Meriter

Desguillons, Joseph Sauze, f. 1750, d. 5 nov. 1822 i Stockholm. Fransk skådespelare, som uppträdde i Stockholm från 1781.

G. 1789 m. Anne Marie Milan (se nedan).

Biografi

Om D: s tidigare verksamhet i Frankrike ha säkra uppgifter icke stått att finna. Han kom till Sverige med Monvels berömda .trupp 1781; de uppgifter D. fyllde inom densamma känna vi blott igenom Marianne Ehrenströms yttrande, att han spelade »les paysans et les rôles à manteau». Lars von Engeström yttrar om honom, »att han spelte vissa roller skäligen väl men att hans största förtjänst är att vara god vän av Monvel och oskiljaktig från honom». Hedvig Elisabeth Charlotta, som såg honom »klädd på turkiskt sätt» spela en av de heliga tre konungar vid en trettondedagsfest 1788, tycks ej ha varit särdeles förtjust men konstaterar dock, att hon fick sig ett gott skratt åt upptåget. När Monvel begav sig tillbaka till Frankrike och hans sällskap upplöstes, stannade D. kvar i Stockholm och grundade jämte sin maka 1793 en elevskola för de kungliga teatrarna, vilken ägde bestånd i sju år och fick mycket stor betydelse för utvecklingen av den svenska skådespelarkonsten. Då Stockholm under åren 1803—06 ånyo hade besök av ett franskt skådespelarsällskap, framträdde D. jämte sin maka som dess ledare. D. var en tid ägare till Gåshaga på Lidingön.

D: s hustru var skådespelerskan och instruktrisen Anne Marie Desguillons, f. Milan, f. 8 maj 1753, d. 28 juli 1829 vid Drottningholm; kom 1781 till Sverige med det Monvelska sällskapet. »Mamsell Milan är redan här. Hon har redan tvenne gånger spelt Mérope. Hon har verkligen talanger men är mycket stark och fet. Hertiginnan (Hedvig Elisabeth Charlotta) tyckte, att hon ej var av naturen ämnad att föreställa en drottning. Då konungen disputerade detta och med hetta, svarade hertiginnan: Pardonnez-moi. Sire, je n'ai vu qu'une reine. Konungen fann detta så mycket artigare som drottningen är den bäst vuxna av hela sitt hov och verkligen har ett majestätiskt utseende.» Denna av Lars von Engeström bevarade anekdot visar, att den från Frankrike anlända och för svensk publik helt och hållet obekanta unga skådespelerskan gjorde sin entré i det främmande landet under en lycklig stjärna. Att från början vinna den teaterkunnige monarkens bevågenhet betydde redan detta mycket nog; när därtill kom, att hon vid sitt första framträdande, om än alldeles omedvetet, gav upphovet till en välformad och nådigt upptagen artighet om landets drottning, så måste man säga, att hon förenat allt som krävdes för att göra lycka vid ett 1700-talshov. Hennes bana blev också ovanligt framgångsrik. På scenen, framträdde hon med mycket bifall i mère-noble-roller och i de stora tragiska partierna (Semiramis, Athalie), i vilka hennes junoniska gestalt — en kritisk bedömare talar t. o. m. om hennes »vaste corpulance» — ej alltför mycket störde illusionen. Hennes fack var dock ej begränsat till tragedien; även i åtskilliga komiska uppgifter nådde hon en betydande framgång (bl. a. som madame Turcaret). Som lärarinna var hon framstående, och många talanger utbildades under hennes ledning, bl. a. Jeannette Wässelius (se denna) och Ottiliana Carolina Kuhlman (se under Deland, 1).

Hennes bana förlöpte dock icke alldeles utan motgångar, bl. a. framkallade av det anseende hon vunnit, vilket väckte mycken avund hos mindre gynnade konkurrenter. Clewberg-Edelcrantz betygar i en av sina till Gustav III avgivna rapporter om Stockholms teaterliv (29 juli 1788), att hon »ibland frantsoserna har många ovänner och ibland dem La Roche (den av konungen högt beundrade tragikern), som leder de övrigas omdömen». En kris i förhållandet mellan henne och teatern var nära att uppstå, när på sommaren 1788 en ny fransk aktris, madame Le Roi, anlände till Stockholm och av teaterledningen tilldelades ett par roller, som förut spelats av A. M. D. Hon sökte i denna situation »på ett oanständigt sätt hindra hennes debut» (Clewberg-Edelcrantz) och förklarade, att ingen utan hennes tillstånd finge uppträda i hennes roller. Direktionen avvisade emellertid attacken, och madame Le Roi fick sin debut, som bestämt var (i Medeas roll). Det bifall, som mötte henne, ansågs motiverat av en del åskådares »nöje att uppväcka någon harm hos Mlle Milan». Den nya stjärnans popularitet blev emellertid icke långvarig, då hon tydligen varken i skådespelarbegåvning, scenvana eller talteknik kunde taga upp tävlan med den äldre konkurrenten. Efter knappa två år begav hon sig tillbaka till Frankrike och lämnade A. M. D. i okvald besittning av huvudrollerna i det klassiska franska sorgespelet.

Författare

O. WlESELGREN.

Källor och litteratur

Källor: Bref rör. teatern under Gustaf III 1788—1792, utg. af E. Lewen-haupt (1891—94). — F. A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar (1866); Marianne d'Ehrenström, Notices sur la littérature et les beaux-arts en Suéde (1826); L. v. Engeström, Minnen och anteckningar, utg. af Elof Tegnér, 1 (1876); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 2 (1903); N. Personne, Svenska teatern, 1—4 (1913—16); E. Schröderheim, Bref, utg. af O. Levertin (Sv. memoarer och bref, 6, 1902); B. Wedberg, Lidingöliv i gamla dar (1924).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Joseph Sauze Desguillons, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17492, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17492
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Joseph Sauze Desguillons, urn:sbl:17492, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN.), hämtad 2024-04-18.