Meriter

Blomberg, Ernst Fredrik Wilhelm, f. 4 jan. 1863 i Stockholm, d 24 mars 1911 därstädes. Föräldrar: snörmakaren Karl Fredrik Blomberg och Vilhelmina Eriksson. Kom vid femton års ålder i kopparslagarlära och utövade därefter detta yrke till 1896; medlem av Järn- och metallarbetareförbundets styrelse 1893 (ordförande 1894); tillika förbundets korresponderande sekreterare; avlönad förtroendeman för Järn- och metallarbetareförbundet (numera Svenska metallindustriarbetareförbundet) från år 1896; stadsfullmäktig i Stockholm 1903—05; ledamot av riksdagens andra kammare för Stockholms stad 1905 urt. 2−1910 samt av riksdagens första kammare för Gävleborgs län 1911 och var därunder bl. a. suppleant i särskilda utskott 1910 och 1911; ledamot av medlingskommissionen (»Grand-hotell-kommittén») vid konflikten inom mekaniska verkstadsindustrien 1905; medlem av Landsorganisationens landssekretariat från 1909.

Gift 11 nov. 1888 med Maria Lovisa Markman, f. 27 jan. 1862, dotter till muraren Frans Georg Markman.

Biografi

B. greps tidigt av den på 1880-talet allt starkare framträdande socialistiska och nykteristiska agitationen och började snart aktivt deltaga däri. Vid tjugutvå års ålder inträdde han i godtemplarorden och organiserade ungefär samtidigt bland sina yrkeskamrater i huvudstaden en fackförening, vilken år 1891 slöt sig till det år 1888 bildade Järn- och metallarbetareförbundet. I dettas tjänst utförde han, från och med ingången av år 1896 såsom förtroendeman, sitt egentliga livsverk, förbundets utdaning till det yppersta av Sveriges fackförbund, och blev så vid sidan av Herman Lindqvist den svenska fackföreningsrörelsens främsta gestalt. Trots de skiljaktigheter, som betingades av de olika förhållandena och av B:s socialdemokratiska partiledamotskap, antog han mer eller mindre medvetet i mycket en engelsk »trade-union»-ledares typ. Hans fackförbund var grundat främst som en kamporganisation, men understöds- och självhjälpsprincipen fick sedermera ett allt större utrymme i dess verksamhet, en utveckling, som det i hög grad låg B. om hjärtat att främja. Samtidigt var han motståndare till den på sin tid så omstridda »tvångsanslutningen» eller kravet, att de fackförbund eller fackföreningar, som anslöto sig till den år 1898 bildade Landsorganisationen inom tre år skulle ingå i Sveriges socialdemokratiska parti. Ehuru B. verksamt deltagit i Landsorganisationens åvägabringande, stod dock Järn- och metallarbetareförbundet ända till år 1905 utanför denna sammanslutning. B:s och förbundets hållning torde emellertid ha varit betingad mera av tekniskt organisatoriska än av rent politiska skäl.

Järn- och metallarbetareförbundet, som år 1896 hade omkring 2,800 medlemmar och tjuguåtta avdelningar, räknade vid 1908 års slut ungefär 34,000 medlemmar och 219 avdelningar. Denna medlemsstock företrädde mycket skiftande sysselsättningar vid mekaniska verkstäder, metallvarufabriker, skeppsvarv och järnbruk; endast gjutarna hade bildat en egen sammanslutning, det ännu bestående Svenska gjutareförbundet. När strax efter år 1905 organisationsrörelsen bland järnbruksarbetarna tog stark fart, fick den frågan, huruvida Järn- och metallarbetareförbundet skulle omfatta även icke yrkeskunniga arbetare, en allt större betydelse. Ehuru själv yrkes-och fackföreningsman, hyste B. ej benägenhet för en partikulär sammanslutning av de yrkeskunniga; och B. kan alltså sägas ha anteciperat den industriförbundsform, som förbundet numera företer.

Det kanske mest utmärkande draget hos B. var en seg kamplust i förening med en anmärkningsvärd mjukhet och försiktighet. Det låg för honom att undanröja missförstånd och bygga bryggor. Han kunde väsentligen begränsa sina fordringar å arbetarnas vägnar och gå mycket långt i anpassning, men vid nästa lägliga tillfälle återvände han till de undanskjutna kraven. Han var en detaljernas man, som grundligt prövade varje ärende för sig. Men han förlorade därför icke blicken för det hela. Ehuru våldsamt angripen av en lungtuberkulos, som nödgat honom att tillbringa en tid på sanatorium, spelade han på hösten 1905 en mycket framträdande roll vid uppgörelsen i den stora konflikten inom mekaniska verkstadsindustrien. I den för Järn- och metallarbetareförbundet ytterst krävande järnbrukskonflikt, som följde efter storstrejken år 1909, lyckades han och hans närmaste medarbetare hålla modet uppe hos sina anhängare och bereda förbundsmedlemmarna understöd den långa tiden från 2 aug. till 13 nov., oaktat förbundet så gott som ensamt fick utkämpa striden. De ansträngningar, B. under denna tid underkastade sig, åsamkade honom en viss psykisk depression; men trots denna och den ständigt tärande sjukdomen deltog han med energi i riksdagsarbetet, och särskilt i behandlingen av arbetsavtalsfrågan vid 1910 års riksdag. B. hörde ej till dem, som tilldrogo sig någon livligare uppmärksamhet från riksdagsgalleriet; han ägde ej den fängslande talkonsten, hans styrka låg i arbetet. Som motionär framträdde han ej med egna initiativ, men han undertecknade ett antal motioner i social- och författningspolitiska frågor, vilka väcktes dels av hans parti, dels av nykterhetsgruppen och dels av vidare vänstergrupper. Även i riksdagen gjorde sig hans helgjutna personlighet gällande; i det korta minnestal, första kammarens talman Kr. Lundeberg höll vid hans frånfälle, yttrade denne: »hans lugna, betänksamma uppträdande tillvann honom varmt erkännande». De, som närmare lärde känna honom, mottogo ett bestående intryck av hans aldrig slappnande, men halvt dolda iver att intränga i olika problem. Han behärskades av en stark social lidelse, som glödde bakom det lugna väsendet men sällan slog ut i full låga.

Författare

E. H. Thörnberg. Sigrid Leijonhufvud.

Källor och litteratur

Källor: Riksdagens prot. o. handl.; O. Järte, Ernst Blomberg och den svenska arbetarerörelsen (Social tidskr., 1911); K. Warburg, Ernst Blomberg, (Göteborgs handels- och sjöfartstidn., 27 mars 1911). — Se i övrigt: G. Magnusson, Socialdemokratien i Sverige, 2 (1921), särskilt s. 91 o. följ.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ernst F W Blomberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17803, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. H. Thörnberg. Sigrid Leijonhufvud.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17803
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ernst F W Blomberg, urn:sbl:17803, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. H. Thörnberg. Sigrid Leijonhufvud.), hämtad 2024-04-25.