Meriter

Boman, Magnus, f. 23 dec. 1758 i Lilla Mellösa, d 26 nov. 1808. Föräldrar: rättaren Anders Boman och Stina Bjurberg. Elev vid skolan i Strängnäs 1774 och vid gymnasiet därstädes 1777; student i Uppsala 18 mars 1784; disp. 28 okt. 1786 (De pæsi Homerica, I; pres. Abr. Thorberg); prästvigd i Strängnäs 17 dec. s. å. Pastorsadjunkt i Kjula 1786; v. komminister i Strängnäs och v. kollega därstädes 1789; kapellpredikant på Utö 1791 men lämnade 1794 denna beställning på grund av otillräcklig lön; pastorsadjunkt i Västerhaninge 1794; ånyo kapellpredikant på Utö med något förbättrad lön 1795; v. lärare vid Södertälje skola 1796; skolmästare (rektor) därstädes 1804.

Gift 13 mars 1805 med Hedvig Kristina Forsberg, f. 8 febr. 1767 i Västra Vingåker, d 10 dec. 1838 i Södertälje.

Biografi

Föga framgång rönte B. på sin yttre levnadsbana. Vid femton års ålder kom den begåvade gossen till skolan i Strängnäs. Han fick där i början utstå nöd och umbäranden men omhändertogs sedermera av eloquentielektorn Erik Lidius (d 1779), i vars hus han erhöll både vård och undervisning. Under gymnasie- och studenttiden försörjde han sig med konditionerande. Hans universitetsvistelse blev under sådana förhållanden icke långvarig, och magistergraden, som väl utgjort det närmaste målet för hans språkliga och vittra studier, nådde han icke. Som präst vann han icke befordran, och först vid fyrtiosex års ålder uppnådde han den skolmästarsyssla, som för de få år, som återstodo av hans liv, gav honom ett knappt bröd. Den bevarade bouppteckningen efter hans död visar det största armod. B. mötte sitt oblida öde med stoiskt lugn och sökte och fann sin tillfredsställelse i studier och vitter verksamhet, i den mån hans anspråkslösa förhållanden kunde medgiva en sådan lyx. Som pastorsadjunkt i Kjula utsände han 1788 sin översättning av Phædri Æopiska fabler. Originalets jambiska senarer återger B. mestadels med den svenska reflexionspoesiens klassiska vers, alexandrinen. B:s behandling av alexandrinen kan ur rytmisk synpunkt betecknas som ganska tillfredsställande. Han begagnar emellertid i denna sin översättning även andra rimmade versslag under den uttryckliga motiveringen, »att det förefaller likaså kärvt för en läsare som för en traducteur, att jämt tråka i alexandrinens tunga fjät». Han visar t. o. m. den djärvheten att översätta en av fablerna på hexameter. År 1788 utgav B. även en prosaöversättning av första boken av Ovidius' »Metamorphoses», följd 1795 av andra och 1798 av tredje boken. Till dess att en »Svensk Naso, om en sådan finns», uppträder och lämnar »en jämngod version på svensk vers illuminerad med kopparstick», vill B. laga, att hans landsmän åtminstone få läsa den på svensk prosa. Den nyklassiska strömningen, som vill återgiva de antika diktverken på deras egna versmått, har i den enkle landspastorsadjunkten en svuren anhängare, och med tiden mognar hos honom beslutet att själv översätta en latinsk hexametrisk dikt på originalets meter. På så sätt tillkom hans 1802 utgivna versifierade översättning av Catos »Disticha». B. har bifogat några »Anmärkningar om hexametern», ur vilka följande må anföras: »Detta omdöme att det svenska språket är alldeles otjänligt till heroisk och elegisk vers' vore grundat, om vi svenske vore mer förbundne att binda våra hexametriska försök strängt vid latinska versifikationslagarna, än våre grannar, danskar och tyskar. De iakttaga endast av latinska prosodien det, som angår versens bestämda avmätningar eller så kallade pedes; men fråga varken efter positioner eller cesurer: vid stavelsemåtten följa de blott den takt, som orden hava i prosa, då man talar eller läser distinkt. På så sätt får man daktyler nog. De flesta enstaviga ord bliva långa eller korta, efter deras vikt i meningen, och förbindelsen med andra ord. Sådant har lyckats för en Klopstock, en prof. Rahbek m. fl., vilkas arbeten gillas av alla kännare. Låt oss följa samma exempel: efter hand skall det även lyckas oss, och vi omsider kunna övergiva de gamla orimliga munkrimmen.» Om denna översättning måste man emellertid säga, att den ur rytmisk synpunkt icke är lyckad; åtskilliga betoningsfel liksom uraktlåtenheten att göra cesurer verka mycket störande. — År 1801 hade Gr. Regnér utgivit sina »Försök til metriske öfversättningar från forntidens skalder», varibland även förekommo översättningar av några brottstycken av grekiska skalder. Även B. försökte sig i denna litteraturgren, varvid hans val föll på Hesiodus, av vilken intet förut fanns tolkat på svenska. I ett brev av 15 nov. 1802 till professorn i Uppsala E. M. Fant berättar B., hurusom han då nyligen av en sörmländsk till Lunds universitet avresande studiosus fått en gammal Hesiodusedition, tryckt i Basel 1542. Sedan B. gjort färdig sin översättning av den hesiodeiska lärodikten »Arbeten och dagar», sände han den för granskning till den för sina metriska översättningar av Vergilius mycket prisade G. Adlerbeth. Denne sände B:s översättning till professorn i grekiska vid Uppsala universitet Kr. Dahl, som jämförde den med originalet och gav den ett gott vitsord. Med ledning av Adlerbeths och Dahls anmärkningar underkastade B. sin översättning en sista filning. Efter B:s död blev manuskriptet överlämnat till L. Hammarsköld, som 1813 utgav det från trycket, försett med företal av Adlerbeth och nekrolog och inledning av utgivaren. Adlerbeth skänker översättningen, ehuru metriskt icke felfri, sitt erkännande, och i Svensk literaturtidning 1814 n:o 12 blev den föremål för en längre, i huvudsak gynnsam, anmälan. Om också förtjänstfull för sin tid, var dock B: s översättning av den hesiodeiska dikten knappast språkligt tillfredsställande och verkar nu ganska föråldrad; först år 1923 har den emellertid blivit ersatt av en av E. Hellquist verkställd översättning. — Som av B:s brev till E. M. Fant (i UB, sign. G. 70) framgår, var han mycket intresserad av fornforskning och sockenbeskrivning. Redan under sin kapellpredikants tid på Utö författade han en »Beskrifning öfver Utö skärgård», som han insände till Stockholms-posten; där intogs den dock icke, och manuskriptet gick förlorat. I Stockholms-posten 1797 n:o 98, 130, 142 och 1802 n:o 194 finnas tryckta meddelanden av B. om »Södertelgeortens antiquiteter» och om »Märkvärdigheter i Hölö socken».

Författare

Axel Nelson.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Andeliga skaldeförsök. Sthm 1788. (15) s. (Föret, undert.: M. B.) — Phaedri Æsopiska fabler, på svensk vers. D. 1.* Sthm 1788. 96 s. — P. Ovidii Nasos Fabler om förvandlingar. l:a—3:e boken. Sthm 1788—98. 63 s., 76 s., 56 s. — Dionysii Catonis Sedolärande disticha til sin son. Öfvers. på svensk hexameter. Nyköping 1802. 39, (4) s. — Arbeten och dagar. Sånger af Hesiodos. Öfvers. Utg. af L. Hammarsköld. Sthm 1813. XX, 27 s. — De i texten ovan nämnda meddelandena i Stockholmsposten.

Källor och litteratur

Källor: Kyrkböcker för Lilla Mellösa, Utö och Södertelje samt boupp. teckningsprotokoll för Södertelje (samtliga i landsarkivet i Uppsala); L. Hammarskölds nekrolog i hans edition af Hesiodusövers.; P. A. Sondéns samlingar i Linköpings stiftsbibliotek (sign. B. 152); K. G. Hagström, Strengnäs stifts herdaminne, 3 (1899), s. 303—305.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Boman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17912, Svenskt biografiskt lexikon (art av Axel Nelson.), hämtad 2024-04-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17912
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Boman, urn:sbl:17912, Svenskt biografiskt lexikon (art av Axel Nelson.), hämtad 2024-04-27.