Meriter

Boberg, Andreas, f. 10 febr. 1678 i Uppsala, d 14 nov. 1756 därstädes. Föräldrar: rådmannen i Uppsala Paulus Andreæ och Katarina Larsdotter. Student i Uppsala 17 nov. 1686; studerade vid åtskilliga universitet i utlandet apr. 1721−juli 1723. Informator för landshövdingen i Falun Jonas Folkerns (Cedercreutz) båda söner 1704−15; eloquentiæ och moralis docens vid Uppsala universitet 16 nov. 1718; adjunkt i filosofi 6 juli 1719; professor i orientaliska språk 5 jan. 1728.

Gift 1) 8 okt. 1731 med Anna Elisabet Reftelia, f. 18 nov. 1699, d 16 mars 1743, dotter till professorn Johan Reftelius i Uppsala och änka efter professorn Erik Burman i Uppsala; 2) 7 okt. 1746 med Katarina Klint, f. 29 sept. 1724, d 2 dec. 1808, dotter till kyrkoherden i Börstil Erik Klint.

Biografi

B: s karriär är ganska anmärkningsvärd, då han nådde sin akademiska befordran utan att hava avlagt de vanliga lärdomsproven. Faderlös vid föga mer än två års ålder, hade han sin styvfader, rådmannen i Uppsala Isak Boberg — vilkens namn han antog — att tacka för sin uppfostran. Denne anförtrodde hans förberedande utbildning åt professorn,i grekiska Johan Salenius, vilken skaffade honom privat handledning. Om de lärdomsmeriter, varigenom B. gjorde sig förtjänt av docenturen (1718) och adjunkturen (1719), äga vi endast hans minnestecknares vittnesbörd, att det väl ej låg för hans lynne att ibland de brådaste efter några års trätor och förhör riva åt sig en lagerkrans, men att han ej blygdes vid att ett gott stycke på mannaåldern gå som lärjunge i de lärdas samfund, blott han i deras ögon ansågs som grundlärd och rätt så god som mången lärare. Hans främsta merit för professuren i orientaliska språk synes ha varit den stora utländska resa han företog 1721−23. Han begav sig först via Köpenhamn till Hamburg, där han blev synnerligen välvilligt mottagen av den bekante hebraisten J. C. Wolf, utgivare av det välkända standardverket »Bibliotheca Hebræa» (1715−33). Över Helmstedt, Halberstadt, Wolfenbüttel och Leipzig reste han därpå till Halle, dit han anlände på våren 1722, och fortsatte sedan via Jena, Erfurt, Eisenach, Giessen och Mainz m. fl. tyska städer till Utrecht och Amsterdam och därifrån vidare till England, dit han ankom i aug. s. å. Efter en tids vistelse i London, Oxford och Cambridge återvände han i dec. s. å. till Holland och åhörde där föreläsningar i nyhebreiska av den lärde Surenhusius, för vilken även andra svenska hebraister såsom A. Norrelius och Göran Wallin studerat. I maj 1723 lämnade B. Holland för att på sommaren samma år återvända till Sverige. Då professuren i orientaliska språk i Uppsala blev ledig genom O. Celsius' förflyttning till teologiska fakulteten, anmälde sig B. som sökande. Fakulteten ålade honom först att speciminera men avstod sedan från detta krav, och konsistoriet gav honom andra förslagsrummet. Till hans förmån åberopades vid sidan av hans goda studier hemma och i utlandet såväl den långa adjunktstjänstgöringen — i vilken han enligt sina egna ord under mycket knapp utkomst snart sina bästa år tillbragt — som att han »sig the kostsamma subsidia anskaffat, som denna professionens behöriga förvaltning fordrar». B:s utsikter syntes emellertid små, då första förslagsrummet tillföll måg Norrelius, vilken jämväl av kanslern i enlighet, med ett åt Benzelius givet löfte rekommenderades till platsen. Trots sina inflytelserika relationer, sina mångåriga studier och sina utgivna skrifter fick emellertid Norrelius till slut stå tillbaka för B., en utgång som kanslern fann oförklarlig; enligt Klas Annerstedt låg grunden till den oväntade utgången i att Norrelius' begåvning var »något träaktig». I kabinettsprotokollet för den 5 jan. 1728 heter det endast utan vidare motivering, att Hans Maj:t i nåder utvalde den secundo loco nämnde.

Under sin mångåriga tjänstgöring som professor i orientaliska språk presiderade B. för icke mindre än sjuttioen disputationer, vilka allesammans behandlade ämnen, hämtade från den hebreiska filologien, litteraturhistorien eller arkeologien. Bland dessa märkes i första rummet fortsättningen av Miklal jofi »skönhetens fullhet», en gammal rabbinsk kommentar till Genesis, av vilken Palmroot utgivit kap. 1, Lundius kap. 2−3 och Olof Celsius kap. 4−6. Av detta arbete, vårs namn är hämtat från Ps. 50, 2, publicerades, under B: s presidium kap. 7−17 i form av akademiska dissertationer, innehållande hebreisk text jämte latinsk översättning och kommentar (1733−47). Andra avhandlingar, som förtjäna att särskilt nämnas, äro »De lingva et literis Samaritanorum» (1733−34), »De origine punctorum S. Codicis Hebræi» (1735−36). »Commentum Rabbinicum de [hebreisk text] detectum et examinatum» (1737), »De senioribus Israelis» (1741), »Dissertatio historico philologica, Essæos pythagorissantes leviter delineatura» (1746) och »Parallelismus inter parabolas et proverbia Judæorum et Novi Testamenti» (1747), ävensom varjehanda utläggningar av enskilda ställen i Gamla testamentet, såsom »De germine Jehovæ et fructu terrae» (Jes. 4, 2; 1745), »De [hebreisk text]» (Jes. 7, 14; 1756) och »Meditationes philologieæ de regina caeli» (Jer. kap. 7 och 44; 1750−55). Åtskilliga av dessa avhandlingar hava både latinsk och hebreisk titel. Stundom ha de hebreiska orden i titeln reproducerats med tillhjälp av klichéer efter författarnas teckningar, och det sätt, varpå arbetet utförts, vittnar om en utomordentligt högt uppdriven kalligrafisk färdighet. I överensstämmelse med tidens sed påträffar man för övrigt varjehanda vältalighetsprov på olika språk i denna hebreiska disputationslitteratur, dels hyllningar på vers och prosa till respondentens gynnare och förmän, dels lyckönskningar från studiekamrater och vänner. Här äro icke allenast latin, grekiska, svenska, tyska, franska och engelska, utan även hebreiska och syriska representerade. Behandlingen av hebreiskan visar, att studiet av detta språk togs på allvar. Med den bekante arkeologen Jöran Göransson råkade B. i polemik med anledning av den förres åsikt, att de hebreiska bokstäverna hade valören av hieroglyfer och att de semitiska språkens rötter voro tvåkonsonantiska, vilket föranledde B. att i ett tal, som han höll vid sin avgång från rektoratet år 1748, offentligen opponera sig mot Göranssons teorier.

Utom hebreiska föreläste B. även arabiska, syriska och »kaldeiska» d. v. s. bibelarameiska. Av allt vad vi veta om honom framgår, att han varit en nitisk lärare och en grundlig och samvetsgrann forskare, om han också icke kan räknas till de mest framstående innehavarna av den semitiska lärostolen vid Uppsala universitet. Personligen skildras han av sin minnestecknare E. L. Hydrén i följande ordalag: »Han hade tillika med ett starkt minne en förträfflig urskillnings gåva, som aldrig dömde för hastigt, ty han överlade länge och förnuftigt; därföre var han ock ståndaktig i sina fattade beslut, dock utan envishet. Han ägde en vacker och reslig kropp, ett muntert och allvarsamt ansikte, i samkväm nöjsam, vänlig emot alla, älskad av sina kolleger och i stor högaktning hos den akademiska ungdomen.»

Författare

K. V. Zetterstéen.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: B. har presiderat för ett sjuttiotal akad. avhandl. samt författat ett flertal program, vilka äro förtecknade i J. H. Lidén, Catalogus disputationum, 1 (1778) samt E. Meyer, Program utg. vid Upsala universitet 1701—1854 (1908).

Källor och litteratur

Källor: Uppsala universitets kansler till K. M:t 24 nov. 1727 och kabinettsprot. i inrikes civila ärenden 5 jan. 1728, RA; kyrkböcker för Uppsala och Börstil och Upplands nations matrikel 1643—1784 i Uppsala landsarkiv; bouppteckningar i Uppsala universitets arkiv; Joh. Reftelius' självbiografi (handskr., "sign. X. 285, UB). — Cl. Annerstedt, Upsala universi-tets historia, 3: 1 (1913), s. 32, o. 3: 2 (1914), s. 100, 391, 394; E. L. Hydrén, Herr prof. Anders Bobergs lefwernes beskrifning (Den sw. Mercurius, maj 1757); K. U. Nyländer, Semitiska studier i Sverige under flydda tider (Ny sv. tidskr., 1889, s. 336 o. följ.).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Andreas Boberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17836, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. V. Zetterstéen.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17836
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Andreas Boberg, urn:sbl:17836, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. V. Zetterstéen.), hämtad 2024-04-19.