Robert De la Gardie

Född:1823-12-17 – Kristianstads Heliga Trefaldighets församling, Kristianstads län
Död:1916-05-19 – Stockholms stad, Stockholms län

Landshövding, Riksdagsman


Band 10 (1931), sida 762.

Meriter

17. Robert De la Gardie, den föregåendes son, f. 17 dec. 1823 i Kristianstad, d 19 maj 1916 i Stockholm. Student i Lund 9 okt. 1839; disp. 27 nov. 1841 (De gerundiis et supinis latinoruin commentatio, p. 2; pres. P. Genberg); filol. kand. 19 dec. 1842; fil. kand. 3 juni 1844; disp. 11 juni 1844 (Prolegomena till hvarje blifvande allmän storhetslära, p. 1; pres. K. J. D. Hill); fil. magister 22 juni 1844; student, i Uppsala 31 jan. 1845. E. o. kanslist i civilexpeditionen 26 okt. 1844—1848; volontär vid Skånska dragonregementet 29 maj 1848; erhöll avsked därifrån 18 nov. 1848; ägare av Silvåkra i Silvåkra socken 1849—67; deltog i riksdagarna 1859—60 och 1865—66 samt var därunder bl. a. ledamot av allmänna besvärs- och ekonomiutskottet 1865—66; ledamot av kommittén angående grundskatternas inlösen 30 dec. 1864—18 juni 1866; ordförande i statsrevisionen 1865; ledamot av riksdagens andra kammare för Torna härad 1867 och för Linköpings stad 1874—75, 1889—90, 1894—1902 samt var därunder bl. a. ledamot av konstitutionsutskottet 1867 och kammarens talman 1894—1902; tf. landshövding i Östergötlands län 17 sept. 1867; ordförande i Östergötlands läns hushållningssällskap 1 dec. 1867—1901; landshövding i Östergötlands län 3 aug. 1869; ståthållare på Linköpings slott 8 nov. 1869; ledamot av riksdagens första kammare för Östergötlands län 1880—88 och var därunder bl. a. ordförande i kammarens talmansdeputation 1880 samt ledamot av bevillningsutskottet 1886; ordförande i skatteregleringskommittén 20 juni 1879—9 maj 1883; ordförande i Östergötlands läns landsting 1879 och ånyo 1887—93; ordförande i styrelsen för Östergötlands läns lantmannaskola iLun-nevad 1887—1901; ordförande i arbetarskyddskommittén 13 mars 1891—11 mars 1892; erhöll avsked från landshövdingeämbetet 10 juli 1901; ordförande i 1901 års krigslagskommitté 12 aug. 1902—3 apr. 1905. RNO 1866; KNO1kl 1872; KmstkNO 1882; LLA 1886; fil. jubeldoktor i Lund 31 maj 1894; hedersledamot av Östergötlands läns hushållningssällskap 1901; erhöll dess stora guldmedalj 1903.

Gift 9 juni 1850 i Uppsala domkyrka med Johanna Matilda von Kraemer, f. 5 okt. 1826 i Stockholm, d 9 mars 1907 därstädes, dotter till landshövdingen friherre Robert Fredrik von Kraemer och Maria Charlotta Söderberg.

Biografi

Under sin studenttid i Lund och en kortare tid i Uppsala deltog D. livligt i de rörelser, som utmärkte 1840-talets studentvärld. I Lund var han medlem av en vänkrets och litterär sammanslutning, som kallades »Unga Sverige» och dit bl. a. även hörde Emi] Key, Karl Furst, Johan Andersson (Faustöversättaren) och Anders Anderson (sedermera ledamot av Svenska akademien). Såsom en av Akademiska föreningens deputerade spelade han en framskjuten roll vid det tillfälle, då Lunds studentkår under åsidosättande av de akademiska myndigheterna hyllade den nyblivne konungen Oskar I med Talis Qualis' kungssång, musiksatt av Otto Lindblad. Under 1848 års danska krig greps D. starkt av den allmänna entusiasmen för Danmarks sak; den då tjugufemårige tjänstemannen ingick som volontär vid skånska dragonregementet och deltog i årets möten men avgick, då krisen vid årets slut syntes överstånden. Följande år blev han ägare av Silvåkra gård i Malmöhus län och ägnade sig åt skötseln av densamma till 1867. Ehuru D. vid sistnämnda tidpunkt övertog sin svärfaders egendom Taxnäs i Fröslunda socken i Uppland, var hans egentliga verksamhet som jordbrukare nu slut. År 1867 blev han nämligen tf. landshövding i Östergötlands län under den vakans, som uppstod, då landshövding G. af Ugglas blev finansminister, och 1869 blev han ordinarie innehavare av ämbetet. På denna post kvarstod han ända till år 1901; han hade då innehaft densamma betydligt längre tid än någon av sina företrädare under 200 år. Någon större aktivitet och initiativkraft utvecklade D. knappast som länets styresman, men under de många åren förvärvade han genom sitt ridderliga väsen, sin sam-vetsgrannhet och sin lugna försynthet förtroende och tillgivenhet, och han fick vid sin avgång ett mycket vackert eftermäle. Vad D: s vinnande personlighet kunde betyda, visade sig under tullstriden 1887. Landstingets dittillsvarande ordförande Karl Ekman blev då på grund av sina frihandelsvänliga åsikter icke återvald till tinget. Trots att D. delade hans handelspolitiska uppfattning (se nedan), utnämndes han i denna tillspetsade situation av K. M:t till landstingets ordförande. Både av pressen och i landstinget rönte den nye ordföranden på grund av motsättningarna i tullfrågan ett allt annat än hjärtligt mottagande, men D. »satte sig, där K. M:t placerat honom», och snart visade det sig, att han »ägde så många för var man tilldragande egenskaper och så stor popularitet inom sitt hövdingedöme, att hans prestige ej stod och föll med hans åsikter i en enda fråga». Samma framstående egenskaper som ledare av offentliga förhandlingar — i förening med hans »oväld och ovanliga skarpsinne» samt hans »i vackraste bemärkelse humana sätt» —• tillvunno honom ett odelat erkännande från hushållningssällskapet, vars ordförande han var i ej mindre än trettiotre år.

Mest känd blev D. otvivelaktigt genom sin politiska verksamhet. Han deltog i några av de sista ståndsriksdagarna och hade sitt första mera uppmärksammade uppträdande, då han 1865 med värme och övertygelse talade för representationsreformen; i slutet av talet apostroferade han sina ståndskamrater: »Häng upp din anborna vapensköld i minnets ljusa tempelgårdar! Du behöver den ej längre..., ty dess valspråk Noblesse oblige är tillräckligt djupt inristat i ditt hjärta för att ej kunna glömmas.» Då det första andrakammarvalet förrättades i D:s hembygd Torna härad, föll valet på honom, men han stannade den gången endast ett år i riksdagen, ty efter sin landshövdingutnämning ansåg han sig böra avgå. Sedermera återbördades han emellertid till riksdagen i flera repriser, än som ledamot av andra, än av första kammaren. Under sin första riksdag (1867) framträdde D. såsom »intelligensens» chef och var en av lantmannapartiets främsta motståndare. Efter sin återkomst hölls han av det nu härskande lantmanna-partiet tillbaka; han fick ingen utskottsplats och lät endast sällan höra sig i debatterna. I den viktiga frågan om grundskatternas avskrivning intog han en deciderad ståndpunkt, som han fick tillfälle att utveckla såsom medlem av grundskattekommittén 1864 —66 och av skatteregleringskommittén 1879—83. Han ansåg dessa skatter både ur teoretisk och historisk synpunkt vara »en petri-ficerad bit av ett föråldrat beskattningssystem», och han påyrkade i sistnämnda kommitté deras totala avlösning genom amortering under en längre tidsföljd och på billiga villkor. D. var en varm vän av. ett stärkt försvar, men han var en av de få, som på den tiden förde sjövapnets talan i den pågående försvarsdiskussionen. Mer än en gång uttalade han i riksdagen som sin åsikt, att vårt land måste förlägga tyngdpunkten av sitt försvar på sjövapnet. Mot Posseska härordningsförslaget 1883 ställde han sig, bl. a. av detta skäl, avvisande. I tullfrågan var D. frihandlare, vilket vid ett par tillfällen kostade honom hans riksdagsmandat. I skenbar strid mot sin frihandelsåskådning förordade han dock 1886 både i bevillningsutskottet och i första kammaren uppsägningen av den s. k. mellanrikslagen, emedan denna enligt hans mening av norrmännen missbrukats till att »metamorfosera den utländska tull-pliktiga varan till inhemsk tullfri». I det hela hade D. en moderat konservativ samhällssyn; han var »en man fri från ytterligheter» och allmänt respekterad inom olika politiska läger. Det väckte därför en rätt allmän tillfredsställelse, om också på sina håll någon överraskning, då regeringen efter Karl Herslows avgång utsåg honom till andra kammarens talman, ett uppdrag, som sedan förnyades under en följd av år (1894—1902). I denna egenskap har han betecknats som »en sträng men högt uppburen grundlagarnas väktare». Den harmoni, som i allmänhet var rådande mellan talman och kammare, stördes dock rätt allvarligt vid 1900 års riksdag, då D. vägrade proposition å yrkande om avslag å det av statsutskottet framlagda förslaget till voteringsproposition till gemensam votering angående Bodenanslaget; konstitutionsutskottet, till vilket frågan hänsköts, gillade hans hållning, men kammarmajoriteten uttalade starkt sitt missnöje över detta sätt att lösa konflikten. På en del håll väckte det också uppseende och klander, då D. i sitt tal inför tronen (19 jan. 1898) och i sitt hälsningstal till kammaren (17 jan. 1899) gjorde mycket frispråkiga uttalanden om utländska makter; vid sistnämnda tillfälle talade han om grekerna, som för ej länge sedan »i lättsinnig yra» börjat krig mot Turkiet, och om det amerikanska folket, som man nyligen sett »under humanitetens täckmantel kasta sig över de sista spillrorna av Spaniens ultramarina besittningar». I motsats till de demokratiska förvillelser, varom dessa krig vittnade, prisade talmannen det rådande svenska statsskicket med dess maktbalanser och garantier — ett uttalande, som i vänsterkretsar icke utan fog tolkades som ett non possumus till kravet på rösträttens utvidgning. Efter sin avgång från landshövdingeposten flyttade D. till Stockholm. Ehuru han uppnådde den höga åldern av nittiotre år, bevarade han i det sista goda kropps-och själskrafter.

Författare

G. Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Bouppteckning, RA. — Riksdagens prot. och handlingar; samtida tidningar, bl. a. Östgöta correspondenten 11 juli 1901 och 22 maj 1916; E. Key, Minnen av och om Emil Key, 1 (1915); [V. Millqvist], Andra kammarens män 1897—99, af Spectator (1899); dens. Andra kammarens män 1900—1902, af Spectator (1902); H. Schött, Östergötlands hushållningssällskaps historia, 1—2 (1913—14); dens, Östergötlands läns landsting 1863— 1912 (1921); W. Swalin, Riksdagens första kammare 1867—1903 (handskr. i riksdagsbiblioteket); E. Thermasnius, Lantmannapartiet (1928); [E. Thyselius], Andra kammarens nye män och 1890 års valrörelse, af Gil Bias (1891).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Robert De la Gardie, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17388, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2020-12-03.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17388
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Robert De la Gardie, urn:sbl:17388, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2020-12-03.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se