Jean Baptiste Edouard Louis Camille Du Puy

Född:1770 sannolikt omkring
Död:1822-04-03 – Fransk-reformerta församlingen, Stockholms län

Kompositör, Kapellmästare, Sångpedagog


Band 11 (1945), sida 545.

Meriter

Du Puy, Jean Baptiste Edouard Louis Camille, f. sannolikt omkr. 1770, d. 3 april 1822 i Stockholm (Franska reformerta förs.). D. vistades hos fosterföräldrar i Corselles i Neuchåtel, flyttades vid fyra års ålder till en »farbroder» i Geneve, där han uppfostrades till sitt trettonde år; erhöll därefter utbildning i violin- och pianospel av Chabran och Dussek i Paris under tre år; anställd 1786 hos prins Henrik av Preussen i Rheinsberg, från 1789 som konsertmästare; studerade komposition för Fasch i Berlin; företog 1792 konsertresor som violinist i Tyskland och Polen; anlände till Stockholm 1793, där han gav sin första konsert 16 juni; 3:e konsertmästare i hovkapellet s. å.; 2:e konsertmästare där 15 juli 1796, därjämte sångare vid K. teatern 1799; utvisad ur landet s. å.; 2:e konsertmästare och sångare vid Det Kongel. Teater i Köpenhamn 1802; verksam även som kompositör och sånglärare; löjtnant vid Livjsegercorpsen 1807; utvisad från Danmark 1809; vistades därefter en tid i Paris; återkom till Sverige 1810; kapellmästare och sångare vid K. teatern från 1 okt. 1812 till sin död; professors namn 1816. LMA 1795.

G. 31 maj 1803 i Bronshøj, Danmark, m. Anna Louise (Lise) Frederikke Müller, f. omkr. 1778, d. 5 sept. 1831 i Köpenhamn (Frue), dotter av kopparstickaren Christian Frederik Müller och Louise Sophie Krebs.

Biografi

Edouard D:s födelseort och föräldrar äro ej med säkerhet kända. Kjerulf (se Källor nedan) anser honom antagligen född i Baigorry, Basse Navarre, Frankrike, och förmodar, att han var illegitim son till gruvägaren Pierre Henri de Meuron, som hade en kokerska med namnet Dupuis, måhända D: s moder. I varje fall uppfostrades D. i Meurons familj, bl. a. hos dennes bror i Geneve; Wendts (se Källor nedan) uppgift, att D:s fader skulle varit prins Henrik av Preussen, åtföljes ej av några som helst bevis och är ytterst osannolik.

D: s brokiga levnadslopp har beträffande hans ungdom och vistelse i Danmark skildrats av Kjerulf. D. fick en dyrbar utbildning i Paris. Redan som konsertmästare hos prins Henrik gjorde sig D. känd genom galna upptåg och erotiska snedsprång. Slutligen miste prinsen tålamodet, och D. fick ge sig av på resor. I annonserna omtalad som »en ganska berömd violinspelare» uppträdde D. sommaren 1793 i Stockholm som solist i egna violinkonserter och på hösten även som kapellmästare vid Riddarhuskonserter. Den elegante och spirituelle konstnären gjorde sig på kort tid även känd som vissångare. Hans utsökta föredrag, som utmärktes av »kvickhet och behag» (Beskow) gjorde honom eftersökt i sällskapslivet, där han utvecklade en oemotståndlig tjuskraft. Icke minst uppskattad blev han i Par Bricole, där han blev medlem 1795. Till hans vänner där hörde J. D. Valerius och O. Åhlström, som införde några av D:s chansoner i sina musiktidskrifter. Sedan D. med framgång uppträtt som Pierrot i »Den talande tavlan» 15 jan. 1799, debuterade han vid K. teatern som Blinval i »Den unge arrestanten» 25 april s. å. och vann en fullständig seger. D. fick efter denna föreställning underteckna ett kontrakt med K. teatern på sexton år, enligt vilket han skalle »uti opera-comiquen och operetten spela alla roller, som kunna inbegripas eller lämpas under genren av jeune premier...». Kontraktet blev emellertid av kort varaktighet. I nov. s. å. hade D. deltagit i en fest på restauranten Mon-Bijou i anledning av general Bonapartes hemkomst från Egypben och bl. a. sjungit en visa — först återfunnen och avtryckt av Wendt — i vilken Gustav IV Adolf fann revolutionära tongångar. Inflytelserika vänner till D. lyckades lugna konungen och förhindra en utvisningsorder. Följande dag besökte konungen föreställningen av »Den lille matrosen», i vilken D. utförde titelrollen. Bifallet var denna kväll starkare än vanligt. När fadern i pjäsen uppmanar matrosen att resa, framsade D. sin replik: »Jag reser icke, jag blir kvar» med så överdriven betoning, att publiken jublade, och konungen uppfattade situationen som en ren demonstration. D. erhöll befallning att omedelbart lämna landet.

Han begav sig till Köpenhamn, uppträdde som konserterande violinist samt försörjde sig som musiklärare och kompositör. Sedan han knutits till Det Kongel. Teater och gjort en löftesrik debut på scenen, dröjde det icke länge, förrän han intagit en lika dominerande plats i Köpenhamns musikliv som tidigare i Stockholms. Som kompositör vann D. en varaktig framgång med musiken till det franska lustspelet »Une Folie», som hade premiär 1806 under titeln »Ungdom og Galskab» med kompositören i en av de bärande rollerna (ryttmästare Rose). Ett annat verk från dessa år, opera-comiquen »Felice», uppfördes dock först efter hans död. D: s iscensättning av Mozarts »Don Juan» (premiär 1807) har betecknats som en betydande konstnärlig prestation. Liksom senare i Stockholm bedömdes D:s utförande av titelrollen som en fascinerande och oförliknelig skapelse, såväl vokalt som dramatiskt. Det är betecknande för D: s karaktär, att han deltog som frivillig i Livjseger-corpsen, som han tillhörde redan 1801. Vid belägringen av Köpenhamn 1807 utnämndes han till löjtnant på grund av visad tapperhet. Enär han icke i denna egenskap fick uppträda på scenen, tog han avsked som operasångare men kvarstod som konsertmästare. Från denna tid stamma flera militärmarscher och dryckesvisor, som länge varit högt uppskattade. Som sånglärare hade D. äran att som elev räkna prinsessan Charlotte Frederikke, gemål till prins Christian Fredrik (senare Christian VIII). Till följd av att D. knöt en intim förbindelse med sin elev, erhöll han utvisningsorder senhösten 1809 och måste ofördröjligen lämna landet. Han kvarlämnade maka och barn, sonen Edouard (d. barnlös 1858 i Kalmar) och ett par döttrar, för vilkas underhåll konungen övertog ansvaret. D. gjorde under senare år fåfänga försök att få landsförvisningen upphävd.

För andra gången landsflyktig erhöll D. i Paris nyheten om, att Karl XIII tillträtt regeringen och att Karl Johan valts till tronföljare. Han återvände till Sverige och engagerades ånyo vid K. teatern, nu som kapellmästare och sångare. Tack vare D: s initiativ och mångsidiga begåvning kom denna hans verksamhet att bilda en lysande epok i teaterns historia. Som kapellmästare ansågs D. ha lyft hovkapellets prestationsförmåga till ett ditintills icke uppnått plan. Till institutionen knöt han 1816 en orkesterskola för stråkinstrument. Helst tog kanske D. upp franska operor, av Isouard, Boildieu, Berton och Dalayrac, men även betydande tyska verk införlivade han med repertoaren, såsom av Winter, Weigl och Mozart. För den tyska nyromantiken stod han dock främmande. Bland de 18 roller han uppbar, framhållas särskilt hans utförande av Johan i Paris, Joconde, Figaro (i »Figaros bröllop», premiär 1821) och ryttmästare Rose. Till eftervärlden har han emellertid främst gått som Don Juan (premiär 1813), en roll, som förträffligt passade hans naturell, och i vilken hans spel betecknats som »i det hela spirituellt men kallt» (Palmstedt). Hans yttre — en förteckning av porträtt finnes hos Kjerulf —. beskrives av Beskow sålunda: »Han var liten, men utmärkt väl växt, med ett bildskönt, förnämt ansikte, svartlockigt hår, eldiga, mörka ögon, en fint böjd näsa och ett tjusande småleende, därtill särdeles smakfullt klädd...» Om hans föredrag säger Beskow: »Du Puys röst var omfångsrik, klangfull, av en mjukhet och böjlighet, vars like jag ej kan erinra mig. Övergången till en vidsträckt falsett var så övad, att denna ej kunde skiljas från bröströsten. Han utförde med samma lätthet tenor- och barytonpartier (i grunden var hans röst baryton), och hans djupa toner tilläto honom även att utföra ett basparti. Man kan därav döma, huru dyrbar han var för en scen, helst då hans sång alltid genomandades av eld och liv, uttryck och känsla.»

Flera för konstnären karakteristiska drag återfunno redan D: s samtida i hans kompositioner. Tydligast avtecknar sig kanske hans profil i sångerna. Älskvärda och glada synas hans visor utgöra ett adekvat uttryck för en man, »för vilken det enda ordet njutning innefattar hela hans livsuppgift» (Crusenstolpe). Den ytlighet, som kännetecknade levnadskonstnären, gäller icke musikern D.; man har med all rätt pekat på den djupa förståelse han visade Mozarts verk (Eibe). D. införde den flerstämmiga manskörsången i Par Bricole och uppträdde här med de tre bröderna Preumayr. Hans franska sällskapsvisor, däribland den kända kvartetten »Douce harmonie» och den studentikosa trion »Pagander, Winberg, Agander», trängde efter hand tillbaka den inhemska visan för soloröst. D:s folksång »Carl Johan vår kung» sjöngs allmänt under 1820—30-talen. Som violinist »i den lätta briljanta stilen» förstod D. att med smak utforma virtuost tacksamma konserter för sitt instrument. Av hans verk för blåsinstrument kan flöjtkonserten, som spelats fram till våra dagar, framhållas. Under sin andra verksamhetsperiod i Sverige komponerade och arrangerade D. musik till ett antal skådespel och baletter, varjämte han vid flera tillfällen komponerade kyrkomusik för konungahusets räkning. I sin sorgemusik fann han uttryck för allvar och sorg, men — konstaterade en tysk nekrolog — »das Muntere, Witzige, Feurige und Kraftige gelang ihm am besten». Hans i Köpenhamn komponerade »Ungdom og Galskab» gjorde även i Stockholm stor lycka, där det framfördes under titeln »Ungdom och dårskap». Bland de nykomponerade verken slog särskilt »Föreningen» an, ett tillfällighetsverk skrivet i anledning av unionen mellan Norge och Sverige, för vilket komponisten hedrades med titeln professor. De i detta spel ingående visorna och danserna äro som ofta hos D. insmickrande, eleganta och flyktiga; förklarligt nog saknas alldeles folktonen. Inom parentes kan tilläggas, att ett överskott uppstod vid iscensättningen, varav medel fick disponeras för en hovkapellets pensionskassa. D. blev en av kassans stiftare.

För en konstnär med D: s förutsättningar, uppfostrad i fransk musikkultur, måste svårigheterna att tillgodose den unga generationens krav på en nationell tonkonst med anknytning till tyska förebilder ha erbjudit oöverstigliga svårigheter. Det ligger nära till hands att antaga, att en känsla av främlingskap kan ha påverkat D. att avstå från att komponera färdig operan »Björn Jernsida», som bygger på nationella motiv. D: s sista år fördystrades av vacklande hälsa. Av brev kan man utläsa, huru han vantrivdes med att vara isolerad från sina närmaste. Ett slaganfall, som hade sin grund i D: s konstitution och levnadssätt, bröt hans krafter 1819. Trots att han därefter tidvis besvärades av sjuklighet, arbetade D. dock som vanligt rastlöst vidare under de få återstående åren av sitt liv. — Gravstenen, som 1866 restes över D. å Johannes kyrkogård, restaurerades 1939.

Författare

Åke Vretblad.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter


Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Brev, se nedan: tryckta källor. — L'amour. Trio pour troix voix avec acc. du pianoforte. Khvn u. å. — Divertissement sur un théme original pour violoncell avec piano forte. Oeuvre 10. Paris u. å. — Duetto (C-dur) pour deux violons. Sthm u. å. — Duetto (F-dur) pour deux violons. Sthm u. å. — Folksång [Carl Johan vår kung]. Orden af H. A. Kullberg. Sthm [1818]. Även senare uppl., arr. för mansröster, och ingående i saml.-verk, samt tyska utg. — Föreningen. Musik af Du Puy, lämpad för fortepiano.. . af J. G. Zetterström. Sthm 1816. Även uppl. [1864:] Minne af den 4 november...; sep.-tr. av körerna. — Marscher för militärmusik. Khvn u. å. Musique utur Balletten Feten för den gamle generalen. Sthm [1814]. — Pagander, Winberg, Agander. Trio för röster. Sthm [u. å.]. Även dansk utg.: Agander, Pagander, Winberg. Komisk Terzett. — Polonoise concertante (d-moll) pour 2 violons. Khvn [1817]. —¦ Polonoise (D-dur, C-dur) for Kla-veer eller Pianoforte. Khvn u. å. (C-dur: även tr. Hamburg u. å.: Polonoise ...) — Une polonoise pour violon principal, un secund violon, guitare et basse. Prag u. å. — Premier concerto pour le flute avec accompagnement de 1'orchestre (d-moll). Lpz [1814]. — Qvindekjönnets Vaerd. Romance af N. T. Bruun comp. for Fortepiano eller Guitarre. Khvn u. å. — Six quatuors pour deux tenors et deux basses. Sthm u. å. — Sång den 4 juli 1820. Sthm u. å. — Ungdom og Galskab. Syngestykke i to Acter. Fantasi. Khvn u. å. (Arr. för violiner, piano m. m. se: Nisser, s. 144; arior även i separata tryck.)

Dessutom kompositioner i: Journal de musique [Sthm] 1820, Musikaliskt allehanda 1823, Musikaliskt tidsfördrif 1789—1834, Skaldestycken satta i musik 1793—1823, Svensk sång, 1—2, 1900—01, m. fl. Handskrifter: a) i KB: Romance; Rondo andante pastorale (S 221). — Polorioise (S 186). — Eremiten [1798; S 143). — Concert (E-dur), Trio för valthorn; Quintett for Cor og quartett (»valthornskoncert») m. m. (S 181: 1—2). — b) i MA: [Balettmusik m. m. för orkester.] — Quatre duos (pourviolon et viola). — Concerto £c-moll) pour le basson. — .[För kör och orkester:] »Du som Stovet ej kan fatte . ..», »Saa samles igien til Lyst. ..», »Som en Dröm hen svinde vore ...», »Fra Kunstens til Naturens Glaede . ..». — Kompositioner för luta. — Quartetto (A-dur; stråkkvartett). — Quintett (c-moll) för violin med 2 violiner, viola och violoncell. — Quintetto (a-moll; fagottkon-sert). — Sånger. — Violinkonserter (d-moll, C-dur, E-dur). — c) i Kungl. teaterns bibliotek: [Balettmusik m. m. för orkester.] — Baletter: Arlequin magicien par amour (1793); Festen för den gamle generalen ^1814); Jenny eller engelska inbrottet i Skottland (1815); Stråtröfvaren eller den ädelmodige soldaten (1794). — Musik till följande pjäser: Agander och Pagander (1818); Balder (1819); Björn Jernsida (ofullbordad opera, 1817); Engelbrekt (1820); Felicie (1821); Föreningen (1815); Hamlet (1819); Jenny Mortimer (1817); Sömngångerskan (1820); Tyska småstadsboerne (1813;; Ungdom och dårskap ([1807] 1814). — Vid särsk. tillfällen: Enkedrottning Sofia Magdalenas begrafning (1813); Hertig Joseph Franz Oscars myndighetsförklarande (1817); Konung Carl XIII:s begrafning (1818); Konung Carl XIV Johans kröning (1818); Enkedrottning Hedvig Elisabeth Charlottas begrafning (1818); Prolog till operan Gustaf Wasa (1797); Epilog i anledning af konung Carl XIII:s död (1818). — Sånger. — d) i Uppsala UB: Duetto (D-dur) pour deux violons (lnstr.-musik i hskr. 126: 12).

Källor och litteratur

Källor: Bouppt., Stockholms stadsarkiv; Franska reformerta församlingens i Stockholm kyrkoarkiv; Handl. i Kungl. teaterns arkiv. — Breve fra komponisten Edouard Du Puy [udg.] ved J. Neiiendam (Personalhist. Tidsskr., 56,- 1935). — Allg. musikal. Zeitung, 24 (1822), s. 448 ff.; En blick på den musikaliska konsten i Sverige [samt] Förteckning på i stentryck utg. musikalier. . . (Euterpe, musikalisk tidskrift, 1*, 1823, s. 5 f. & 18 f.); B. v. Beskow, Lefnadsminnen (1870); A. Buntzen, Edouard Du Puy (Ord och bild, 11, 1902; [M. J. Crusenstolpe], Edvard Du Puy (Miniatyr-almanack för 1859, tr. 1858; omtr. i C:s Medaljonger och statyetter, 1882); Don Caesar [pseud.], »Don Juan» på den svenska scenen. Ett hundraårsminne (Ur dagens krönika 1888, s. 401 f.); F. A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar (1866); F. Eibe, Du Puy-Forskningen (Dansk Musiktidsskr., 11, 1936, s. 135—140); R. Eitner, Biogr.-bibliogr. Quellen-Lexikon der Musiker, 1—10 (1900—04); Festskrift i Anledning av Musikföreningens halvhundred-aarsdag, 1 (1886); F. J. Fetis, Biogr. universelle des musiciens et bibliogr. générale de la musique, 2:e éd. (1860—80); F. Hedberg, Svenska operasångare (1885); A. Kjerulf, Edouard Du Puy (Dansk biogr. Leksikon, 6, 1935); G. E. Klemming, Sveriges dramatiska litteratur (1863—79); A. Lindgren, Svenske hofkapellmästare 1782—1882 (1882); A. Linvald, Kong Christian VIII. Den unge Prins 1786—1813 (1943); R. Neiiendam, Ungdom og Galskab. Prinsesse Charlotte Frederikke og Edouard Du Puy (1923; sv. övers. 1924); C. Nisser, Svensk instrumentalkomposition 1770—1830. Nomi-nalkatalog (1943); T. Norlind, Allmänt musiklexikon, 1—2 (1927, 28); T. Norlind, & E. Trobäck, Kungl. hovkapellets historia 1526—1926 (1926); Th. Overskou, Den danske Skueplads . .., D. 4 (1862); C. Palmstedt, Edouard Du Puy. Minnesteckning (1866); N. Personne, Svenska teatern, 2 (1914); C. Thrane, Fra Hofviolonernes Tid (1908); E. v. Wendt, Edouard du Puy, musikgeni, Don Juan, frihetskämpe och äventyrens man (Astra, 12, 1930, s. 540—5441: P. Vretblad. Konsertlivet i Stockholm under 1700-talet Cl 9181.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jean Baptiste Edouard Louis Camille Du Puy, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17706, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Vretblad.), hämtad 2018-11-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17706
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jean Baptiste Edouard Louis Camille Du Puy, urn:sbl:17706, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Vretblad.), hämtad 2018-11-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se