Meriter

Drake, Anders, f. trol. i Göteborg 1699; d. 29 aug. 1764 där. Fader: soldaten, sedan borgaren Olof Drake. Begav sig 1718 till Gävle, där han trädde i tjänst hos landshövding Hugo Hamilton men återkom efter några år till Göteborg; burskap som »timmermän» där 25 sept. 1723; fortsatte främst som trävaruhandlande; Bryggaregillets ålderman 12 okt. 1739—1 mars 1748; erhöll titeln amiralitetskommissionär och upphandlingskommissarie (1740?).

G. m. Ingrid Carlund, f. omkr. 1690, d. 4 okt. 1770.

Biografi

D: s släkt torde ha varit av bondestam. Under sin verksamhet inom trävaruhandeln kom han tidigt i konflikter, bl. a. med allmogen i Göteborgstrakten, som t. o. m. vid riksdagarna klagade över hans framfart. D. fick 1735 hand om transporten av ekvirke till kronans förråd vid Nya varvet. Han tog initiativ till öppnande av en länge stängd flottled genom kungsådran i Viskan och utverkade order härom av sekreta utskottet vid riksdagen 1738—39. De lokala myndigheterna ställde sig avvisande, men amiralitetskommissariatet i Göteborg slöt kontrakt med D., som sommaren 1740 utförde arbetet och. gick i borgen för dess hållbarhet under 10 år. Han rönte ganska mycken otack, men kommissariatet hugnade honom.med ampla vitsord och titeln »amiralitetskommissionär och upphandlingskommissarie». För övrigt bedrev D. en nitisk och hänsynslös jakt efter olovligt fällt ekvirke. D. ägnade sig även åt bryggeri- och brännerirörelse och bevakade som bryggareålderman skråets intressen. Han grundlade en avsevärd förmögenhet (i skattelängden »den 18 :e bland 1126 nr»), delvis nedlagd i fastigheter vid Västra Hamngatan.

Då regeringen 1735 utfärdade importförbud på tegel, bildade D. ett bolag för att på Ranängen anlägga ett tegelbruk, som dock tycks haft svårt att konkurrera med det gamla, av magistraten disponerade. Med hjälp av landshövdingen frih. B. Ribbing lyckades D. tvinga magistraten att utbjuda stadens tegelbruk och ängar på auktion och kom därvid att bli innehavare av båda tegelbruken, Gullbergs- och Getebergsängarna (1738). När arrendetiden utgick 1741, lyckades magistraten delvis med mindre hederliga medel återfå ledningen av det äldre tegelbruket, varpå följde strid med skarp skriftväxling och häftiga uppträden. D. vann stöd av landshövdingen och återtog bruket, men då borgerskapet erbjöd sig att självt genom deputerade sköta stadens lägenheter, vann detta förslag K. M: ts öra, och i början av aug. blev D. avhyst. D. led således nederlag men hade skadat magistratens prestige, så mycket mer som frågans lösning visade sig mindre lycklig. Borgerskapets deputerade skulle gemensamt med magistraten handhava Göteborgs förvaltning men bevakade lamt sina och borgerskapets intressen och blevo därför på allmän rådstuga 23 jan. 1742 föremål för nedgörande kritik av D.; den nye folktribunen uppmanade det »ringare» borgerskapet att »göra ett» med honom. D: s försök juni s. å. att halvt med våld tränga sig in bland de deputerade avvisades dock under hänvisning till hans olagliga tillvägagångssätt, ständiga tvister samt »oroliga och trätosamma sinnelag». Upprorsstämning låg sommaren 1742 över stora delar av Sverige, och D. drogs nu även in i företag med rikspolitisk syftning.

D. torde tidigt ha varit missnöjd med de makthavande, bl. a. på grund av den skandalösa rättegång, som hölls i Mölndal med en del bönder, av vilka bl. a. den högt aktade Gunnar Larsson dömdes till döden, för att de gjort motstånd mot utskickade, som letade efter lönnbrännare. Sedan Göta hovrätt ogillat domen och återförvisat målet, blev Gunnar Larsson, som dött i fängelset, begraven och hans minne hyllat i en dikt. D. följde med största intresse förhandlingarna på riksdagen 1742—43. Särskilt var han intresserad av kontributionen och sökte verka för en ökning av de privilegierades beskattning. Beträffande successionsfrågan yttrade danske envoyén, general Gustaf Grüner, om D., att han var »en. av de Hovedmend, jeg formedelst hans Formue og Credit blandt Allmuen brugte i den bekiendté Sucoessionsaffaire» och att han framför allt övade inflytande på borgerskapet i Göteborg och allmogen i de kringliggande landskapen. Till mera öppet framträdande tvangs det danskvänliga partiet i Göteborg först genom den kris, som bröt in på grund av underrättelserna om ryska flottans färd förbi Hangö och dalkarlarnas uppbrott samt ryktena, att hessiska partiet ville öppna Stockholms portar för arvfienden. För dalupproret hyste D. stort intresse, visste 11 juni 1743 berätta, att allmogen var 40,000 man stark och framkastade förslag, att Göteborgs stad med 20,000 dir smt skulle understödja resningen. På allmän rådstuga 23 juni framträdde D., understödd av handlandena Olof Wengren, Peter Ekman och Niklas Jacobsson, med en skrift, vari man efter klagomål över landets olyckor och riksdagsmännens försumlighet uttryckligen gillade danske kronprinsen Fredriks val och med skärpa ålade stadens riksdagsmän att verka därför samt underrätta borgerskapet om sina åtgöranden. Magistratens varningar tjänade till intet, borgerskapet gav sitt bifall till känna och dess deputerade begärde och erhöllo protokollsutdrag om beslutet. På möte 25 juni beslöto deputerade i D: s närvaro att blott avvakta nästa postdag, men sedan översända befallningen till riksdagsmännen. Före denna tid kom emellertid bud om böndemas nederlag och Adolf Fredriks val. I stället för att underkasta sig visade D. och hans anhängare ett synnerligen spotskt och utmanande uppträdande. Särskilt D. skall ha utmärkt sig för bittra och övermodiga ord, bl. a. på öppen källare. Redan i mitten av juli sände de danskvänliga i Göteborg två ombud till Köpenhamn och framlade en plan, som sannolikt angick stadens besittningstagande för dansk räkning. De utskickade återsändes med order att vinna garnisonen och söka hindra det bohuslänska dragonregementets utmarsch. Åtminstone i det förra avseendet skall D. ha spelat en betydande roll, och borgerskapet vägrade 19 aug. att lämna arbetare till befästningsverkens iståndsättande, innan K. M:t därom givit order. Undermineringsarbetet fortsatte, man drog på sin sida åtminstone några officerare, soldaterna från Värmland och bönderna i Bohuslän samt försåg även danskarna med upplysningar om fästningens tillstånd och svenska truppernas marsch och omständigheter. Grüner tillskriver härvid D. en ledande ställning. Den 3 sept. gjorde .han ett nytt misslyckat försök att tränga sig in bland de deputerade. Två dagar senare gjorde han hemgång hos borgmästare Paulin. Halvannan vecka senare (15 sept.) lät landshövdingen arrestera D.. samma dag, som dennes vän Olof Wengren hade viktiga, hemliga förhandlingar med bl. a. danske generalen H. J. Arnoldt, vilket kanske ej var någon tillfällighet. D: s häktning väckte stort uppseende. Hans beslagtagna korrespondens befanns föga givande, och den kommissorialrätt, som i dec. 1743 började rannsaka honom, kom ej till resultat. Sommaren 1744 blev D. åter fri, och. i början av 1746 upplöstes kommissorialrätten; målet överlämnades till Göta hovrätt, men handlades ej, då det vid lottningen »fallit på en vakant stol»! D: s fångenskap synes ganska allvarligt ha rubbat hans affärsställning men nedslog ej hans mod. Tvärtom kastade han sig omedelbart in i nya företag; snart började han på nytt att- göra sin skarpa stämma hörd vid borgerskapets sammankomster. Från dansk sida räknade man alltjämt med hans inflytande och sökte komma i direkt förbindelse med honom ännu i okt. 1745, ovisst med vad framgång. Likväl synes D. ej ha hört till de mera framträdande ledarna vid den nya kamp mot magistraten, som inleddes 1746 och drev söndringen i Göteborg till sin spets. Men sannolikt gillade han den radikala principalatslära, som borgerskapets huvudmän därvid utvecklade och som han ensam blev offer för. På sekreta utskottets begäran häktades D. åter 18 mars 1747. En ny kommissorialrätt tillsattes. Ehuru egentligen blott upproriska tankar och straffbara utlåtelser kunde bevisas, dömdes D. 28 nov. s. å. att mista livet genom halshuggning. Kostnaderna för processen skulle gäldas av hans enskilda egendom. Dödsstraffet blev dock ej verkställt, ty K. M:t beslöt på C. G. Tessins yrkande att mildra domen därhän, att D. efter att ha stått en timme i halsjärn i Göteborg och undergått en månads fängelse vid vatten och bröd skulle hållas i livstids strängt fängelse på Marstrand; han ankom 6 juli 1748 till Karlstens fästning. I början behandlades han med stor hårdhet men hans maka utverkade mildring, och 1752 flyttades D. till Bohus. Upprepade nådeansökningar avvisades; först 1762 öppnades fängelset för D. med anledning av freden med Preussen. Han var nu en bruten man, och som ärelös kunde han ej utöva borgerlig näring.. En ansökan att bli återställd till äran avslogs, och kort därpå slutade D. sina dagar.

D. var »en djärv, ovanligt driftig och företagsam man, med öppen blick för, både sina egna och det allmännas angelägenheter, men på samma gång häftig, envis och obetänksam, härsklysten, full av skråintressen och partinit, med ett ord: en verklig typ för tidsskicket» (Wieselgren). För de små i samhället ömmade D. gärna, även om det skedde på bekostnad av hans egna fördelar, och tanken på en politisk samverkan mellan borgare och bönder, i första hand riktad mot adeln, hade i honom en obestridlig målsman. Hans egenskap av revolutionär bör ej förgätas. Mot den tidigare forskningen (Wieselgren och Fröding) måste man bestämt hävda, att D:s politiska brott var ytterst allvarligt. Högförrädare har han utan tvivel varit, även om han kanske ansåg sig ha mycket patriotiska motiv därtill.

Författare

Bj. Beckman.

Källor och litteratur

Källor: Andra kommissorialrättens dom över Anders Drake s8/u 1747 bland KommissionshandL, RA; bouppt. efter Anders Drake, Göteborgs stads räkenskapsbok 1723—48, Askims härads dombok 1742, Landsarkivet i Göteborg; brev från amiralitetskonvojkommissariatet i Göteborg till landshövdingen i Hallands län 1740—47, Landsarkivet i Lund; W. Berg, Göteborgssläkter, Göteb. stadsbibi.; General Gustaf Griiners gesandtskapsarkiv, Suppl., Vol. Sverrig 291, [danska] Rigsarkivet. — Grafskrift öfwer ... bonden Gunnar Larsson ...1743 (1743). —Bj. Beckman, Dalupproret 1743 (1930); dens., »Mölndalske saken» (Göteb. och Bohusläns fornminnesfören:s tidskr. 1932/33, tr. 1933 = Bohuslänska studier tillägn. O. v. Sydow); C. R. A. Fredberg, Det gamla Göteborg, 1—3 (1919—22); H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia under frihetstiden (1919); E. Långström, Göteborgs stads borgarelängd 1621— 1864 (1926); F. Stenström, Örgryte genom tiderna (1920); L. Wiberg, Bryg- gare och bryggerier i Göteborg i äldre tider (1934); S. Wieselgren, Ur borers häfder. Om de stvrande och de stvrde 1621—1748 (1878i. — C se även Biographica, RA, och Likvidationer 95—96, KA.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Drake, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17623, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bj. Beckman.), hämtad 2024-11-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17623
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Drake, urn:sbl:17623, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bj. Beckman.), hämtad 2024-11-11.