Robert d.ä. Dickson

Född:1782-06-18 – Storbritannien och Nordirland (i Montrose, Skottland)
Död:1858-12-11

Affärsman


Band 11 (1945), sida 175.

Meriter

1. Robert Dickson d. ä., f. 18 juni 1782 i Montrose, Skottland, d. 11 dec. 1858. Föräldrar: handlanden James Dickson och Christian Moorie (Christina Murray eller Christian Murie). På kontor i Montrose och från 1802 i Göteborg, burskap där 6 aug. 1808; engros- och rederirörelse från 1807; delägare i firman James D. & Co. 1816; led. och ordf. (från 1842) i styr. för Göteborgs handelsinstitut 1832—55; v. ordf. i styr. för Handelsföreningen 1850—55.

G. 18 maj 1809 m. Wilhelmina Charlotta Bratt, f.9 okt. 1781 i Göteborg, d. 10 juli 1845 där, dotter av grosshandlaren Benjamin Henrik Bratt och Petronella Maria Lauter-bach, samt förut g. 1801 i Göteborg m. grosshandlaren David Airth.

Biografi

Den industriella revolutionen hade just nått Skottland, när de första Dicksöner, som blivit allmännare kända på svensk botten, växte upp i Montrose och Leith. Nedärvd fattigdom på denna »Storbritanniens baksida» gjorde, att man där så mycket ivrigare tog fasta både på de tekniska möjligheter, som maskinerna gåvo, och de kommersiella, som Napoleonstiden erbjöd. Från Glasgow, som tack vare sin tidiga och rika koloniala marknad först rycktes med, nådde, som en svallvåg en serie av kanalbyggen, hamnförbättringar och fabriksanläggningar med stegrade och nya förbindelser åt olika håll de särskilt efterblivna småhamnarna på ostkusten. Det är ej svårt, att i Göteborgs uppsving under blockadkriserna spåra en reflex av det skotska. Dugande immigranter från denna nation ha under sekler uppsökt Sverige men sällan där satt så varaktiga spår som den generation de äldsta bärarna av namnen Robert och James D. representera.

Man ser den förre som köpman och redare i Göteborg under den senare Napoleonstiden fullt upptagen av den koloniala och nordiska detaljhandel, för vilken det fanns tradition i både svenska och skotska nordsjöhamnar men också med ansatser till vidsträcktare arbetsfält. Slupar och galeaser, briggar och skepp om enstaka tio-och hundratal läster, som D. befraktat och någon gång ägt, gingo med allehanda smålaster av rom, risgryn, bomull, vin, brännvin o. s. v. till Hamburg och tyska östersjöstäder. Sådant var transitomaterialet från det väldiga förråd av koloniala nederlagsvaror, som tack vare den franska blockaden hopats i Göteborg, och av mottagarna på kontinenten kvitterades med växlande partier av råg, hampa, tågvirke o. s. v. Rörelsen stabiliserades efter krisens slut i ett familjebolag, som utbjöd »risgryn, sandel, tobak, färgträ, buldan, stenkol och bomullsgarn» till kunder på platsen, och för Dicksönerna som för andra göteborgska storfirmor med rötter i den »briljanta tiden» började alltså rikedomen med direkt utminutering av diverse. Men D. mottog tillika eller utsände över »Västersjön» större laster av salt, vete och järn, avsedda för baltiska, norska, skotska, engelska och — i fråga om järnet — inte minst amerikanska hamnar. En minnestecknare från sista sekelskiftet, som bevarat släkthågkomster, framhäver uttryckligen, att D. drivit »engrosaffärer i spannmål», som »utvecklades allt mer» men lamslogos av »Köpenhamns blockad», på vilken han led »stora förluster». Ett landshövdingebrev 1840 omtalar D:s och hans bokhållare Hallengrens transitorörelse på ön Anholt i Kattegatt, som 1809—14 var besatt av engelsmännen. Det frö till grosshandel, som här skymtar, hade sin ena förutsättning i det norska tonnagets avstängning från hävdvunnen mellantrafik i Nordsjön och den andra i bergslagsprodukternas småningom mångdubblade utförsel över Göteborg efter Trollhätte kanals tillkomst 1800. Insättandet av svenska fartyg, när de norska icke vågade sig ut, på den sekelgamla danska spannmålstraden till Norge och Skottland var en typisk spekulationsaffär med påtagliga både vinstmöjligheter och risker, och D. synes i riklig mån fått. pröva båda. Hans »bevillning» 1814 uppges ha varit den femte inom köpmanskåren. Åren 1814—15 kom D. på obestånd och måste 1816 avträda all sin egendom till borgenärer. Han skall därför s. å. ha ingått i en av sin yngre broder James (se D. 2) grundad och efter honom uppkallad firma. Göteborgs magistrats protokoll 1818 och 1819, som voro för staden fruktansvärda depressionsår, visa på en gång D: s önskan att nödtorftigt likvidera sina skulder och hans föresats att i Stockholm bryta sig en ny bana. Han fritogs i magistraten, på grund av »övergångna olyckor», från skyldigheten att betala omkr. 45,000 rdr b:ko, £ 7,000 och 5,300 Mark Hamb. b:ko till vissa återstående fordringsägare i olika länder, sedan han visat sig ha förnöjt de övriga. Han ville då med en behållning av 60 rdr b:ko »efter 11 års arbete» avflytta till huvudstaden, men har väl under gynnsammare utsikter fattat mod och kvarblivit.

Resignerande från egna, självständiga uppgifter blev D. en samvetsgrann men underordnad medarbetare i familjefirman, där den yngre brodern James under täta, måhända utdragna resor i Värmland och Norrland, tog de stora initiativen. Kanske skötte D. det löpande arbetet, i synnerhet firmans rederirörelse och skeppsbyggen, för vilka tidigare erfarenheter gjorde honom särskilt skickad, medan en tredje yngre bror, Peter D., bosatt i London, övertog försäljningarna. I ansökningar till regeringen om tullfri införsel från utlandet av segelduk och skeppsinventarier går det Dicksonska företaget till storms mot efterbliven svensk både tillverkning och lagstiftning på sjöfartsområdet. Firmans andel i Göteborgs tonnage, som ännu 1823 hållit sig vid 8 %, steg 1830 till omkr. 10 % och 1860, ett par år efter D:s död och Krimkrigets utomordentliga högkonjunktur, till nära 20 %. Det finns uppgifter, att den Dicksonska rederirörelsen på 1850-talet varit landets största. Särskilt importen av kolonialvaror, direkt hemförda som hela laster från transoceana produktionsområden, säges kunnat på en enda resa inbringa för vart och ett av firmans åtta största fartyg en vinst av något hundratusental kronor. Dåtida tullrabatt uppges i dylika fall uppgått till 33 1/3  %. D:s ekonomi befästes under sådana förhållanden på nytt, till skillnad från mången annan bankruttörs under Napoleonstiden, och det synes framför allt ha varit rikedomens tillväxt under Krimkriget, som kommit honom att 1854, enligt familjeuppgift, honorera de skuldbelopp, från vilka särskilda omständigheter frikallat honom trettiofem år tidigare. Visst är, att D. haft stöd i ett förmöget gifte och under årtionden bebott den fastighet, som hustruns förre make ägt, men också berett en av hennes söner från det tidigare äktenskapet anställning i den Dicksonska firman. Fastän D. överlåtit en del av sitt andelsinnehav till sin äldste son, James D. (se D. 3), utgjorde, enligt bouppteckning, hans kapital vid frånfället mer än 3 1/2 millioner kronor.

D. säges redan genom en viss yttre oansenlighet ha framstått som den sekundäre i firman och blev föremål för skämtsamma anekdoter. Men han prisas från skilda håll som den moraliskt känsligare av bröderna och synes hela livet visat en anspråkslöshet, hjälpsamhet i det tysta och religiositet, som vid sidan av den ekonomiska begåvningen torde ingått i familjens skotska påbrå. Ehuru som kapitalist verksam inom ett par av Göteborgs penninginstitut synes D. i huvudsak begränsat sin kommunala insats till den nya hemstadens engelska församling, för vars kyrkobyggnad han visade det varmaste intresse, och där han var ett föredöme icke minst genom sitt stränga- iakttagande av söndagens helgd. Han lade som donator kyrkans grundsten, uppmanades att själv välja sin plats vid gudstjänsten, medan andra erhöllo sin genom lottning, fick denna plats förevigad genom en minnestavla och hyllades vid sin bortgång av en andlig svensk meningsfrände och förtrogen, P. Wieselgren. Främst lever hans minne i den ryktbara, till en början (1856) anonyma, sedermera (1858) offentliggjorda och utvidgade donation på sammanlagt 330,000 rdr rmt, som under namn av Robert Dicksons stiftelse upprättades för bostadsbyggen, skol- och kyrkoanläggningar till industriarbetarklassens förmån i Göteborg och Karl Johans församling, i första hand familjer men undantagsvis ensamstående arbeterskor och änkor. Donationen, som på den åldrande eller döde faderns vägnar överlämnades av hans tre söner, främst den kände läkaren Charles (D. 4), mötte på framsynt sätt den just inbrytande storindustriens sociala krav och har under kommunalt överinseende, genom klok förvaltning och efter tillskott av anhöriga, avkastat en betydande successiv bostadsproduktion i en-, två- och trevåningshus med låga hyror inom Göteborgs forna och nuvarande utkantskvarter, Västra Haga, Västra Brantdala, Annedal och Majorna. Man tillerkänner D., som också skänkt stipendiebelopp till Uppsala och Lunds universitet (20,000 rdr till vartdera), en av de främsta platserna bland Göteborgs donatorer redan på grund av den stimulerande inverkan hans gåva haft på stadens arbetarbebyggelse, såväl enskild som kommunal. Som ett första filantropiskt uppslag i större skala efter Niclas Sahlgrens dagar har stiftelsen tillika, inom och utom släkten, bidragit att väcka den fortsatta givmildhet jämväl på andra områden, för vilken Göteborg fått så hedersamt rykte.

Författare

W. Carlgren.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: (förutom ovan under släktöversikten nämnda) Biographica, RA; taxeringslängder för Göteborgs stad åren 1810, 15, 20, 39 m. fl. (bl. a. förtecknande firman J. D. & Co:s tonnage), i KA; Skeppslistor för Göteborg åren 1823> 29, 57, i Landsarkivet, Göteborg. — C. R. A:son Fredberg, Från vår merkantila och industriela värld, 1 (1897); H. Fröding, Göteborgs donatorer, 1—4 (1911—25); dens., Berättelser ur Göteborgs historia under gustavianska tiden (1922) [och] under nyare tiden (1924); W. L. Mathieson, The awakening of Scolland (1910); A. Ramm, Sveriges handel och industri i ord och bild. Göteborg. Afd. 1 (1903); Th. Rinman, Robert Dicksons stif- telses arbetarebostäder (1914).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Robert d.ä. Dickson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17519, Svenskt biografiskt lexikon (art av W. Carlgren.), hämtad 2019-10-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17519
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Robert d.ä. Dickson, urn:sbl:17519, Svenskt biografiskt lexikon (art av W. Carlgren.), hämtad 2019-10-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se