Meriter

1. Louis Joseph Marie Deland, f. 25 april 1772 i Stockholm, d 15 april 1823 där. Föräldrar: kammartjänaren Louis Antoine Deland och Francoise (Franciska) Godefroij. Debuterade som dansör i baletten till operan Orphée på Bollhuset 1782; företog med understöd av Gustav III under tre år en studieresa till Paris 1783 samt vistades sedermera där på egen bekostnad 1786 —88; studerade i Paris koreografi för operans balettmästare Maximilien Gardel; aktör och premiärdansör vid K. teatrarna 1791— 1 febr. 1820 (frånvarande 1 april 1816—1 juli 1818); uppträdde på Drottningholms teater 22 och 23 aug. 1800; andre balettmästare 1803—06; balettmästare 1809—1 april 1816 och 1 juli 1818— 1 febr. 1820.

G. 1) 1799—27 april 1803 m. Ottiliana Carolina Kuhlman, f. 15 nov. 1778 i Stockholm, d. 21 april 1866 där, dotter av oboisten Julius Kuhlman och Andrika Hallar samt omg. 8 febr. 1815 m. aktören Gustaf Fredrik Åbergsson, f. 27 mars 1775, d. 20 juli 1852 i Furusund; 2) 25 sept. 1811 i Stockholm (Hovf.) m. skådespelerskan Maria Rebecka Rydberg, f. 11 nov. 1778 i Stockholm (Hovf.), d. 15 april 1845 i Stockholm, dotter av hovtrumpetaren Nils Fredrik Rydberg och Maria Christina von Seth samt förut g. m. värdshusvärden i Malmö Aron de Lemos.

Biografi

D. var egentligen utbildad till dansör och hade förmodligen tänkt ägna sig åt den från 1700-talets operastil oskiljaktiga baletten. Det blev dock inom lustspelets område han kom att göra sin väsentligaste insats. Han fyllde utmärkt det rollfack, som i 1700-talskomedien kallas »le niais», den enfaldige och oförfarne drängen eller bondpojken, som tar allt vad som säges honom efter orden och därför ständigt ställer till den mest ohjälpliga oreda. B. von Beskow och Marianne Ehrenström äro eniga om att prisa D:s ypperliga prestationer i detta fack. »Deland», yttrar den sistnämnda, »était tres bon niais. On s'en souvient avec plaisir; on le regrette encore.» Bland de roller, i vilka han vann särskilt erkännande, kunna nämnas betjänten Jahal i Cumberlands skådespel »Juden», den enfaldige Niklas i C. G. Nordforss' sånglustspel »Tanddoktorn» (där D. och Lars Hjortsberg enligt Gjörwells omdöme »tävlade att surassera varandra uti narraktigheter»), Rävklo i samme författares från franskt original bearbetade vådevill »Målaren och modellerna», Pierrot i Grétrys av C. M. Envallsson bearbetade opéra-comique »Den talande tavlan» m. fl.

D. komponerade även ett antal baletter och divertissemanger, vilka utan att äga något högre eller bestående värde dock visade sig i stånd att förträffligt tillfredsställa publikens smak och som av denna anledning ofta stodo på repertoaren.

Sin skådespelarbana måste D. uppgiva redan i fyrtioårsåldern, då han drabbades av så gott som total minnesförlust och följaktligen ej längre förmådde memorera sina roller. Samtiden ansåg orsaken vara hans starka benägenhet för att extravagera i mat och dryck. »Då den roande farsen Le roi de Cocagne uppfördes på Drottningholms teater, spelade Deland storätarens roll och utförde den con amore. Efter representationens slut begav han sig till värdshuset för att supera och förtärde då en portion av allt som fanns på en matsedel av elva ä tretton rätter, ifrån holländsk sill till och med maränger.» Då man nu sökte övertala honom att sluta, föreslog han ett vad, »att han inom tio minuter skulle förtära ett halvt tjog hårdkokta ägg med förbehåll att få dricka så mycket punsch, han under tiden behövde. Vadet antogs, fullgjordes och renderade honom 20 rdr» (J. F. Wikström). Med dylika vanor är det lätt att förstå, att D. efter sitt förtidiga avsked med tiden blev »ingenting annat, än en vegeterande köttmassa».

Till sin politiska åskådning var D. ivrig patriot och rojalist. Den av tacksamhet fyllda beundran han ägnat Gustav III, överflyttade han med tiden på Karl XIV Johan, till vars mest hängivna anhängare han räknades. Särskilt lössläppt var hans entusiasm under de första novemberdagarna 1813, då nyheten om segern vid Leipzig anlände till Stockholm, och borgerskapets hänförelse tog sig sådana uttryck, att »nya fylleriförordningen måste alldeles inställas», såsom C. A. Grevesmöhlen skrev till J. Chr. H. Ulrich, kronprinsens privatsekreterare. »Ett gott infall av Deland bör du veta», fortsätter han. »Han sade: Detta är brav, men när H. K. H. kommer hem, skall det bli vida bättre, och alla, som den dagen icke äro fulla, böra arresteras som misstänkta.»

D:s maka i första äktenskapet Ottiliana Carolina Kuhl-man blev elev vid K. teaterns sångskola 1791 och vid dess elevskola 1793 samt var anställd vid K. teatrarna 1 jan. 1820— 1 juli 1833 (med avbrott 1 juli 1820—1 dec. 1822, då hennes andre make G. Fr. Åbergsson förestod egen teater i Göteborg). Hon var i yngre år en högt uppskattad subrett och ingeny. Om hennes utförande av Hildegards roll i Kotzebues »Johanna av Montfaucon» uttalar sig Clas Livijn år 1803 i brev till Lor. Hammarsköld i entusiastiska ordalag: »Du skulle se henne spela! Jag är alldeles intagen av hennes person i denna forntidens dräkt; det språk hon talade, allt tecknade en av flyktade tiders oskyldiga flickor, som fastän de ej ägde så många partier och kunde sladdra franska, dock gjorde sig älskade genom kvinnans högsta prydnad, oskulden och ett gott hjärta. Ja, dess aktion var så mästerlig, att jag tvivlar, om någon i Sverige kan jämföras med henne.» Hon uppträdde även med stor framgång i gossroller (Cherubin i »Figaros bröllop», den unge dövstumme greve d'Harencour i »Abbe dé l'Epée»). Då hon började åldras, övergick hon till mére-noblefacket och vann även här betydande framgångar genom sitt värdiga och stilriktiga spel. Nils Arfwidssons omdöme, att hon »i tragedien var faslig», är an- tagligen att återföra på bedömarens överdrivna kritiklusta. Åren 1829—31 var hon lärarinna för teaterns aktriselever.

Maria Rebecka Rydberg, D:s andra hustru, började sin teaterbana vid den Stenborgska truppen, där hon debuterade i febr. 1798 och vann mycket bifall. Sedan Stenborgska teatern nedlagts, var hon först anställd vid Lindquistska sällskapet och därefter vid Stenborgska landsortstruppen. Den 1 april 1809 debuterade hon på Dramatiska teatern och stannade sedermera där till 1 juli 1829. I yngre år var M. R. D: s fack huvudsakligen subrettens; hennes mest bekanta roll var Lisa Spitzenas i Olof Kexéls »Kapten Puff». »M:me Deland a du piquant et du comique dans son jeu», yttrar Marianne Ehrenström om henne. Göteborgskritikern Arvid Hummel berömmer »den oskyldiga naivitet, som rådde i hennes tal och gester», när hon spelade Karolina i Kotzebues »Den okände sonen». Sedermera övergick hon till karaktärsroller. Tillfälligtvis utförde hon även lyriska partier såsom huvudrollen i den omtyckta melodramen »Ariadne på Naxos» (av J. C. Brandes med musik av G. Benda).

Författare

O. WlESELGREN.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Röfvare-kulan, eller det fördolda giftermålet; panto-mime-ballet i tre acter. Upförd första gången på Svenska dramatiska theatern, d. 16 maji 1797... componerad af hr Arnould. Sthm u. å. 11 s. [Endast 3:e akten tillagd av D.] — Enleveringen, eller röfvare-bandet. Pantomim-ballet i tre akter af hr Deland. Uppförd på Kongl. opera-theatern i Stockholm den 1 dec. 1800. Sthm 1800. 4: o (4) s. — Diana och kärleken. Divertissement af dans componeradt af herr Deland. [Sthm 1801.] 4:o 1 bl. — Venus och Adonis eller Mars's hämd. Pantomim-ballet i två akter af herr Deland. Sthm 1802. (6) s.

Källor och litteratur

Källor: Brev från Grevesmöhlen till J. Chr. H. Ulrich 1813—14 (Ep. G. 22); Brev från C. Livijn till L. Hammarsköld (Hammarsköldska brevsaml.), KB. — Götheborgs theater [Tidskr. utg. af A. D. Hummel] (1800); B. v. Beskow, Levnadsminnen, 2: a uppl. (1928); F. A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar (1866); Marianne d'Ehrenström, Notices sur la littérature et les beaux-arts en Suéde (1826); G. E. Klemming, Sveriges dramatiska litteratur (1863—79); G. Nordensvan, Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar, 1 (1917); N. Personne, Svenska teatern, 1—2 (1913—14); N. E. Taube, De Delandska teatersällskapen i Uppsala [Skr. utg. av Fören. Drottningholmsteaterns vänner. 1.] (1940); [J. F. Wikström], Sven- ska theaterminnen (1859).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Louis Joseph Marie Deland, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17408, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN.), hämtad 2024-11-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17408
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Louis Joseph Marie Deland, urn:sbl:17408, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN.), hämtad 2024-11-17.