Kristoffer Karl Brandenstein, von

Född:1593
Död:1640-10 – Tyskland (i Dresden)

Ståthållare, Kammarpresident


Band 05 (1925), sida 767.

Meriter

Brandenstein, Kristoffer Karl von, riksgreve (från 1630), friherre till Oppurg och Knau, herre till Grtinau och Gröbitz i dv. kurfurstendömet Sachsen, f. 1593, d okt. 1640 i Dresden. Föräldrar: kursachsiska geheimerådet Esaias von Brandenstein och Katarina Susanna von Schlegel. Var 1626 kurfurstligt kammar- och bergsråd och namnes senare kammar- och bergsrådsdirektor samt hauptman i amten Weiden, Arenshaus och Ziegenriick; vistades i Wien i egna affärer 1626—27 samt i kurfurstens uppdrag 1630; riksgreve 5, aug. 1630 (n. st.); hemligt sachsiskt krigsråd och föreståndare för de sachsiska krigsfinanserna 5 maj—27 juli 1632; förvärvade aug. s. å. i Kursachsen andel i ett salthandelsprivilegium och skogsavverkningsrättigheter samt ärftlig rätt till fri spannmåls-och vinhandel; erhöll Gustav II Adolfs fullmakt att uppbringa penningar på ockuperade gods 4 okt. s. å.; avreste därpå till Kursachsen i diplomatiskt uppdrag (instruktioner 26 och 29 sept.); svensk storskattmästare 3 nov. s. å. (bekräftades i ämbetet med titel kammarpresident i Mainz av Axel Oxenstierna 6 apr. 1633); tillika ledamot av Heilbronnförbundets consilium formatum och såsom svensk skattmästare ledare av dess finanser våren 1633; avsänd till Gustav Horns och Bernhards av Weimar arméer för likviderande av resterande sold jämte förbundsråden H. G. von Peblis och Jakob Tetzel 7 juli s. å.; nödgades lämna skattmästarämbetet våren 1634; ståthållare i Magdeburg och Halberstadt våren 1636; tillfångatagen i Dresden 15 mars 1637 och insatt i »Gyllene huset» i slottet, där han förvarades till sin död.

Gift med Helena von Bodenhausen.

Biografi

B. tillhörde en yngre gren av den uråldriga tyska adelssläkten Brandenstein, vilken räknades till den kursachsiska vasalladeln och till åtskillnad från den äldre, tidigt riksfriherrliga grenen benämndes efter familjegodset Oppurg. År 1626 omtalas han som godsägare och kursachsisk tjänsteman, men tider, då allt syntes möjligt, hade öppnat vidare utsikter än de i släkten traditionella för denne borne äventyrare. Han ägde ett mer än vanligt förslagsrikt huvud, men hans projekt visade en konstant tendens att flyta ut i det måttlösa. Till denna brist kom en avgjord benägenhet för det kuppartade med åtföljande hemlighetsmakeri, en utpräglad förkärlek för att vädja till de små och egennyttiga motiven och en outrotlig förtröstan på de personliga intrigernas utslagsgivande betydelse i stora avgöranden. Med sådana förutsättningar lämpade sig B. helt visst för tidens antagligen ganska äventyrliga kreditaffärer och allt tyder på, att han verkligen förstått att göra sig gällande på lånemarknaden. Han hade också anknutit vidsträckta förbindelser i Wien, vilka han underhöll genom personliga besök och ett särskilt ombud i kejsarstaden. Betrodd (1630) med uppdraget att förhandla om vissa kurfurstliga fordringar hos kejsaren, som han efter en långvarig och dyrbar vistelse i Wien fick erkända — men ej utbetalda — hemförde han för egen del som vinst av denna resa en riksgrevlig värdighet, vilken han till slut vunnit utan att behöva bekväma sig till en av hans gynnare vid kejsarhovet länge påyrkad övergång till den katolska läran. Med grevevärdigheten följde mynträtt, och då B. fått namn om sig som en hänsynslös myntfördärvare (kipper und wipper), ligger misstanken nära, att han genast gjort sitt privilegium lukrativt, även om det givetvis är lika möjligt, att hans vanrykte härrört från andra spekulationer i myntförsämringen.

De välvningar, som Gustav Adolfs uppträdande i Tyskland förebådade, öppnade självfallet lockande perspektiv för en man med B: s läggning. Man finner också, att han kort efter sin framgångsrika expedition till Wien sökte anknytning till den nya storheten. Han slöt sig till det svenskvänliga partiet bland de kurfurstliga råden, och då hans herre sökte begagna sig av trycket från svenskarna för att ernå en uppgörelse med katolikerna, trodde han sig häri finna vittnesbörd om en benägenhet för den goda saken, som endast hämmades av kurfurstens mångomtalade tröghet och klenmodighet. Med undran och bekymmer såg han också den svenska politikens — av kurfursten tendentiöst överdrivna — återhållsamhet gentemot Johan Georg. Det aktivaste protestantiska partiet, den hessisk-weimarska gruppen, var emellertid sedan någon tid tillbaka ivrigt verksamt för att bemedla ett närmande mellan kurfursten och den svenske konungen. Här erbjöd sig en möjlighet för B. Hans speciella intresse var att Sverige skulle samarbeta med det evangeliska konvent, som kurfursten tycktes besluten att sammankalla, och han föreställde ivrigt de radikala protestanternas handgångne man, greve Filip Reinhart von Solms, vikten härav (nov. 1630). B: s och Solms gemensamma ansträngningar kröntes såtillvida med framgång, att Gustav Adolf i enlighet med B: s förslag utsåg Solms till sitt ombud vid konventet, men hela aktionen vilade ju på en felbedömning av Johan Georgs politik, och aktionspartiets förhoppningar på Leipzigkonventet skulle som bekant ej realiseras. Med de storpolitiska planerna hade B. för sin del kombinerat ett vittutseende förslag, som förebådade hans senare spekulationer: han ville skaffa Gustav Adolf ett lån på 1,000,000 rdr mot säkerhet och ränta, om han själv erhölle tiondelen därav i belöning. I det svenska högkvarteret ställde man sig ej direkt avvisande men skeptisk, och hela affären torkade in med uteblivandet av närmandet mellan Sverige och Sachsen. Gäckad i dessa förhoppningar, demonstrerade B. sin skrupelfrihet genom att återigen söka sin lycka på den andra sidan. Efter en konferens om de nyssberörda kurfurstliga fordringarna återvände han upptänd av iver för att Sachsen skulle sluta ett nära förbund med kejsaren, vilken i gengäld troddes skola göra vissa medgivanden åt protestanternas allmänna och Sachsens särskilda önskningar. Underhandlingen borde anförtros åt B., »som i Wien hade mer utvägar än någon annan». Då kurfursten emellertid trots energiska föreställningar till slut valde Gustav Adolfs parti, var B. genast beredd att gå samma väg för att realisera sin aldrig vilande ävlan efter en mera lysande ställning. Även nu hade hans förslag en dragning åt det fantastiska: genom den svenske residenten i Dresden Lars Nilsson Tungel och sin gamle förtrogne Solms erbjöd han sig att sätta upp fyra à fem regementen. Tungel fann det synnerligen angeläget, att man försäkrade sig om »den verksamme och mycket skicklige mannen», men en annan möjlighet öppnade sig för denne: han fick med nästan diktatorisk myndighet övertaga ledningen av de sachsiska krigsfinanserna; för att underlätta låneoperationerna skulle han få bjuda panter, titlar och gåvor, och krigskassan skulle helt stå under hans direktion. Innan han uträttat något på denna post, utbytte han den emellertid mot ett liknande uppdrag i Gustav Adolfs tjänst, nämligen att uppbringa pengar på de ockuperade godsen (4 okt. 1632); hans personliga intressen tillgodosågos samtidigt, i det konungen skänkte honom herrskapet Querfurt som län av Sverige (7 okt.). Närmast måste B. dock återvända till Sachsen för att ordna sina affärer, och då man vid denna tid fruktade att Wallenstein skulle kasta sig över kurfursten, blev hans första uppdrag i svensk tjänst att styrka Johan Georg till förbundstrohet; tillika åtog han sig att medelst löften om personliga förmåner och ett självständigt befäl draga Arnim över till svenskarna (instruktioner 26 och 29 sept.). Då Gustav Adolf kort därefter skyndade till Sachsens hjälp, fick B. strax före slaget vid Lützen sin tjänsteställning definitivt ordnad genom utnämningen till storskattmästare. Några dagar efter konungens död finna vi honom åter i Dresden. Av det omedelbara intryck, katastrofen där framkallade, har han givit en färgstark skildring, som dock snarare vittnar om hans vanliga benägenhet att tillskriva sig ett avgörande inflytande på händelserna än fullständig insikt i dessa: Johan Georg hade alldeles tappat modet och velat ge allt förlorat, men B. hade ingivit honom ny förtröstan och vunnit honom för lojalt samarbete med Sverige. Som vanligt hade han vid sina bearbetningar ej sparat på förespeglingar: den bekante hovpredikanten Hoë von Hoënegg ansåg sig sålunda vid detta tillfälle ha fått löfte på någon större förläning.

Det var de stora ockupationerna i Tyskland under Gustav Adolfs sista år, som skapat grundvalen för den med B: s säregna förutsättningar väl harmonierande uppgift, konungen tillämnat honom. Enligt tidens folkrätt gav redan själva erövringen rättsligt fullgiltig härskarmakt och äganderätt. Det låg då nära till hands att till krigets finansiering använda de ofantliga besittningar, som framför allt i form av kyrkogods föllo i segrarens händer. Början gjordes genom donationer till den svenska sakens anhängare och tjänare, och därifrån var steget ej långt till det uppdrag, B. erhållit. Om de köpare, som påräknades, finnes intet utsagt, men då redan Gustav Adolf ställde riksfurstlig värdighet och ett furstendöme i utsikt för B., torde detta i ljuset av vad senare inträffade böra förstås så, att den nye storskattmästaren från början anmält sig som spekulant på ockuperade länderier för egen räkning. Omedelbart efter konungens död framträdde i varje fall fullt utbildade planer på dylika förvärv i den mest gigantiska skala. Den 18 jan. 1633 avslöt nämligen B. med Axel Oxenstierna i Halle en rad köpekontrakt, varigenom han tillhandlade sig 1) biskopsdömet Eichstädt; 2) de Fuggerska besittningarna, markgrevskapet Burgau med de underlydande herrskapen Bieberbach, Mickhausen, Bochsberg och Emets-acker samt Markvart Fuggers hus och Platz zu S: t Jakob i Augsburg;

3) biskopsdömet Augsburg och abbotsdömet S: t Ulrik i Augsburg; 4) herrskapen Gronsfeld, Waldascha och Homburg. Härtill kom som donation biskopsdömet och staden Konstanz samt abbotsdömet och ön Reichenau. Alla besittningarna skulle innehavas av B. och hans efterkommande såsom furstar av Konstanz och anses som län av Sverige eller, om detta vid en blivande fred avstode från sina i Tyskland förvärvade höghetsrättigheter, av Tyska riket. Köpeskillingen utgjorde 800,000 rdr, vartill B. vid mottagandet av donationsbrevet på Konstanz och Reichenau lade ytterligare 200,000 rdr. Slutsumman blev alltså 1,000,000, som skulle tillfullo erläggas under två år. Innehade B. vid dessas utgång sina besittningar, skulle han betala ytterligare 400,000 rdr inom fyra år. Och ej nog härmed. Man förhandlade även om köp av stiften Magdeburg och Halberstadt, ehuru denna affär antagligen på grund av betänkligheter från Oxenstiernas sida nu ej kom till avslutning. Medan donationen av Konstanz och Reichenau genast offentliggjordes — varjämte B. nu även erhöll immission på Querfurt (23 jan. 1633) — skulle köpeavtalen tillsvidare hållas hemliga och B. endast som ståthållare tillträda områdenas förvaltning.

Ehuru Oxenstiernas avtal med B. fullföljde utvecklingslinjer, som kunna föras tillbaka till Gustav Adolfs tid, kan affärernas, måttlösa omfattning ej undgå att väcka den största uppmärksamhet. Då Oxenstierna på detta sätt var beredd att avstå från ockupationer, som Sverige vunnit i Tysklands inre, och räknade med att höghetsrätten över dem skulle återgå till Tyska riket, har man med all rätt däri sett ett bevis för att han från första stund efter Gustav Adolfs död frånträtt tanken på den av denne planerade organisationen av det protestantiska Tyskland i en statsliknande sammanslutning (Kretzschmar). Å andra sidan har man ej kunnat undgå att fråga sig, om han vågat räkna på en fred, där Sverige skulle kunna diktera en territoriell omvälvning av dessa mått, lika oantaglig för dess katolska fiender som kränkande för vissa bland dess konfedererades och särskilt de båda protestantiska kurfurstarnas anspråk och förhoppningar. Sannolikast torde vara, att rikskanslern, för Sveriges del föga intresserad av de stridiga territoriella anspråken inne i riket, trots en berättigad tvekan ansåg sig kunna lämna dylika bekymmer åt framtiden, om läget krävde B:s finansiella tjänster.

Det skulle ej heller dröja länge, innan de betänkligheter, som fördröjt avgörandet om Magdeburg och Halberstadt, skötos åt sidan. B. ställde sig till Oxenstiernas förfogande vid förhandlingarna med de i Heilbronn församlade ständerna och fick i gengäld förnyelse på sin fullmakt som storskattmästare (6 apr. 1633), Oxenstiernas underskrift på köpekontraktet å stiftet och staden Magdeburg samt Halberstadt (28 apr.), en ny donation (det hus, som innehafts av mainziske ställföreträdaren — »vitztum» — i Erfurt, 1 maj) och slutligen en plats i Heilbronnförbundets consilium formatum. För Magdeburg och Halberstadt skulle han betala ytterligare 600,000 rdr. Även detta köp skulle hållas hemligt, men B. skulle snarast möjligt som ståthållare i Ludvigs av Anhalt ställe få övertaga områdenas förvaltning. Voro medgivandena stora, fick B. emellertid också göra rätt för sig. Läget var nämligen ytterligt brydsamt, då Gustav Horns och Bernhards av Weimar arméer sedan början av apr. lågo overksamma i fullt myteri i Bajern. Det var för lugnandet av trupperna, B. togs i anspråk, och han kom därvid att spela en huvudroll, i det han genast lät Oxenstierna assignera officerarna på sig och i början av juli på sin lott tog den bekymmersamma finansiella uppgörelsen. Sedan Oxenstierna bekvämat sig att bryta spetsen av myteriet genom att åt dess hemlige tillskyndare Bernhard av Weimar inrymma stiften Würzburg och Bamberg med hertigdömet Franken, fick B. i juli följa hertigen till Frankfurt och insätta honom i hans nya värdighet. Samtidigt hade han också ett annat ärende: han förhandlade med staden om penningar och genomdrev bl. a. utpressandet av en betydande summa av judarna — en finansoperation, som det f. ö. åtminstone var meningen att fortsätta på andra håll. Även andra större handelsstäder synas ha fått lämna bidrag, och den för ögonblicket behövliga kontanta penningsumman, en månadssold till trupperna, sammanskrapades verkligen. Men det gällde också att träffa en uppgörelse med överstarna — entreprenörerna, som på spekulation uppsatt regementena — om deras sedan långa perioder av otillräcklig eller utebliven betalning hopade fordringar, och för detta ändamål hade man endast de ockuperade länderierna att lita till. B. hade till en början ämnat föra förhandlingarna från Augsburg, men Horn och hertig Bernhard nödgade honom trots hans betänkligheter att jämte sina medförordnade bege sig till de upproriska trupperna. Avräkningarna med dessa skedde i Donauwörth och ombesörjdes av B., som därvid skarpt såg på Sveriges bästa för att rädda de områden, han själv skulle köpa. Hans gnidighet väckte både Horns och hertig Bernhards missnöje och var väl även anledningen till bl. a. en sammanstötning med översten Filip Sattler, vars förlöpningar B. sedan ehuru utan framgång beivrade. Men det lyckades honom dock att träffa en uppgörelse med officerarna om deras anspråk intill 1 aug., som lämnade hans egna tilltänkta besittningar oberörda. Detta blev likväl möjligt endast genom att B. med sin personliga kredit kompletterade de, under sådana omständigheter knappa godstilldelningarna. Han har senare uppgivit, att den summa, han åtagit sig att betala i avsikt att fä avräkna den på köpeskillingen, stigit, till många tunnor guld och att han, oaktat köpet gick tillbaka (varom mera nedan), till myteriets stillande försträckt ej mindre än 300,000 rdr.

Det är uppenbart, att B. på samma gång som han kämpade för sina egna intressen gjorde den svenska kronan och det evangeliska förbundet en mycket stor tjänst genom det oförbehållsamma insättandet av sin obestridliga om än mer eller mindre välgrundade finansiella auktoritet. Efter lyckligt förrättat värv trodde han sig väl också stå vid målet för sina önskningar. Han begav, sig närmast till Augsburg, där han i det Fuggerska palatset ämnade skapa ett centrum för sina egna vittomspännande kreditoperationer och i övrigt såsom blivande innehavare av de ärkebiskopliga rättig: heterna och anspråken hänsynslöst sökte göra dessa, gällande vid inrymmandet av en åt staden av Gustav Adolf lovad donation. Förhandlingarna släpade sig fram till nästa år, då Oxenstierna efter en tillfällig sammanstötning med B. åt staden utfärdade ett efter dess önskningar avfattat donationsbrev (14 juni 1634), men B. fortsatte att oroa rådet genom dunkla planer på att göra Augsburg till bas för ett privat erövringståg till Konstanz och genom allehanda utlåtelser om sin avsikt att bygga sig ett citadell och ett fort i staden. Slutet blev, att rådet för 20,000 fl. friköpte sig från den orolige grannen. Då B. utpressade denna summa av den bekymrade staden, torde hans anspråk i själva verket ej ha varit mycket värda. Redan på hösten 1633 hade han måst uppleva, att Oxenstierna, närmast i syfte att bevara Magdeburg och Halberstadt som bytesmedel vid den slutliga uppgörelsen, satte hela den stora affärens genomförbarhet i fråga, och han hade då lyckats köpa en bekräftelse på avtalet endast genom att hålla tillgodo med en förnyelse, varigenom han förband sig att avstå från sina anspråk på Magdeburg-Halberstadt, om Brandenburg ovillkorligen fordrade dessa stift i ersättning för Pommern (26 sept., 22 okt.). Oxenstierna hade vid detta tillfälle lovat att äntligen insätta honom som ståthållare i Magdeburg och Halberstadt, och B. begav sig också dit. Både hans person och hans finansiella soliditet väckte dock här misstroende, verkställigheten uteblev, och Oxenstierna visade åter benägenhet att rygga avtalet. På nyåret 1634 riktade då B. till honom en utförlig framställning i köpefrågan, vari han i kraft av sina förtjänster och under nya anbud enträget anhöll om kontraktens respekterande, men något nytt avgörande till sin fördel lyckades han ej denna gång frampressa. Förhatlig för ständerna, måste han också på Frankfurtkonventet lämna sin skattmästarbefattning (våren 1634), och hans förvaltning av förbundets medel underkastades en skarp kritik. Förbindelserna med rikskanslern avbrötos ej därför, men då denne på nytt ville bruka honom i någon angelägenhet, vägrade han under hänvisning till sina erfarenheter av klara och tydliga kontrakts värde, såframt ej de träffade avtalen finge bestå (16 juli 1634).

I själva verket skulle dock B: s fantastiska spekulationer genomleva ännu en fas, innan de definitivt avskrevos. Trots att B. så djupt inlåtit sig med svenskarna, hade han förstått att bevara sina förbindelser såväl i Dresden som i Wien, och då Oxenstiernas benägenhet för fred blev allt påtagligare, uppstod hos honom tanken att begagna dessa för att bemedla en hastig uppgörelse, vilken såsom belöning skulle skänka honom den åtrådda furstevärdigheten. Att rikskanslern satt någon större tillit till dessa projekt får väl anses uteslutet, men han har tydligen funnit det mödan värt att hålla även denna väg till en anknytning med motståndarna öppen. Till en början odlade B. framför allt relationerna till Sachsen och försmådde ej att försäkra sin landsherre om sin aldrig svikna lojalitet. Under förhandlingarna i Pirna låg han med Oxenstiernas goda minne i Halle, uppmanande kanslern att rusta och sluta fördrag med Frankrike för att ge eftertryck åt B: s fredstrevare hos båda parterna, men då intet påtagligt resultat av dessa visade sig, underlät Oxenstierna trots nervösa påminnelser att utfärda legitimationspapper för B. En större roll spelade denne sommaren och hösten 1635. Han nyttjades då (juli—sept.) vid förhandlingarna med kurfursten om Sveriges anslutning till Pragfreden, men alla hans ansträngningar och alla Oxenstiernas eftergifter blevo resultatlösa. Johan Georg tillbakavisade nämligen övermodigt de svenska anbuden under intrycket av upplösningstendenserna i svenska armén, vilka bjärt framträdde i krigsbefälets samtidiga egenmäktiga underhandlingar med kurfursten. Under sådana förhållanden vände B. förhoppningarna till sina förbindelser vid kejsarhovet. Redan under förhandlingarna med Sachsen hade han fått känning med det kejserliga sändebudet därstädes, och han förstod nu att vinna Oxenstierna för ett försök till en hemlig och direkt uppgörelse med kejsaren, som skulle ställa Sachsen inför ett fullbordat faktum. Den behövliga legitimationen fick han i ett brev från rikskanslern till kejsaren, vari denne i undfallande ordalag begärde fredsunderhandlingar i Wien (17 sept. 1635). De förslag, B. framställde, voro dock ej blygsamma. Sverige och Frankrike skulle få riklig satisfaktion, det förra landet utom Pommern och Wismar karakteristiskt nog stiftet och staden Magdeburg samt Halberstadt, vilka B. säkerligen alltjämt hoppades vinna. Kejsaren kunde söka sig ersättning på riksständernas bekostnad, och B. själv skulle av honom belönas för sina tjänster med Glogau eller Friedland och furstevärdigheten. Att de protestantiska kurfurstarna skulle få sitta emellan vid en sådan fred var utan vidare klart, och trots sina föregående lojalitetsförsäkringar var B. beredd att skrupelfritt offra även sin landsherres intressen: Sachsen, som isolerat ej skulle ha kraft till motstånd, borde ej tillfrågas, det vore ej alls värt att få deltaga »i en så hög konfederation». De vittflygande förhoppningarna slutade emellertid med ett fullständigt fiasko. B: s agent blev redan i okt. genom sachsiskt ingripande avslöjad, häktad och berövad sina papper, och Oxenstiernas brev lämnades obesvarat av kejsaren.

B: s ställning var nu ganska brydsam. Oxenstierna hade redan i sept. lämnat de uppviglade trupperna, men B. hade fått stanna i Magdeburg och fullföljde obesvärat sitt dubbelspel genom att låta bruka sig till fortsättandet av förhandlingarna med Sachsen. Nu visade det sig emellertid, att han förspillt sin auktoritet. Kurfursten svarade honom ej och vägrade att ge honom pass för att besöka Oxenstierna, och B. satt under stigande oro avskuren från händelserna i den halvt inneslutna staden. I själva verket var man tilläventyrs — som B. själv misstänkte — å båda sidor ganska nöjd härmed, ty nu upptogos nya förhandlingar under bemedling av hertig Adolf Fredrik av Mecklenburg, och vid dessa ville man kanske helst slippa den efterhängsne förslagsmakaren. I varje fall såg B. i den hertiglige medlaren en rival och försummade aldrig att söka diskreditera hans förslag. Då även denna förhandling visade sig resultatlös, vann B. en sista gång gehör för sina projekt. Nu äntligen inrymde Oxenstierna ståthållarskapet i Magdeburg och Halberstadt åt honom. Han kom därigenom att samarbeta med Johan Banér. Med denne hade han förut åtminstone tidvis stått på mycket spänd fot, men nu skyndade han att på sitt vanliga inställsamma sätt göra sig till tolk för Banérs privata önskemål, och förhållandet dem emellan gestaltade sig också, om man får tro B. själv, fullt tillfredställande: de båda herrarna funno varandra vid ett starkt rus, och Banér visade B: s gemål en uppmärksamhet, som tycktes vittna om vänskapligt sinnelag. Baners samtida brev till Oxenstierna visa emellertid, att idyllen ingalunda var fullständig: all B: s smidighet hade ej skingrat fältmarskalkens misstro mot den hale intrigören. Ståthållarskapet var vid denna tid blott ett sken, då knappast någon förvaltning kunde ifrågakomma, och det dröjde ej att visa sig, att B. egentligen blott ville främja sina gamla planer. Han hade lovat Oxenstierna att bemedla en fördelaktig fred genom en förnyad hänvändelse till kejsaren och fick i gengäld löfte att få behålla Magdeburg och Halberstadt, gratis, om han i enlighet med sitt åtagande kunde förskaffa Sverige »bewusste sache», antagligen en tillräcklig satisfaktion. Därmed var intrigspelet åter i gång. B. bekämpade den alltjämt pågående mecklenburgska medlingen, inlät sig med de franska diplomaterna, yrkade på att Sverige skulle sluta sig till Frankrike och öka sina militära ansträngningar samt tiggde oavlåtligt i Wien och hos Oxenstierna om behövliga legitimationspapper. I jan. 1637 utställde kejsaren äntligen pass och pardonsbrev för B. och kallade honom tillika till sig, men den svenska regeringen iakttog en påtaglig återhållsamhet. Ehuru B. numera besvärades av ständig penningnöd, fick hans ombud i Stockholm förgäves anhålla om avbetalning på hans fordringar, och själv fick han endast otillräckliga och oregelbundna penninganvisningar. Som legitimation vid sitt anknytningsförsök hade han av Oxenstierna erhållit en skriftlig kommission, men det var förgäves, han i brev efter brev yrkade på dess utbytande mot kreditiv och instruktion i regeringens namn. Av Baner, vars misstro alltmera skärpts, motarbetades han och hans fredsmedling i det längsta, men till slut lyckades han dock avpressa fältmarskalken en summa pengar. Så snart han fått medlen i sina händer, avreste han för att ej alldeles försitta tillfället i förlitande på det kejserliga passet, men i Sachsen blev han fängslad under hänvisning till hans otillräckliga legitimation som svenskt sändebud; tillika försattes han på sina talrika kreditorers begäran i konkurs. I Wien ansträngde sig hans gynnare förgäves att framkalla ett kejserligt ingripande till hans förmån, och alla protester från svensk sida lämnades obeaktade. Det kunde därför ej hjälpa B., att hans närmaste — liksom han själv i utsmugglade brevlappar, som verkligen kommo Oxenstierna tillhanda — besvuro rikskanslern att ej överge hans sak. Det enda, den svenska regeringen, kunde göra för honom, var att bevilja honom penningunderstöd — hans »pension» var 2,000 rdr. Som en bankrutterad statsfånge slutade han före femtio års ålder sin oroliga levnad.

Bristerna i B: s karaktär o.ch hållningslösheten hos hans fantastiska projekt ligga i öppen dag. Men ett grundat omdöme om hans verksamhet som finansman kan dock fällas först sedan kreditväsendet under det stora kriget en gång utforskats. Glömmas får i varje fall ej, att han vid stillandet av det stora myteriet på sommaren 1633 gjorde en vägande insats av verkligt historisk betydelse. För en viss realitet i hans finansoperationer talar också, vid sidan av det förtroende; han tidvis åtnjöt vid trenne hov, det faktum, att den svenska regeringen verkligen erkände en förpliktelse mot hans efterkommande. B: s maka, Helena von Bodenhausen, som troget, delat hans äventyrliga liv och hans fängelse, begav sig efter hans död till Hamburg och föll där Johan Adler Salvius till last, då hon var »helt husfattig och ståndet vill likväl hållas». År 1642 anslog regeringen till hennes underhåll 2,000 rdr om året, och vid fredskongressen åtog sig den svenska diplomatien de Brandensteinska arvingarnas sak med resultat, att ett särskilt moment i westfaliska fredens fjärde paragraf tillförsäkrade dem restitution av alla. gods och rättigheter, som avhänts B. med anledning av kriget.

Författare

B. Boethius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— I riksarkivet förvaras köpekontrakten med B. (bland Oxenstiernas koncept) och hans originalrevers av 18 jan. 1633 (samlingen Tyskland och tyska kriget) samt skrivelser från honom, hans änka och arvingar till Oxenstierna m. fl. I statsarkivet i Dresden föreligger ett rikhaltigt material till hans historia, som använts för K. G. Helbigs nedannämnda biografi.

Källor och litteratur

Källor: B:s ovannämnda skrivelser, RA; Handl. rör. Skandinaviens historia, 35-37 (1854-56); Hist. handl., 22 (1907—09); Rikskansl. Axel Oxenstiernas Skrifter och brefvexling, II: 1, 6—9 (1888, 1893—98); Sy. riksrådets prot., passim; G. Irmer, Die Verhandlimgen Schwedens und seiner Verbiin-deten mit Wallenstein und dem Kaiser von 1631 bis 1634, 1—3 (1888—91) — G. Björlin, Johan Baner, 2 (1910), särsk. s. 385—386, 491, 514, 560 o följ • B. Boéthius, Filip Reinhardt von Solms och Gustaf Adolf före Leipzigbon-ventet (Hist. tidskr., 1917); K. G. Helbig, Christoph Karl Reichsgraf von Brandenstein 1593—1640 (Archiv fur die sächsische Geschichte, 1876); ID. H. Kneschke, Neues allgemeines deutsches Adels-Lexicon, 2 (1860); J. Kretzsch-mar, Der Heilbronner Bund, 1—3 (1922); C. T. Odhner, Sveriges deltagande i westfaliska fredskongressen och grundläggningen af Sveriges välde i Tyskland (1875); P. Sondén, Christoph Carl von Brandenstein (Nord. familjebok, 2: a uppl., Bd 3, 1905); P. von Stetten, Geschichte det*... freyen Stadt Augspurg, 2 (1758).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Kristoffer Karl Brandenstein, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18073, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boethius.), hämtad 2019-01-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18073
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Kristoffer Karl Brandenstein, von, urn:sbl:18073, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boethius.), hämtad 2019-01-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se