Robert Wilhelm De Geer

Född:1750-07-15 – Finland (på Tervik i Pernå)
Död:1820-11-04 – Finland (i Helsingfors)

Riksdagsledamot, Arméofficer, Landshövding


Band 10 (1931), sida 503.

Meriter

6. Robert Wilhelm De Geer, son till D. 2, friherre till Tervik, finsk greve, f. 15 juli (juni?) 1750 på Tervik i Pernå socken, Finland, d 4 nov. 1820 i Helsingfors. Kadett vid amiralitetskadett-kåren i Karlskrona 1764; underofficer därstädes 1766; avlade officersexamen 1766; fänrik vid livgardet 12 juli 1768; kapten och chef för Sulkava kompani vid Savolax' fotjägarkår 18 sept. 1771; major vid Rautalampi bataljon (senare kompani) vid Savolax' lätta infanteriregemente 28 jan. 1778; bevistade riksdagarna 1778 och 1800 och var därunder bl. a. ledamot av bankoutskottet 1800; kavaljer vid ambassaden till Ryssland 1778 i anledning av kronprinsens födelse; erhöll avsked ur krigstjänsten 23 maj 1783 och överstes namn och värdighet 26 maj 1783; v. landshövding i Kymmenegårds (Heinola) län 28 maj 1783; landshövding därstädes 18 juli 1785; ledamot av utrustningskommissionen i Stockholm 24 aug. 1788 men avsade sig uppdraget; entledigad från landshövdingeposten 18 maj 1789; lantmarskalk vid lantdagen i Borgå 1809; finsk greve 18 juli 1809; främste ledamot i regerings-konseljens ekonomidepartement 16 juli 1809; tillika chef för senatens militieexpedition 6/18 aug. 1809; geheimeråd 15/27 jan. 1817; ordförande i senatens ekonomidepartements andra avdelning 3/15 febr. 1820. Innehade rysk orden.

Gift 6 sept. 1785 på Kustö i likanämnda socken med friherrinnan Vivika Eleonora Hastfer, f. 2 dec. 1769 i Stockholm, f 9 juni 1797 därstädes, dotter till översten friherre Bernt Johan Hastfer och grevinnan Fredrika Brigitta Bonde af Björnö.

Biografi

D: s tidigare ämbetsmannabana kan sägas vara typisk för en förmögen ädlings karriär i 1700-talets Sverige. Förträffliga relationer och en god ekonomisk ställning, som satte honom i stånd att betala dåtidens sedvanliga ackordsummor, möjliggjorde ett snabbt avancemang på den militära banan, för vilken han enligt tidens och ståndets krav bestämts redan som barn. År 1780 fick han efter moderns död ärva släktgodset Tervfk utanför Lovisa, ej långt från den dåtida riksgränsen, och lämnade några år senare, vid endast trettiotre års ålder, med överstes namn den militära banan. Samtidigt tillträdde han posten som vice landshövding i Kymmenegårds eller Heinola län, där hans gods var beläget, och blev två år senare länets ordinarie hövding. Orsaken till att D. vid så unga år och i en så kritisk tid gjordes till chef för det län, som inneslöt en viktig del av gränsen mot Ryssland, kan knappast ha varit någon annan än att han var den främste bland länets' jordägande aristokrater och som sådan visat sig väl insatt i förekommande ekonomiska frågor; att D:s fader tidigare innehaft samma ämbete, torde väl ha betytt mindre. Möjligt är också, att Gustav III på detta sätt velat binda händerna på den politiskt radikale aristokraten.

Har detta senare varit målet, nåddes det emellertid på intet sätt. Från fadern, som under sina sista år varit en av mösspartiets ivrigaste anhängare, hade D. tydligen ärvt åsikter, vilka gjorde honom till det gustavianska konungadömets motståndare. Härtill kom, att han tidigt trätt i beröring med de finska patrioter, som med den aristokratiska oppositionsställningen förenade mer eller mindre klart utformade planer på att giva Finland en självständigare ställning. Sålunda var den kände konspiratören G. M. Sprengtporten en av D: s ungdomsvänner, tidigare hans regementschef och senare hans granne, och på Tervik synes han ha idkat umgänge med ett flertal likasinnade; svärfadern B. J. Hastfer hörde också till dem, som under ryska kriget övergick till samma ståndpunkt. I vad mån D: s politiska åsikter överensstämt med Sprengtportens, är icke närmare känt; det synes dock med hänsyn till hans försiktiga och mindre självständiga natur troligast, att han intagit en mindre deciderad ståndpunkt. Synbarligen har hans politiska ställning dock varit konungen bekant, ty då denne 1788 anföll Ryssland, fann han det icke opportunt att lämna gränslänet i så osäkra händer utan utnämnde D. till medlem av en i Stockholm tillsatt utredningskommitté. Denne vägrade emellertid att mottaga detta uppdrag under förklaring, att hans närvaro vore nödvändig i länet. Att D. under fälttåget underhållit förbindelser med Anjalamännen kan visserligen icke med bestämdhet fastslås men är av allt att döma troligt. Enligt K. J. Adlercreutz skall han sålunda ha tillskrivit sin svärfader och uppmanat denne att draga sina trupper tillbaka, i vidrigt fall hotande med ansvar inför en riksdag (Rein, Odhner). Att döma härav har D. icke stått främmande för tanken att återknyta till frihetstidens traditioner. Det uppges, att han själv tillsammans med de övriga landshövdingarna hade ämnat utfärda riksdagskallelsen (H. T. Adlercreutz) och att han av A. J. Jägerhorn varit påtänkt till lantmarskalk, om en sådan riksdag kommit till stånd. Dessa planer torde icke ha förblivit konungen okända; det uppgives vidare, att D. ej visat, önskad snabbhet, då det gällde att befrämja arméns marsch genom länet, och att han fällt obetänksamma yttranden, som nått Gustavs öron (ibid.). Då konungen efter revolutionen 1789 började den stora räfsten med Anjalamännen, slog därför också D:s timme; i maj 1789 blev han entledigad från landshövdingeposten.

I två decennier levde D. nu den förmögne lantjunkarens liv på Tervik, sysselsatt med att förbättra och utvidga sina domäner, utan att deltaga i det politiska livet. Sannolikt har han dock under denna tid underhållit förbindelser med Sprengtporten; i varje fall var han redan 15 febr. 1808, omedelbart efter ryssarnas inträngande i Finland, beredd att möta denne i Lovisa för att diskutera landets framtid i händelse av en rysk seger (Castrén). Hela D:s föregående talar för att han önskat en friare ställning åt Finland, och ingen anledning finnes att antaga, att han trott detta möjligt utain en förening med Ryssland. Ehuru han vid samma tillfälle gjort den ryske överbefälhavaren, greve F. V. Buxhcevden, sin uppvaktning och med Sprengtporten diskuterat möjligheten av att redan nu avlägga trohetsed till tsaren, förbjöd honom dock hans försiktighet att taga detta steg, förrän »hela allmänheten det med skäl kunde och borde göra» (Castrén). Så snart krigets utgång med Sveaborgs erövring kunde synas avgjord, fattade han dock sitt parti och begav sig i juli till S: t Petersburg, där han sedan i flera repriser uppehöll sig till början på följande år. Ehuru D. nu icke hade någon officiell ställning och icke deltog i den finska deputation, som kallats dit för att rådgöra om landets författning, spelade han dock en icke oväsentlig roll som förtrogen umgängesvän med Sprengtporten, vilken i sin tur ägde ett betydande inflytande på Rysslands finska politik (Lesch). Av allt att döma har Sprengtporten velat begagna D. för att stärka sitt eget inflytande i Finland. Då tsaren beslutat sammankalla en finsk lantdag, skyndade Sprengtporten sig därför att till lantmarskalk föreslå D., vilken beskrevs som åtnjutande hela folkets förtroende och ägande för ämbetet behövliga egenskaper, »skicklighet, börd, omdöme och hederlighet» (Prästeståndets prot. 1809). D. utnämndes också till lantmarskalk, fick i S: t Petersburg avlägga trohetsed till tsaren och utarbetade ceremonielet för lantdagen.

Någon mera betydande roll synes D. icke ha spelat som lantmarskalk, ehuru han på grund av ämbetets vidsträckta befogenheter icke kunde undgå att i vissa fall sätta sin prägel på förhandlingarna. Hans goda vilja och välmenande avsikter äro väl intygade, likaså att han härigenom vann adelns förtroende. Dock klagas det i samtida berättelser över att han saknade energi och kraft att sätta sig emot »nyhetskrämares intriger» (Mannerheim). En modern historiker har för övrigt funnit D:s viktigaste insats i att han sitt föregående likmätigt gav sitt stöd åt dem, som arbetade för Finlands autonomi i personalunion med Ryssland, och på så sätt i icke oväsentlig mån »bidrog till att detta mål nåddes» (Castrén). Av bevarade brev att döma har D. stått i mycket gott förhållande till den ryske statssekreteraren greve M. Speranskij, vars ledning han väl delvis underkastat sig. Däremot blev förhållandet mellan D. och den under tiden till Finlands generalguvernör utnämnde Sprengtporten mindre gott. Den senare sökte nämligen vid flera ¦tillfällen vinna inflytande på ärendenas behandling på lantdagen, -medan D. som gammal aristokrat ville hålla regeringsmakten såvitt möjligt utanför dessa. Då D. bragte saken till Speranskijs kännedom, synes detta ha blivit en bidragande orsak till att Sprengtporten, redan innan lantdagen åtskilts, fick lämna sin höga post. Under lantdagen höll D. vidare öppen taffel på kejsarens bekostnad, men då han härvid överskred det erhållna anslaget, upptogs detta mindre väl i S:t Petersburg (Prästeståndets prot. 1809).

När ständerna skulle uppgöra förslag till besättande av posterna, i den nya regeringskonseljen, erhöll D. endast adelns och bondeståndets röster men utnämndes likväl till främste ledamot i ekonomidepartementet, vartill kort efteråt lades jämväl chefskapet för senatens militieexpedition. Visserligen erhöll D. härigenom en ¦synnerligen inflytelserik ställning — han var sålunda senatens •ordförande, då generalguvernören var frånvarande — men han saknade kraft, fallenhet och administrativ erfarenhet och synes •därför icke ha spelat någon roll som regeringsledamot.

D: s bana är helt knuten till det faktum, att han tidigt trädde in i de finska självständighetsmännens led, och de höga poster, han på äldre dagar erhöll, få snarast betraktas som en senkommen erkänsla härför. Till sin läggning var han en något högdragen aristokrat med starkt sinne för etikettens krav, varom också bevarade bilder kunna sägas bära vittne. Gentemot en ståndsbroders karakteristik av honom som »en honnett och välviljande man» kan också ställas följande yttrande av den unge Mikael Chorseus, som under flera år som informator vistades i hans hem: »Detta hus är icke gott, och min patron är en underlig patron.» Som husbonde var D. mycket krävande men rättvis och uppgives ha besuttit en »fond av allvarlig, gammaldags religiositet». Starkt påverkad av fysio-kratismens idéer ägnade han mycken omsorg åt förvaltningen av sina gods och tog viktiga initiativ till dessas utveckling i olika avseenden. Så genomfördes storskiftet på hans huvudgård Tervik tidigare än på något annat håll i Finland, och jordbruket förbättrades sedan på allehanda sätt; särskilt anmärkningsvärt är det spannmålslånemagasin, som D. inrättade här 1781 och som existerade ett helt sekel. Stort intresse visade han också för Terviks trädgårds- och kryddgårdsanläggningar, som på många sätt befrämjades; hans anhållan att här få bereda röktobak avslogs dock som stridande mot tidens monopolsystem. Trots D: s påtagliga intresse för jordbrukets befrämjande, vilket också tog sig uttryck i ständigt nya jordförvärv, blev det ekonomiska utbytet dåligt, varför boet vid hans död befanns gäldbundet. Utom huvudgården Tervik i Pernå socken ägde D. i Finland Tjusterby, Villmansgård, Baggnäs, Gerby, Edö och Molnby samt i Sverige under åren 1794— 1800 Tyresö i Stockholms län.

Författare

Herbert Lundh.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— Ämbetsskrivelser samt brev från D. till ambassadören J. V. Sprengtporten förvaras i riksarkivet. Ett brev från D. till Gustav III finnes i Uppsala universitetsbibliotek. Källor: Militaria: meritförteckningar och meritlistor, RA. — Prästeståndets protokoll vid Borgå landtdag år 1809 jämte handlingar rör. landt-dagen (Skrifter utg. af Sv. lit.-sällsk. i Finland, 40, 1899); H. T. Adlercreutz, Hist.-polit. anteckningar, 1743—1796 (ibid., 8, 1888); M. Choraeus, Bref, tal och andra skrifter (ibid.. 53, 1903); C. E. Mannerheim, Egenhänd. anteckningar (ibid., 163, 1922). — K. Antell, Tervik (Herrgårdar i Finland, 2, 1928); C. von Bonsdorff, Statsmän och dignitärer (Skrifter utg. af Sv. litt.-sällsk. i Finland, 159, 1921); L. G. von Bonsdorff, Den ryska pacificeringen i Finland 1808—09 (1929); R. Castrén, Skildringar ur Finlands nyare historia (1882); A. J. Hipping, Beskrifning öfwer Perno socken i Finland (1817); W. G. Lagus, Undersökningar om finska adelns gods och ätter (1860); B. Lesch, Carl Erik Mannerheim, 1 (1924); C. T. Odhner, Sveriges polit. historia under kon. Gustaf III: s regering, 1—3 (1885—1905); G..Rein, Karl Johan Adlercreutz, 1—2 (Skrifter utg. av Sv. litt.-sällsk. i Finland, 183, 196, 1925 —27); W. Ridderstad, »Gula gardet» 1526—1903 (1903); G. A. Spåre, Biogr. anteckningar om kejserl. regeringskonseljens . . . ordförande och ledamöter (1878). — Se i övrigt: Correspondence officielle de George Magnus Sprengtporten, gouverneur general de Finlande en 1808—1809 (Todistus-kappaleita Suomen historiaan, 1, 1882); A. Bergholm, Keisarillisen Suomen hallituskonseljin ja senaatin puheenjohtajat, jäsenet ja virkamiehet 1809—1909 (1912); T- R. Danielson-Kalmari, Aleksanteri I:n aika, 1—4 (1920—25); K. W. Rauhala, Keisarillinen Suomen senaatti, 1 (1915).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Robert Wilhelm De Geer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17358, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17358
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Robert Wilhelm De Geer, urn:sbl:17358, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se