Hogenskild Bielke

Född:1538 – Dala församling, Skaraborgs län (på Stora Dala)
Död:1605-06-03 – Stockholms stad, Stockholms län

Lagman, Riddare, Ståthållare


Band 04 (1924), sida 197.

Meriter

17. Hogenskild Bielke, son till B. 15, f. 1538 på Stora Dala i Västergötland, avrättad 3 juni 1605 i Stockholm. Studerade vid Åbo latinskola 1547—50, vid universitetet i Wittenberg 1551 samt vid Odense latinskola 1554—55. Hovsven hos hertig Magnus 1556, hos Gustav I 1557 och hos hertig Erik 1558; köksmästare hos den sistnämnde 1559; bevistade riksdagarna i Stockholm 1560, i Arboga och i Uppsala 1561; riddare 29 juni s. å.; bevistade herredagen i Jönköping s. å.; riksråd 1562; bevistade herredagen i Uppsala s. å.; sändebud till koadjutorn i Riga, hertig Kristoffer av Mecklenburg, 8 mars 1563 (instruktion); bevistade riksdagen i Stockholm s. å.; avfärdades till hertig Johan 13 juni och till hertig Magnus 6 okt. s. å. (instruktioner); bevistade riksdagen i Uppsala 1564; förrättade räfsteting i Finland och Västerbotten enligt brev 12 febr. s. å.; deltog i danska kriget 1565; kommendant på Varbergs slott 25 sept. 1566; fältöverste i Småland samt Öster- och Västergötland 5 nov. 1567; tillfångatagen av danskarna jan. 1568; utväxlad 18 dec. a. å.; bevistade riksdagarna i Stockholm och i Uppsala 1569; friherre s. å.; rådsherre hos hertig Karl s. å.; slottsloven i Stockholm 1570; ledde stora skeppsflottans utrustning s. å.; bevistade riksdagen i Stockholm 1571; sändebud vid utväxlingen av fredstraktaterna med Danmark i Knäred 12 mars s. å. (kreditiv 28 febr. s. å.), vid gränsmöte med danskarna i Avaskär 25 mars 1572 (instruktion), till Polen 6 aug. s. å. (instruktion); avfärdades till hertig Karl 24 febr. 1574 (fullmakt); bevistade riksdagen i Stockholm s. å.; medlem av domstolen över Karl de Mornay s. å.; bevistade herredagen i Stockholm 1575; sändes till hertig Karl 16 mars s. å. (kreditiv); bevistade herredagen i Stockholm 1576; ståthållare över Östergötland 19 dec. 1576 (fullmakt); lagman över Uppland och Norrland 18 apr. 1577 (fullmakt); bevistade herredagen i Vadstena 1580; avfärdades till hertig Karl 11 mars 1580 (instruktion); bevistade prästmötet i Linköping s. å.; sändebud vid gränsmöte med danskarna i Sjöryd 29 aug. s. å. (fullmakt); bevistade riksdagen i Stockholm 1582, herredagen i Västerås 1585, riksdagen i Vadstena 1587 och mötet i Kalmar s. å. samt rådsmötet i Uppsala 1589; ståthållare över Stockholm, Uppland, Västmanland och Norrland s. å.; i konungens onåd 1590—92; bevistade Uppsala möte 1593, riksdagen i Uppsala 1594, herredagen i Stockholm s. å., rådsmötet i Stockholm 1595, riksdagen i Söderköping s. å., rådsmötet i Vadstena s. å. samt riksdagen i Vadstena 1598; insatt i fängelse i Vadstena 1599; anklagad inför ständerna i Linköping 1600; vistades i fängelse på Gripsholm 1600—1605; anklagad inför ständerna i Stockholm 1605 och dömd till döden 4 maj s. å.

Gift 24 juli 1569 på Hörningsholm med Anna Sture, f. 20 jan. 1541 på Stegeborg, d 9 mars 1595 i Stockholm, dotter till riksrådet Svante Stensson Sture.

Biografi

Efter barndomsåren i det klostervänliga fädernehemmet kom B. i Åbo latinskola under inflytande av den finske reformatorn Mikael Agricola. Vid universitetet i Wittenberg åhörde han professor Paulus Eberus' föreläsningar. Av dessa B: s lärare tillhörde Agricola skedet före den luterska ortodoxien och Eberus intog gentemot katolicism och kalvinism samma försonliga ståndpunkt som Melanchton. Det är sålunda möjligt, att B. under inflytande av stämningen i hemmet samt av Agricolas och Eberus' mindre skarpt formulerade teologi redan från ungdomen fick en- viss likgiltighet för dogmatiska stridsfrågor. Under studietiden utvecklades han för övrigt till en försiktig, något förläst yngling, som hade en bräcklig hälsa och saknade större intresse för ridderliga idrotter. Då han tjänstgjorde vid Gustav I: s hov, vann han konungens och hertig Eriks förtroende men bemöttes på grund av sitt bristande sinne för idrotter mycket övermodigt av drottning Katarinas bröder Olof och Erik Stenbock. Mellan dem och honom uppkom därigenom en motsättning, som varade, så länge de levde.

Inom adeln slöt sig B. efter Eriks tronbestigning närmast till Svante Sture, med vilkens dotter Anna han 1562 blev förlovad. Liksom den övriga högadeln gillade han Arboga artiklar och stod på Eriks sida mot hertig Johan trots den för adeln betungande rusttjänstordningen i Uppsala 1562. Enligt Erik Stenbocks långt senare framkastade beskyllningar skulle han t o. m. varit betänkt på att bryta förlovningen med Anna Sture, såvida han erhöll hertigdömet Finland samt fick en av prinsessorna till äkta. Allt tyder på att beskyllningarna saknade grund och att B., just då det gällde Eriks förhållande till Sturarna; visade en viss självständighet gentemot konungen. Sina sympatier för Nils Sture lade han öppet i dagen både vid rättegången mot honom år 1566 och vid hans avresa till Lothringen. Under Sturemorden hölls B. bevakad i sitt hus i Uppsala. Därefter bemedlade han visserligen en förlikning mellan konungen och de mördades släktingar men uppträdde samtidigt å dessas vägnar såsom anklagare mot Göran Persson. Sedan konungagunstlingen dömts till döden, yrkade B., hertig Karl och Per Brahe förgäves på att han skulle avrättas, I fält brukades B. under Eriks danska krig, men fastän han i slutet av år 1567 betroddes med ett viktigt befäl i Småland samt Öster- och Västergötland, synes han icke ha varit någon framstående fältherre. Redan efter ett par månader blev han tillfångatagen av Rantzau vid Flishult i Småland och återvände icke till Sverige förrän i slutet av år 1568. Vid kröningsriksdagen i Uppsala 1569 strävade B. att i adelsprivilegierna få in bestämmelser, som skulle befästa adelns politiska och ekonomiska inflytande på konungamaktens och sekreterarklassens bekostnad. I privilegiebrevet lyckades han och hans meningsfränder också få insatt, att privilegierna beviljades bl. a. på grund av adelns trohlet mot Gustav I och dess. anslutning till rikets ärftlighet. Ett av B. ensam framställt yrkande, att adelsmän skulle användas inom kansliet, vann sannolikt icke allmän anslutning inom ståndet och infördes i varje fall icke i privilegiebrevet. Andra yrkanden, som gingo ut på ekonomiska lättnader för adelns landbönder, sökte B. styrka genom hänvisningar till Kalmar recess och andra dokument från rådsväldets tid, vilka han systematiskt hopsamlat. Till yrkandena ställde sig konungen i stort sett avvisande.

Det politiska inflytande, som B. utövat vid kröningsriksdagen, motsvarades av en stark ekonomisk ställning. Genom arvskifte med modern efter faderns död hade han erhållit Stora Dala. Genom sitt giftermål med Anna Sture fick han bl. a. gården Ulvåsa i Östergötland. Till arvegodsen kommo betydande förläningar, under Erik Vingåkers socken (1562—67), under Johan främst genom upplåtelser 1571 och 1572 friherreskapet Leckö jämte anslutna förläningar, vilka hade en betydande omfattning. En annan inkomstbringande och sedermera utvidgad donation erhöll B. 12 dec. 1576 i Memmings och Bobergs härad i Östergötland, och slutligen, 7 juli 1581, upplåts åt honom Jaggowals gårdslän i Estland. Johans ynnestbevis mot B. liksom mot flera andra rådsherrar förmådde ej tillvinna konungen deras förtroende. De härmades över att avgörande beslut i fråga om rikets styrelse fortfarande ofta fattades av konungen och sekreterarna utan rådets hörande och klagade över att stor planlöshet rådde inom förvaltningen. Genom det rådande oefterrättlighetssystemet försvårades särskilt lösningen av tidens båda huvudfrågor, finansieringen av det ryska kriget och förhindrandet av öppen brytning mellan Johan och hertig Karl.

År 1572, då situationen var rätt allvarlig, vände sig enligt den franske gesanten i Danmark Charles Dancay två svenska rådsherrar till honom för att anropa den franske konungen om hjälp. De synas ha tänkt sig, att rådet på medeltida sätt skulle övertaga styrelsen, avsätta konungen samt tilldela honom och hertig Karl lämpligt underhåll. Såsom hjälp begärde de en av den franske konungen utsedd riksföreståndare. Dancay nämner icke namnen på de båda rådsherrarna, men då Nils Gyllenstierna, Gustaf Banér och B. på våren 1572 såsom svenska sändebud besökte Danmark, måste man gissa på två av dem. Då den försiktige Gyllenstierna knappast kan misstänkas för så obetänksamma yttranden, torde B. och Banér få anses såsom upphovsmän till den fantastiska planen, på vilken Dancay en kort tid synes ha reflekterat. För Johan voro stämplingarna tydligen obekanta. I varje fall fick B. — ehuru utan framgång — verka för hans kandidatur vid konungavalet i Polen 1573. Samma år torde B. ha deltagit i samarbetet mellan hertig Karl och rådet i syfte att öka bådas inflytande på styrelsen och tränga tillbaka sekreterarna. Förhandlingarna resulterade endast i ett troligen aldrig framlämnat rådslag. Enligt rådsherrarnas vid ett långt senare tillfälle givna uppgift skulle man även haft planer på att avsätta konungen. Även om Karl de Mornay's sammansvärjning mot Johan III torde B. liksom hertigen ha varit medveten, ehuru han icke deltog i stämplingarna.

Till mitten av 1570-talet var B. den förnämste representanten, för strävandet att skaffa adeln ledningen inom staten. Efter den tiden fick han en medarbetare i Erik Sparre, vilken ägde mera omfattande bildning och större stilistisk talang. Personlig rivalitet och godstvister vållade väl tidvis en viss motsättning mellan dem, men i fråga om liturgien, ställningen till konung Johan och' hertig Karl samt förhållandet till Polen voro de i stort sett eniga. I sin dogmatiska likgiltighet torde de vida mera än konungen ha betraktat liturgien huvudsakligen såsom ett led i ett politiskt närmande till Spanien och Polen. Genom ett sådant närmande skulle enligt deras mening Johan kunna få sina ekonomiska fordringar hos det polska konungahuset tillfredsställda och förverkliga sina förhoppningar på Polens krona för sin släkts räkning samt Sverige erhålla understöd mot Ryssland och Danmark. Till Sveriges katolicering voro de i själ och hjärta motståndare icke minst på grund av den restitution av gods från adeln till kyrkan, som måste bli följden därav. För liturgien arbetade särskilt B. synnerligen ivrigt. Han sökte få den antagen i Östergötland, där han 1576 blivit ståthållare, och han sändes 1575 till hertig Karl för att omstämma honom till förmån för konungens kyrkliga strävanden. Enda resultatet av beskickningen var, att hertigen övertygades om att B. icke var katolik. I sin tro på B:s antikatolska ståndpunkt gick han 1578 t.o.m. så långt, att han besvor denne att hos konungen söka hindra, att jesuiter fingo komma in i Sverige. Förmodligen gjorde B. icke några kraftigare föreställningar i den av hertigen önskade riktningen. Han visade sig, när Possevino och de övriga jesuiterna vistades i landet, t. o. m. så foglig, att de en tid trodde sig ha vunnit honom för den katolska kyrkan. Då fördelarna av närmandet till Spanien visat sig illusoriska och den antiliturgiska rörelsen i Sverige blivit allt starkare, uttalade sig B. och hans meningsfränder i ett 1580 avgivet rådslag för en försoning med den luterska oppositionen. Uttalandet hindrade icke B. att samma år medverka till den liturgifientlige Linköpingsbiskopen Martinus Olais avsättning samt att senare deltaga i förföljelserna mot de ortodoxa Uppsalaprofessorema. Det tidigare vänskapliga förhållandet mellan hertig Karl och B. förbyttes i fiendskap, då B. liksom Sparre och den övriga högadeln på 1580-talet tog konungens parti mot hertigen. Motsättningen mellan hertigen och B. skärptes ytterligare genom godstvister. Då Sparre klandrades för sitt uppträdande vid konungavalet i Polen 1587, hade han i B. en energisk försvarare. Båda deltogo också i utarbetandet av den föreningsakt mellan Sverige och Polen, som fått namnet Kalmar stadgar och vilkens viktigaste bestämmelser avsågo ett ökande av rådets och adelns makt på hertigens bekostnad samt garantier för Sveriges protestantiska religion under en katolsk konung.

Under mötet i Reval 1589 befann sig B. i Sverige, till namnet såsom ståthållare över Stockholm, Uppland, Västmanland och Norrland men i verkligheten såsom landets styresman. I rådsherrarnas ingripande i Reval hade han sålunda ingen direkt andel. I likhet med sina ståndsbröder anklagades han dock av Johan och hertig Karl för att ha arbetat för Sigismunds val till konung i Polen i avsikt att trygga rådsväldet i Sverige. Dessutom beskylldes han, troligen med orätt, för att under sin ståthållartid i Stockholm ha sänt för litet trupper och förråd till Livland. Hans liksom övriga anklagades förläningar indrogos, och själv fick han en tid sitta fängslad i Stockholm. Av anklagarna var konungen den mildare. Genom bemedling av Gunilla Bielke blev B. tagen till nåder av honom. Hertigen ville icke ge sin förlåtelse, med mindre B. avgav en förklaring, att han haft orätt i deras godstvist. B. nekade och erhöll slutligen konungens tillåtelse att begiva sig till sina gods utan att ha bekvämat sig till den äskade förklaringen.

Efter Johans död stod det klart för B. och hans medanklagade, att de för att vinna åtminstone något av vad de i Kalmar stadgar eftersträvat i varje fall till en början mäste samarbeta med hertig Karl och prästerskapet. Med hertigen uppnådde de en skriftlig förlikning så formulerad, att deras skuld i fråga om anklagelserna under Johans sista tid icke klart erkändes. Senare övertogo de jämte hertigen regeringen under Sigismunds frånvaro samt återfingo sina indragna förläningar. Beträffande förhållandet till prästerskapet hade B. kort efter Johans död uttalat sig för avskaffande av all dittills tolererad katolsk gudstjänst i Stockholm, upprättelse åt de förföljda liturgimotståndarna, Uppsala universitets återupprättande m. m. Såsom medlem av regeringen var han med om att sammankalla Uppsala möte och klandrade t. o. m. vid detta prästerskapet för dess eftergivenhet i fråga om liturgien. Som en frukt av förlikningen med hertigen mottog B. genom dennes brev av 30 maj och 7 juni 1593 ånyo (ehuru med delvis ändrad omfattning) förläningar i Öster- och Västergötland. Friherreskapet och Jaggowals gårdslän återställdes först av Sigismund i nov och dec. 1593. Då Ture Bielke 1593 sändes till Polen för att officiellt utverka Sigismunds bekräftelse på Uppsala mötes beslut och privat anhålla om ökade adelsprivilegier, erhöll han ett slags instruktion av B. Han skulle för Sigismund framhålla, att arvkonungar borde ge större privilegier än valkonungar samt för att styrka kravet på ökade privilegier framlämna kopior ur B: s samling av statsrättsliga handlingar. Skulle konungen fråga, varför dessa handlingar icke tidigare företetts, borde Ture Bielke svara, att sedan Kristian II avlivat de flesta av rådet, Ture Jönsson flytt och Gustav I degraderat adeln, hade ingen funnits, som haft någon kunskap om dess gamla fri- och rättigheter. Sedan Ture Bielkes legation misslyckats och medan underhandlingarna om Sigismunds konungaförsäkran pågingo, stod B. liksom flertalet av rådsherrarna på hertigens och ständernas sida. Vid riksdagen i Uppsala 1594 arbetade han jämte Erik Sparre och Ture Bielke dessutom för ökade adelsprivilegier och deltog liksom brodern verksamt i redigeringen av adelns — förkastade — förslag till sådana. Efter konungens avresa 1594 var B. bland de rådsherrar, som jämte hertig Karl enade sig om att övertaga styrelsen. Under de tre följande åren deltog han väl på grund av sjukdom icke så mycket i rådslagen och regeringsgöromålen, men hans bröder Klas och Ture samt Gustav och Sten Banér inhämtade ofta hans omdöme, innan de fattade viktigare beslut. Jämte dem tillhörde han den högadliga mellangrupp, som icke ville ansluta sig till hertigen och ständerna men ej heller helt kunde följa ultrarojalisterna, representerade av Klas Fleming samt i någon mån av bröderna Brahé och Stenbock. Söderköpings riksdagsbeslut underskrev han, men då frågan om kraftåtgärder mot Fleming blev aktuell, ställde sig han och hans meningsfränder mycket tveksamma; Riksdagskallelsen till Arboga ogillade de samtliga, men under det att flertalet rådsherrar öppet uttalade sin mening, lyckades B. genom ett skickligt hänvisande till sin sjukdom undandraga sig att ge klart besked om sin ställning. Då hertigen efter riksdagen sökte förmå B. och hans meningsfränder att underteckna beslutet, fördes mellan dem en livlig brevväxling om vilka svar som borde givas. Ingen ville naturligtvis direkt godkänna beslutet, men B. visade i sina skrivelser till hertigen icke liksom de övriga sitt tydliga ogillande av riksdagen. Sedan flertalet av rådsherrarna flytt till Polen och B. själv på grund av sjukdom nödgats kvarstanna i Sverige, blev hans ställning synnerligen svår. Den 28 juni 1598 måste han i en försäkran, som dock var hållen i svävande ordalag, förklara sig gilla ständerbesluten i Söderköping, Arboga, Stockholm och Uppsala. Samma dag undertecknade han också ständernas i Vadstena skrivelse till Sigismund, i vilken de försvarade hertigens uppträdande och besvuro konungen att endast i fredliga avsikter bege sig till Sverige. Samtidigt underhöll han förbindelser med sina vänner i Sigismunds läger och ämnade i början av september skicka sin son Svante till Stegeborg för att kämpa på konungens sida. Då hertigen fick underrättelse om B:s avsikter, återkallade han omedelbart alla dennes förläningar samt lät föra Svante till sitt läger. B. själv fick av nåd kvarbliva på Ulvåsa. Därifrån fortsatte han sitt dubbelspel. I skrivelse till Sigismund 23 sept. önskade han konungen seger, och i brev till Svante den 28 i samma månad bad han denne att söka audiens hos konungen. I samma brev uppmanade han också sonen att åt honom av hertigen utverka ett försvarelsebrev. Om Linköpingsfördraget erhöll B. endast ofullständiga underrättelser. Med stöd av dem rådde han 5 okt. 1598 Sigismund bl. a. att hålla fördraget, tills riksdagen sammanträtt, att till den kalla många adelsmän men få av de övriga stånden samt att bemäktiga sig krigsflottan. På konungens handlingssätt inverkade rådslaget icke.

Efter Sigismunds avresa till Polen behandlades B. så till vida bättre än de till hertigen utlämnade rådsherrarna, att han fick vistas på Ulvåsa och uppehålla fria förbindelser med yttervärlden. Särskilt livlig var brevväxlingen med dottern Ebba. Först sedan sonen Svante i början av år 1599 rymt till Danmark, blev B. gripen och insatt på Vadstena slott samt hans arvegods beslagtagna. På riksdagen i Linköping 1600 anklagades han liksom övriga rådsherrar för stämplingar mot Vasahuset men blev av brist på bevis icke slutgiltigt dömd. I stället uppsköts rättegången mot honom till nästkommande allmänna möte, då han med tjugufyramannaed skulle fria sig från anklagelserna. Från Linköping fördes han efter riksdagens slut till Gripsholm. Även därifrån skrev han särskilt till dottern Ebba, samlade genom henne aktstycken belysande för striden mellan Karl och rådet samt erhöll underrättelse om de stämplingar, som förehades bland Sigismunds anhängare. Hertigens misstankar mot B. stegrades alltmera. Löftet att han skulle få värja sig med ed uppfylldes icke vid riksdagen i Stockholm 1602, och på riksdagen i Norrköping 1604 yrkade Karl, att B. på grund av sitt förräderi för alltid skulle hållas fängslad. Då adeln ställde sig avvisande till yrkandet, intogs i riksdagsbeslutet endast en hänvisning till vad som bestämts i Linköping. I början av år 1605 utarbetade B. på Karls befallning ett förslag till revision av landslagen. Förslaget väckte hos uppdragsgivaren stor förbittring, emedan det ansågs innehålla uttryck, som voro förgripliga mot konunga- och hertigmakten. Ungefär samtidigt med förslagets avgivande upptäcktes flera sammansvärjningar mot konungen. B., hans broder Klas, Arvid Stålarm m. fl, misstänktes för delaktighet i dem, och deras papper beslagtogos. För att rannsaka de anklagade sammankallades en riksdag i Stockholm. Inför de församlade ständerna beskylldes nu B. för högförräderi, och såsom bevismaterial framlades flera till dottern Ebba och andra släktingar skrivna brev, i vilka han uttalat sig, synnerligen hätskt mot både konungen och drottningen, samt en kopia av hans rådslag till Sigismund 5 okt. 1598. B. sökte efter bästa förmåga bortförklara de för honom farliga uttrycken i de beslagtagna skrifterna men måste, då ett av breven upplästes, erkänna, att han handlat som »en galen, fåkunnig och oaktsam människa». Med framläggandet av brevväxlingen var hans öde i själva verket avgjort, och han dömdes till döden. En plan av Karl IX att sända B:s son Sten till Sigismund för att utverka frigivande av svenska fångar i Polen mot villkor att fadern m. fl. skonades till livet, synes nästan omedelbart ha övergivits. Under sin sista tid i fängelset och på själva avrättsplatsen förmanades B. av ärkebiskopen Olaus Martini och biskopen i Skara Petrus Kenicius. På grund av sin kroppsliga svaghet måste han i en stol bäras till avrättsplatsen. Sina yttranden om konungen och drottningen förklarade han sig ångra. Samtidigt uttalade han sin glädje över att hans huvud skulle få begravas tillsammans med kroppen. Hans förhoppning gick icke i uppfyllelse, ty huvudet uppsattes på en järnstång på stadsmuren. Kroppen begravdes i Gråmunkeklostret.

Det mest utmärkande draget hos B. var en beräknande försiktighet, som kom honom att rygga tillbaka inför allvarliga avgöranden. Måhända hindrade den honom något i främjandet av det adliga ståndsintresse, som var bestämmande för hela hans politiska uppfattning och som gav upphov till hans stora samlingar av äldre och samtida handskrifter samt böcker. Vid sidan av de för hans huvudsyfte avsedda dokumenten och tryckta arbetena innehöllo samlingarna även andra handskrifter mest av juridisk karaktär samt böcker huvudsakligen rörande teologiska och historiska ämnen. Deras omfattning gjorde honom till det svenska 1500-talets främste bok- och handskriftsamlare.

Författare

Tor Berg.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Vilka öden B: s böcker haft är icke fullt känt. Sannolikt införlivades de med biblioteket i Gråmunkeklostret. I så fall skulle de med andra där förvarade bokskatter år 1621 av Gustav II Adolf ha skänkts till Uppsala universitetsbibliotek. År 1640 kunna böcker ur B:s bibliotek påvisas i dess samlingar, och en i våra dagar gjord sammanställning av hans där förvarade böcker visar, att större delen av hans bibliotek jämte viktiga handskrifter (B:s »gröna böcker») övergått i universitetets ägo. B:s 1605 beslagtagna papper torde till största delen ha fått stanna i kansliet i Nyköping. Därifrån fördes de först 1627 till riksarkivet, där huvudmassan av dem ännu, förvaras. Andra delar, särskilt räkenskaper, finnas i kammararkivet.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., hertig Carls registr., riksdagsacta, riksdagsbeslut^ rådslag, skrivelser till K. Maj: t och till kanslitjänstemän, Danica, Polonica; Hogenskild Bielkes, Ture Nilsson Bielkes samlingar, strödda handlingar rör. medlemmar av adliga ätten Bielke samt strödda hist, handlingar, allt i RA; räntekammarböcker, förläningsregister, beställningsregister, landskapshandlingar och Sandbergska saml., allt i kammararkivet; handl. och brev rör, släkten Bielke (sign. X. 255 d) samt Hogenskild Bielkes avskr.. samlingar (E. 131, 132), UB; F. Ödberg, Hogenskild Bielke och hans tid (handskr.), KB; brev i Sturefors arkiv. — Bidrag till Finlands historia, utg. af R. Hausen, 3 (1904); Hogenskild Bielke till sin syster och mor, 1557 (brev; Hist. tidskr., 1885); Handl. rör. Skandinaviens historia, 3, 4, 7, 9, 11, 19, 21 (1817—36); Handl. rör, söndringen mellan hertig Karl. och rådsherrarne 1594—1600, saml. af E, W. Bergman (Hist, bibliotek^ 2, 1876); Handl. till upplysning af Finlands häfder, utg. af A. I. Arwidsson,, 6 (1853); Indberetninger fra Charles de Dancay til det franske Hof orri Forholdene i Norden 1567—1573, udg. ved C. F. Bricka (1901); Kon.' Carl den IX: des rim-chrönika, utg. af B. Bergius (1759); Rikskansl. Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, 1:1 (1888); Sv. riksdagsakter, 2—4:1, utg. af E. Hildebrand & T. Höjer (1899—1910). — A. G. Ahlqvist, Om aristokratiens förhållande till konungamakten under Johan III: s regering, 1—2 (1864, 66); H. Almquist, Den polit, krisen och konungavalet i Polen år 1587 (1916); J. A. Almquist. Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523 —1630, 1—4 (1917—23); J. Andersson, Riksdagen i Stockholm 1605 (1875); H. Biaudet, Le saint siége et la Suéde 1570—1576, 1—2 (1906); S. J. Boethius, Om den sv. högadeln under kon. Sigismund (Hist. bibliotek, 4, 1877); dens., Hertig Karls och sv. riksrådets samregering 1592—1596, (Hist. tidskr., 1884—86); N. Eden, Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden, 1523—1594 (1899); A. Fryxell, Karakteristik af tiden och de utmärkta handlande personerna i Sverige från år 1592 till 1600 (Sv. akad. handl., 14, 1831); E. Hildebrand, Böneskriften i Reval 1589 och rikets stängande för konung Johan (Hist. tidskr., 1897); dens., Om Kalmare-stadgar eller det »latinska brefvet» 1587 (Hist. studier, Féstskr, tillägn. C. G. Malmström, 1897); K. Hildebrand, Johan III och Europas katolska makter (1898); A. Jonsson, Hertig Karl och Sigismund 1597—1598 (1906); K. Nordlund, Den sv. reformationstidens allmänna statsrättsliga idéer (1900); A. Stille, De ledande idéerna i krigföringen i Norden 1563 —1570 (1918); O. Söderqvist, Johan III och hertig Karl 1568—1575 (1898); dens., Studier rör. förhållandet mellan Johan III och hertig Karl 1576—82 (Hist. tidskr., 1903—04); A. Theiner, Schweden und seine Stellung zum heiligen Stuhl unter Johan III, Sigismund III und Karl IX (1838); S. Tunberg, Sigismund och Sverige 1597—1598, 1—2 (1917, 18); O. Walde, En svensk boksamlare från Vasatiden (Uppsala universitetsbiblioteks minnesskrift 1621 —1921); F. Ödberg, Anteckningar om Hogenskild Bielkes friherreskap Leckö 1571—1599 (Skara högre allmänna läroverks program 1892); dens., Om Anders Lorichs, kon. Johan III:s ständige legat i Polen och hans tid (Skara högre allmänna läroverks program 1893); dens., Om stämplingarna mot kon. Johan III åren 1572—1575 (1897);-dens., Om Hogenskild Bielkes moder, fru Anna Hogenskild till Dala och Åkerö, och hennes tid (Västergötl. fornm.-fören, tidskr., Bd 2: H 8—10, (1908-09).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hogenskild Bielke, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18165, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tor Berg.), hämtad 2019-01-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18165
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hogenskild Bielke, urn:sbl:18165, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tor Berg.), hämtad 2019-01-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se