten, fastän han skildes från den kungliga scenen. Redan 1795 hade han nämligen lyckats erhålla ett personligt privilegium på att upprätta en teater på Djurgården och där under sommarmånaderna »spela komedier, dramer samt opera comiques, men icke dem som på teatrarne här i staden uppföras», samt att spela även i landsorten. Först 1801 blev dock den nya teatern färdig, de B: s talrika familj lämnade huvudparten av sällskapets medlemmar. Tidvis synes han även ha gästspelat vid andra sällskap; så t. ex. uppträdde han i sept. 1801 tillsammans med Anders Lundqvists trupp i Göteborg, varvid han spelade sin gamla glansroll, Wildenheim i »Den okände sonen». Rörelsen fortsattes av änkan, »en vettig och driftig Dame, som efter mannens död styrde teatern med all klokhet», och av sonen Johan Isaac (se nedan).

Att de B. på scenen gärna gav form åt gestalter med något sentimental läggning skulle kunna anföras som ett bevis på hur långt från varandra konsten och verkligheten ofta stå inom teaterns värld. Som privatperson var han nämligen tvivelsutan den svårhanterligaste av de många brushuvuden, som rekryterade den gustavianska teaterns ryktbara skådespelargarde. Hans självkänsla var utomordentlig, och han påminde gärna om att Gustav III en gång betecknat honom som den svenske Garrick. Skedde inom teatern något, som gick hans ära för när, fattade han ögonblickligen eld, och intet kunde då hejda hans hetsiga iver. Flera gånger tillämpades på honom reglementets arrestparagraf, dock utan att han därigenom kunde förmås till ett lugnare uppförande. Om han, som Edelcrantz skriver, »någon tid varit tranquil», dröjde det ej länge, förrän han på nytt »begynner sin gamla train». Både ord ningsmannen N. B. Sparrsköld och kamraterna J. S. Ahlgren och K. G. Schylander voro föremål för hans livligaste vedervilja och utsattes ofta för uttrycken av hans starka temperament. Vid den stora striden om införande av s. k. flitpenningar på hösten 1789 var han ledare av oppositionen, vars misslyckande gick honom djupt till sinnes, »de B. svor och slog sig för bröstet, så att hans händer svullnat, kastade penningarne på golvet hos ordningsmannen, trampade på dem, hoppade högt i vädret, blev blå i ansiktet, och vit om läpparna och var på vägen att få slag av förargelse, om ej paroxysmen slutat sig med en stark flod av tårar» (Edelcrantz). En annan gång (1790) piskade han upp källarmästaren på Börsen Simson, som »under pokulerandet visat mindre goda tankar om le métier d'artiste». Än värre former tog hans uppträdande vid det tillfälle i juli 1790, då meddelandet om sjösegern vid Svensksund nådde Stockholm. »Aktören de Broen», berättar N. H. A, Liljensparre i en till Gustav III riktad rapport, »varm och nitisk tör sin konung men oförsiktig och mindre eftertänksam, satte sig i spetsen för en lustig folkmängd, som med honom tyckte att vissa personer icke voro så alldeles nöjde och glade som denna stora och ärorika händelse krävde. Han gick därföre, beledsagad av denna menighet, genom åtskilliga gator hurrandes och framför vissa hus sjungande Gustavs skål... Men jag hant dock att stilla oväsendet, ehuru icke utan mycken möda i anseende till de Broen, vars imagination var alldeles upphetsad.» För detta uppträde jämte ett annat nästan lika bullersamt dömdes de B. av nedre borgrätten till tjuguåtta dagars fängelse vid vatten och bröd men benådades genast av konungen, varefter han omedelbart åter kunde börja uppträda på Dramatiska teatern, där han mottogs med demonstrativa applåder. »Kungen, och således publiken, klappade endast åt honom hela aftonen» (Kellgren). Av de chefer, under vilka de B. arbetade, var det blott Armfelt, som satte hårt mot hårt. Armfelt säger sig till och med ha använt käppen mot honom under en repetition, liksom han omtalar, att han örfilat upp hans antagonist Ahlgren. Vid ett annat tillfälle (i dec. 1786) hade Armfelt låtit sätta honom i arrest »med hotelse att få sitta flera år inne», enligt vad Gjörwell berättar i ett brev till J. K. Linnerhielm. »Men vad hände?» fortsätter Gjörwell. »Julafton fick de B. det infallet att skriva en kort biljett till baron Armfelt samt i densamma giva denna sin höga patronus i all underdånighet det rådet, huruledes han med mycket ringa kostnad skulle kunna göra dess hustru och barn en ganska angenäm julklapp, nämligen att låta av fyra bräder hopslå en lår och däruti låta corpus delicti hembäras. Detta infall blidkade baron Armfelt på en så allmänt glad dag och blev til! pricka verkställt, samt de Broen för vidare arrest förskonad. Ack! vad han lärer hädanefter sjunga till baron Armfelts och mänsklighetens lov!»

I likhet med de flesta bland sina kolleger laborerade de B. hela sitt liv med mycket trassliga privataffärer; 1797 kallas han »en skicklig aktör, som med hustru och tio oförsörjda barn finner sig i de svåraste omständigheter». Den avlöning, teatern bestod, var ingalunda hög. Hans stora familj åsamkade honom givetvis dessutom betydande utgifter. En viss svaghet för ett muntert källarliv med ty åtföljande kostnader torde ej heller kunna från-kännas honom. Åtskilliga handlingar (i Eichhorns saml. i K. biblioteket) visa också, att han flera gånger hotats av både utmätning och bysättning. Dylika oregelmässigheter voro emellertid i dåtidens Stockholmsliv ytterst vanliga, och de B:s borgerliga anseende torde följaktligen därav icke ha lidit något avbräck. Hans bouppteckning slutar på omkr. 3,000 rdr bko i skulder och 1,000 i tillgångar, därav 800 belöpte sig på teaterbyggnaden å Djurgården. Enligt A. N. Clewberg-Edelcrantz hade de B. kort hals och liten näsa, vilket föranledde en del av publiken att mockera sig över honom. I kostym är han avbildad på två av Per Hilleströms teatertavlor, nämligen dels som Norrby i »Gustav Vasa», dels som borgmästare Grundel i »Helmfelt».

Författare

O. WlESELGREN.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

1791

Tryckt skrift: Svar till recensenterne af tragedien Gengis Chan. Sthm . 7 s.

Källor och litteratur

Källor: Direktionen över K. M:ts hovkapell och spektakler till K. M: t 1797 (ink. 20 febr.) och 1805 (ink. 11 juli), RA; Örebro dödbok 1809 (1 maj), Uppsala landsarkiv. — Bref rörande teatern under Gustaf III, 1788 —1792, utg'. af E. Lewenhaupt (1891—94). — W. Berg, Anteckningar om Göteborgs äldre teatrar, 2 (1898); F. A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar (1866); O. Levertin, Teater och drama under Gustaf III (1889); G. Nordensvan, Svensk teater och svenska skådespelare från Gustaf III till våra dagar, 1 (1917); N. Personne, Svenska teatern, 1—2 (1913—14); B. Schöldström, Brokiga bilder (1892); A. Sjögren, Drottninggatan genom tiderna (1923). — Se iövrigt: rättegångshandlingar mellan de B. och källarmästaren P. U. Simsson och kryddkrämaren L. M. Levin i nedre borgrätten (tr. 1790) samt mellan densamme och fänriken L. A. Hammarlund i slottsrätten (tr. s. å.).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Abraham de Broen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17319, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN.), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17319
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Abraham de Broen, urn:sbl:17319, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN.), hämtad 2024-11-09.