Meriter

12. Eric Brahe, den föregåendes sonson, f. 23 juni 1722 i Stockholm, avrättad 23 juli 1756 därstädes. Föräldrar: kaptenen Nils Brahe och Fredrika Vilhelmina Stenbock. Student i Uppsala 5 okt. 1732 till 1739. Valdes 23 maj 1740 till rector illustris vid Uppsala universitet, men avböjde uppdraget; ryttare vid norra skånska kavalleriregementet mars 1741; korpral därstädes juli s. å.; kornett 8 okt. s. å.; löjtnant 2 febr. 1743; ambassadkavaljer till Berlin 1744; ryttmästare 23 apr. 1745; major 23 dec. 1747; föreslogs 1748 till överste för ett värvat regemente, som skulle uppsättas i Stralsund; major vid livregementet till häst 29 nov. 1749; överstelöjtnant 13 febr. 1750; ledamot av sekreta utskottet vid 1751−52 års riksdag; överste vid regementet 11 juni 1752 med fullmaktsdatum 10 juni; dömd av riksens ständer att mista liv, ära och gods 16 juli 1756. Innehade egendomarna Skokloster, Rydboholm, Salsta, Vattholma, Trollbo, Brahehus, Lyckas, Gärstorp och Skarhult.

Gift 1) 12 dec. 1745 med friherrinnan Eva Katarina Sack, f. 31 aug. 1727, d 9 jan. 1753, dotter till kanslirådet Johan Gabriel Sack; 2) 28 apr. 1754 med grevinnan Kristina Charlotta Piper, f. 27 jan. 1734, d 7 jan. 1800, dotter till presidenten Karl Fredrik Piper och sedermera omgift med kanslipresidenten greve Ulrik Scheffer.

Biografi

B. förlorade redan under första levnadsåret båda sina föräldrar. Efter moderns död 1723 kom han till sin mormors mor, grevinnan Beata Elisabet Königsmarck, änka efter Pontus Fredrik De la Gardie, och efter hennes död följande år till farfadern greve Abraham Brahe. Sedan även denne avlidit år 1728, vistades han hos sin faster grevinnan Ulrika Brahe, som var gift med riksrådet Nils Gyllenstierna. Hans förmyndare var kammarrådet A. Lindcreutz. Sina studier fullbordade han under en ganska långvarig vistelse i Uppsala, där han omhändertogs av fältmarskalken Nils Bielkes änka Eva Horn. Som B:s guvernör fungerade från år 1734 stadsmajoren N. Stiernmark, i vars sällskap han 1740 företog en resa i Sverige. Efter avslutad Uppsalavistelse passerade B. graderna och avancerade därpå hastigt, tills han före fyllda trettio år blev överste vid livregementet till häst. Lika mycket som av militärtjänsten upptogos säkerligen B:s tid och intresse av förvaltningen av släktgodsen, som under hans tid ansenligt formerades. Hans första gemål Eva Katarina Sack (d 1753) testamenterade till honom all den egendom, som hon enligt lag kunde bortgiva, och av hennes moder Eva Bielke inlöste han enligt köpebrev av 5 febr. 1756 Salsta, Vattholma och Trollbo.

I politiken slöt B. sig tidigt till hovpartiet. Efter att ha deltagit i 1746 års riksdag, blev han 1751 medlem av sekreta utskottet och fick därjämte såsom förste greve till följd av lantmarskalken greve Henning Gyllenborgs sjukdom under långa perioder leda adelns förhandlingar. Det var vid denna riksdag, mindre sekreta deputationen antog det bekanta, av biskop J. Browallius utarbetade betänkandet »Om irriga begrepp rörande fundamentallagen» med dess starkt republikanska åsikter. B. hörde till den grupp av hovpartiets anhängare, som i sekreta utskottet sökte göra gällande, att detta saknade befogenhet att utan ståndens uppdrag avge en dylik förklaring över författningen. Redan vid denna tid åtnjöt han i hög grad Adolf Fredriks förtroende men stod på grund av sina personliga egenskaper mera främmande för Lovisa Ulrika, vilkens inflytande på konungen han stundom synes ha motverkat. Vid Adolf Fredriks trontillträde lära planer ha varit å bane att låta denne utan rådets inblandning och utan att avlägga ny ed inträda i utövningen av konungamakten, och enligt vad Lovisa Ulrika berättat skall det endast ha varit B:s böner och hans löfte om en förändring redan vid nästa riksdag, som förmått honom att underskriva konungaförsäkran. Ett annat extremt förslag, som B. motsatte sig, var planen att utse Lovisa Ulrika till regent under Adolf Fredriks finska resa 1752. Däremot ställde han sig på konungens sida i »vagnssaken» eller tvisten om rådsherrarnas rätt att låta sina vagnar köra in på borggården och om gardets ställning och skrev under pseudonymen »Non ens» en vederläggning av den skrivelse, varigenom A. J. von Höpken drog frågan inför rådet. Han lämnade också medel till värvning av röster vid valen till 1755 års riksdag och var vid denna hovpartiets lantmarskalkskandidat, ehuru han, oaktat hans namn samlade ej mindre än 414 röster, måste stå tillbaka för hattarnas kandidat F. A. von Fersen. Även från sekreta utskottet lyckades motpartiet utestänga honom.

Med den ställning, B. vunnit i det politiska livet, kunde han ej undgå att indragas i de revolutionsplaner, till vilka hovet alltmer började sätta sitt hopp, och då en redan tidigare med anledning av partibrytningarna tillsatt riksens ständers kommission förekallade honom till förhör rörande hans planer och åtgärder som partiman (mars, apr. 1756), drevs han själv framåt i samma riktning. Å andra sidan förlamades hans verksamhetslust av sorgen över förlusten av fyra små barn, och han ställde sig alltjämt kritisk mot flera av drottningens obetänksamma projekt. Sålunda avstyrde han enligt egen — dock av drottningen bestridd — berättelse vid en eldsvåda på slottet Lovisa Ulrikas avsikt att med kronprinsen rusa ut till den församlade folkmassan för att vädja till denna. Ovisst är, huruvida han varit underrättad om eller rentav påtagit sig den uppgift, som i greve J. L. Hårdhs bekanta plan på en truppsammandragning till Uppsala tilldelats honom och livregementet. Likaså känner man ej, i vilken utsträckning han erhållit del av den senare, troligen likaledes av Hårdh, uppgjorda planen på en revolt i Stockholm. Han släppte emellertid till penningar för uppviglingar bland det lägre folket och den lägre militären, han gav allehanda direktiv och föreskrifter liksom andra i det skäligen anarkiskt ledda företaget mer eller mindre invigda, och han tillverkade slutligen jämte en av de mera underordnade ledarna, kaptenen J. Puke, på Rydboholm ett parti på 800 patroner, som voro avsedda att utdelas bland trupperna och med en vedbåt fördes till hans hus i staden. Sedan planerna i förtid röjts, vägrade B., trots uppmaningar bl. a. av Fersen, att fly och blev av ständernas ovannämnda kommission först förbjuden att lämna staden och sedan inmanad i häkte (25 juni). Inför kommissionen sökte B. förklara patrontillverkningen som en försvarsåtgärd mot befarade angrepp på konungens person, nekade fullständig kännedom om revolutionsplanen och ville räkna sig tillgodo, att han (i verkligheten visserligen endast för att förebygga ett förhastande) hjälpt till att avstyra ett upplopp. Kommissionen betraktade honom emellertid som huvudman för revolutionsförsöket och dömde (16 juli) honom och hans medhjälpare att mista liv, ära och gods samt halshuggas. Alla försök att åstadkomma en mildring av straffet misslyckades. De dömda och deras släktingar vädjade förgäves till ständerna: grevinnan Brahe och hennes fader presidenten Karl Fredrik Piper avvisades, då de sökte företräde i stånden, domen stadfästes 17 juli och verkställdes 23 juli, då bl. a. B. avrättades på Riddarholmen.

I fängelset skrev B. ett testamente, som i flera avseenden är belysande för hans sinnesstämning. Han hade under sin olycka genomgått ett religiöst genombrott och förmanade under intrycket därav sin son att vara ståndaktig i sin gudsfruktan. Helst borde sonen ej gå i statens tjänst: »Var mån om frihetens och lagens bestånd, ära konungen men sök icke överhetens förtroende och kom ihåg, att din fader varit den ende av hela ätten, som med allt mänskligt förakt för favoritskap likväl till sin olycka stött sig på hovtrappornas falska halka.» På ett annat ställe heter det: »Håll dig aldrig till ett parti uti landet utan stå på egen botten.» Testamentet trycktes kort efter B:s död. Dess äkthet har betvivlats, bl. a. av K. G. Warmholtz, men knappast på tillräckliga grunder. B. begärde och erhöll papper att skriva sitt testamente, och ett sådant inlämnades till kommissionen. Alldeles samma sinnesstämning som i det tryckta testamentet möter i ett obestritt autentiskt brev till B:s gemål av 16 juli, däri B. liksom i testamentet uttalar sin önskan, att sonen ej måtte gå i statstjänst. För övrigt bedyrade han, att han trots patrontillverkningen ej varit någon förrädare, hälsade till släkt och vänner, sökte trösta hustrun och bad henne att bliva barnen en god moder. Han gav även en rad ekonomiska föreskrifter. All försiktighet i hushållningen anbefalldes. »Tag alla nycklarna själv», heter det, och »låna ingen själ några pengar.» Familjens ekonomiska ställning hotades för övrigt genom domen, som förklarat B:s gods förbrutna, men i denna punkt fick sedermera nåd gå för rätt. — »B. var knappast någon verklig ledartalang» (Stavenow). Den ställning han intog, berodde på hans börd och förmögenhet snarare än på någon högre begåvning. Han ville säkerligen ej införa enväldet, men hur långt han ville gå i en förändring av författningen är ej känt. 

Författare

Erik Naumann.

Arkivuppgifter

— Av B:s efterlämnade papper förvaras en del anteckningar och räkenskaper jämte hans förmyndares, A. Lindcreutz' anteckningar och räkenskaper i Rydboholmsarkivet i riksarkivet. Genom testamente skänkte presidenten K. G. Bielke B. sitt bibliotek, sin manuskriptsamling och övriga samlingar i biblioteksflygeln på Salsta.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Oratio panegyrica de Gustavo I. Suecorum, Gothorum, Wandalorumque rege, a summa miseria turpissimaque servitute patriam suam liberante, in devotam memoriam tanti herois.. . publice habita ... in academia Upsaliensi d. 18 maji 1739. Upps. [1739]. 4: o 35 bl. — Öfwerstens herr grefwe Eric Brahes tal, wid den salige herrens [friherre Rutger Fuchs] jordfästning, då dess friherre-wapn sönderslogs (sammantr. med J. Schröder, Christeligt begrafnings-tal, hållit öfwer .. . öfwer-ståthållaren ... Rutger Fuchs wid dess jordfästning, Sthm [1753], 4: o, s. 29—32). — För detta öfwersten grefwe Eric Brahes instruction för dess unga son gref Pehr Brahe. Sthm [1756]. 4: o 4 bl. (Även i tysk översättn.)

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr. (fullm.), biograf ica, Rydboholmssamlirigen vol. 13 b—17 d, allt i RA. — Riksens högloflige ständers commissions dom öfwer för thetta öfwersten och grefwen Eric Brahe... (1756); Sveriges ridder-skaps och adels riksdags-prot. 1746—1756 (1897—1923); Fr. A. von Fersen, Hist. skrifter, 2 (1868); A. J. von Höpken, Skrifter, 1—2 (1890, 1893). — F. Arnheim, Luise Ulrike, 2 (1910); M. J. Crusenstolpe, Portefeuille, 5 (1845), s. 105—107; C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 4 (1899). — Se i övrigt: Berättelse av prosten Magnus Troilius om B:s beredelse till döden 1756 (tr. 1770).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eric Brahe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18041, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18041
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eric Brahe, urn:sbl:18041, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2024-04-25.