Nicolas Boëtius

Död:1632-08-24 – Tyskland (vid Alte Veste utanför Nürnberg)

General


Band 05 (1925), sida 163.

Meriter

Boëtius eller Boët, Nicolas, d 24 aug. 1632 vid Alte Veste utanför Niirnberg. Befann sig i Gustav II Adolfs svit vid intåget i Elbing 22 okt. 1628; utnämnd till Gustav Horns sergeant-major-général i Lifland 6 nov. s. å. men framkom på grund av sjöhinder aldrig till denna krigsskådeplats; erhöll i uppdrag att anställa värvningar i Hinterpommern samt övertaga kommandot i Stolp och Rügenwalde hösten 1630; befälhavare i Hinterpommern med sergeant-major-générals traktamente nov. s. å.; kommendant i Kolberg mars 1631; återkallad till huvudarmén samma månad; generalmajor och överkommendant i magdeburgska och angränsande kvarter 4 apr. 1632.

Biografi

B. hörde till de utländska officerare, som vunno en hastig befordran i Gustav Adolfs arméer. Om hans härkomst och tidigare öden är så gott som intet känt. Hans sigill visar i vapnet- en oxe under tre stjärnor, hans brev äro merendels avfattade på vårdad franska; vad han skrivit på tyska röjer, att han kände detta språk endast efter gehör. Med Ch. Fr. Gugel, »Norischer Christen freyd-höfe-gedächtnis» (Nürnberg 1682) som källa har det uppgivits, att B. före sitt inträde i svensk tjänst varit guvernör i Peru, men om anledningen till att han lämnade denna befattning och sökte sig upp till de nordiska krigsskådeplatserna tiga de svenska akterna. Av allt att döma har han kommit till Gustav Adolf i Preussen 1628 och där hastigt vunnit dennes förtroende; hans namn är i registraturen felstavat i de första aktstycken, där han omtalas (Boijtius, Boltius), och då konungen beslöt sig för att bruka honom på den livländska krigsskådeplatsen, fann han nödigt att presentera honom såsom en krigsman, »vilkens discretion och tämmelige vetskap i krigssakerne, så ock courage vi någorlunda have själve förnummit» (till Gustav Horn 26 okt. 1628). Det var en betydande uppgift, som tillämnades främlingen, då han som sergeant-major-général placerades vid Gustav Horns sida: befattningen, som under 1620-talets slut införts vid svenska armén, innebar ställningen såsom en självständigt kommenderande generals närmaste man med befälsrätt över samtliga överstar vid armén eller kåren. Lönen motsvarade också ämbetet: B:s underhåll bestämdes till 3,000 svenska dir — överstelönen var 1,000 dir — varjämte han erhöll ett kompani ryttare. Ödet ville emellertid, att han aldrig skulle få tillfälle att utmärka sig på sin nya post. Då han kommit åtta ä nio mil från Riga, utbröt en våldsam storm, och trots alla protester sökte skepparen nödhamn i Kalmar, varifrån B. under fortsatta vedervärdigheter sjöledes reste upp till Stockholm.

Under Gustav Adolfs tyska krig togs B., utan att nå upp i främsta ledet bland generalerna, gärna i anspråk för viktiga och självständiga uppdrag. Konungen, som var ivrig att stärka sin armé, hade beslutat att anordna värvningar i Hinterpommern och befallde (17 aug.) Axel Oxenstierna att trygga dessa genom att från Preussen besätta Stolp och Rügenwalde; i skydd av nämnda orters garnisoner skulle B., närmast under Oxenstiernas befäl, uppsätta ett regemente fotfolk. En tillfällighet gjorde, att ordern delvis var uppfylld, förrän den nått fram: 30 aug. kunde kanslern inberätta, att en överstelöjtnant, som med underhavande trupper råkat stranda på Hinlerpommerns kust, på eget bevåg bemäktigat sig Rügenwalde. B:s uppdrag fick emellertid snart en vidare innebörd. Det var vid denna tid, Gustav Adolf utkastade sin sangviniska plan att gå fram mot fienden med fem särskilda, samverkande arméer. Av dessa skulle en bildas i Hinterpommern med de trupper, B. hade att värva, som kärna; befälet skulle anförtros åt Maximilian Teufel, B. skulle bli hans sergeant-major-général (»generalmajor»). B:s värvningar synas tidigt ha tagit sin början; hans »gröna» regemente skulle bestå av tolv kompanier och uppgå till 1,800 man, av vilka 1,000 uppgivas redan ha förefunnits 5 okt. Konungens stora plan kom emellertid att stanna på papperet, och B: s uppgift blev den mera anspråkslösa att medverka till Hinterpommerns rensande från fienden. I mitten av okt. övertog han befälet i Stolp och Rügenwalde. Han sammankallade nu de binterpom-merska ständerna för att försäkra sig om deras understöd. Samtidigt dirigerade han de trupper, som kunde göras disponibla, till Klaus Dietrich Sperreuter, vilken fått i uppdrag att blockera Kolberg. Svårigheterna voro emellertid stora. Ständerna drogo sig undan, de penningmedel, som ämnats B., utföllo ej på beräknat sätt, befälsförhållandena voro förvirrade, och slutligen bröto de kejserliga in i landet för att häva Kolbergs blockad, ett försök, som dock lyckligt omintetgjordes, då Horn under häftiga strider med fiendens arriärgarde hastigt manövrerade ut fienden (13—14 nov.). I samband med dessa händelser gav konungen större enhet åt befälsförhållandena genom att ånyo åt B. inrymma sergeant-major-générals ställning, och då Sperreuters sätt att sköta blockaden av Kolberg givit anledning till skarpa anmärkningar, lät Horn honom i denna egenskap övertaga högsta ledningen av de lokala operationerna i Hinterpommern och särskilt av blockaden; att Sperreuter endast med motvilja fann sig i att förvandlas till B:s »substitut», ledde helt naturligt ej till förändring av de träffade anordningarna. Eftert Greifenhagens och Gartz fall vid årsskiftet 1630—31 ansåg sig B. tryggad mot överrumplingar söderifrån. Han utdrog därför trupperna ur garnisonerna och bildade en rörlig kår, med vilken han tog ställning vid Rossenthin, tre fjärdedels mil söder om Kolberg, för att vara beredd att möta ett eventuellt genombrytningsförsök av de blockerade; tillika lät han genom förhuggningar stänga vägen österut efter kusten för dem. Avspärrningen av staden var väl ej fullt effektiv, då tillförseln från sjösidan trots åtskilliga förberedelser icke blev stängd, men brist uppstod dock, och under trycket av denna och av de svenska vapnens framgångar bröts de belägrades uthållighet. Den 28 febr. kapitulerade staden, den 2 mars uttågade besättningen. B. hade energiskt motsatt sig de kejserligas krav på en längre frist, och han fick all anledning att prisa sin ståndaktighet: dagen efter fästningens utrymning visade sig fientliga krigsfartyg, som skyndat till stadens undsättning. Befälet i den av honom erövrade staden lämnades till en början åt B., och denne grep sig ivrigt an med uppgiften att organisera och stärka positionen i Hinterpommern, men han kom ej att länge stanna på posten. I konungens omgivning fann man det mindre välbetänkt, att den viktiga kustfästningen anför-trotts åt en utlänning, och vare sig konungen tog intryck härav eller ej, kallade han inom kort B. till sig.

Ett år senare ställdes B. på en ännu betydelsefullare post. I samma mån som Gustav Adolf fördjupade sig i Sydtyskland, blev positionen vid Magdeburg såsom en knutpunkt i huvudarméns förbindelse med Östersjökusten och hemlandet av allt centralare betydelse för hela krigföringen. Till det viktiga passets försvar var en mindre armé avdelad, vilken enligt konungens plan såvitt möjligt borde ligga stilla vid Elbe; dess huvuduppgift dömde den alltså till en orörlighet, vilken var ett av de väsentliga hindren för en effektiv samverkan av de svenska stridskrafterna mot Pappenheim. Redan i mars 1632 var det en avgjord sak, att B. skulle få befälet över Magdeburg armén, men utnämningen följde först i början av nästa månad. Vid sin ankomst till Magdeburg (24 apr.) möttes B. av en bekymmersam situation. Pappenheim hade brutit in i stiftet Bremen, gäckande sina motståndare, de olika i Nordvästtyskland opererande arméerna hade visat sig oförmögna att samverka, och Danmarks hållning var tvetydig. Då de order, Gustav Adolf sände till krigsskådeplatsen, utgingo från föråldrade ståndpunkter, hade det svenska befälet att på eget ansvar bedöma läget. Vid en konferens mellan B., Lars Grubbe och Erik Andersson Trana i Gröningen (7 maj) enade man sig om att söka förmå den i Bremen opererande kåren att rikta ett tillintetgörande slag mot Pappenheim, men förslaget blev utan verkan, då dess befälhavare Baudissin och dennes medhjälpare redan åtnöjt sig med att manövrera ut sim fiende ur hans exponerade position.

B:s uppmärksamhet kom under den följande tiden att väsentligen riktas åt andra sidan. Gustav Adolf hade redan i mars och apr. tänkt sig, att han vid behov skulle samverka med kurfurstarna av Brandenburg och. Sachsen, och då den förre i början av maj igångsatte en offensiv mot Schlesien, räknade han på B: s medverkan. Det visade sig emellertid omöjligt för denne att genast rycka i fält, och även då kurfurstens militära förtroendeman Konrad von Burgsdorff efter den första offensivstötens strandande personligen uppsökte honom (juni 1632), måste han ställa sig avvisande. Oaktat han nu en månad arbetat på att sammangjuta sina delvis nyvärvade trupper till en operationsduglig fältarmé, kände han sig även för svag för att tänka på att i öppna fältet göra motstånd mot Wallenstein, vilken efter Prags erövring troddes skola fortsätta norrut. Då Wallenstein i stället vände sig mot Gustav Adolf, uppstod hos konungen tanken att låta B. i spetsen för från olika håll sammandragna svenska samt sachsiska och brandenburgska trupper taga ställning mellan Elbe och Oder (30 juni). B. hade emellertid då till följd av tidigare order redan förenat sig med Vilhelm av Weimar för att skynda till konungens undsättning, och han kom på så sätt att deltaga i stormningen av Alte Veste (24 aug.), under vilken han stupade. Hans lik gravsattes i kyrkan i Wöhrd, där hans vapensköld jämte en förgylld hjälm länge sågs invid sakristian.

Författare

b. boethius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Svenska och tysk-latinska riksregistr. samt skrivelser från B. till Gustav II Adolf, Axel Oxenstierna, Johan Kasimir och Gustav Horn (även i Skoklosterarkivet), RA; Arkiv till upplysning om svenska krigens och krigsinrättningarnes historia, 1, 2 (1854, 60); Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexlmg, passim; Verhandlungen Schwedens und seiner Verbiindeten mit Wallenstein und dem Kaiser, hrsg. von G. Irmer, 1 (1888); B. Boéthius, Svenskarne i de nedersachsiska och westfaliska kustländerna juli 1630—nov. 1632 (1912); B. Ph. von Chemnitz, Königl. schvve-dischen in Teutschland gefiihrten Kriegs erster Theil (1648); G. T. Chr. Fronmüller, Geschichte Altenberg's und der alten Veste (1860), s. 49; I. Hoppe, Geschichte des ersten schwedisch-polnischen Krieges in Preussen (1887—88); G. Irmer, Hans Georg von Arnim (1894); C. Sattler, Reichsfreiherr Dodo zu Innhausen und Knyphausen (1891), s. 250—255; C. Spannagel, Konrad von Burgsdorff (1903).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nicolas Boëtius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17855, Svenskt biografiskt lexikon (art av b. boethius.), hämtad 2019-02-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17855
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nicolas Boëtius, urn:sbl:17855, Svenskt biografiskt lexikon (art av b. boethius.), hämtad 2019-02-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se