Meriter

de Camps, Louis Marie (före adlandet Camps), f. 14 jan. 1765 i Pau, d. 20 mars 1844 på Kils gård i Bo socken på Värmdö. Föräldrar: köpmannen i Pau Henri Camps och Bénoite Clavers. Reste 1781 till Spanien för att lära handel; skall 1791 ha gått in vid ett franskt dragonregemente och avancerat till överstelöjtnant i fransk tjänst; egendomsförvaltare hos fursten av Ponte Corvo; överstelöjtnant i svenska armén och adjutant hos kronprinsen Karl Johan 4 aug. 1812; överste i armén 15 febr. 1814 med tur från 26 jan.; generalmajor och förste adjutant hos konungen 16 maj 1815; avsänd på speciell beskickning till Berlin 1815 (instruktion 21 maj); adlad 14 mars 1824. — Övergick till luterska läran 2 nov. 1828. RSO 1813; KSO 1817; KmstkSO 1825; innehade därjämte flera utländska ordnar. Gift 18 aug. 1822 i Stockholm med Virginie Pauline Angeline Lombard, f. 7 mars 1793 i Mocheron, f 27 apr. 1841 i Stockholm, dotter till egendomsägaren Jean Baptiste Lombard och Anne Angeline Jauvier.

Biografi

de C. hör till den grupp historiskt betydelsefulla personer, som verkat i halvofficiell eller privat ställning men lämnat få synbara spår efter sin verksamhet och därför till stor del undandraga sig eftervärldens bedömande. Under de två första decennierna efter Karl XIV Johans ankomst till Sverige tillhörde han kretsen av dennes närmaste förtrogna och kom vid flera tillfällen att utöva ett också politiskt märkbart inflytande; till detta faktum knyter sig helt eftervärldens intresse för hans person.

Beträffande de C: s' liv före överflyttandet till Sverige äro vi ytterst bristfälligt underrättade. Att det alltifrån barndomen förflutit parallellt med Bernadotte's är likväl påtagligt. Son till en tapetserare i Pau synes de C. ha åtnjutit undervisning i stadens benediktinerkloster tillsammans med den obetydligt äldre blivande konungen; här torde den vänskap dem emellan ha grundlagts, som blev anledningen till att han senare gick under benämningen Karl Johans »dibroder». Enligt egna uppgifter reste de C. därefter till Spanien för att idka merkantila studier; intresset för ekonomiska frågor bibehöll han livet igenom. Efter franska revolutionens utbrott påstod han sig ha inträtt i ett franskt dragonregemente och efter hand avancerat till överstelöjtnant. Gentemot dessa icke kontrollerbara uppgifter stå dock andra samtida, som icke synas osannolika; enligt dem skulle han ha varit anställd vid härens transportväsen och senare ha trätt i marskalk Bernadotte's tjänst som förvaltare av dennes egendomar (Suremain). Säkert är i varje fall, att de C. då Bernadotte valdes till svensk tronföljare, var hans homme d'affaires, omhänderhade försäljningen av sagda egendomar och tjänstgjorde som förmedlare vid kronprinsens försök att av Napoleon få ersättning för sina indragna förläningar.

Sedan dessa uppdrag fullföljts, överflyttade de C. till Sverige men tvangs inom kort på grund av lättsinnigt ådragna spelskulder att återvända till hemlandet. Då Sverige 1812 kom i krig med Frankrike, utfärdades i sistnämnda land häktningsorder mot de C. som sannolikt misstänktes för att vara Karl Johans hemlige agent, men han lyckades undkomma och begav sig på nytt till Sverige (Pingaud). Där återinträdde han i kronprinsens tjänst, vilken han sedan aldrig lämnade; som dennes adjutant erhöll han bostad på. slottet och var under åratal framåt kronprinsens förtrogne vän, lika ofta använd i officiella som privata värv. Utåt markerades detta genom tätt på varandra följande utmärkelser; sålunda blev han redan 1815 generalmajor, erhöll en rad svenska och utländska, ordnar samt upphöjdes 1824 i adligt stånd. I verkligheten blev de C: s' ställning dessa år en mellanställning mellan den förtrogne barndomsvännens och den skicklige handsekreterarens. Åtskilliga omständigheter medverkade härtill. Personligen synes de C. ha varit en smidig, habil man med stor arbetsförmåga och anpassningsvana; sedan gammalt förtrogen med Karl Johans lynne och vanor var han särskilt lämpad att tjänstgöra som dennes daglige följeslagare. Härtill bidrog säkerligen också den omständigheten, att hans sällskap erbjöd kronprinsen en möjlighet att få tala sitt barndomsspråk, béarnesiska (Suremain); har Karl Johan, som av många vittnesbörd synes troligt, känt sig personligen isolerad under sina första år i Sverige, bör sistnämnda möjlighet ha varit en personlig tillgång av stort värde (Scævola).

Speciellt under de händelsedigra åren under och närmast efter Sveriges deltagande i kriget mot Napoleon spelade de C. den oansvarige gunstlingens inflytelserika men svårbedömda roll. Vid alla tidpunkter på dygnet ägde han tillträde till sin kunglige väns gemak; de uppdrag, som dessa år gått genom hans händer, ha varit av den mest skiftande natur. En fransk diplomatrapport av år 1812 säger härom, att »det är tillsammans med honom ensam, som kronprinsen arbetar, och han gör allt», ett omdöme som torde komma sanningen nära (Scævola). Viktigare instruktioner för politiska och ekonomiska förhandlingar äro ofta skrivna med hans hand, och detsamma gäller en stor del av Karl Johans privata korrespondens dessa år. De lån och understöd, som denne frikostigt utdelade åt olika håll, torde i regeln ha gått genom de C, likaså rapporterna från kronprinsens många hemliga agenter och spioner. Personer, som önskade vinna något av regenten, sökte ofta påverka de C. i detta syfte; kungliga uppdrag, av politisk likaväl som av privat natur, vilka krävde en mera konfidentiell behandling, föllo i regeln också på hans lott.

Endast några få av de frågor, i vilka de C. spelat en roll, kunna här beröras. Kort efter sin ankomst till Sverige fick han åtfölja kronprinsen till mötet med tsaren i Åbo 1812; vid de viktiga förhandlingar, som här fördes, torde han ha tjänstgjort som kronprinsens sekreterare. Någon övertygad anhängare av det rysksvenska närmandet synes han, som alltjämt kände sig som fransk patriot, dock ej ha varit. Redan på hösten samma år sökte den franske agenten Fournier, tydligen icke utan en viss framgång, påverka de C. i mera fränskvänlig anda. Icke vederlagda uppgifter från det engelska sändebudet Thornton giva vidare vid handen, att de C. på våren 1813 sökt bearbeta Karl Johan att lyssna till de inviter om ett politiskt närmande, som då gjorts från Frankrike; enligt samma källa skulle han 1815 ha varit beredd att kämpa under Napoleons banér utan att dock ha hunnit förverkliga avsikten (Scævola). Samma ståndpunkt möter i den iver, med vilken han 1813 på kronprinsens vägnar avböjde bourbonernas försök att nå kontakt med Sverige (Pingaud). Sedan Karl Johans politiska ståndpunkt en gång fattats, stödde han honom dock lojalt i dess genomförande och åtföljde honom under största delen av fälttåget mot Napoleon. Efter dettas slut tog de C. en aktiv del i de långvariga förhandlingar med Preussen, som koncentrerades kring skadeersättningen för Pommerns avträdande. Under flera besök i Berlin arbetade han dels härför, dels för att förbereda en familjeförbindelse mellan de båda furstesläkterna, i sistnämnda hänseende dock utan framgång. — En annan fråga, i vilken de C. tog del, var den s. k. Lindbomska konspirationen år 1817, ett av de många mål, som genom Karl Johans misstänksamhet blåstes upp till stora dimensioner; här synes han på frågans tidigare stadium förgäves ha sökt återföra den till dess rätta proportioner (Brelin).

Vid mitten av 1820-talet har de C. som 1822 ingått äktenskap, att döma av den omständigheten, att hans namn senare knappast förekommer i det bevarade källmaterialet, lämnat sin post som Karl Johans1 förtroendeman. I ett brev från 1825 talar han också om att han helt ägnar sig åt lantbruket och mist intresset för politiken. Synbarligen har detta icke skett utan en brytning mellan de båda barndomsvännerna; måhända kan man som orsak härtill peka på Magnus Brahes från denna tid snabbt växande inflytande hos monarken. Kort före den senares bortgång återställdes dock det vänskapliga förhållandet mellan denne och de C. (Crusenstolpe). — Under 1820-talets förra hälft hade de C. förvärvat egendomarna Kil och Velamsund på Värmdön och bosatt sig på Kil, Hans affärsställning synes dock ej ha varit den bästa, och Karl Johan har tydligen som så ofta trätt emellan. Från 1828 var konungen ägare av de båda gårdarna, ehuru dessa måste ha upplåtits åt de C, som i sin tur synes ha utarrenderat dem. Bland boets tillgångar upptagas nämligen arrendeavgifter av Kil och Velamsund ända fram till 1853, vilket år alltså torde beteckna upplåtelsens slut. de C. avled på Kil i samma månad som den furste, vars trogne följeslagare han varit. Hans kvarlåtenskap värderades till över 23,000 rdr, men skulderna stego till 21,000.

de C:s' personlighet är svår att fånga; i akterna spåras den föga. En samtida uppger, att hans fåfänga var så stor, att han med åren alltmer identifierade konungen och sig själv; riktigare synes dock omdömet, att han fattat sin uppgift vara att med bortseende från egna idéer vara ett språkrör för konungens synpunkter. Att han personligen skulle ägt eller sökt genomdriva någon speciell politisk ståndpunkt — frånsett den naturliga förkärleken för Frankrike — finnes heller ingenstädes omvittnat. Fournier karakteriserade 1812 de C. på följande sätt: »Denne man saknar icke begåvning men saknar totalt allt hovmannaskick. Han är förekommande, frikostig, och några pekuniära intressen skulle ej kunna få makt över honom. Förblindad av falska åsikter, av grundsatslösa resonemanger och icke ägande någon av dessa upphöjda idéer, som fordras av den ställning han innehar, duger han ej att fylla den» (ScEevola, s. 615). Denna karakteristik är säkerligen onödigt tillspetsad — Fournier torde närmast ha varit de C: s' politiske motståndare — men ger dock en bild av konung Karl XIV Johans habile, oegennyttige men osjälvständige barndomsvän, som icke motsäges av vad vi i övrigt veta om honom. Crusenstolpe, som personligen varit lierad med de C, har vidare om honom sagt, att han ägde »en outtömlig fond av godmodighet», och ytterligare bekräftat hans oegennyttighet.

Författare

Herbert Lundh.

Arkivuppgifter

de C: s' efterlämnade papper, som förvaras i det Bernadotteska familjearkivet, ha icke varit förf. till denna biografi tillgängliga. Brev från honom återfinnas i G. F. Wirséns och G. Löwenbielms samlingar m. fl. serier i riksarkivet, ett fåtal även i Uppsala universitetsbibliotek samt i tryck bos B. von Schinkel, »Minnen ur Sveriges nyare historia').

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Sköldebrevssaml., bouppteckningar efter de C. och hans maka samt de C: s brev till G. Löwenhielm, RA. — S. Brelin, Öfverste Brelins anteckningar 1809—1818 (Sv. memoarer och bref, 1, 1900); Ch. J. B. de Suremain, Sverige på franska revolutionens och kejsardömets tid (1902); [K. A. Strömbäck], Utländska diplomaters minnen från svenska hofvet, saml. afScsevola (1885); H. G. Trolle-Wachtmeister, Anteckningar och minnen, 2 (1889). — M. J. Crusenstolpe, Historiska personligheter, 2 (1863); J. Feuk, Sverige på kongressen i Wien 1814—1815 (1915; med instruktionen för , de C:s beskickning till Berlin, dat. 21 maj 1815); E. Forssberg, Sverige och Preussen 1810—1815 (1922); L. Pingaud, Bernadotte, Napoleon et les Bourbons (1901); B. von Schinkel & C. Rogberg, Minnen ur Sveriges nyare historia, 9 (1864); O. Sjögren, Karl Tohan och skandinav, halfön under unionens anknytningstid (1906).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Louis Marie de Camps, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17326, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17326
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Louis Marie de Camps, urn:sbl:17326, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2024-04-19.