Meriter

1. Henri Leopold de Champs, f. 21 juni 1869 i Stockholm. Föräldrar: löjtnanten, slutligen kommendörkaptenen Charles Eugéne de Champs och Eva Charlotta Skytte af Sätra. Åtnjöt enskild undervisning; elev i Praktiska arbetsskolans för barn och ungdom (sedermera Palmgrenska samskolan) arbetsavdelning 1878, i läsavdelningen vt. 1879; avlade mogenhetsexamen såsom privatist vid högre realläroverket å Norrmalm i Stockholm 18 maj 1887. Volontär vid Svea ingenjörbataljon 2 mars 1888; sergeant 11 juni 1889; elev vid krigsskolan å Karlberg 1889; avlade officersexamen 25 okt. 1890; underlöjtnant utan lön i fortifikationen 7 nov. 1890; placerad vid Svea ingenjörbataljon 11 nov. 1890—30 apr. 1892, vid Göta ingenjörbataljon 1 maj 1892—2 okt. 1895 samt vid fortifikationens huvudstation (truppavdelningen) från 3 okt. 1895; erhöll årligt arvode motsvarande underlöjtnants lön och dagavlöning 27 nov. 1890 samt underlöjtnants lön 15 maj 1891; elev vid artilleri- och ingenjörhögskolan 15 juli 1892—30 apr. 1895; löjtnant av andra klass vid fortifikationen 17 maj 1895 och av första klass 11 mars 1898; aspirant vid generalstaben 15 okt. 1895; placerad å Svea ingenjörbataljon 1 nov. 1898; stabsadjutant och löjtnant vid generalstaben 2 febr. 1900; kapten vid generalstaben 12 aug. 1903; erhöll lön som sådan 4 dec. 1903; lärare i militärgeografi vid krigshögskolan 1 okt. 1905—30 sept. 1911; kapten av första klass vid fortifikationen 9 okt. 1908; placerad å Svea ingenjörkår 13 okt. 1908; chef för dess tredje kompani 1 nov. 1908—22 dec. 1910; överadjutant och major vid generalstaben 23 dec. 1910; avdelningschef vid dess tekniska avdelning 5 febr. 1912—10 okt. 1914; överadjutant och överstelöjtnant vid generalstaben 21 nov. 1913; tf. chef för Bodens ingenjörkår 16 okt. 1914; Överstelöjtnant vid fortifikationen och chef för samma kår 19 febr. 1915; ånyo överadjutant och överstelöjtnant vid generalstaben 5 nov. 1915 men kvarstod som tf. chef för Bodens ingenjörkår 5 nov. 1915—30 sept. 1916; överste vid generalstaben 19 maj 1916; avdelningschef vid dess topografiska avdelning och chef för rikets allmänna kartverk 19 maj 1916—31 dec. 1919; överste vid fortifikationen samt fortifikationsstabsofficer och chef för fortifikations-staben 1 jan. 1920; generalmajor och chef för fortifikationen 24 apr. 1923; generallöjtnant 25 apr. 1930. — Elev vid gymnastiska centralinstitutet 15 sept.—14 okt. 1895 och vid infanteriskjutskolan å Rosersberg 12 juni—20 aug. 1902; deltog i okulär undersökning av Inlandsbanan 15 juli—18 aug. 1903; avdelningschef vid generalstabens topografiska avdelnings fältarbeten i Medelpad och Ångermanland maj—sept. 1904; bevistade norska generalstabens fältövningar vid Lyngen, Bardö och Narvik 27 aug.—10 sept. 1904; ledamot av krigsbefälet såsom representant för generalstaben vid dess sammanträde okt. 1907; studerade den trådlösa telegrafien i England och deltog i konferens för densamma 31 maj—22 juni 1912; ledamot i Svenska röda korsets överstyrelse 14 nov. 1913— okt. 1914 och ånyo från 3 nov. 1916; ledamot i kommittén för planläggning av vissa fasta radiostationer 14 apr. 1914—15 apr. 1915 och var därefter förordnad att som sakkunnig biträda vid nämnda anläggningars utförande 16 apr. 1915—1920; ledamot (i chefens för generalstaben ställe) av krigsundervisningskommis- sionen 29 dec. 1916—8 sept. 1919; ordförande i krigsundervisningskommissionen från 25 apr. 1930; förordnad 9 maj 1931 till ordförande vid fullmäktiges i arméns pensionskassa sammanträde nov. 1931. — Har, vid sidan av upprepade kortare kommenderingar till trupptjänstgöring, i olika ställningar deltagit i ett mycket stort antal fält- och fälttjänstövningar; ledde fortifikationens fältövningar 26 aug.—1 sept. 1928. — En av grundarna av Föreningen för Stockholms fasta försvar samt ledamot av dess styrelse och dennas verkställande utskott från föreningens stiftande okt. 1902 (v. ordförande från 18 mars 1924); ledamot av styrelsen för Drottning Sofias förening till understödjande av härens och flottans sjukvård 1906—15; andre v. ordförande i kungliga automobilklubben 1914— 24 apr. 1925 och förste v. ordförande från 25 apr. 1925; ledamot av styrelsen för Svenska sällskapet för antropologi och geografi 1917—29 (v. ordförande 1918, ordförande 1919); ledamot av styrelsen för a.-b. Nynäs kuranstalt 25 mars—31 maj 1918; ledamot av styrelsen för livförsäkrings-a.-b. Victoria från maj 1922; en av stiftarna av a.-b. Johanneshöjden 1923 och ledamot av dess styrelse samt ordförande i densamma från 14 jan. 1924; ledamot av överstyrelsen för föreningen Sveriges flotta från 30 apr. 1928. RSO 1911; RNO 1917; LKrVA 1917; KSO2kl 1919; erhöll Svenska frivilliga sjukvårdsväsendets förtjänstmedalj i guld 1919; KFinlVRO2kl 1920; KSO1kl 1922; KFinlVRO1kl 1926; KNS:t001kl 1928; GV:sJmt 1928; KmstkSO 1930; innehar ytterligare utländska ordnar samt såväl in- som utländska förtjänsttecken.

Gift 1) 28 sept. 1896 med Charlotte Adelaide von Horn, f. 11 nov. 1876 i Gävle, f 22 dec. 1922, dotter till kommendörkaptenen Lorentz Leopold von Horn och Adelaide (Adéle) Rettig; 2) 8 dec. 1928 med Margarete Johanna Anna Hermine Hahn, f. 21 jan. 1888 i Hohenlimburg i Tyskland, dotter till kaptenen i preussiska armén Adolf Hahn och Hermine Ribbert samt förut gift med kommendörkaptenen Vilhelm Evald Knut Vilhelmsson Lilliehöök.

Biografi

Efter att ha lämnat Karlberg som den förste vid sin kurs och med höga betyg genomgått artilleri- och ingenjörhögskolan blev de C. inom kort aspirant vid generalstaben. Sedan han utnämnts till löjtnant vid staben, tillhörde han densamma i tjugu år (1900 —19) med avbrott för två års tjänstgöring som kompanichef vid Svea ingenjörkår (1908—10) och en lika lång tjänstgöring som chef för Bodens ingenjörkår (1914—16). Från Boden återvände han till staben som överste och avdelningschef vid den topografiska avdelningen och chef för rikets allmänna kartverk, en befattning, som han bibehöll, tills han 1919 lämnade staben för att inträda som överste vid fortifikationen. Hans langa tjänstgöring vid generalstaben sammanföll med en period i vårt försvarsväsens historia, som utmärktes av utveckling och framåtskridande på alla områden. Såsom han ofta själv framhållit, hade han lyckan att få arbeta i den militära organisationens centrum, de sista femton åren under den geniale, av sina underlydande högt uppburne generalstabschefen Knut Gillis Bildt. Förhållandet mellan de C. och Bildt präglades under de senaste årens intima samarbete städse av ömsesidigt, förtroende. Det är därför också naturligt, att de C. mottagit starka intryck av sin chefs åskådning.

Redan som löjtnant publicerade de C. en avhandling om Stockholms skyddande mot överraskande anfall. Denna uppsats gav anledning till bildandet år 1902 av »Föreningen för Stockholms fasta försvar», vilken de C. alltsedan dess stiftande tillhört som medlem av styrelsen, under senare år som dess vice ordförande. Tidigt kom han också in i arbetet för den militära sjukvården, först i Drottning Sofias förening och sedermera i Svenska röda korset.

Under vintern 1902—03 verkställde de C. en undersökning om Inlandsbanans strategiska betydelse och lämpligaste sträckning. Härvid trädde han i opposition mot den inom vissa militära kretsar rådande uppfattningen, att banans ändpunkt borde förläggas til] Boden, och förordade i stället dess anslutning till Gällivarebanan långt norr om Boden, helst med fortsättning fram till Kalix älvlinje (Överkalix). Han fick tillfälle att framlägga sina åsikter i denna fråga i ett föredrag inför riksdagens båda kamrar och deltog därpå sommaren 1903 i en okulär besiktning av banans sträckning från trakten söder om Gällivare till Ström i Jämtland. Den av de C. föreslagna sträckningen över Dorotea—Sorsele—Kasker—Jokkmokk blev till en början gillad och godkänd, men sedermera har beslut fattats om en längre väg över Sorsele—Arvidsjaur—Jokkmokk.

Ett annat initiativ, som de C. tagit, gäller generalstabskartorna i skala 1:100 000. Efter en framställning, som föranleddes av honom under hans chefstid vid generalstabens topografiska avdelning, medgav K. M:t 31 dec. 1918, att dessa kartor skulle få utgivas även för kuststräckan från Umeå till finska gränsen och för trakten omkring mellanriksbanan Bräcke—Storlien.

Det var efter en ovanligt mångsidig tjänstgöring och med en rik erfarenhet inom olika områden av militärväsendet, som de G. 1923 tillträdde chefskapet över fortifikationen. Under sin ledning av detta vapen har han bl. a. visat stort intresse för Bodenfästningens utbyggande och för kasernbyggnadernas modernisering, Särskild omtanke och mycket arbete har han också nedlagt på arméns förseende med modern radiomateriel av inhemsk tillverkning samt speciellt ingenjör trupp ernås materielutrustning och dess lämpliga fördelning och packning på fordonen. Åt utvecklingen av de tunga broformer, som blivit erforderliga efter införandet av motorfordon vid armén, har han likaledes ägnat en oavbruten uppmärksamhet.

Varmt intresserad för vårt lands försvar, har de C. under intryck av de segrande nedskämingssträvandena även deltagit i den försvarspolitiska diskussionen. Ett mycket uppmärksammat inlägg gjorde han sålunda med en artikel, »Försvarspolitiska realiteter», offentliggjord i Aftonbladet 5 juli 1929 och refererad i Ny militär tidskrift. Han framhåller här sambandet mellan de nordiska folkens försvarsproblem och påvisar, att Sveriges blir svårlöst och dyrbart, om Finland dukar under, men Norges olösligt, om vi betvingas. Fördelarna av ett samgående ligga således i öppen dag. Med 1925 års härordning kunna vi emellertid icke uppsätta den styrka, som erfordras. »Vår härorganisations kvantitativa svaghet att icke ens vara avpassad med hänsyn till det sannolikaste krigsfallet framträder med ohöljd skärpa.» Härtill kommer den kvalitativt låga beskaffenheten av våra mobiliserade stridskrafter.

Författare

B. Ericsson.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Tjänsteförteckningar, lantförsvarets kommandoexpedition och arméförvaltningens fortifikationsdepartement. —¦ Generalstaben 1873—1923 (1923): Meddelanden från Föreningen för Stockholms fasta försvar, 1903 o. föli.: Ymer, 1916 o. följ.; Ny militär tidskr., 1929.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Henri Leopold de Champs, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17332, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Ericsson.), hämtad 2024-11-04.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17332
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Henri Leopold de Champs, urn:sbl:17332, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Ericsson.), hämtad 2024-11-04.