Nils Bielke

Född:1706-01-12 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1765-06-12 – Italien (i Rom)

Kammarherre, Romersk senator, Påvlig kammarherre


Band 04 (1924), sida 273.

Meriter

28. Nils Bielke, son till B. 26, f. 12 jan. 1706 i Stockholm, d 12 juni 1765. Svensk kammarherre; naturaliserad i Frankrike 1733; kammarherre hos påven 1735; romersk senator 10 febr. 1737. Innehade utländska ordnar.

Gift 27 aug. 1727 med Hedvig Elisabet Sack, f. 14 febr. 1708, d 3 maj 1760, dotter till överstelöjtnanten Karl Filip Sack.

Biografi

B: s föräldrar överlämnade honom alltifrån hans spädaste ålder åt farmodern, fältmarskalken Nils Bielkes gemål, och hans barndom förflöt hos henne på Salsta. Av farfaderns energi och kraft hade han ärvt föga. Sjuklig och impulsivt känslig, med tidigt vaknat skönhetssinne, blev han, då han vid fjorton års ålder åtföljde sina föräldrar till Paris och där lämnades som pensionär i en akademi för unga adelsmän, ett lätt rov för katolska påverkningar. Det var med knapp nöd, hans guvernör, sedan man upptäckt hans böjelse för katolicismen, lyckades få honom med sig tillbaka till Sverige. Föräldrarna sökte nu fästa sjuttonåringen vid hemlandet genom utsikten till gifte med en rik och vacker arvtagerska, Hedvig Sack, dotter till den i Ryssland avlidne karolinen Karl Filip Sack och styvdotter till riksrådet och fältmarskalken greve Erik Sparre. Bröllopet firades dock först 1727, och de år, som förflöto innan dess, tillbragte B. dels hemma i Sverige, där han led av klimatet och vantrivdes, dels i Riga för att sköta en process om ett lifländskt familjegods, dels under studier vid akademien i Strassburg. Historia och genealogi utgjorde från tidiga år hans älsklingsstudium. Han var stolt över sitt namn och ehuru oförmögen att uppbära dess statsmanna- och krigaretraditioner, skydde han ingen kostnad för att i yttre måtto hävda dess glans.

B:s slöseri nådde sin höjdpunkt under det år, han som nygift tillbragte i Paris tillsammans med sin unga maka, som delade hans smak för sällskapsliv men f. ö. var en fullkomlig kontrast till honom, rask och djärv, passionerad ryttarinna och jägarinna. Hade ej livet där hotat att alldeles uppsluka hans förmögenhet, skulle han helst stannat kvar för alltid. Till Sverige ville han ej återvända utan avtalade sommaren 1729 med sin energiska hustru, att hon skulle resa hem för att sälja deras gårdar och sedan uppsöka honom utomlands, planer, för vilka släkten, som misstänkte motivet, dock lade hinder i vägen. Djupaste grunden till B:s beslut att stanna ute låg i hans återvaknade och allt mäktigare böjelse för katolicismen; den drev honom ned till Rom, och där avsvor han, i hemlighet för att t. v. undgå följderna, inför påven 26 juni 1731 sin fäderneärvda tro. Rykten om hans övergång trängde snart till hemlandet, men det var först sedan påven, den fint bildade Klemens XII, 10 febr. 1737 utnämnt honom till romersk senator, som han öppet vidgick den. Därmed hade han enligt svensk lag förbrutit sin arvsrätt, och de anspråk, han gjorde på sitt möderne, som bort tillfalla honom, innan han blev katolik, ledde endast till fullständig brytning med hans närmaste.

Senatorn, som höll hov i palatset på Kapitolium och där utövade sitt domarkall, hade över sin titel och sin ställning en glans från större tider, som i högsta grad tilltalade B. Därmed följde dock även representationsplikter, börjande med ett praktfullt intåg, för vilka senatorslönen, i B: s händer åtminstone, ej räckte till. Till en början var han mycket ivrig, att hans hustru skulle komma ut, då han nu kunde bjuda henne en värdig ställning, och det förefaller, som om hon varit beredd att offra sitt oberoende liv i Sverige, sina förbindelser med släkt och vänner, ja, sin luterska tro för att dela sin landsflyktige makes öde. Men när det visade sig omöjligt att av påven utverka en livränta för henne i ersättning för den egendom, hon skulle förlora, svalnade hans iver, och de förblevo skilda, ehuru de fortsatte att brevväxla till hennes död 1760. Även med sin beundrade svåger Karl Gustaf Tessin underhöll B. brevväxling, och hans skyddslingar bland vallfärdande svenska konstnärer voro säkra att bli väl mottagna i senatorspalatset. I det hela visar B., sedan hans landsflykt väl var oåterkallelig, ett intresse och en känsla för allt svenskt, som man förgäves söker spår av i hans uttalanden från ungdomen. I Rom levde han enligt sina egna ord som »en främling, förvisad från sitt fädernesland och isolerad midt uppe i ett stort och intri-gant italienskt hof». De skulder, B. ådragit sig för sitt intåg, gjorde i längden hans, ekonomiska ställning ohållbar, trots den pension han uppbar från Frankrike, där han redan 1733 blivit naturaliserad. Klemens XII:s efterträdare Benedictus XIV befriade honom därför från representationsskyldighet, en utväg, som föga tilltalade den stolte senatorn men som han i nio långa år måste underkasta sig. Under sitt sista decennium kunde han dock återupptaga sina funktioner och avbetala sina skulder, delvis därigenom att de arvegods i Österjöprovinserna, som han i sin ungdom förgäves processat om, sent omsider restituerades till släkten med det uttryckliga förbehåll, att han skulle åtnjuta sin andel i dem.

Eremit älskar B. i breven till Tessin att kalla sig, och ensamheten i senatorspalatsets bibliotekssal eller i hans lilla trädgård vid Tiberstranden, en ensamhet, som endast avbröts av några få förtrogna vänners besök, sluter sig allt tätare om hans sista, av sjuklighet och hypokondri förmörkade år. Han blev nu allt ivrigare i, sina andaktsövningar och beredde sig efter sin hustrus död att inträda i det andliga ståndet men avled, innan han hunnit förverkliga denna avsikt. Han begrovs i Birgittas kyrka i Rom, där hans närmaste vän och arvtagare, kardinalen och guvernören Antonio Casali, över honom rest en marmorvård.

Författare

Sigrid Leijonhufvud.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

B: s brev till sina närmaste och handlingar rörande, honom förvaras i Bergshammars arkiv; hans brev till K. G. Tessin förvaras i riksarkivet., Hans egna papper ha förgäves eftersökts i Casalis arkiv (1912).

Tryckta arbeten


Källor och litteratur

Källor: se Sigrid Leijonhufvud, Ur sv. herrgårdsarkiv (1902), s. 230.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Bielke, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18168, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sigrid Leijonhufvud.), hämtad 2018-12-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18168
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Bielke, urn:sbl:18168, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sigrid Leijonhufvud.), hämtad 2018-12-12.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se