Carl Gustaf Boberg

Född:1714-05-08
Död:1771-01-31 – Överselö församling, Södermanlands län (på Åleby)

Riksdagsledamot, Hovrättsråd


Band 05 (1925), sida 96.

Meriter

Boberg, Carl Gustaf, adlad von Palmcro na, f. 8 maj 1714, d 31 jan. 1771 å Åleby i Över-Selö socken. Föräldrar: hovmästaren Nils Boberg och Maria Elisabet Tendler. Student i Uppsala 19 dec. 1724; anställd i kammarkollegiets refendariekontor 29 okt. 1736; e. o. kanslist 7 juli 1737; kanslist 7 juni 1739; borgmästare i Öregrund 3 apr. 1742; medlem av riksens ständers kommission 1743; riksdagsman i borgarståndet 1742, 1746, 1751, 1755, 1760; erhöll hovsekreterarfullmakt 1 okt. 1746; ordinarie sekreterare vid hovet 11 apr. 1747; borgmästare i Ystad 15 juni s. å.; medlem av deputationen angående hamnens iståndsättande i Ystad 10 maj 1748; adlad 27 nov. 1751 i enlighet med ett B. vid Adolf Fredriks kröning givet löfte om adelsskap men tog ej introduktion å riddarhuset (jfr rikets ständers skrivelse 24 sept. 1761); lagman i Stockholms-Uppsala län 29 juni 1762; hovrättsråd i Svea hovrätt genom byte med S. Westerman 31 jan. 1771.

Gift med Anna Katarina Wikman, f. 1712, d 6 juli 1769; dotter till inspektören Wikman.

Biografi

B. var ledamot av borgarståndet såsom riksdagsman för Öregrund vid 1742—43 och 1746—47 års riksdagar. Vid den förra representerade han även Sigtuna och vid den senare från 1 juli 1747 även Malmö. Såsom ombud för Ystad deltog han i riksdagarna 1751—52, 1755—56 och 1760—62 samt representerade under en del av den sistnämnda riksdagen även Malmö. B. invaldes 1742 och 1760 i sekreta deputationen och var medlem av sekreta utskottet 1746 och 1751 samt vid den senare riksdagen även av mindre sekreta deputationen. Han utsågs 1742, 1746 och 1751 till elektor samt invaldes 1746 och 1751 i justitiedeputationen, 1742 i deputationen över ståndets kansli, 1751 i besvärsdeputationen, 1755 i ståndets enskilda deputation för besvärens granskande och 1760 i växeldeputationen.

Under 1740-talet var B. en av hattarnas ivrigaste anhängare inom borgarståndet. Vid 1742—43 års riksdag tillhörde han den grupp inom partiet, som ivrigt stred för hertig Karl Peter Ulriks av Holstein-Gottorp val till svensk tronföljare, varvid han ej försummade att häntyda på dennes härstamning från det svenska konungahuset, och då frågan om tronföljden genom Henrik Wredes bekanta memorial om tronföljarens religion på en omväg bragtes inför ständerna, yrkade han, att man genast skulle skrida till val. Han verkade jämväl för tillsättandet av ständernas kommission för att rannsaka över krigföringen och fick själv plats i denna. I krigskonseljerna och förhållandena vid armén i övrigt fann han emellertid förmildrande omständigheter för Ch. E. Lewenhaupt och sökte, ehuru förgäves, vid behandlingen av dennes sak i ståndet bereda rum för en ny prövning av frågan genom att yrka, att akterna i målet skulle meddelas plena; gentemot H. M. Buddenbrock intog han däremot en sträng ståndpunkt. Under partikampen vid 1746—47 års riksdag spelade B. en betydande roll. Han hade till den grad tillvunnit sig sitt partis förtroende, att han vid sidan av T. Plomgren insattes i den sekreta beredning, som behandlade de viktiga utrikespolitiska frågorna. Det var han, som (11 febr. 1747) i sekreta utskottet gav signalen till hattarnas angrepp mot mössorna genom att väcka anklagelsen mot Kr. Springer i anledning av dennes principalatslära. Som en grov villfarelse betecknade han Springers sats, att ensamt adeln vore ett verkligt stånd, medan de övriga ständerna endast vore fullmäktiga för de egentliga stånden. I övrigt sökte han på allt sätt misstänkliggöra Springer. Han satte sålunda dennes framträdande i samband med Dalupproret och framhöll, att enligt hans lära Adolf Fredriks val till tronföljare ej var lagligt, då det ej underställts valmännen. Då hela frågan enligt B: s förmenande var av sekret natur, tillerkände han sekreta utskottet rätt att ingripa. Kommissionen över Springer ville B., enligt yttrande i utskottet 15 juli 1747, utrusta med utomordentlig maktfullkomlighet. Den borde sålunda äga rätt att, utan att så strikt vara bunden vid processen, i detta mål taga mått, som rikets säkerhet krävde, och jämväl utan den vanliga vidlyftigheten försäkra sig om misstänkta personer. För sitt välförhållande vid riksdagen belönades B. genom borgarståndets rekommendation till den lediga borgmästarbefattningen i Ystad, vilken han även erhöll.

Vid 1751 års riksdag var B: s ställning en annan. Han hade nu närmat sig hovpartiet och uppträdde gärna kritiskt mot sina tidigare partikamrater. Han yrkade sålunda, att stora sekreta deputationens åtgärd att endast uppföra en person på förslag till den efter K. Gr. Tessin lediga kanslipresidentssysslan ej skulle få bli lag för framtiden, utan att ständerna skulle behålla fria händer. När mindre sekreta deputationens bekanta, av biskop Johan Brovallius uppsatta betänkande angående irriga begrepp rörande fundamentallagarna, vilket tillkommit med anledning av striden mellan konung och råd, behandlades, bestred B. sekreta utskottets rätt att utan ständernas uppdrag avgiva någon förklaring rörande författningen. Vid 1755—56 års riksdag framträdde B. tydligt som anhängare av hovpartiet. Visserligen tog han ej direkt parti för konungen i striden mellan denne och rådet, men hans sympatier framträdde klart, t. ex. i hans yrkanden på bordläggning i ståndet av stora sekreta deputationens betänkande, vari denna helt ställde sig på rådets sida, och på att rådsprotokollen skulle uppläsas i ståndet före avgörandet. I intetdera avseendet hade han framgång. Likaså var det förgäves, han motsatte sig de tre högre ståndens gemensamma inskridande mot bondeståndet i anledning av det oväsen, som uppstått där 29 nov., då ständernas skrivelse i ärendet skulle överlämnas till konungen. I den bekanta juvelsaken yrkade B. bordläggning. Han framträdde nu även som principiell motståndare till extraordinära domstolar.

I ekonomiska frågor uppträdde B. självständigt. Gentemot dem, som ville främja fabrikerna genom att ingripa mot hemslöjden, framhöll han det obehöriga i att »taga brödet ur munnen på en myckenhet hederligt folk, som ej hade annat näringsfång». Vid 1755 —56 års riksdag uttalade han sig mot sekretessen vid statsregleringen, vilken dock ej kunde upprätthållas. Bevillningsdeputationen — vilken ej ens tillsatts vid denna riksdag — borde få taga kännedom om statsbristen och om de ändamål, till vilka bevillningen användes. Mot den oinskränkta brännvinsbränningen var B. motståndare, närmast, av hänsyn för handelsbalansen, men framhöll jämväl, att den ledde till »oordning och villervalla i det allmänna levernet» (1751). Med särskild iver tog sig B. an de ofrälse ståndens intressen, ej minst rätten till befordran på ämbetsmannabanan. Så yrkade han (1755), att hälften av alla tjänster i kollegierna skulle besättas med ofrälse män. Sedan han själv adlats, måste han avstå från sin borgmästarsyssla. För att han emellertid ej härigenom skulle bli utan tjänst eller nödgas stå tillbaka för mindre meriterade, rekommenderade ständerna honom till erhållande av en lagmansbefattning, vilken senare genom tjänstebyte förvandlades till en hovrättsrådsbefattning.

Författare

Erik Naumann.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Registr. (fullm.) ansökn. om adelskap (meritlörteckn.), koncept i hovärenden, borgarståndets prot. och akter samt sekreta utskottets prot. 1746, allt i RA; Riksdags-tidningar af riksdagen 1760—62, s. 174, 363, 507 (1760—63); A. Anjou, Kongl. Svea hofrätts presidenter samt embets-och tjenstemän 1614—1698 (1899); N. Bergsten, Bevillningsutskott vid frihetstidens riksdagar (1906), s. 95—97; P. J. Edler, Om börd och befordran under frihetstiden (1915), s. 75 , 76; A. Evers, Den sv. bränvinslagstiftningens historia under frihetstiden intill hattväldets fall (1923), s. 138, 223; C.G. Malmström, Sveriges polit. historia, 3—5 (1897—1900).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Gustaf Boberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17839, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2019-01-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17839
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Gustaf Boberg, urn:sbl:17839, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2019-01-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se