Meriter

Bousquet, Jean Louis, f. 16 aug. 1664 i S:t Hippolyte i Frankrike, d 24 febr. 1747 i Kalmar. Lämnade på grund av sin reformerta trosbekännelse sitt fädernesland 1691 och gick i engelsk krigstjänst samt tjänstgjorde i Nederländerna på de allierades sida under det. spanska tronföljdskrigets första år; erhöll kaptens fullmakt vid överstelöjtnantens kompani av schweizerbataljonen 28 aug. 1706 med rätt att räkna rang och lön från 8 maj s. å., »då han därtill är bleven förordnat»; tjänstgjorde senare såsom kapten vid Gustav Zülichs franska dragonregemente; enligt egen uppgift överstelöjtnant vid bremiska dragonregementet 13 apr. 1712; adlad 10 apr. 1714; erhöll transport till den av Melker Adam von Krassow innehavda överstelöjtnantsbeställningen vid bremiska dragonregementet 11 dec. s. å.; sekundöverste vid samma regemente 28 juni 1717; chef. för Bohusläns dragoner 13 maj 1719; erhöll efter krigets slut avsked och 5,000 dlr smt i belöning; rekommenderades av sekreta utskottet till erhållande av full lön 12 dec. 1734; överstelöjtnant vid Malmö garnisonsregemente (f. d. yngre Bergsregementet) 7 juli 1735; överste vid halländska garnisonsregementet 21 dec. 1736; avgick med regementet.till Finland sommaren 1739; kommendant i Fredrikshamn; generalmajor av infanteriet 25 maj 1741; erhöll högsta befälet över armén 1742; generallöjtnant 9 aug. 1743.

Gift med Dorotea von Hohendorff.

Biografi

Efter att i andra staters tjänst ha bevistat två bataljer och sju belägringar, förvärvade B. under sin tjänstgöring i de karolinska arméerna anseende som en kunnig officer samt tapper och redlig man. Om tidpunkten för hans inträde i svensk tjänst föreligga stridande uppgifter; enligt adelsbrevet skall detta ha skett så tidigt, som 1704, enligt en annan och måhända, sannolikare version skall han ha varit kapten vid de franska grenadjärer, som råkade i svensk fångenskap i slaget vid Fraustadt (febr. 1706) och därpå övergingo i svensk tjänst. Med visshet kan blott fastställas, att han i början av maj 1706 blev kapten vid den av K. G. Rehnsköld under Johan Funcks befäl uppsatta schweizerbataljonen och 28 aug. s. å. jämte bataljonens övriga officerskår erhöll K. M: ts bekräftelse på tjänsten. Han deltog därefter i A. A. Marderfeldts polska fälttåg och råkade i slaget vid Kalisz (19 okt. 1706), där hans chef stupade, jämte »kamrater och gemene man» i polsk fångenskap men frigavs efter två månader på grund av fredsslutet och ställdes vid sin återkomst till svenska armén såsom kapten vid franska dragonerna under Gustav Zulichs befäl. Med sitt regemente deltog han sedermera i E. D. von Krassows operationer i Polen 1708−09 och fick därunder en gång hästen skjuten under sig samt sårades i huvudet. Vid Krassows återtåg ur Polen i slutet av år 1709 anslöto sig Zülichs dragoner till den polska kår, som genom Ungern skulle söka samverkan med Karl XII i Turkiet men i stället av furst Frans Rákóczi användes i dennes oavhängighetskamp mot kejsaren. På så sätt kom B. att bevista den olyckliga striden vid Wartkersk; år 1710 framkom han till Karl XII i Bender och togs där genast i användning för skilda uppdrag. Alltjämt under Zülichs befäl deltog han sålunda i Prutfälttåget 1711 och sändes efter dettas avslutning av det svenska sändebudet hos tatarkanen överstelöjtnanten Sv. Lagerberg med viktiga upplysningar till Karl XII i Bender. Det följande året blev för B. fullt av spännande äventyr. Jämte polske generalmajoren Grusinski överbragte han, under upprepade småstrider med fienden, hemliga order till Sandomir i Polen — ett uppdrag, som efter lyckligt avlagd rapport belönades med överstelöjtnants fullmakt —, kämpade därefter i Polen, till dess att han blev tillfångatagen och sänd till den polske fältherren, »den mig uti ett gruvligit torn kasta och 28 dagar allenast med vatten och bröd spisa låtit». Då han därpå skulle transporteras till konung August i Sachsen, befriade han sig genom flykten och kom i okt. till Magnus Stenbocks armé samt följde som frivillig bremiska dragonregementet vid Gadebusch, där detta marscherade i täten av arméns högra kolonn och på ett hedrande sätt deltog i slaget. Sedermera lämnade B. Stenbocks armé och begav sig 1713 åter till Turkiet. Vid framkomsten tillfångatagen av turkarna, fördes han efter ett par veckor till Adrianopel, där han dock efter endast tre dagar genom konungens ingripande släpptes ur arresten. Han tillhörde nu Karl XII:s närmaste omgivning, var en av de sex officerare, som denne utvalt till sin närmaste svit under hemresan, innan han lämnade sitt följe, deltog med utmärkelse i striderna under Stralsunds belägring och råkade slutligen i preussisk fångenskap. Frigiven följde han, alltjämt brukad i främsta stridslinjen, Karl XII på dennes sista fälttåg och eskorterade slutligen sin konungs lik till Stockholm. Icke utan skäl kunde B. efter fredsslutet skriva, att han i all sin tid sig i tjänsten så komporterat, att han tryggeligen förväntade sin konservation i riket. Som så många andra förtjänta officerare fick han dock vid arméns reducering vänta på fast beställning; sedan han till en början av ständerna hugnats med »en ansenlig diskretion», fann placeringsdeputationen (3 aug. 1723, under N:o 245), att det fick förbliva vid denna ynnest, och först efter mer än ett decennium öppnade sig åter för honom möjlighet till befordran. I motsats till andra av sina gelikar tyckes B., som dock deltog i riksdagarna 1723 och 1731, under frihetstiden ha hållit sig utanför partistriderna. Som kommendant i Fredrikshamn under kriget med Ryssland hade den åldrige och sjuklige B. en svår och viktig uppgift att fylla. Denna fästning var avsedd att bliva etapphuvudstation för den planerade stora offensiven mot Petersburg, varför avsevärda förråd samlades dit, särskilt i början av 1742. Samtidigt ägnade sig fästningen på grund av sitt läge vid kustlandsvägen Viborg—Helsingfors till att spela en viktig roll vid ett försvar av södra Finland mot en rysk invasion. Men Fredrikshamn motsvarade ingalunda de krav, krigsläget ställde på fästningsverkens styrka och anläggning. Dessa voro liksom alla andra försvarsanordningar i Finland i det bedrövligaste tillstånd. På general Karl Cronstedts liksom general Ch. E. Lewenhaupts initiativ bedrevos inom fästningen under den tid, B. var kommendant, förstärkningsarbeten ehuru utan något större resultat; samtidigt rasade här farsoter, som fyllde alla tillgängliga utrymmen med sjuka från armé och flotta. Under 1741 års fälttåg fick B. ej någon anledning att befatta sig med fältarméns operationer. Detta blev emellertid fallet det följande året, då ryska huvudoffensiven framgick utmed ovannämnda kustlandsväg. Det viktigaste spörsmålet för den svenska krigsledningen under de operationer, som avsågo att möta detta anfall, var frågan, om ett avgörande skulle sökas i samband med ett försvar av Fredrikshamn eller om denna fästning skulle utrymmas och försvaret förläggas längre västerut. I denna viktiga fråga företrädde B. vid krigsrådssammanträdena (1 mars och 16 juni) den förstnämnda åsikten, av flera skäl den enda möjliga, och då man i hans frånvaro (vid krigsrådet 24 juni) fattade det ödesdigra beslutet om återtåg till Kymmeneälv och utrymmande av Fredrikshamn, gjorde han ehuru förgäves ivriga föreställningar hos Lewenhaupt emot detta ödesdigra avgörande. Fästningen utrymdes (28 juni), och därvarande förråd blevo till större delen brända. Sedan B. följande dag förenat sig med fältarmén, följde han denna under fälttågets återstående del utan att egentligen kunna inverka på dettas förlopp, som i avsevärd mån dikterades av de svenska sjöstridskrafternas fullkomliga oförmåga att fylla sina viktiga uppgifter. Vid det ganska riskabla återtåget från Domarby till Helsingfors (11 aug.) erbjöd B. sig frivilligt att anföra arriärgardet och mötte härvid de förföljande med sådan kraft och beslutsamhet, att de snart avstodo från att oroa arméns marsch. Under de dagar, armén hölls innesluten vid Helsingfors, gjorde den gamle generalen, vad man rimligen kunde begära av honom för dess räddning; i krigsrådet (18 aug.) erbjöd han sig sålunda att, om en genombrytning av fiendens linjer blev beslutad, själv gå i spetsen med sitt regemente. Däremot tyckes han lika litet som någon av de andra generalerna ha kunnat uträtta något till förhindrande av den upplösning av disciplinens band, som allt tydligare framträdde inom armén. Troligen var försök att nu råda bot i detta avseende ganska utsiktslöst; därtill hade, av allt att döma, självsvåldets och olydnadens ande alltför djupa rötter bland Sveriges armé och folk. Emellertid tillträdde B. (19 ang.), enligt regeringen då anlända befallning och sedan Lewenhaupt och Buddenbrock samtidigt hemkallats, tills vidare högsta befälet över svenska armén i Finland. Av de överläggningar, som föregingo detta regeringens beslut, framgår, att B: s förordnande som överbefälhavare i stort sett får betraktas som en nödfallsåtgärd. Cronstedt, J. Kr. von Düring och Axel Spens, som erbjudits det föga lockande uppdraget, hade betackat sig, och andra, som kommit på tal, måste man av olika anledningar avstå ifrån. Då låg det ju närmast till hands, att B., som var den äldste i graden efter de båda hemkallade, fick övertaga befälet, och överbringaren av ordern hade dessutom, för den händelse generalmajorens sjuklighet skulle lägga hinder i vägen härför, även med sig ett förordnande för den därnäst äldste, generalmajoren J. Fr. Didron. Samtidigt tyda dock vissa yttranden på att man vid valet av B. tagit hänsyn även till den allmänna meningen, som i honom såg en tapper och hederlig krigare av gamla stammen. Men Lewenhaupts och Buddenbrocks återkallande gav endast ökad näring åt oredan inom den vid Helsingfors samlade armén, och B. tyckes inför den här rådande situationen stått fullkomligt maktlös. Den svenska armén, omkring 11,000 man, ingick (24 aug.) en kapitulation med fiendens föga manstarkare, varigenom Finland så gott som fullständigt utlämnades åt ryssarna samt artilleri och förråd överlämnades till dem, mot det att de svenskfödda trupperna fingo fritt avtåga med vapen och fanor.

Författare

H. E. Uddgren.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr. (fullm.), rådsprot., adelsbrevet, utskottshandl. 1743 N:o 45, 46 samt militaria: ansökn. o. meritförteckn., RA; Rättegångshandl. i målet mot generalerna C. E. Lewenhaupt och H. M. Buddenbrock 1743-Fr A. vöh Fersen, Hist. skrifter, 1—8 (1867—72); A. Lewenhaupt, Karl Mon-rs offlcerare> 1 (1920); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 3 N- Tengberg, Bidrag till historien om Sveriges krig med Ryssland 1741—1743 (1857).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jean Louis Bousquet, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18019, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. E. Uddgren.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18019
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jean Louis Bousquet, urn:sbl:18019, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. E. Uddgren.), hämtad 2024-04-19.