Meriter

11. Carl Bonde, son av B. 9 i hans andra gifte, f. 11 sept. 1741 på Hässelby, Spånga socken, d 4 aug. 1791 på Sävstaholm. Greve till Björnö, herre till Bordsjö, Katrineholm, Hästeryd, Kunhult, Sävstaholm och Vibyholm. Student i Uppsala okt. 1754, vistades där till 27 okt. 1756 och ånyo från 15 okt. 1757 till 11 maj 1758. E. o. kanslist vid kanslikollegium 20 jan. 1757; erhöll kammarherres titel 3 mars s. å.; avlade examen i kanslikollegiet 24 mars s. å.; tjänstgjorde från hösten 1759; e. o. kanslijunkare 12 febr. 1760; auskultant i Svea hovrätt 23 apr. 1761; kommissionssekreterare vid polska och kursachsiska hoven 23 nov. 1762; kommissionssekreterare vid engelska hovet 31 jan. 1764; företog resor i England, Frankrike, Italien, Österrike och Tyskland juli 1767 till aug, 1768, då han återvände till Sverige; erhöll på egen begäran entledigande från kommissionssekreterarbefattningen vid engelska hovet 7 mars 1769; tjänstgörande kammarherre hos drottningen 9 dec. s. å.; hovmarskalk och överkammarherre hos prinsessan Sofia Albertina 24 sept. 1770; ledamot av övre borgrätten 8 jan. 1771; president i Vasa hovrätt 18 jan. 1781; en av rikets herrar 1 sept. 1782; riksråd 16 maj 1788; riksmarskalk 17 maj s. å.; behöll jämte K. A. Trolle-Wachtmeister och Fr. V. von Hessenstein riksrådstiteln vid riksrådets upphävande 1789; ledamot av Högsta domstolen 15 maj s. å.; medlem av tillförordnade regeringen 1789 och 1791. KNO 1785; RoKavKMO s. å.

Gift 24 jan. 1769 på Vibyholm med grevinnan Ebba Margareta Bonde af Säfstaholm, f. 17 okt. 1746 på Vibyholm, d 13 dec. 1784 i Vasa, dotter till kammarherren greve Gustav Ulf Bonde.

Biografi

Den släkt- och vänkrets, B. under ungdomen tillhörde, bar utpräglad mösskaraktär. Fadern, riksrådet från Arvid Horns dagar, var visserligen icke mer aktivt verksam som politiker, men han följde med uppmärksamhet det politiska livets skiftningar och höll troget fast vid de åsikter, som 1738 vållat hans fall. Till handledare för sonens uppfostran utsågs det lärda Uppsalas främste mössauktoritet, Johan Ihre, med vilken riksrådet också underhöll vetenskapliga förbindelser. I dennes hus synes den högadliga mössungdomen ha haft sin samlingsplats. Där möttes Adam Horns, Gustav Bondes, Sten Karl Bielkes, Fabian Löwens, Karl Fredrik Pipers söner och andra, alla tillhörande mösspartiets mera bekanta familjer. B. har om den Ihreska pedagogiken och de föga lyckade resultat, den åstadkom med dessa unga män, av vilka påfallande många senare urspårade, i sin självbiografi efterlämnat en förträfflig skildring, som levande åskådliggör, hur det tillgick i professorskollegiet på Fjärdingen. Hans totalomdöme blir, att han »vann rätt mycket i kännedomen av latinska språket, som utgjorde vårt första läroämne, men även att detta hus var ingen skola för goda seder och belevenhet». I stort sett är det samma krets, som möter i den brevväxling, B. under sina utrikesår som resenär och kommissionssekreterare underhöll med vännerna därhemma. Hans Forssell anser, märkvärdigt nog, dessa brev hava »föga intresse utom såsom bidrag till kännedomen om den tidens jeunesse dorée», och att »det politiska snack, de stundom innehålla, torde vara av föga värde». Detta, omdöme är knappast riktigt; visserligen blev det ingenting vidare av de unga självsäkra kansliherrarna i framtiden, men deras kannstöperier ge oss den livligast tänkbara inblick i hur det resonerades bland de yngre mösskretsarna och bidraga till en förklaring av hur därifrån kunde uppväxa å ena sidan en person som kungamördaren Ture Bielke och å andra sidan en så kungatrogen man som B.

B. var ingen det offentliga livets man. Vid de riksdagar, han bevistade, 1769−70, 1771−72, 1786 och 1789, har han knappast yttrat sig, den diplomatiska bana, han i början försökte sig på, intresserade honom heller icke, och även från den tolvåriga hovtjänsten flydde han så ofta sig göra lät hem till sina gods. Mera synes juridiken ha legat för honom, och om den iver, varmed han vinnlade sig om ett förtjänstfullt förvaltande av presidentskapet i Vasa hovrätt, vittnar nogsamt hans självbiografi. Att han dock längtade tillbaka till hemlandet, förklaras icke minst av de svåra personliga sorger, som drabbade honom i Vasa; med några veckors mellanrum bortrycktes hans hustru och tre små döttrar i kopporna 1784. Då han inträdde i rådet, placerades han i justitierevisionen och övergick vid Högsta domstolens upprättande i denna. Här var han den av excellenserna, drotsen icke undantagen, som trägnast ägnade sig åt arbetet. »Det är med en känsla av behaglig trygghet, man läser hans egenhändiga, med ståtlig stil skrivna, rediga och säkra vota» (Wedberg). Lika mycket som arbetet här intresserade honom, plågade det honom att som riksmarskalk handha överinseendet över hovet, där, som han själv säger, »den största oreda regerade jämte en vida över tillgångarna i staten inrättad levnad». Någon som helst politisk roll spelade han icke under dessa Gustav III:s sista år, då tonen angavs av yngre och företagsammare män.

De samtida omdömena om B. variera från Hedvig Elisabet Charlottas elaka karakteristik: »Greve B. är inskränkt och osjälvständig, de kunskaper, som han påstås besitta, torde allt sitta bra långt inne, han kan bäst förliknas vid en fullkomligt onyttig planta», till Elis Schröderheims mera välvilliga och av allt att döma också mera pålitliga värdesättning: »Greve Karl B. ägde flera egenskaper än han nyttjade; var en vördnadsvärd man i karaktären, i ämbeten, i levnaden; ägde mycken lärdom, talte med färdighet de flesta europeiska språk, skrev förträffligt, särdeles fransyska, använde väl en stor förmögenhet, men tycktes uti utseendet, ehuru det var fördelaktigt, marquera en timidité, som han likväl icke hade i själen. I alla tider, i alla länder hade han prytt de högsta äreställen.» Närmast sanningen kommer antagligen en liten anteckning av systern Nora: »Min k. broder blev av vår sal. fader ålagd ej nedgräva sina pund, utan att efter yttersta förmåga söka bliva nyttig för sitt fädernesland och bringa sig upp till förfäders anseende. Denna hans faders förmaning, understödd av hans mors vilja, hindrade honom alldeles följa sitt eget tycke, vilket var mycket mera benäget för en stilla, men sällskaplig levnad, än strävande efter denna verldens ära och anseende, alltid åtföljda av tvång och egna böjelsers uppoffrande. I synnerhet var han uttröttad av hovlevnaden, som, när man varken är mycket ung eller ärelysten, blir på längden tung och odräglig.»

Författare

G. Carlquist.

Arkivuppgifter

B:s och hans gemåls efterlämnade papper (korrespondens, manuskript m. m.) ingå i Sävstaholmsarkivet; betydande delar därav ha avtryckts i nedannämnda levernesbeskrivning.

Källor och litteratur

Källor: Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 3 (1907); E. Schröderheim, Skrifter till kon. Gustaf III: s historia (1892); C. Trolle-Bonde, Riksrådet och riksmarskalken grefwe Carl Bonde samt hans närmaste anhöriga, 1—2 (Anteckningar om Bondesläkten, fl—21, 1895); B. Wedberg, Konungens högsta domstol 1789—1809 (1922).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Bonde, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17918, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlquist.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17918
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Bonde, urn:sbl:17918, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlquist.), hämtad 2024-04-19.