Meriter

De la Roche-yon, Jean Grossaint, f. omkr. 1713, trol. i Lysekil, d 1769 före sept. i Folderup i Danmark. Student vid Uppsala univ. 6 febr. 1731; volontär vid amiralitetet 1733; volontär i fransk tjänst 1734; löjtnant (lieutenant en second) vid Moritz' av Sachsen reg. 6 april 1735; besökte Paris våren-sommaren 1736; fänrik vid Savolaks reg. och Idensalmi kompani 21 okt. 1736; löjtnant vid samma reg. och Pieksämäki kompani 2 april 1742; kapten i dansk tjänst 1743; majors karaktär 1744; överstelöjtnant senast 1750; överste vid infanteriet 20 juni 1759.

G. 16 nov. 1736 i Skeppsholmskyrkan i Stockholm m. Helena Leijonstierna, f. 1719, dotter av e. löjtnanten Bengt Leijonstierna och Catharina Barck.

Biografi

Om D:s fader är intet med visshet bekant, men släkten torde av namnet att döma härstamma från Vendée; kanske var han son till drabanten hos konung Stanislav Leszczynski Anton Fredrik De la Roche. D:s moder var, uppger han, fränka till diplomaten N. P. von Gedda. Att D. var född i Lysekil namnes under en rannsakning med hans vänner i Värmland, och i Uppsala hade han en student av Göteborgs nation till informator; själv anger sig D. ha studerat även i Lund men finnes ej i universitetsmatrikeln. Efter slutade studier tog han tjänst vid flottan men begav sig 1734 till Danzig, där han tjänstgjorde under Stanislav Leszczynski, tillfångatogs av ryssarna men flydde. Han gick nu in vid franska armén, kämpade under hertigen av Berwick och greve Moritz av Sachsen. Efter hemkomsten 1736 blev han anställd i Finland, där han fann sig mindre väl till rätta, emedan han ej behärskade finska språket.

Redan 1740 omtalas D. såsom en av hattregeringens fiender, men först under det danska partiets tid börjar han att framträda mera öppet. Särskilt efter handlanden M. Wærns död (mars 1743) och den upplösning, som efter fabrikör A. Hedmans arrestering drabbade danska agitationscentralen i Stockholm, ökades D:s betydelse, ehuru han aldrig tycks ha haft några större penningsummor att röra sig med. Det var framför allt en del riksdagsmän inom adeln samt präste- och bondestånden, som han hade att bearbeta, men även till Dalarna skall han ha utsträckt sin verksamhet. Under upprorsmännens vistelse i Stockholm förmedlade han deras förbindelser med danske envoyén, general Gustaf Grüner, och misstänktes t. o. m.. för att ha haft sin hand med vid själva revolten 22 juni 1743.

Efter allmogens nederlag flydde D., undkom till Norge och vidare till Danmark. Dit anlände kort efteråt även Grüner, och D. blev nu (18 juli), försedd med penningar, avfärdad till Sverige. Hans uppgift var att efter överenskommelse med militärerna i Norge tillsammans med de landsflyktiga dalkarlarna fara in i de svenska gränslandskapen och där överlägga med danskvänliga bondeledare frågan gällde, när och var en planerad ny upprorshär kunde vara beredd att stöta till den norska här, som låg färdig att bryta in i Sverige.

D. for landvägen förbi Göteborg. Från slutet av juli företogo han under de antagna namnen Rosenberg och Gedda flera resor genom Jämtland, Dalarna och Värmland och undgick den svenska gränsbevakningens alla efterspaningar. Överallt manade han till hämnd, lovade militärt understöd samt förespeglade folket, att guld, och gröna skogar stodo att vinna i förbund med danskarna. En protest mot tronföljare valet, som falskeligen uppgavs vara undertecknad av vissa bonderiksdagsmän, uppvisades och spriddes, och ett patent, som D. själv författat, trycktes i 1,000 exemplar men blev aldrig utdelat. Att D: s verksamhet ej varit utan framgång visas mindre av hans uppgifter, att han fått löfte om understöd av 20,000 dalkarlar och 2,000 man från Dalsland, än av en förteckning på namngivna värmlandsbönder, som lovat uppsätta sammanlagt 2,750 man. Ett par svenska män, bl. a. en nämndeman på Dal, biträdde D. som, spioner både vid svenska armén och i Karlstad. I början av okt. fick D. den förkrossande underrättelsen, att fälttåget blivit uppskjutet till våren, och att han skulle återvända till Danmark. Sjuk och nedslagen ankom han sent på hösten till Köpenhamn, där hart t. v. fick nöja sig med 500 rdrs pension och majors karaktär. Svenska regeringen hade redan i sept. fordrat hans utlämnande, och i febr. 1744 upprepades detta krav med ökad skärpa. D. måste fly till Hamburg, där han kallade sig Godart, och sedan till Fyn, där han under namn av inspektor Burchard höll sig gömd hos en prästman. Dessa olycksöden ökade D: s bitterhet. Med skärpa förehöll han danska regeringen de tjänster han gjort denna, och för vilka hans lön nu var, att han måste leva i landsflykt. Han begärde därför permission att gå i engelsk tjänst.

Inför nya krav på hans utlämnande började även danskarna, tänka på att sända D. ur landet, närmast till Holland. Tills vidare fick han dock en tillflyktsort hos hertigen av Sonderburg, men råkade alltmer i onåd. Han uppehöll sig en tid på Jylland under namnet von Hagen, tills han definitivt beslöt att kalla sig de Rose. I Sverige vann det ryktet tilltro, att han på våldsamt sätt omkommit i Holland, varför reklamationerna efter hand upphörde. Efter Fredrik V: s tronbestigning 1746 tycks D: s förhållanden ha något förbättrats; han erhöll flera bevis på konungens nåd, fick sina dåliga affärer någorlunda ordnade och kunde t. o. m. besöka baden i Pyrmont. Ännu fortsatte han dock emellanåt att oroa myndigheterna och mottog skarpa varningsbrev från Grüner.

D. var en typisk representant för de äventyrare, som rörde sig bakom det svenska partilivets kulisser och vilka av naturliga skäl hade en verklig högkonjunktur i samband med tronföljarvalet och det stora bondeupproret. Tapper, djärv och förslagen samt tydligen utrustad med en icke ringa agitatorisk förmåga var han synbarligen en av det danska partiets främsta uppviglare men lyckades efter sina »demagogische Umtriebe» aldrig riktigt anpassa sig efter det fredliga samhällets krav. En del framgångar och åtskilliga motgångar torde kunna tillskrivas hans tur hos det täcka könet.

Författare

Bj. Beckman.

Källor och litteratur

Källor: Rådsprotokoll 1743 och 1744, Svea hovrätts handlingar rörande dalupproret, Kommissorialrättcns protokoll och handlingar rörande dalupproret, Justitierevisionens handlingar rörande dalupproret, Landshövdingars skrivelser till K. M:t 1743 (Örebro län), Militaria: ansökn. och meritförteckn., allt i RA; generalmönsterrullor (Savolaks reg.) i KrA; Relationes aus Stockholm 1740, 1748, Sverrig A 11:55, A 111:76, C 291, Koncepter med Indlaeg til hemmelige Expeditioner, Hirsch, Danske og norske Officerer 1648—1814, allt i danska Rigsarkivet. — Uppsala universitets matrikel, 2, 1700—1750, utg. af A. B. Carlsson (1919—1923); Bj. Beckman, Dalupproret 1743 (1930); A. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare (1920—21).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jean Grossaint De la Roche-yon, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17417, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bj. Beckman.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17417
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jean Grossaint De la Roche-yon, urn:sbl:17417, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bj. Beckman.), hämtad 2024-04-23.