Gustaf Bonde

Född:1682-04-06 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1764-12-05 – Stockholms stad, Stockholms län

Landshövding, Riksråd, Kammarherre, Universitetskansler, Alkemist


Band 05 (1925), sida 362.

Meriter

9. Gustaf Bonde, son till B. 7 i hans första gifte, f. 6 apr. 1682 i Stockholm, d 5 dec. 1764 därstädes. Greve till Björnö, herre till Bordsjö, Katrineholm, Hästeryd, Hässelby och Mällingsholm. Student vid Åbo universitet 25 nov. 1695; medföljde fadern på dennes ambassad till Holland och England 1697—98; kornett vid Upplands ståndsdragoner 1 okt. 1700 (konfirmationsfullmakt 25 okt. s. å.); erhöll avsked utan att ha inträtt i tjänstgöring 1701; student i Tübingen 1702; disp. därstädes 23 apr. 1703 (Statera universalis...; pres. J. C. Creiling); reste i Österrike, Italien, Frankrike och Holland 1703—05. Kammarherre hos änkedrottning Hedvig Eleonora 1705; deltog i utskottsmötet 1710 och i ett flertal följande riksdagar samt var därunder bl. a. ledamot av sekreta utskottet 1710, 1713—14, 1719, 1720 och 1726—27, ordförande i fredsdeputationerna 1713 —14, 1719 och 1720 samt ledamot av sekreta deputationen 1723; kommerseråd 28 okt. 1711; ledamot i undersökningskommissionen angående administratorn av Holstein Kristian Augusts förvaltning 1716; landshövding i Östergötland 29 juli 1718; ordförande i deputationen över ständernas kontor 10 maj 1720; president i bergskollegiet 9 jan. 1721; ordförande i riksens ständers kommission över J. Fr. Osthoff. 11 okh. 1-723—18 jan. 1724; ledamot av riksens ständers kommission för överseende av kyrkolagen 16 okt. 1723; ordförande i kommissionen för rannsakning rörande religiösa sammankomster i Sickla 23 okt. s. å., i östra kommissionen för överseende av Finlands hushållning 17 nov. 1724 (instruktion 8 dec.) och i riksens ständers kommission över Maurits Vellingk 12 nov. 1726; riksråd 8 juli 1727; ledamot av riksens ständers kommission över amiralitets- och försvarsverket 4 aug. s. å.; ledamot av deputationen angående kolonisation av ön Parima i Västindien 1728 (sammanträdde 2 jan., bet. 8 okt.) och av deputationen för granskning av landshövding G. Palmfelts och kommerserådet Jakob von Hökerstedts projekt rörande statsbristens fyllande 15 apr. 1730; rikskansliråd 29 mars 1731; ledamot av deputationen för överseende av 1733 års förordning om mått och vikt 15 mars 1737 och av sekreta kommissionen angående försvarsverket i Finland maj s. å.; kansler för Uppsala universitet 24 nov. s. å.; erhöll avsked från riksråds-, rikskansliråds- och kanslersämbetena 26 mars 1739; erhöll inseende över antikvitetsarkivet 19 jan. 1757; kallad att återinträda i rådet 14 dec. 1761. Hederspresident i Societas regia literaria et scientiarum Upsaliensis 1735; KNO 1748; RoKavKMO s. å.; LVA s. å. (pres. 1755); LHA 1754.

Gift 1) 4 okt. 1708 med friherrinnan. Charlotta Ulrika von Liewen, f. 23 okt. 1683, d 1 okt. 1735, dotter till generallöjtnanten friherre Bernhard von Liewen; 2) 9 sept. 1740 med Fredrika Viveka Trolle, f. 20 aug. 1721, d 24 mars 1806, dotter till överstelöjtnanten Fredrik Trolle, vilken för henne och hennes efterkommande instiftade fideikommisset Trolleholm.

Biografi

Jämte sin yngre broder Nils sändes den fyraårige B. 1686 att uppfostras hos sin myndiga farmoder, riksskattmästarinnan Anna Kristina Natt och Dag på Björnö, samma gård, där han senare kom att tillbringa större delen av sin levnad. Tidigt förlorade han sin moder och då han nyss fyllt sitt tionde år, även farmodern. Kort härefter, 1693, gifte fadern om sig med den unga Maria Gustava Gyllenstierna, sedermera bekant för sina vittra intressen, »till namnet allenast styvmoder, men uti gagnet mer än huld moder», skriver B. Familjen överflyttade nu till Finland, och då fadern 1695 avgick till Dorpat som hovrättspresident, kvarstannade sönerna i Åbo, där de s. å. inskrevos som studenter. Vistelsen här blev emellertid icke långvarig; då Karl Bonde i aug. 1697 avreste på sin stora beskickning till Rijswijk, fingo sönerna medfölja. Ett år efter hemkomsten från ambassaden avled Karl Bonde, och sönerna förblevo i hemmet hos styvmodern under den vidlyftiga stärbhusutredningen och arvskiftet. På våren 1701 sändes de ut på den övliga studieresan till kontinenten, inskrevos som studenter i Tübingen, där B. efter ett och ett halvt års studier under juristen Creilings presidium ventilerade en dissertation. Sina mer än vanligt omfattande teologiska kunskaper grundlade B. även här under ledning av teologie professorn Förtsch. Resan fortsatte sedan genom Österrike, Italien, Frankrike, Belgien och Holland till Stade, där bröderna åtskildes, den yngre för att inträda i armén, B. för att till en början ägna sig åt hovtjänsten.

I tio år var B. kammarherre hos änkedrottning Hedvig Eleonora, gjorde ett årslångt besök i Sachsen 1706—07 hos Karl XII, till vars ivriga beundrare han synes ha hört, och förmälde sig med Charlotta Ulrika von Liewen, vars föga nogräknade sätt att handskas med sin ekonomi senare skulle skaffa maken många bekymmer. 1710 gjorde han sitt inträde i det politiska livet som ledamot av sekreta utskottet vid ständernas utskottsmöte. Om hans verksamhet här är intet närmare känt, men att han varken gjort sig misshaglig hos konungen eller förverkat sina ståndsbröders förtroende framgår dels av hans kort härpå följande utnämning till kom- merseråd, dels av att han vid nästa riksmöte ånyo insattes i sekreta utskottet och placerades på den framskjutna posten som ordförande i fredsdeputationen. Han intog här en skarpt avvisande hållning mot alla försök att träda envåldskonungens rätt för nära, »ansåg ingen framställning varken om freden eller styrelseförändring lämplig» och förklarade, att han »icke understode sig giva ringaste anledning till förändring i regeringsformen utan konungens uttryckliga befallning eller samtycke»; likaledes avböjde han anbudet att utresa till konungen med ständernas bekanta brev av 22 dec. 1713. Däremot åtog han sig de mindre riskabla beskickningarna till Karl XII mot slutet av år 1715 med underrättelsen om änkedrottningens död och två år senare till Lund med varjehanda kommissioner från rådet och kollegierna.

Några månader innan katastrofen vid Fredrikshald utnämndes B. till landshövding i Östergötland. På hans lott föll sålunda den säkerligen ytterst vanskliga uppgiften att leda försvarsanstalterna i länet vid de ryska härjningarna 1719. Östergötland var så gott som blottat på krigsfolk, då alla tillgängliga trupper i hast koncentrerades till huvudstadens och de båda närliggande landskapens skydd, men B. gjorde sitt bästa. Den 10 juli gav han befallning, att allmogen skulle hålla sig redo att gå mot fienden, och en vecka senare utgick genom budkavlar order till det i länet kringspridda sjuka eller oberidna manskapet att samlas till Norrköpings försvar, varjämte anmodan om bistånd med ammunition avgick till artilleriet i Jönköping m. m. Med den sålunda hoprafsade och illa beväpnade styrkan var det dock givetvis omöjligt att åstadkomma något effektivare motstånd mot rövarskarorna. För Bråvikssträndernas härjande och Norrköpings brand fick emellertid B. bära ansvaret, och skarpt ogillande omdömen om hans påstådda försumlighet ha länge återklingat i synnerhet i den lokalhistoriska litteraturen. Samtiden (Carteret) visste också att berätta, att B. stod i landsförrädiska förbindelser med fienden, och att han spelade under täcke med hertigen av Holstein, i vars tjänst brodern Nils var anställd. Det lider intet tvivel, att ryktena voro på villospår; allt vad vi i övrigt veta om B. intygar, att man måste söka efter en redligare fosterlandsvän, och hans uppgift var på förhänd hopplös. En kommission, som prövade hans förhållande, synes också snart ha låtit misstroendet falla och nöjt sig med hans ingående rapport av 27 aug. 1719 angående sina åtgöranden, liksom också de bekanta Brennerska angivelserna, där även B. var inblandad, lämnades åt sitt rätta värde. De lidna motgångarna hade heller icke på något sätt störande ingripit i B:s politiska karriär. Vid båda riksdagarna 1719 och 1720 spelade han sålunda en bemärkt och uppskattad roll, var vid dem båda medlem av sekreta utskottet och satt vid båda som ordförande i fredsdeputationen. Han uppträdde nu som en av de främsta förkämparna för ständernas och sekreta utskottets kring sig gripande myndighet gentemot såväl konungamakten som rådet. Så yttrade han vid en diskussion i sekreta utskottet om dess befogenhet att ändra en utnämning: »Om kanslikollegium har makt att föreslå ministrar, huru mycket mer äga ständerna det att göra.» Och det memorial, han i apr. 1720 inlämnade om den nya regeringsformen, visar, hur viktiga han ansåg de i kungaförsäkran fastslagna »pracautioner» gentemot konungamakten vara: »Den underskrevne och oss meddelte försäkringsskrift är den, på vilken vi samtel grundat dess upphöjelse på den svenska tronen, och den som rubbar grundvalen, rubbar ävenväl själva byggningen, som därpå funderad är.» En viktig uppgift fyllde B. även vid 1720 års riksdag som ordförande i den av sekreta utskottet tillsatta särskilda deputation, som skulle överse tillståndet hos det av ständerna tillsatta kontoret med uppgift att betala statsskulden. Det var B., som hade den huvudsakliga delen i deputationens sedermera godkända förslag, att räntebetalningen på ständernas obligationer skulle inställas, till dess kapitalskulden avbördats. Ävenf vid 1723 års riksdag var B. en mångbetrodd man. Han satt i sekreta deputationen, där rådsprotokollen granskades, och tillhörde de mera återhållsamma, då det visade sig stämning för att kritisera fredssluten 1719 och ställa Gustav Cronhielm och D. N. von Höpken till ansvar för att de i rådet överdrivit Englands löften. Han skall — enligt E. M. von Nolcken — ha varit av Arvid Horn designerad till riksråd redan nu men blivit utestängd genom konungens överklagade men slutligen godkända åtgärd att utse alla de tre på första förslagslistan uppsatta. Vid sidan av sin egentliga ämbetsmannagärning som president i bergskollegiet fungerade B. vidare såsom ordförande i en rad kommissioner med delvis mycket krävande uppgifter. I sådan egenskap formulerade han ett utlåtande över vissa religiösa sammankomster i Sickla, som utmynnade i en åtvarning åt prästerskapet att icke i onödan framkomma med angivelser för irrlärighet, samt reste under åren 1725 och 1726 kring i östra Finland med den ena av de kommissioner, som skulle söka bringa reda i Finlands under krigsåren i fullständig oreda bragta hushållning, mottog de rättssökandes klagomål och utvecklade en synnerligen energisk verksamhet till deras avhjälpande. Först med 1726—27 års riksdag blir B: s ställning till de kämpande politiska partierna någorlunda klar. Om de närmast föregående åren kan man med full bestämdhet säga endast det, att han var en ivrig anhängare av det nya regeringssättet. Det framgår såväl av hans ovan citerade utlåtelser som t. ex. av de uttryck, varmed han i sin bekanta historik över händelserna åren 1718 till 1751 omnämner motsatsförhållandet vid 1720 års riksdag mellan »rojalister» och »patrioter». Graden av hans påstådda sympatier för det holsteinska partiet är däremot synnerligen vansklig att fastställa. Hans förtroliga umgänge med t. ex. G. von Dernath är bestyrkt; Sven Hof, som var informator i det Bondeska hemmet, har efterlämnat en ganska belysande anteckning om hur grevinnan Bonde intrigerade till förmån för denne. Att relationerna till brodern Nils, som var hertig Karl Fredriks överkammarherre och mest nitiske förkämpe, spelat in, är också sannolikt. Därtill kan läggas, att Golovin i en depesch på hösten 1726 uppger sig kunna räkna på honom jämte Ture Bielke och Nils Gyllenstierna som tsarinnans säkra vänner. K. G. Malmström betonar dock möjligheten av att han, i likhet med så många andra, endast av fruktan för konung Fredriks planer mot den nya friheten till en tid närmat sig hans medtävlare och att, om man av hans i partikampen synnerligen moderata hållning kan draga några slutsatser, han snarast ju längre tiden led synts gå emot holsteinarna. Vid riksdagen 1726—27 gled han i varje fall definitivt in i Arvid Horns parti, placerades som ordförande i den kommission, som hade att utreda Maurits Vellingks förseelser, och då mot riksdagens slut det Hornska systemet stabiliserades genom riksrådsutnämningarna, stod B: s namn främst på listan. Från och med mars 1731 blev han även till namnet, efter att redan tidigare ha varit det i verkligheten, Horns närmaste man, då han efter Joakim von Duben utsågs till rikskansliråd eller v. president i kansliet, detta trots att han säkerligen icke utan visst fog »beskylldes med all sin lärdom och många vetenskaper ej hava den drift, som behövdes att göra sitt goda uppsåt gällande, och att han av en naturlig fogelig böjelse var vid tillfällen för eftergiven till att i tid förekomma och hindra skadliga stämplingar» (Nolcken). Som Horns intime förtrogne och högra hand arbetade B. med aldrig svikande redbarhet och duglighet för dennes planer; under Horns ideliga vistande hemma på landet var det han, som fick sköta det huvudsakliga av representationsskyldigheten gentemot de utländska sändebuden, och i rådet var han den främste förkämpen för den ena av de båda fraktioner, vari rådet i fråga om näringslagstiftningen snart delade upp sig. Gentemot det av Höpken ledda kommerskollegiets krav om tullar och varjehanda statens ingripanden i näringslivet till förmån för handeln och tidens skötebarn manufakturerna förfäktade B. sålunda de moderatare åsikter, som bl. a. av hänsyn till bergsbrukets intressen företräddes av kansli- och bergskollegierna. Att urskilja någon mera personlig linje för hans politiska verksamhet är knappast görligt; hans hela läggning var därtill alltför hovsam, och huvudvikten låg för B. på det grundliga och metodiska vardagsarbetet.

Om katastrofen 1738 har B. efterlämnat en skildring vilken, trots dess uppenbara karaktär av försvarsskrift och trots att han måhända något väl mycket söker återföra, de för motståndarna avgörande motiven till småsinta privatsynpunkter, dock måste anses som synnerligen värdefull och fylld av allvarlig strävan att fastställa, vad som verkligen skedde. Den publicerades för första gången 1898 men har varit Malmström tillgänglig i manuskript, och det är alldeles påtagligt, att Malmström, som visserligen icke direkt citerar densamma utan belägger sin utredning med mera officiella aktstycken, tagit mycket starka intryck av dess argumentering. — I sept. 1738 började attackerna med klandret av rådsprotokollen i utrikes ärenden. Horn drog sig som bekant snart undan, och det blev B., på vars lott det föll att föra den angripna regimens hopplösa talan. Enligt hans egen uppgift ställdes det honom i utsikt, att det skulle räknas honom till godo, om han försiktigt fölle undan, men B. förklarade sig »hellre vilja hava förlorat målet i allt annat än att han skulle tiga, när det hans fädernesland anginge, så länge han vore kvar i de sysslor, som honom anförtrodde voro». Manligt och kraftigt ledde han också försvaret för sig och sina kolleger och utvecklade en energi i författandet av svar och förklaringar, som icke blir mindre beundransvärd därför, att den på förhand kunde betraktas som ganska hopplös. I sin tunga och karakteristiskt komplicerade stil sökte han förklara och försvara den Hornska regimens utrikespolitiska system, och samtidigt bemötte han i upprepade inlagor de parallellt med attacken mot rådet löpande angreppen på kanslikollegiet. Den 26 febr. föll sekreta utskottets dom; den innebar, att »sekreta utskottet vid fem av herrar riksens råds uppförande och rådslag i utrikes ärenden funnit sådana felsteg, som icke annat kunnat än hos sekreta utskottet förminska och förtaga dess förtroende», varför »förbemälte herrar riksens råd nu ifrån deras rådsämbeten licentieras». Omedelbart innan avgörandet föll, hade ett försök gjorts att förmå de anklagade till frivilligt avsked i likhet med Horns. B. förklarade sig emellertid väl vilja begära avsked, »men först efter slutad rättegång och erhållen frikännelse, eljest skulle allmänheten tro återtåget vara en följd av ont samvete och av fruktan för laglig rättegång». S: t Severin nämner i en depesch, att man icke riktigt kunde komma överens i utskottet, ty Ture Bielke hade så många släktingar och vänner, konungen och drottningen ville skydda resp. E. D. Taube och Sam. Barck och »la nation en general s'intéresse pour le comte B.», ett betyg så gott som något på hans allmänt uppskattade redbarhet och duglighet. B: s bitterhet över utgången av den långa kampen skälver mellan raderna i hans relation av händelserna: »Det arkontiska (råds)ämbetet, som i alla tider varit skattat näst konungens för det förnämsta och hederligaste i riket, kom alltså genom ett sådant förfarande i det förakt och vanvyrdnad, att av tjugutre ämnen, som därtill föreslogos, voro fjorton st., som sig det undanbudo och hellre i fast nedrigare kall och tjänster uthärda ville än se sig så högt uppsatta till skottmål för alla samt på sistone otack och skymf till belöning för det de all sin bästa tid, flit, möda, arbete, egendom, ja, hälsa, liv och blod sparda hållit för rikets tjänst och bästa.»

Medan B: s partikamrat Ture Bielke i bitterheten över den lidna oförrätten med iver och hetsighet kastade sig in i partikampen och lät sig lockas till de mest komprometterande förbindelser med de ryska sändebuden, drog sig B., sin timida och fördragsamma natur likmätigt, tillbaka till sitt gods för att i ro ägna sig åt sina vidsträckta litterära och vetenskapliga intressen. Vid enstaka tillfällen gav han dock sin mening tillkänna eller visade sig i memorial, delvis aldrig framlämnade, verkligen ingående ha följt händelsernas utveckling. Därjämte blev som bekant genom omständigheternas makt frågan om hans — och Bielkes — återinträde i rådet en fråga, varom strid vid de flesta följande riksdagarna uppblossade, en kamp om en maktsymbol vida mer än om något realpolitiskt betydelsefullt.

I likhet med de flesta mera betydande av sina meningsfränder drogs B. 1741 in i processen mot Johan Gyllenstierna, vilken angav honom såsom i hemlighet arbetande mot det rådande systemet, men hans uppförande befanns ha varit så pass oförargligt, att han efter några givna förklaringar blev fullt frikänd. Vid 1742—43 års riksdag kom de licentierades sak upp. Med den motiveringen, att han icke ville genom stillatigande bli misstänkt för att frukta en granskning av sina rådslag, begärde B., att ständerna skulle ånyo genomgå rådsprotokollen och undersöka, om de icke borde föranleda en upprättelse. Frågans behandling och utgång är bekant, mössorna skötte sin sak så illa, att det hela rann ut i sanden efter att en tid ha sett ganska lovande ut. B. bragtes därhän att själv genom ett memorial anhålla, att då hans sak vållat så mycken split, densamma finge falla: »vår välfärd skall aldrig vara oss så kär, att vi densamma med någon riksens ständers oro och missnöje oss tillönska skulle».

Mellan riksdagarna har B. författat tvenne politiska skrifter, som icke äro utan intresse. Den förra, dagtecknad 1744, är formulerad som en skrivelse till tronföljaren med berättelse om rikets tillstånd och förslag till dess upphjälpande. Den hemlighölls emellertid strängt — f. ö. i likhet med B:s övriga samtidshistoriska författarskap — för samtiden. Skriften, som klart och vederhäftigt belyser en mångfald frågor rörande såväl den inre som den yttre politiken, anknyter givetvis till den Hornska regimens principer och kritiserar skarpt det sedan rådande systemet, visar hur stridande den franska alliansen var såväl mot Sveriges traditioner som dess verkliga intressen och framhåller nödvändigheten av gott förhållande till Ryssland och i synnerhet till England. I de ekonomiska frågorna fortsätter B. sin gamla kamp mot det överdrivna gynnandet av industrien och kommer in på idéer, som tydligt nog några årtionden senare gå igen i fysiokraternas läror. Den andra skriften, daterande sig från tiden omedelbart före 1746—47 års riksdag, är betitlad »Samtal emellan twenne redelige swänske män om tillståndet i deras fädernesland» och ät anonym men tillskrives med säkerhet B. såväl på grund av det karakteristiska språket och idéinnehållet som på grund av ryske ministern von Luberas' bestämda uppgift om hans författarskap. Den råder i hovsamma men bestämda ordalag till anslutning till Ryssland och måste anses representera en betydlig förskjutning i B: s syn på det utrikespolitiska läget han mot ett ganska nesligt beroende av en främmande makt. Den tillhör också en, visserligen rätt kortvarig, period, då B. träder ur sin tillbakadragenhet och tager direkt del i partiintrigerna. Den 22 aug. 1746 hölls under Korffs och Guy Dickens' ledning en hemlig konferens mellan mössledarna. Sam. Åkerhielm, A. J. Wrangel, Ture Bielke, J. Kr. von Düring och Fab. Löwen voro närvarande liksom även B. Det gällde planläggning av fälttåget för den stundande riksdagen, och B. har varit med om att begära ett avsevärt penningunderstöd av Ryssland och England, och intet är känt om något hans motstånd mot de vittgående förslag, som härjämte framlades av Åkerhielm. Men han synes snart ha dragit sig undan, han namnes icke mer som deltagare i de hemliga konferenserna och förekommer aldrig som penningdistributör i de Korfiska räkenskaper, där t. ex. Bielke intager en bemärkt plats. Det lider väl intet tvivel, att den bryske Korffs uppträdande och överhuvud hela den betänkliga karaktär, mössentusiasmen för Ryssland antog, blev honom alltför motbjudande. Därtill kom hans försonliga läggning och önskan att undvika kamphetsen. Det är känt, att han på egen hand inlät sig i underhandlingar med motpartiet om en kompromiss och även, ehuru utan resultat, sökte förmå Bielke därtill. De misslyckades, och krisen tillspetsades i stället genom von Korffs beryktade audiens 15 nov. hos kronprinsen. Den blev B. för kraftig, tre dagar därefter inlämnade han ett memorial, där han med beklagande av det av honom ofrivilligt vållade splitet begärde, att »aldrig någon deliberation vidare måtte förekomma om dess återinsättande i rådet... åstun-dande ej mera vid dess nu tilltagande ålderdom än en stilla rolighet och försäkran om ständernas vänskap och förtroende». Den fick han också under hattarnas högljudda lovord och sin pension oavkortad till döddagar, men därjämte ett temperamentsfullt brev från Bielke, som utöser sin och partiets förbittring över hans avfall, vilket i själva verket blev avgörande för hela riksdagens partikamp; stödet av hans allmänt vitsordade redbarhet kunde mössorna icke undvara.

B. hade sålunda definitivt lämnat den aktiva politiken, men hans namn fortfor att vara en kampsignal. Vid 1751—52 års riksdag väcktes ånyo förslaget om de licentierades återinsättande i rådet men sköts åt sidan. Tio år senare kom frågan åter upp, och B. och Bielke, nu båda gamla och orkeslösa och främmande för ärendena, anmodades att inträda i rådet, vilket de också efterkommo: det var en upprättelse och ett synligt vittnesbörd om den gamla Hornska politikens rehabilitering men ingenting mer, det saknade praktisk politisk betydelse. Några smärre uttryck för B:s fortsatta politiska intressen under 1750- och 1760-talen äro emellertid bevarade. Till riksdagen 1755—56 inlämnade han ett memorial angående tjänstehjonsstadgan, där han förfäktar högaristokratiska synpunkter, som ganska tydligt syftade hän till ett slags livegenskap för den tjänande klassen. Vid följande riksdag yttrade han sina »oförgripliga tankar om medel att erhålla freden» och visade i en liten skrift om växelkursen, att han följt med sin tid och delade de yngre mössornas hat mot växelherrarna och deras tankar om sättet att råda bot på oredan i myntväsendet. Slutligen kan erinras om hans till tiden för nedskrivandet icke fullt bestämbara »Pro memoria för effterkommande utdraget uhr historierne och förfarenheten», där han i aforistisk form uttrycker sin slutliga politiska levnadsvisdom: »att Sverige aldrig båtat på offensivkrig, att det är äventyrligt börja krig i förlitan på främmande understöd, att invånarne äro för få att uppodla landet så som det erbjudepr och fordrar, att Sverige måste söka frigöra sig från behovet av spannmålsimport, att Sverige aldrig båtat på adelsståndets förökande» osv.

I närmaste anslutning till B:s politiska verksamhet står hans samtidshistoriska författarskap. Det är redan nämnt, hur den stora händelsen i hans liv, 1738 års omvälvning och de kränkningar, han därunder ansåg sig ha lidit, satte pennan i hans hand och gav upphov till en teckning av 1738—39 års riksdag, som trots dess karaktär av självförsvar är att anse som en mycket skarpsynt och väl genomtänkt utredning; »det är som ett drama upprullades för läsaren, hela tiden fängslande intresset genom den måttfulla framställningen och den orubbliga konsekvensen i utvecklingen» (Stavenow). Av vidare syftning men i samma mån memoarkaraktären viker icke fullt så fängslande äro de bekanta »Historiska uplysningar om tilståndet i Swerige under konung Fredric den förstes regering». Efter att ha cirkulerat i avskrifter och tryckts i ett stympat utdrag 1779 utgåvos de i en något så när vårdad upplaga 1821. De utgjorde länge huvudkällan för kännedomen om frihetstidens första årtionden — Geijer t. ex. citerar dem gärna — och hade också för sin tid ett obestridligt värde genom den rikedom på faktiska upplysningar, som lämnades, och genom den lugnt vederhäftiga sakligheten. Att författaren såg utvecklingen ur sitt partis synvinkel och, som en recensent (J. H. Schröder) uttryckte det, »aldrig kunde gilla något av hattarnas företagande», var så påfallande, att det icke behövde vilseleda någon. I belysning av vad vi numera veta, blir det i själva verket just de mindre objektiva och mest partifärgade uttalandena, som tilldraga sig intresset som uttryck för hur det tänktes och resonerades i det Hornska partiets krets. Men skildringens klara reda, kärnfullhet och tankerikedom och den varmt fosterländska ton, som genomgår den, skall säkerligen alltid låta den framstå som ett vackert vittnesbörd om B: s ovanliga litterära bildning och politiska mogenhet.

Det är som att komma in i en helt annan värld att från B: s om framför allt mogen vederhäftighet och sunt omdöme vittnande statsmannaverksamhet övergå till studiet av hans vetenskapligt-litterära alstring. Han var förvisso en man med intellektuella intressen vida utöver det vanliga, och huvudparten av hans från politiken lediga tid upptogs av hans lärda mödor. Men här svävade han ut i rymder, där en nyktrare eftervärld har ytterligt vanskligt att följa honom. Redan den underliga dissertation, varmed han vid tjuguett års ålder debuterade, vittnar därom. Med djupsinniga matematiska uträkningar söker han här påvisa, att det finnes en genomgående jämviktslag såväl i den fysiska naturen som på det moraliska livets område. Man skönjer redan här den blandning av lärdom och okritisk dilettantfilosofi med dragning åt mystik och kabbalistik, som är karakteristisk för så gott som hela hans vetenskapliga författarskap. Hans studier fortgingo på tvenne linjer, en naturvetenskaplig och en historisk-filologisk. Som naturvetenskapsman tillhör han en period, som ligger betydligt före den för 1700-talets mitt karakteristiska. Visserligen är han en flitig samlare av nyttiga rön och iakttagelser och blir en nitisk medlem av Vetenskapsakademien, men hans huvudintresse gäller kemien, och där står han på redan utdömd alkemistisk grund. Han söker livselixiret, »det största goda, som på jorden finnes näst Gud», han experimenterar med guldmakeri, samlar och prövar från in- och utlandet allehanda hemliga recept och hemfaller fullständigt åt mystiska och magiska funderingar i det lilla arbete, han 1732 lämnade åt trycket: »Clavicula hermeticæ scientiæ». Mer nyktert empirisk är en kort undersökning om vattnets natur och egenskaper 1745, som bl. a. har intresse därför, att B. visar sig skymta lagarna om materiens och energiens oförstörbarhet. Likaså vittna hans till Vetenskapsakademien inlämnade »Anmärkningar om löfven på träden» jämte några andra botaniska anteckningar om goda botaniska insikter och en viss skärpa i iakttagelseförmågan. Men ett annat av hans naturvetenskapliga arbeten, presidietalet 1756 i samma akademi om asketrädets nytta, har uteslutande kuriositetsintresse. När han där redogör för askens medicinska egenskaper, godtar han med den otroligaste naivitet som bestyrkta fakta allehanda folkmedicinens sympatiska kurer och fogar till dem egna astrologiska funderingar. Även hans på 1740-talet tillkomna, senare underligt nog i form av dissertationer under K. B. Trozelius' presidium i Lund utgivna »Guds undervärk uti naturen» står på synnerligen osäker empirisk grund och svävar ut i kvasifilosofiska spekulationer.

I sitt historiska och genealogiska författarskap tillhör B. den krets av forntidsintresserade, som med allt skäl karakteriserats som Rudbeckianismens sista avläggare i vårt land. Ibland dessa mer eller mindre okritiska fantaster — Biörner, Johan Göransson o. a. — var B. den självskrivne ledaren och mecenaten och gav dem med sin egen obestridliga lärdom och lysande yttre ställning ett stöd, som hindrade dem från att fullständigt hemfalla åt löjet. Det var den isländska sagodiktningens senaste och minst värdefulla alster, som dessa forskare fastnade för. B. själv nedlade en utomordentlig möda på att utnyttja och, som han menade, i sitt rätta sammanhang inpassa alla deras »historiska» upplysningar. Redan som sjuttonåring skall han ha översatt en dylik apokryfisk historia, Hjalmters och Oivers saga. Senare var det B., som inspirerade E. J. Biörners bekanta »Nordiska kämpadater», till vilket verk han själv bidrog dels med ett ättartal på svenska konungar, dels med en översättning av Rolf Krakes saga. Under pseudonymen Gjödrik Björnsson har B. till denna fogat ett företal, som är synnerligen karakteristiskt för hans syn på dessa historiska källor. Visserligen, måste han erkänna, äro de poetiskt och fantastiskt utsmyckade, men granskar man dem närmare och jämför dem med andra lika värdefulla källor, finner man rätta sanningen och sammanhanget och t. o. m. de till synes otroliga berättelserna kunna i belysning av kabbalistiska teorier få sitt stora värde. Med samma häpnadsväckande kolartro, men också med imponerande insikt i det brokiga källmaterialets varandra korsande uppgifter har B. i en 1758 utgiven skrift »Om de fordna konungar, jarlar och regenter, som... hafwa regerat uti Götha riken», sammanfört alla namn och notiser, han kunnat gräva fram ur sina senisländska sagor, Saxo och andra grumliga källor. B. är också bekant som en av de ivrigaste motståndarna till den i förhållande till hans egen ståndpunkt hyperkritiska syn på vårt lands äldre historia, som förfäktades av Olof von Dalin. Dennes teori om vattenminskningen uppkallade B. till en skarp gensaga; han sökte bemöta Dalin både med naturvetenskapliga skäl, där han som huvudargument androg sin teori om att ingenting kan förintas, och med historiska, där han på allt sätt sökte skydda den patriotiska grundvalen, att Sverige vore utgångspunkten för de stora folkvandringarna, med de möjligheter detta beredde att rädda åt fäderneslandet en rik och ärofull forntid. Ännu mera fantastiska, om ock ej mindre lärda äro hans till Vitterhetsakademien inlämnade »Försök at igenfinna den finska nationens och språkets härkomst» och »Utkast til en jämnförelse emellan den bibliska och werldsliga historien». Med utgångspunkt från Rudbecks funderingar om finskans och hebreiskans märkliga likheter klargör han finnarnas ursprung från en av de av Salmanassar bortförda tio Israelsätterna och fördjupar sig i osammanhängande betraktelser över världens tillkomst och ålder, egyptierna, kaldeerna och judarna, det hela med huvuduppgift att försvara de gammaltestamentliga utsagornas verbala riktighet. »Jag häpnar och är för mycket mörkrädd att längre följa vår greve in i den djupa ålderdomen», skriver icke utan skäl en hans minnestecknare, Daniel Tilas. Som totalomdöme om B:s vetenskapliga studier och författarskap — med undantag för det samtidshistoriska — måste det sägas, att han med all sin stora lärdom och sitt brinnande intresse för forskningsarbetet aldrig blev annat än en okritisk dilettant, vars horisont fullständigt begränsades av bibelns auktoritet och mystiska och okritiska fantasier. Han saknade vetenskaplig metod och hade dessutom en förunderlig brist på känsla för det rent möjliga eller sannolika och förlorade sig som oftast hopplöst i filosofiska betraktelser av skäligen tvivelaktigt värde. Han stod i själva verket helt kvar på ett gånget århundrades vetenskapliga ståndpunkt, och det har icke utan skäl sagts, att hans skaplynne t. o. m. var äldre än Olof Rudbecks och att hans funderingar snarare minna om eh Johan Bureus' mystiska spekulationer.

B: s typ som statsman och människa är icke vansklig att fånga. Han är gammaldags och fosterländsk, med varma religiösa intressen på stadig lutersk grund och deciderad avoghet mot den insmygande upplysningsfilosofien. Hans sociala synpunkter äro högaristokratens, konservativt patriarkalisk gentemot de lägre folkklasserna och med skarp front mot den påträngande unga ämbetsmannaadeln. Han tillägnar sig helt den Hornska epokens politiska ideal, övergångsformen mellan storhetstid och frihetstid, med dess vördnad för konungadöme, högadel och hierarki parad med entusiasm för den nyvunna friheten och freden, och han blir, redbar arbetsmänniska som han är, dess kanske mest nitiske förfäktare. Under hela sitt liv, såväl under arbetsåren som politiker som senare under sitt långa otium, är han därjämte den lärde dilettanten med vidsträckta litterära intressen, brinnande av iver för sina forskningar och för det mecenatskap, hans ställning satte honom i stånd att på ett lysande sätt utöva.

B: s lärda intressen funno ett uttryck även i hans samlarverksamhet. Han ägnade sålunda mycket intresse åt sitt bibliotek! men nödgades bevittna, att detta härjades av eld vid Hässelby brand 4 mars 1721. I det på riksarkivet deponerade Sävstaholmsarkivet förvaras en samling isländska sagor, ett flertal volymer av företrädesvis historiskt innehåll, som genom honom förvärvats för biblioteket, hans uppsatser i olika ämnen och hans lärda korrespondens samt ett betydande antal handlingar, härrörande från hans offentliga verksamhet (Sävstaholmssamlingen vol. 1—13, 68 —69, 113—124 m. fl.). Av hans efterlämnade skrifter har en väsentlig del tryckts i nedannämnda levnadsteckning av greve K. J. Trolle Bonde. Skrivelser från B. finnas flerstädes bland hans samtidas papper och i beskickningsarkiven.

Författare

G. Carlquist.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Statera universalis, hoc est diss. acad., qua legem iso-dynamicam in natura observatam, ad phoenomena cuncta, etiam optica, a?que ac ad moralia, cumprimis jus naturae, aliaque in universum extendi, breviter ostenditur. Tübingen 1703. 4: oi 2 bl., 40 s., 1 pl. (Diss., pra;s. J. C. Creiling.) — Conspectus Suecias regum et reginarum genealogiens. ^Ettartahl på swenska konungar och drottningar. Fol. 19 s. (i: E. J. Biörners Nordiska kämpadater, Sthm 1737; tidigare under något olika form särsk. utg. under titel: Conspectus regum Svecias, inde ab a?tate ad minimum Philippi Macedonis, ad hasc usque tempora... Förteckning på swenska konungar, åtminstone ifrån Philippi konungens i Macedonien, in til wåra tider ... U. o. o. å. Fol.) (Anon.) — Konung Hrolf Krakes i Danmark samt Adils Upsala konungs saga. Hwar-wid fölgjer et utdrag af Bodwar Bjarkes saga, som war konung Hrolfs förnämste kämpe. (Även med latinsk titel.) [Jämte företal av 'Gjödrik Björnsson'.] Fol. 8, 139 s. (i: E. J. Biörners Nordiska kämpadater, Sthm 1737.) (Pseud.) — Kårt undersökning om wattnets natur och egenskaper, med hwad mera som der utaf slutas kan. Uppå en god wäns anmodan i hastighet upsatt af Gunnar Blå. Lund [1745]. 4: o 23 s. (Pseud.) — Clavicula hermeticae scientise ab hyperboreo quodam, horis subsecivis calamo consignata. Anno 1732. Marburg 1746. 4:o 20 s. (Anon.) [Ny uppl. jämte fransk övers, av M. Bernard, utg. av J. Arckenholtz.] Amsterdam 1751. 8: o 73 s. (Anon.) ¦— Inträdes tal om wetenskapernes fortplantning... i Kongl. wetensk. academien, den 23 julii 1748. Sthm 1748. 32 s. — Anmärkningar om löfven på träden (VA Handl., 1748, s. 270—277). — Hans excellence... hr. gref Gustaf Bondes tal, då han i Kongl. [witterhets] academien blef intagen den 13 martii 1755 (Vitt.-acad. handl., D. 1, 1755, s. 114—120). — Försök at igenfinna den finska nationens och språkets härkomst (ibid., s. 78—104; tysk övers, i Sammlung historischer Schriften zur Beförderung der Geschichtskunde, 1763, St. 1:2). — Tal om aske-trädets nytta, hållet för Kongl. wetensk. acad. wid praesidii afläggande den 24 jan. 1756. Sthm 1756. 18 s. Ny uppl. Sthm 1769. — Om de fordna konungar, jarlar och regenter, som uti gamla efterrättelser igenfinnas hafwa regerat i Götha riken, innan de med Swea eller Upsala riket blefwe förenade. Sthm 1758. 39 s. — Utkast til en jämnförelse emellan den bibliska och werldsliga historien. Sthm 1760. (16), 121 s. (Utg. af E. Choraslius.) — Tankar om Guds undervärk uti naturen. D. 1—3. Lund 1761—71. 4: o 72, 36, 43 s. jämte tit.-bl. (Utgavs i form av 16 akad. disputationer under praesidium av C. B. Trozelius och med växlande respondenter; förf:s namn utsatt först på P. 9.) — Ett förslag om en inrättning till brännevins brännande at förskaffa någon inkomst däraf till cronan. Sthm 1765. 4: o 8 s. (Anon.) — Anmärkningar wid första delen af [O. von Dalin] Swea rikes historia (i Dalins ^Vitterhetsarbeten, Bd 3, Sthm 1767, s. 459—508. — På de 'påminnelser wid samma anmärkningar', som från skilda håll gjordes, replikerade B. med ett 'swar på påminnelserna', tryckt i C. Trolle Bonde, Riksrådet grefwe Gustaf Bonde, 2, Lund 1897, s. 62—68). — Historiska uplysningar om tilståndet i Swerige under konung Fredric den förstes regering. Sthm 1779. 130 s. (Anon.; utg. av J. Hallström.) Nya uppl. Sthm 1787 o. 1795. 128 s. (Anon.) — Swerige under Ulrica Eleonora och Fredric I. eller ifrån 1718 till 1751. Efter den af... Gustaf Bonde författade handskrift, med ett tillägg om fredsunderhandlingarne i Åbo. 1741-— 1742 af... H. Cedercreutz. Ett bihang till skriften: Tessin och Tessiniana. Sthm 1621, (6), 278 s. (Tidigare Rteltryck: Swerige... ifrån 1718 till 1751. Efter den af H. Exc.. .. Cedercreutz författade handskrift.) —¦ Om min masta lifstid, antecknadt hwar gång, när någon förändring sig med mig tilldragit (C. Trolle Bonde, Riksrådet grefwe Gustaf Bonde, 1, Lund 1898, s. 11—50). — Partistriden wid 1738—1739 års riksdag och dess orsaker (ibid., 3, Lund 1898, s. 1—117, jämte allegaler, ibid., s. 195—397). — En berättelse om rikets tillstånd och förslag till dess uphjälpande uti ett bref från Gustaf Bonde till H. K. Höghet (ibid., s. 119—162). — Samtal emellan twenne redelige swänske-män om tillståndet i deras fädernesland (ibid., s. 163—181). — Kårt underrättelse om växel-coursens stegrande (ibid., s. 183—190). ¦— Pro memoria för effterkommande, utdraget uhr historierne och förfarenheten (ibid., s. 191—195). — Jmfr i övrigt C. Trolle Bondes anf. arbete om B.

Källor och litteratur

Källor: Presidenten baron E. M. v. Nolckens berättelse om rikets tillstånd från 1719 till 1742 (Hist. tidskr., 1889); C. Trolle Bonde, Riksrådet grefwe Gustaf Bonde, 1—4 (Anteckningar om Bondesläkten, [3—6], 1898 —99); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 1—5 (1893—1900); L. Stavenow, Riksrådet grefve Gustaf Bonde såsom statsman och författare (Hist. tidskr., 1899). — Se i övrigt: G. Rosén, En christelig mans upbyggeliga förhållande under lidande, betraktadt uti et christeligt begraf-ningstal öfver... Gustaf Bonde wid thess jordfästning then 10 dec. 1764 (1765); D. Tilas, Åminnelsetal öfver... Gustaf Bonde... d. 7 juni 1766 (1766); C. R. Berch, Äreminne öfver... Gustaf Bonde... d. 25 aug. 1773 (Vitt.-acad. handl., 2, 1776); Fr. M. Franzén, Minne af Gustaf Bonde (Sv. akad. handl. ifrån år 1796. 20. 18431.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Bonde, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17926, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlquist.), hämtad 2017-12-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17926
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Bonde, urn:sbl:17926, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlquist.), hämtad 2017-12-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se