Otto Wilhelm de Geer

Född:1710-12-30 – Godegårds församling, Östergötlands län
Död:1769-03-24 – Stockholms stad, Stockholms län

Arméofficer, Landshövding, Riksråd


Band 10 (1931), sida 476.

Meriter

2. Otto Wilhelm de Geer, den föregåendes sonsons son, friherre till Tervik, f. 30 dec. 1710 på Godegård i Godegårds församling, d 24 mars 1769 i Stockholm. Föräldrar: brukspatronen Jean de Geer och Maria Kristina von Bulow. Student i Uppsala 23 okt. 1723; volontär vid livgardet 10 apr. 1729; rustmästare 4 okt. 1729; förare 3 okt. 1730; fänrik 1 juni 1732; reste utrikes 1734 och deltog i Danzigs försvar under Stanislaus Leszczynski, varefter han med den övriga besättningen en kort tid råkade i rysk fångenskap, samt i fälttågen vid Rhen; adjutant hos prins Maximilian av Hessen-Kassel; löjtnant vid livgardet 25 okt. 1739; kapten med löjtnants lön 27 juni 1743; stabskapten 12 apr. 1744; kapten med kompani 27 maj 1747; överstelöjtnant vid Dalregementet 8 aug. 1749; landshövding i Kymmenegårds och Savolaks län 3 febr. 1757; riksråd 11 sept. 1765; friherre 6 nov. 1766. — Deltog i samtliga riksdagar 1731—66 och var därunder bl. a. elektor vid riksrådsvalen 1740—41, ledamot av lant- och sjö-militie-ekonomideputationen 1740—41 och av bergsdeputationen 1742—43 samt elektor till sekreta utskottet och ledamot därav 1765—66. — RSO 1749; KmstkSO 1765. Gift 22 okt. 1745 med Arma Dorotea Muhl, f. 8 okt. 1728, f 20 jan. 1778 på Tervik, Pernå socken i Finland, dotter till generallöjtnanten Robert Muhl och grevinnan Anna Charlotta Taube.

Biografi

Hemkommen från några års krigstjänst och studier i utlandet kastade sig de G., ännu blott en ung fänrik, med iver in i politiken. Han hade tidigare bevistat två riksdagar utan att ha särskilt framträtt. Men nu tog han med fullmakt för ätten Svinhufvud säte på riddarhuset 1738 och stod snart i främsta ledet bland den hetlev-rade och odisciplinerade skara ungdomar, som flockades kring det framryckande hattpartiet. Den första anklagelse, som riktades mot det Hornska riksrådet, gällde som bekant den s. k. viceamirals-saken, en obetydlig utnämningsfråga, där rådet något egenmäktigt utdelat ett par viceamiralstitlar i strid med gällande författningar. Hattarna blåste upp saken till att gälla en strid om själva regeringssättets grundvalar, och då Karl Lilliestierna på riddarhuset begärt votering i frågan, förklarade de G. hetsigt, att »över lagen kan ej voteras, och om någon vill votera över vår fundamentale lag. den bör hävas ut». Då Lilliestierna vid nästa sammanträde beklagade sig över det onekligen ganska oparlamentariska yttrandet och begärde protokolls utdrag för att senare inkomma med ett yttrande, sökte de G. bortförklara vad han sagt med att han ej haft avseende på någon enskild adelsman, utan att det vore »en general sats», men han vidhöll, att »min fullmakt förbinder mig att ställa mig fundamentallagen i allt till efterrättelse, och hemställer jag om icke samteliga ridderskapet och adeln äro av samma tanka, att om någon skulle vilja votera över våra fundamentale lagar, den bör hävas ut». Lilliestierna gav sig verkligen inför denna argumentering, men lantmarskalken, K. G. Tessin, fann sig föranlåten ge de G. en skrapa, i det han framhöll, »h ur nödigt det är att all möjelig aktsamhet i orden brukas, emedan ibland ridderskapet och adeln ord äro en så ganska sensibel ting», de G. lät sig dock icke avskräckas, och upprepade gånger under riksdagens lopp tog han till orda i uttryck, vilkas obehärskade skärpa tydligt skymtar fram bakom protokollets formuleringar. I Freudenfeltsaken (Malmström, 2, s. 340) var han en av rådets häftigaste vedersakare; när räfsten med rådet skulle upp på riddarhuset, var han nog oblyg att söka jäva friherre M. von Ungern, emedan dennes hustru var kusin med Gustav Bonde, och vid huvudfrågans avgörande var han en av dem, som i stränghet ville gå ännu längre än sekreta utskottet; han förklarade sig ha tänkt följa utskottets linje, »om herrar riksråd icke med ett sådant memorial inkommit som de gjort, varutinnan de liksom alldeles vilja göra sig oskyldiga», därmed instämmande i den honom tydligen mycket närstående K. Q. Lagercrantz' yttrande: »Den som sin synd bekänner och ångrar, den varder hon förlåten, men den som den nekar, honom varder hon behållen». När några veckor senare frågan om riksrådet E. D. Taubes avsked ventilerades på riddarhuset, då annars även ivriga hattar gingo med på avsked med pension, var det framför allt de G., som bråkade och begärde få se stora sekreta deputationens anmärkningar mot den anklagade, elakt insinuerande, att »efter det säges, att Herr riksrådet ej så mycket felat, torde man kanske falla på den tankan att igenom en deputation anmoda Herr riksrådet att vid rådsembetet bliva kvar», och att det ju i själva verket vore billigare låta honom sitta kvar, då staten annars skulle belastas med en onödig pension. Allting ville för övrigt de G. draga in under ståndens avgörande, framför allt personfrågor, och ständernas allmakt även gentemot utskott och deputationer hade i honom en ivrig förespråkare. Då man i apr. 1739 dragit fram en utnämningsfråga, där en överste gjort ett för hattarna misshagligt förslag, förklarade de G.: »Här har en kapten genom sin överstes förslag kommit att lida, och som vi äro fritt folk, böra vi ej låta trycka oss utan allvarsamt straffa sådana chefer.» I konsekvens härmed var det också, som han alltid energiskt protesterade, så snart någon talade om att det vore skäl få slut på riksdagen; han var också kvar till siste man och var den siste, som yttrade sig vid adelns avslutningssammankomst 26 apr.

Hans plats vid riksdagen 1740—41, då han satt som fullmäktig för friherre Karl Sparre, var likaledes på hattarnas yttersta flygel. Karakteristiskt är hans uppträdande i Gyllenstierna-målet. Jämte de hetsigaste hattarna begärde han, att kommissionens protokoll skulle till stånden uppgivas, och i fråga om lindring i straffet, då även pålitliga hattar ville avstå från att utkräva dödsstraff, ansåg de G., att »lindringen kan bestå i dödssättet»; då det på tal om Gyllenstiernas schavottering påmintes, att »Jan Axelsson är av vacker släkt», förklarade de G.: »låt oss ej tala om sådant, vi äro alla här på riddarhuset lika goda».

Att de G. hört till krigshetsarna, är med hans nära anslutning till Lagercrantz all anledning antaga. Då efter Karl Gyllenborgs val till kanslipresident engelska sändebudet Finch å sin regerings vägnar framburit förslag om Sveriges anslutning till England och fredlig avveckling av förhållandet till Ryssland och det ryktats, att Gyllenborg inlåtit sig i förhandlingar härom, samlades ett antal i Stockholm befintliga officerare och beslöto avlåta en de- putation till kanslipresidenten för att framföra de krigsivriga herrarnas missnöje. Till ombud utsagos löjtnant S. G. Stiemeld och de G., vilken senare skall ha uppträtt synnerligen bryskt och förklarat för Gyllenborg, att »samma personer, vilka som vänner tillsatt, kunde även som ovänner avsätta hans excellens». Sedan de G. med sitt regemente kommit över till Finland, uppträdde han åter bland Lagercrantz' och Stiernelds meningsfränder i mycket komprometterande sammanhang. Medan armén vintern 1741—42 låg i vinterkvarter, började som bekant de vid fritaligheten på riddarhuset vanda adelsofficerarna konspirera om successionsfrågan och om lämpligheten av privata förhandlingar med kejsarinnan Elisabet. Enligt Axel von Fersens uppgift — han bevistade själv fälttåget — uppvaktades en dag överbefälhavaren C. E. Lewenhaupt av några officerare, bland dem de G., vilka förklarade, att armén ej ville slåss längre utan önskade välja hertigen av Holstein till tronföljare. Att de G. verkligen varit med om tilltaget, är efter hans antece-dentia mycket antagligt; flera av de andra officerare, som nämnas som konspirationens ledare, t. ex. Lagercrantz, Stierneld, Karl Björnberg, hade varit hans närmaste meningsfränder under den gångna riksdagen. På sommaren 1742 avhämtade han rekryter från livgardet i Pommern, och på våren 1743 var han kommenderad till Åland mot fienden.

Vid riksdagen 1742—43 synes de G. ha börjat taga avstånd från hattpartiet. Då räfsten med krigshetsarna skulle igångsättas, förklarade han helt oskyldigt (27 sept. 1742): »Det är billigt och angeläget, att vi få veta, vadan vår olycka härkommit och vem som varit orsaken till det, som blivit försummat och eftersatt, så att vi kunna skilja oss vid dem, som däruti hava någon del». Och då hattarna genom H. J. Wredes memorial bragt successionsfrågan å bane, yrkade de G. i strid mot de ledande hattarnas mening, att frågan i stället för att omedelbart upptagas till avgörande i stånden måtte remitteras till stora sekreta deputationen. När i mars 1743 valstriden pågick som häftigast och bondeståndet genom sitt val av danske kronprinsen förvirrat situationen, visste de G. tydligen som så många andra icke vad han ville; han »hemställde om icke en deputation på tjänligt sätt kunde föreställa bondeståndet, att det överskridit den ordning, som stora sekreta deputationen projekterat, och förklarade, att han med samma villkor och förbehåll som deputationen hållit före, att tiden vore inne, men i fall ordningen intet följes och iakttages, gör han för sig och sina efterkommande till protokollet den reservation, att han på den händelsen nu ej finner vara rattan tid till att företaga successionsmålet».

Även vid 1746—47 års riksdag var de G. närvarande men yttrade sig endast sällan och endast i obetydliga frågor. Vid den därpå följande, 1751—52, befinnes han ha övergått till hovpartiet. Fersen berättar i sina memoarer (2, s. 31), att under månaderna före denna riksdag »drottningen utmärkte mössorna med mycken ovanlig hövlighet och tillband sig av detta parti... och av hattpartiet... överste Stierneld, landshövding de G. (landshövding blev de G. visserligen först 1757) och överste Björnberg», anmärkningsvärt nog alla män, som starkt framträtt i konspirationen i Finland. Det enda tillfälle vid 1751—52 års riksdag, då de G. har något mera karakteristiskt yttrande, vid ventileringen av den gamla tvistefrågan om riksdagens förläggningsort, uppträdde han för att annan ort än Stockholm skulle utses, den ståndpunkt, som förfäktades av mössorna och hovpartiet. Om deG:s ställning vid riksdagen 1755 —56 är endast känt, att han var »rädd»; trots sin anslutning till hovpartiet synes han icke ha spelat någon roll i samband med hovets upprorsförsök; drottningen nämner honom aldrig i sina annars utförliga anteckningar från denna kritiska tid.

Vid 1765—66 års riksdag hade de G :s politiska uppfattning ytterligare förskjutit sig, och han var från och med denna riksdag att räkna som en av det yngre mösspartiets drivande krafter. Han tog ivrig del i räfsten mot växelkontoren och var i sekreta utskottet en av de få, som yrkade alla de nio anklagade riksrådens avsättning. Som partibelöning erhöll han i sept. 1765 utnämningen till riksråd och upphöjdes i nov. 1766 i friherrligt stånd.

Lika häftigt som han i sin ungdom förfäktat extrema hattåsikter, lika hetsigt förde han nu i rådet mössornas talan. Det är karakteristiskt, att vid Adolf Fredriks tronavsägelse 1768 de G. var ett av de tre riksråd, som absolut vägrade att gå med på någon riksdagskallelse. Utav sin stora förmögenhet skall han också, ha lämnat bidrag till partikassan; »ansenliga summor äro av de G. instuckna i operationerna», skriver K. F. Mennander. Till gengäld lät han sig brukas som Englands pensionär i riksrådet; Malmström har fastställt, att de G. var den ene av de båda riksrådsmedlemmar, som uppburo årliga engelska mutor, och att han mottog 30,000 dir kmt om året. Kort före riksdagens öppnande avled de G. och undgick därigenom den avsättning, han givetvis eljest hade måst dela med sina kolleger.

de G. åtnjöt icke någon större aktning hos sin samtid. I Karl Tersmedens memoarer skymtar han vid upprepade tillfällen under 1740-talet, alltid i förbindelse med débaucher och högt hasardspel. Knösska anekdoterna berätta, att »han levde stort och i mera framstående överflöd än någon samtidig senator, varande en bland de högmodigaste människor, som burit purpurn, men tillika av ganska måttliga egenskaper både som militär, ekonom och politicus». J. G. Oxenstierna berättar, att han skrivit ett (numera förlorat?) epitafium över honom, »vilket ingalunda tjänte att hedra den salige döde». Sin fäderneärvda förmögenhet lyckades de G. också göra av med men fann ersättning genom giftermålet med den rike generallöjtnanten Robert Muhls enda dotter, arvinge till Tervik, Tjusterby, Molnby, Villmansgård m. fl. finska gårdar, vilkas förvaltning han övertog efter sin Överflyttning till Finland som landshövding.

I två avseenden framstår de G. som föregångsman i förvaltningen av det stora godskomplexet. Under hans tid inrättades 1763 på Tervik en »barnaskola», närmast avsedd för de underhavandes barn men öppen även för andra mot avgift; denna läroanstalt, en av de första för allmogens barn i Finland, band vid sig en rad dugliga lärare och bestod, tills den 1876 avlöstes av en modem folkskola. Under de G: s tid genomfördes också (1768) på godset ett storskifte, som omfattade icke blott åkerjorden utan även ängsmarken. I samband därmed reglerades även torpares och lantbön-ders dagsverksskyldighet efter jordtilldelningen. Genom detta storskifte säges Tervik ha gått i spetsen för hela länet. Enligt bouppteckningen uppgick de G:s förmögenhet, oberäknat egendomarna i Finland, som tillhörde hans maka enskilt, till drygt 390,000 dir kmt, skulderna till närmare 90,000; i Stockholm ägde han ett stenhus vid Drottninggatan (kvarteret Hägern n:o 2), som han inköpt samma år han blev riksråd. Efter hans död förvaltades de stora godsen med fast hand och öm omvårdnad om barn och barnbarn av hans änka till hemies död 1778 och övergingo där- efter till ende sonen Robert Vilhelm (se nedan 6).

Författare

G. Carlquist.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— Ett miniatyr- porträtt av de G., infattat i en snusdosa av guld, har tidigare funnits på Tervik men gick vid arvskiftet efter hans maka 1780 till Sverige och har sedan ej kunnat uppspåras. I riksarkivet förvaras brev från de G. och hans hustru till Ulla Sprengtporten samt från de G. till ambassadören J. V. Sprengtporten och till K. F. Törnflycht (Börstorpssamlingen).

Källor och litteratur

Källor: Friherrebrevet, militaria: meritförteckn. och meritlistor (Dalregementet) samt bouppteckn. i Svea hovrätts arkiv, allt i RA. — Sveriges rid-dersk. o. adels riksdags-protokoll fr. o. m. år 1719 9—19 (1887—1923)-FA von Fersen Hist. skrifter, 2 (1868); J. G. Oxenstierna, Dagboksanteckningar (1881); C. Tersmeden, Memoarer, 1—5 (1912—18) — K Antell Tervik (Herrgårdar i Finland, 2, 1928); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia 1718—1772,2-6 (1895-1901); A. Pihlström & C. Westerlund, Kungl. Dalregementets historia, 4 (1910); W. Ridderstad, »Gula gardet» 1526 —1903 (1903); G. D. Seyler & G. P. Schultz, Accurate Nachricht von der russisch und sächsichen Belager- und Bombardirung der Staadt Dantzig, 2 (1741), s. 633.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Otto Wilhelm de Geer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17357, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlquist.), hämtad 2019-01-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17357
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Otto Wilhelm de Geer, urn:sbl:17357, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlquist.), hämtad 2019-01-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se