Helga (egentligen Magnusson, Aurora Florentina) De la Brache (egentligen Magnusson)

Född:1817 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1885 – Hedvig Eleonora församling, Stockholms län (på Djurgården)

Bedragare


Band 10 (1931), sida 593.

Meriter

De la Brache, Helga, kallade sig från 1845 en kvinna, vilken uppgav sig vara dotter till f. d. konung Gustav IV Adolf och hans gemål drottning Fredrika i ett påstått nytt äktenskap dem emellan, som skulle ha ingåtts i Schweiz något av åren 1816-19, sedan deras första äktenskap 1812 upplösts genom skilsmässa. Hon åtalades 1876 för oriktig mantalsskrivningsuppgift, dömdes härför 2 mars 1877 av Stockholms polisdomstol att böta 3 kr., befriades på formella grunder av kammarrätten 16 nov. 1877 från böterna, men i högsta instans stadfästes 12 juli 1878 polisdomstolens utslag, varvid K. M:t dock sänkte bötesbeloppet till 2 kr. Officiellt hade hon enligt beslut i ministeriell konselj 23 mars 1870 förklarats identisk med vaktmästardottern Aurora Florentina Magnusson, f. 6 sept. 1817 i Stockholm. Under senare år plägade H. D. bära det likaledes antagna namnet AnnavonEbrenberg. Hon dog på Djurgården i Stockholm 11 jan. 1885.

Aurora Florentina Magnusson var enligt kyrkböckerna dotter till tullvaktmästaren Anders Magnusson och hans hustru Charlotta Palmgren. Hon gick tre månader 1826—27 i en fattigskola, konfirmerades 1833 och omtalas under de närmaste åren i kyrkböcker och mantalslängder omväxlande som sidenspolerska, barnflicka, piga och syjungfru. 1838 blev hon för sömnadshjälp tillfälligt anlitad i grosshandlaren Henrik Aspegrens familj och knöt där intim vänskap med en av dennes döttrar, Henrika (vanligen kallad Jenny) Aspegren. Hon kom att stanna flera år i familjen (»mamsell Rora»), och 1844 följdes hon och Henrika Aspegren åt på en resa till Åbo; i det betyg »för resa», hon då uttog i Storkyrkoförsamlingen, kallades hon »mamselle A. F. Magnusson». I Åbo bodde en hennes moster, som genom slarv i betygen fått sitt namn Palmgren ändrat till Pihlgren; dennas syster var bosatt i Petersburg och gift med en postsekter Bräsch eller von Bräsch, vilket namn torde ha givit upphov till namnet De la Brache. — Enligt ett 1870 av lärarinnan Katarina Holmberg i Åbo avgivet intyg kallade sig Aurora Florentina 1845, efter en brytning med mostern, för Aspegren, och de båda väninnorna återreste samma år till Stockholm i syfte att där anskaffa nödiga betyg, enär de ämnade i Åbo öppna en skola. De återkommo 1846 och öppnade sin skola, men denna upphörde 1848 i samband med en koleraepidemi, varpå de återvände till Stockholm. Under Stockholmsvistelsen 1845—46 hade Henrika Aspegrens vän vid utflyttning från Storkyrkoförsamlingen till Klara församling i ett av pastor primarius A. Z. Pettersson utskrivet flyttningsbetyg av 17 okt. 1845 kallats »De la Brache, Anna Florentina, jfru, som förut kallat sig Magnusson», och därefter bär hon i alla senare betyg släktnamnet De la Brache. Däremot försvinner i ett betyg från Örebro förnamnet Florentina, ersatt med stöd av hennes egen uppgift om sitt rätta namn med »Helga». Då i passrekvisitionen till Åbo 1846 jungfrubenämningen ersatts av »fröken», har sålunda etappvis av »jungfru Aurora Florentina Magnusson» blivit »Fröken Anna Helga De la Brache».

Biografi

H. D: s levnadsöden 1848—59 äro ej mera ingående kända. Hon har jämte Henrika Aspegren 1848—50 haft en pension för flickor i Örebro, senare vistats på olika ställen på Närkes landsbygd och 1856—59 bott i Sala hos Henrika Aspegren, som där »idkat nipperhandel». Bägge voro sedan hösten 1859 bosatta i Stockholm, där H. D. bodde hos professorskan Lidbeck och genom dennas dotter, statsrådinnan Sandströmer, kom i beröring med justitiekanslern N. S. von Koch. Med hänsyn till hennes nödställda belägenhet åtog han sig 1860 att biträda henne, när hon sökte på högsta ort erhålla något slags understöd i sin egenskap av påstådd konungadotter.

Redan från hennes vistelse hos familjen Aspegrén 1838 och närmast följande år spåras antydningar från henne om »hög börd», och förtroenden därom bidrogo väsentligt att göra den romantiska Henrika Aspegren till hennes livsledsagerska. Liknande antydningar omtalas även från Åbovistelsen, men fullt utvecklad form torde de första gången, ha tagit i den rikt detaljerade framställning av sina tidigare levnadsöden, hon delgav von Koch såsom underlag för den U. P. M. i ärendet, han uppsatte 1861. Detta aktstycke blev i sin ordning underlag för K. M:ts i ministeriell konselj 26 mars 1861; på föredragning av utrikesministern greve L. Manderström och justitiestatsministern friherre L. De Geer fattade beslut att av utrikesdepartementets hemliga medel bevilja H. D. en årlig pension1 av 1,200 rdr rmt. Enligt protokoll över kabinettsärenden 21 dec-1868 ökades pensionen från 1869 års ingång till 2,400 rdr rmt, varjämte hon då även erhöll »en nådegåva för en gång» av 600 rdr rmt. Pensionsfördubblingen 1868 föranleddes av en efter H. D:s meddelanden av författaren August Blanche och kaptenen Julius) Mankell uppsatt relation, som efter Blanches 30 nov. timade död i dec. 1868 av Mankell och riksdagsmannen A. V. Uhr överlämnades till utrikesministern greve K. Wachtmeister.

 De berättelser om sina tidigare öden, varpå H. D. grundade sina bördsanspråk, äro till ytterlighet fantastiska. Enligt justitiekanslern von Kochs promemoria skulle hon vara född nära Lausanne 1817, enligt 1868 års relation »omkring 1819 eller 1820». Hon hade 1825 i sällskap med sin vårdarinna, en fru Zeidnitz, »på kort tid» besökt Stockholm, därpå återsänts till Schweiz och efter moderns, drottning Fredrikas, död där 1826 under åren 1826—28 »gjort flera resor med fadern (Gustav IV Adolf), bland annat till Afrika och Frankrike». Därvid hade hon i Versailles sammanträffat med »en s. k. 'Tante Marie'» och även »med en ibland annat med falskt hår förklädd Prins 'Napoleon'». Vidare hade hon »två gånger på kort tid varit i kloster» (i Basel och S: t Germain). Mödernesläkten hade påyrkat, att hon skulle stanna i kloster, men fadern ville ge henne en lutersk uppfostran, och denna stridighet hade »förmodligen föranlett Helgas sändande till Sverige», där hon skulle uppfostras av prinsessan Sofia Albertina. Enligt relationen av 1861 beledsagades hon på resan av ex-konungen, »klädd som schweizare», till ön Ven och såg honom då för sista gången; enligt 1868 års relation sände han 1832 efter henne för ett möte på Ven. Där gav han henne ett brev till dåvarande kronprins Oskar med bön om dennes beskydd för henne. Så enligt 1861 års promemoria och senare muntliga meddelanden till lektor Karl Norrby, men 1868 talades om ytterligare tre brev, »ett från Sofia Albertina till f. d. konungen, ett till f. d. drottningen och ett från drottningen till konungen», alla »rörande hennes angelägenheter». Enligt en i von Kochs promemoria intagen förklaring av Henrika Aspegren skulle denna ha läst åtminstone två brev till H. D. från f. d. konungen, som där bl. a. kallade henne »Helga» och »Älskeliga dotter». Det var brevet till kronprinsen (resp. alla fyra breven), som H. D. sedan påstod sig ha personligen framlämnat till denne 1842 och som hon sedermera efterfrågade under Oskar I:s sista sjukdom 1859 och efter hans död ville återbekomma genom von Koch. Då Sofia Albertina 1829 avled, började för Helga en vedermödornas tid. Enligt 1868 års relation »skickades hon, efter då gällande svensk lag, i fängelse till Vadstena hospital», nödgades där vistas i mörker och ådrog sig så en svår ögonsjukdom. Enligt 1861 års U. P. M. var hon, »fastän alldeles klok», intagen på hospitalet 1832—34 och 1837—38, men lyckades sistnämnda år rymma med hjälp av professor Törneros. Relationen av 1868 låter vid denna tid en uppgörelse arrangeras, enligt vilken hon årligen skulle erhålla 6,000 rdr rmt, »ettdera från ryska hovet eller från Baden», och där talas även om ett senare arrangemang 1850, då hon i Köpenhamn träffat ett ombud från hovet i Oldenburg, »en Herr Ehrenberg», som lämnat 4,000 rdr kontant, ytterligare utlovat 12,000 rdr men i utbyte avfordrat henne föräldrarnas porträtt och »alla brev från hennes släkt» samt hotat med »förföljelse», därest hon yppade sin mödernehärkomst. Den påstådde emissariens namn är av intresse såtillvida som det synbarligen går igen i det nya adelsnamn, H. D. på 1870-talet använde, Anna von Ehrenberg.

Justitiekanslern von Koch var helt naturligt något tveksam inför alla dessa H. D:s uppgifter, och han påpekar i sin U. P. M., att han »vid efterforskningar i handlingar och hos många personer» ej lyckats på dem vinna bekräftelse. Han stannade emellertid vid en »på stor sannolikhet grundad förmodan», att hon hade rätt i huvudsaken, nämligen att H. D. varit frukten av ett hemligt äktenskap mellan Gustav IV Adolf och drottning Fredrika. Han tillstyrkte därför ett understöd, och K. M:t beviljade pensionen »utan att kunna ingå i prövning av huruvida Fröken de la Braches uppgifter kunna anses grundade eller antagas endast såsom foster av en förvillad inbillning». Pensionsfördubblingen 1868 beviljades med åberopande av »ömmande omständigheter» och till lindrande av hennes »djupa nöd».

Det var dåvarande lektor K. Norrby, förmedlaren av änkedrottning Josefinas gåvor till H. D. (enligt hans beräkning omkr. 10,000 kr. fram till 1870), som började fatta misstankar, att allt ej stod rätt till. Han lät anställa efterforskningar i kyrkböckerna, inhämtade upplysningar bl. a. från Henrika Aspegrens syster och satte sig även i förbindelse med prinsen av Vasa, vilken sistnämnde kategoriskt bestred, att hans föräldrar någonsin träffats efter skilsmässan 1812. Norrby delgav justitiestatsminister De Geer och utrikesminister Wachtmeister sina upptäckter och framlade dem därefter i pressen i en artikel i Nya dagligt allehanda 7 febr. 1870. Resultatet blev ett nytt beslut i ministeriell konselj 23 mars samma år, vilket förklarade H. D. pensionen förlustig. I motiveringen förklarades, att genom en del protokollet bilagda utdrag ur ministerialböcker »all ovisshet om den s. k. Helga De la Braches börd upphört».

Mot detta dunderslag utbad sig H. D. bistånd av justitieombudsmannen N. A. Fröman, och han sammanfattade i en rad anteckningar från apr. 1870 vad hon meddelat honom om sina levnadsöden. Av särskilt intresse är därvid hennes förklaring om sitt förhållande till namnet Magnusson, vilket i relationerna av 1861 och 1868 ej alls förekommit. Hon uppgav nu, att när hon 1846 för Finlandsresan begärt ett prästbetyg för erhållande av pass, pastor primarius A. Z. Pettersson givit henne ett sådant för Anna Florentina De la Brache samt därvid sagt sig ha »tagit dopnamn och födelseår av en flicka vid Frökens ålder, vilken vore död eller eljest försvunnen». Enligt ett vittnesmål 1877 av riksdagsman A. V. Uhr hade Aurora Florentinas två systrar för honom uppgivit, att deras syster dränkt sig och i brev till modern anhållit, att hennes dödssätt skulle hemlighållas. Självmordet skulle enligt senare uppgift ha ägt rum mellan 14 febr. 1841 och 13 febr. 1843, troligen 9 juni 1842, då faktiskt liket av, en okänd kvinna fördes till bårhuset. Självmordshypotesen faller emellertid på en kyrkboksanteckning, att Aurora Florentina Magnusson gick till skrift så sent som 22 sept. 1844, blott åtta dagar innan en person med detta namn, senare kallad De la Brache, tog ut betyg för resa till Finland. Själv ger H. D. i en för hennes rättegångsbiträde 1877 uppsatt egenhändig promemoria följande mystiska förklaring angående Uhrs vittnesmål om självmordet och, det av pastor primarius anlitade prästbetyget:

Her Uhrs edeliga bemötelser, att D:r Petterson på uppdrag af annan person utgifvit ett prestbetyg som med flit skulle kunna häntyda, att jag e j var den Konunga dotter på hvilket han då prestbetyget skrefs ägde bevis i sina händer, hvilka ingaf honom fruktan för förföljelser. — Ty om han ej ägt sådant hadde han ej behöf t skrifva ett förvillande prestbetyg. Som han varit i Jakobs församling i så många år, var det just han som borde hafva Grefve D. G:s hemligheter i sina händer, och begagnade sig af den dödas hemligen inlemnade prestbetyg.

Häntydningen till »Grefve D. G:s hemligheter» kan möjligen vara ett tecken till att »Vasaprinsessan» laborerat med en reservlinje, enligt vilken hon skulle ha varit illegitim dotter till greve Karl De Geer, varmed då skulle kunna jämföras ett vittnesmål 1877 av en änka Ekman om att »Aurora Florentina» skulle ha varit ett fosterbarn, emottaget av fru Magnusson, sedan en dotter till denna »dött vid födelsen eller strax efter». Maria församlings kyrkböcker känna emellertid intet om någon 1817 avliden dotter till makarna Magnusson.

H. D. återgick i alla händelser till »Vasalinjen», sökte stärka dess trovärdighet genom att begära vittnesmål »för dödsfalls skull» med olika personer och anlitade därvid efter vartannat tre rättegångsbiträden (doktor O. Odhner, litteratören F. A. Blomqvist och f. d. landstingsman P. A. Johansson). Åt den sistnämnde överlät hon på dödsbädden att även efter hennes död göra hennes anspråk gällande — vilket också skedde dels i pressen och dels i rättegångar så sent som 1910 — och ännu i sin dödsstund bedyrade hon, enligt vittnesbörd av några grannkvinnor, ihärdigt sin kungliga börd.

»Mysteriet Helga De la Brache» har givit upphov till en mycket omfattande litteratur. Däribland må särskilt framhållas riksarkivarien Emil Hildebrands officiösa utredning 1910, där han bl. a. med stöd av noggranna efterforskningar, som verkställts i Baden, kommit till följande resultat: »Fröken D. har icke varit dotter till Gustav IV Adolf och drottning Fredrika, och f. d. konungen har efter äktenskapets upplösning icke ingått lagligt äktenskap med någon annan.» Hans relation påvisar massor av motsägelser mellan hennes uppgifter vid olika tillfällen, men frågan om hennes verkliga identitet förklarar han ligga utanför undersökningens syfte. Statsgeologen N. O. Holst (pseudonym Harald Hilding) sökte i en broschyr 1911 försvaga en mängd av Hildebrands argument, avtryckte ett flertal dokument i frågan och uttalade sig övervägande sympatiskt om H. D:s anspråk. Helt avvisande ställde sig däremot professor Karl Hallendorff i en 1924 publicerad studie, där han bl. a. insätter »Vasasagan» i dess historiska sammanhang med liknande 1800-talsmystifikationer (Lolotte, Kaspar Hauser, Naundorff-Tichborneprocessen) och anser dem som ett alster förnämligast av »äventyrligt överspänd fantasi, som hårdnat kring en fix idé».

Författare

Verner Söderberg.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Revisionsakt 31 dec. 1880, n:o 398, RA (innehållande en mängd dokument i orig. och kopior, tillhörande F. A. Blomqvists dossier vid en av rättegångarna i målet); ett antal brev, koncept m. m. av Helga De la B., P. A. Johanssons efterlämnade papper, (hos förf.). —• Handlingar rör. den s. k. Helga De la Brache (Post- och inrikes tidningar 11 okt. 1910); relationer om Helga De la B. 1861 (av justitiekanslern N. S. von Koch), 1868 (av Aug. Blanche, översedd av Jul. Mankell) och 1870 (av justitieombudsmannen N. A. Fröman), samtliga tr. i nedannämnda broschyr av N. O. Holst; dokumentsavtryck och uppsatser i dagspressen 1910—11, däribland särskilt intyg av fru Ebba Aspegren, f. Aspegren, 22 febr. 1870 (även hos Holst), och av Katarina Holmberg, Abo 8 mars 1870 (Aftonbladet 28 okt. 1910), artiklar av Carl Norrby (Aftonbladet 25—26 okt. 1910), av V. Gyllenswärd (Svenska dagbladet 27 okt. 1910; om anteckningarna i Storkyrkoförsamlingens böcker) och av J. Muller (Aftonbladet 28 okt. 1910; om Helga De la B. och änkedrottning Josefina). — C. Hallendorff, Helga de la Brache (i förf:s Från Karl XV :s dagar, 1924); E. Hildebrand, Den senaste s. k. Vasasagan. Kritiska studier (1910; särtr. av artiklar i Stockholms dagblad okt. 1910); [N. O. Holst], Fröken De la Brache. Bedragerska eller konungadotter? Af Harald Hilding (1911). — Jmfr även artikelserien Hur Helga de la Brache levde och dog. Fakta — i stället för lögner och gissningar (Fäderneslandet okt. 1921 — aug. 1922; detaljrik men starkt färgad framställning).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Helga (egentligen Magnusson, Aurora Florentina) De la Brache (egentligen Magnusson), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17364, Svenskt biografiskt lexikon (art av Verner Söderberg.), hämtad 2019-02-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17364
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Helga (egentligen Magnusson, Aurora Florentina) De la Brache (egentligen Magnusson), urn:sbl:17364, Svenskt biografiskt lexikon (art av Verner Söderberg.), hämtad 2019-02-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se