Meriter

16. Ture Pedersson Bielke, den föregåendes broder, f. 1514 enligt egen uppgift till Hogenskild Bielke, d 17 juni 1577 på Gäddeholm (Tureholm) i Södermanland. Erhöll 4 maj 1534 Gustav Vasas rekommendation till hertig Magnus av Sachsen-Lauenburg med anledning av sin önskan att tjäna vid dennes eller andra tyska hov. Kammarråd sommaren 1539–1540; slottsfogde å Stockholms slott 1540 och nämnes sedan vid olika tillfällen bland slottsloven (jfr K. brev 7 sept. 1542 och 4 okt. 1549); användes under och efter Dackefejden att mönstra och löna trupper; deltog i förhandlingar med allmogen i Hälsingland om skatt till kronan under början av år 1545; tillhörde med säkerhet riksrådet fr. o. m. 1550; utsedd att deltaga i förhandlingarna med adeln i landsorten om russtjänst och förläningar 13 mars 1551; erhöll i uppdrag att jämte medförordnade resa till Norrland för att i allehanda värv »iakttaga kronans bästa» 16 febr. 1552 (jfr K. brev 14 och 26 mars s. å.) samt att deltaga i mönstringen av rusttjänsten i Uppland 2 jan. 1553; sändebud till Polen 26 juni s. å. (Låstbom); sänd att biträda Gustav Finke i slottsloven å Nyslott 1555; erhöll tillstånd att resa hem genom K. brev 23 nov. 1556 samt beordrades att under hemresan rannsaka i Norrland genom hertig Johans memorial 17 febr. 1557; utsedd att deltaga i förhandlingar angående ryska handeln med till marknaden i Strängnäs tillkallade köpstadsmän 6 febr. 1559; föreslås till amiral i ett memorial angående förvaltningens organisation juni s. å.; var, ovisst från vilken tid, prinsessornas hovmästare; utsedd att, jämte Göran Gyllenstierna och Joakim Berndes, eskortera greve Edzard av Ostfriesland och hans gemål Katarina på deras hemresa 1559; riddare vid Erik XIV:s kröning 19 juni 1561; medlem av beskickning till Danmark s. å. (kreditiv och instruktion 26 aug., ytterligare uppdrag 3 sept.); förordnad till överstekammarråd sept. s. å. men synes ej ha kommit att tjänstgöra i kammaren; utsedd till en av konungens ställföreträdare vid det beramade men måhända inställda mötet i Strängnäs 22 juni 1562; medlem av beskickning till Danmark s. å. (kreditiv 10 juli); utnämndes till krigskommissarie i Estland 22 apr. 1567 men återkallades redan 3 maj s. å. för att deltaga i riksdagen i Uppsala; ledamot av beskickning till Danmark 14 sept. 1568 (instruktion); tog säte i Johan III:s råd jan. 1569 (ed 2 aug.); utsedd att deltaga i förhandlingar med allmogen vid marknaden i Uppsala 29 jan: 1569; sänd till Åbo för att iordningställa konung Eriks fängelse och bevaka honom 1570 (jfr K. brev 14 aug.); utsedd att deltaga i förhandlingar om Älvsborgs lösen med allmogen vid marknaden i Uppsala 7 febr. 1571; kommissarie för Älvsborgs lösen i Uppland 23 febr. s. å.; utsedd att deltaga i ett flertal förhandlingar i landsorten, nämligen med klerkeriet och menige man i Kalmar län om hjälpgärd 17 mars 1572, med klerkeriet och menige man i Roslagen om köpsilvergärden 5 jan. 1573, med marknadsmenigheten i Uppsala om nya köpordningen 7 febr. s. å., med borgerskapet i Uppsala och Öregrund om köpgärd 8 maj s. å., med marknadsmenigheten i Uppsala 23 jan. 1575 samt med klerkeriet och menige man i Uppland om en gård 27 juli 1576; var jämväl lagman i Norrland och Uppland.

Gift 1) 26 dec. 1540 på Stockholms slott med Karin Gera, dotter till riksrådet Holger Karlsson Gera; 2) 15 febr. 1562 på Hörningsholm med Sigrid Sture, f. 26 dec. 1538 på Hörningsholm, d 1613 (begraven 17 okt. s. å.), dotter till riksrådet greve Svante Sture.

Biografi

B. framträder från början på en hög post i förvaltningen. Jämte Peder Brahe och Henrik Klasson Horn inträdde han nämligen 1539 såsom kammarråd i den kollegialt tänkta chefsmyndighet för finansväsendet, som hörde till de stora nyheterna under Gustav I:s försök att organisera förvaltningen efter utländska förebilder. De fåtaliga notiser, som bevarats om dessa kammarråds verksamhet, visa, att de haft befattning med medlens uppbörd och utbetalning, räkenskapsväsendets utbildning och revisionen av de lokala tjänstemännens räkenskaper. B. kom emellertid ej att stanna länge i kammaren. Redan 26 maj 1540, då han, fastän ej räknad till regementsrådet, deltager i en konseljartad överläggning hos konungen, kallas han slottsfogde på Stockholms slott, och något senare (8 juli) heter det i ett rådslag, att ståthållaren på slottet Abraham Eriksson (Leijonhufvud) hade att överlägga och sarnverka bl. a. med B. såsom slottsfogde. Den egentliga uppbörden och medelförvaltningen ålåg ej B., men han hade att direkt göra reda för sakören och »allt annat gods, som faller av förbjudna varor». Om B:s verksamhet som slottsfogde är intet känt, men att han åtnjöt konungens förtroende, framgår därav, att han återfinnes bland de män, åt vilka Gustav Vasa (7 sept. 1542) överlämnade ansvaret för huvudstaden och slottet, då Nils Dackes uppror antog hotande former. De talrika skrivelser, som konungen sändo till Stockholm, sedan han dragit i fält mot de upproriska, innehålla ej sällan befallningar till B. Ett uppdrag av mera självständig karaktär erhöll han i början av år 1543. Han ålades då (se K. brev 8 febr.) att nedresa till konungens huvudstyrka med medel till truppernas avlöning (50,000 mark). Ute på Bråviken möttes han emellertid av underrättelsen, att en bondehop just då från Tjust framträngt till Söderköping, och vände därför tillbaka till Nyköping med krigskassan. Den 21 febr. kunde konungen underrätta honom, att vägen var fri. Men det drog ändock ut på tiden, innan B. och hans medförordnade kommo fram till huvudhären i Linköping, som just förberedde den segerrika inryckningen i Småland, och den omständlighet, varmed de sedan gingo tillväga, satte konungens tålamod på ett hårt prov och försinkade, enligt hans uppgift (19 mars) de planlagda operationerna. Som oftast drog dock ovädret snart förbi. Bland dem, som på sommaren förhandlade med den besegrade Smålandsallmogen, finnes en Ture Pedersson, vilken identifierats med B., och vid truppernas reducering följande år är denne åter verksam som mönsterherre. Sedan finner man B. ofta deltaga i mönstringar, rannsakningar och förhandlingar med allmogen ute i orterna. En viss betydelse ägde en skattpåläggning i Norrland på våren 1545 och framför allt rannsakningar därstädes 1552; från sistnämnda förrättning äga vi i behåll såväl den innehållsrika instruktionen som synnerligen belysande berättelser, av vikt särskilt för Norrlandsfiskenas historia. B. kallades jämväl ofta till riksdagar och möten, även trängre sådana. När han inträtt i rådet, är därför ovisst; från 1550 kan han i varje fall räknas dit. Även som diplomat var han anlitad, ehuru vi sakna närmare kännedom om denna sida av hans verksamhet under tidigare år.

På en ansvarsfull post ställdes B. under ryska kriget, efter Jakob Bagges misslyckade expedition till Nöteborg i sept. 1555. Konungen sände honom då till Nyslott för att jämte fogden därstädes Gustav Finke leda försvaret mot ryssarna i denna trakt. Gränsskyddet vilade på de båda fästningarna Viborg och Nyslott, stödjepunkterna för de knektar, som efter hand samlades för att under samverkan med bondeuppbåd möta infallande fientliga skaror i fria fältet. Konungen gav (12 nov.) ingående strategiska och taktiska föreskrifter: meningen var, att de svenska stridskrafterna, som ständigt borde hålla känning med varandra, med begagnande av en sådan positions fördelar hastigt skulle förena sig och falla över någon av de skilda hopar, i vilka ryssarna väntades skola anrycka. Bakom den första linjen anordnades upptagningsställningar vid de viktigaste vägarna inåt landet medelst fällande av bråtar efter av konungen föreskriven »skamplun». B:s och Finkes militära duglighet blev emellertid prövad blott i det förberedande organisationsarbetet med åtföljande provianteringsbekymmer, förhandlingar med allmogen, bestyr med dess ofta ytterligt primitiva utrustning, organiserande av skidtrupper och dylikt. Ryssarna ryckte i jan. 1556 med samlad makt mot Viborg, men de mera framskjutna fälttrupperna sökte vid första underrättelsen om deras annalkande skydd bakom denna fästnings och Nyslotts murar — »så att them intet nederlagt skett är». B. och hans kollega inskränkte sig till att sända folk och proviant till den hotade staden. Fientliga strövkårer, som i dec, jan. och febr. under härjningar och plundringar demonstrerade genom kortvariga infall över gränsen i Nyslottstrakten, hunno de ej tukta. Konungen, som under hotet mot Viborg anbefallt en rent defensiv krigföring på Nyslottssidan, började sedermera påyrka repressalier för de ryska härjningarna (1 mars), och B. och Gustav Finke hade samtidigt själva börjat anhålla om förstärkningar för att med mera eftertryck kunna avvisa fientliga strövkårer (7 mars). Men nu yppade sig i stället ett tillfälle till förhandlingar, vilka slutade med en överenskommelse (21 mars) om fientligheternas inställande på Nyslottsgränsen, ett fredslugn, som dock stördes av oupphörliga härjnings- och vedergällningsströvtåg av båda sidors allmoge samt mer eller mindre irriterade skriftväxlingar om de ömsesidiga övergreppen. Först i okt. 1556 avslöts en formlig gränsfred, vilken i mars följande år förvandlades till riksfred. B:s verksamhet var emellertid ingalunda inskränkt till vad stunden krävde. Konungen lät honom och Finke såsom förberedelse till en allmän skattejämkning i länet avgiva de mest ingående redogörelser för uppbördssystemet i orten. Vidare ålade han dem att uppspåra fiskelägenheter och hemman lämpliga att förvandlas till avelsgårdar. Anläggningen av dessa, som skulle mottaga krigsfolk till underhåll och sålunda utgöra ett led i landets försvarsberedskap, pådrevs av konungen med särskild iver. Så snart krigsfaran dragit förbi, återvände B. över Norrland till Sverige; hans resedagbok vid denna färd har blivit bevarad till vår tid (Widmark s. 400). B:s under tjänstgöringen i Nyslott förvärvade insikter i de finländska förhållandena togos även senare i anspråk. Då Gustav Vasa efter freden upptog de traditionella strävandena att göra Viborg till stapel för Rysslandshandeln (jfr B. 12), var han sålunda bland dem, som anlitades för att söka uppmuntra de svenska borgarna till medverkan vid dessa planers förverkligande (1559).

B, befann sig i det nyförmälda ostfriesiska greveparets eskort vid deras hemresa på senhösten 1559 och blev sålunda invecklad i Vadstenaskandalen. Liksom övriga komprometterade ådrog han sig härigenom en kunglig onåd, som han sedan sökte avbedja, även genom anlitande av sekreterarvägen. Allvarligt rubbad blev hans ställning dock näppeligen, och efter tronskiftet (1560) står han i varje fall åter högt i den kungliga nåden. Om hans uppvaktning vid hovet bära räkenskaperna i kammararkivet vittnesbörd; av särskilt intresse är hans redogörelse för en större summa penningar, varmed han bestred kostnaderna för tillrustningarna, för Erik XIV:s kröning, Han deltog jämväl flitigt i möten och sammankomster samt stod på konungens sida i förhandlingarna med hertigarna och i tvisterna med Johan. I de organisatoriska projekten från Eriks första år möter B:s namn i framskjuten ställning utan att han dock synes ha kommit att deltaga i det regelbundna förvaltningsarbetet. Däremot kom han nu att spela en ej oviktig roll som diplomat. Han var sålunda medlem av den legation, som bl. a. till Fredrik II av Danmark överbragte Eriks deklaration av 27 aug. 1561 om fortfarande fred och sämja i syfte att bereda rådrum för en revidering av Brömsebrotraktaten, en frist, som dock av den danske konungen inskränktes till ett år i stället för av Erik föreslagna tre. I de därpå följande långvariga och svåra förhandlingarna deltog han först på ett sent stadium, såsom medlem av den sista svenska beskickning, som före krigsutbrottet underhandlade i Köpenhamn. B. har synbarligen ivrigt önskat en uppgörelse i godo, vilket måhända finner sin förklaring jämväl i hans och hans ätts godsintressen i Danmark. Jämte sina kolleger lät han sålunda förmå sig att samtycka till en skiljedomstraktat, vilken dock förkastades av Erik, och fortsatte sedan sina bemödanden att uppnå ett samförstånd, ända tills konungen hemkallade beskickningen. Därmed var kriget i verkligheten oundvikligt, trots att Erik för att vältra skulden för brytningen på Danmark offentligen lät tillkännagiva, att fred slutits.

Den 11 jan. 1565 underskrev B. rådets bekanta medgivande, att konungen finge taga till äkta vem han behagade, dock helst ej inom ringare stånd än adeln. På sommaren samma år nödgades han och brorsonen Hogenskild av Jöran Persson att trots sin tidigare uttalade motsatta mening ge sitt samtycke till ett rådslag, som tillstyrkte vittutseende erövringsanspråk mot Danmark. Anledningen till denna deras undfallenhet var, att Jöran Persson sökte begagna sig av deras fredsvänlighet och benägenhet för danskarna för att misstänkliggöra dem hos konungen. Med en helt annan fasthet uppträdde de båda fränderna under processen mot B:s svåger Nils Sture följande år, då de, trotsande ett uttryckligt förbud, ställde sig vid den anklagades sida under domstolsförhandlingarna och otvetydigt ådagalade sin övertygelse om dennes oskuld. Trots dessa brytningar användes B. alltjämt av konungen, och han hade just anträtt en anbefalld resa till Estland, då han återkallades för att inställa sig vid den ödesdigra riksdagen i Uppsala 1567. Enligt redogörelsen för orsakerna till Eriks avsättning var B. ett av de utsedda offren, ehuru han till sin lycka framkom först efter mordet på de fångna herrarna. Vid den under Eriks sjukdom inledda processen mot Jöran Persson framträdde bl. a. B. såsom kärande, och efter allt vad som förefallit, var hans plats vid resningen mot konung Erik 1568 klar: han namnes såsom en av dem, vilka tidigast givit sin anslutning till upprorsplanen, och inställde sig redan 15 juli hos hertigarna i Vadstena. Bland dem, som Erik lät döma som förrädare och inbegripa i ständernas deklaration mot hertigarna (27 aug.), var också B.; enligt Jöran Perssons under tortyren avgivna bekännelser skall konungen även ha försökt att låta lönnmörda honom. Då B. senare (1570) blev Eriks väktare på Åbo, framlyser givetvis hans avoghet mot denne i hans uttalanden; att han skulle ha missbrukat sin ställning till att utkräva hämnd på den sjuke konungen, är däremot ej på något sätt bestyrkt.

Redan innan Johan och hans anhängare hunnit fram till Stockholm, sände hertigen Jöran Gyllenstierna och B. jämte en sekreterare till Danmark för att utverka fred. Förhandlingarna drevos i Roskilde; de svenska sändebuden utsattes för starka påtryckningar och läto slutligen förmå sig att, 18 och 22 nov., underteckna kapitulationsartade freder med Danmark och Lybeck. I vad mån B: s tidigare ådagalagda fredsbenägenhet vid detta tillfälle försvagat hans motståndskraft, undandrager sig vårt bedömande. Fördraget förkastades som bekant av Johan, men trots den snöpliga utgången av denna beskickning synes B. ha behållit den nye konungens förtroende. Vid sin återkomst fick han intaga sin plats i rådet, och han spelade en framträdande roll vid de riksdagsförhandlingar, varigenom omvälvningen legaliserades; längre fram, 10 mars 1575, samtyckte han också jämte kolleger i rådet och några av prästerskapet till Eriks avdagatagande. Under sina återstående år framträder B. som förut i rådets och ständernas överläggningar samt anlitades liksom tidigare gärna vid förhandlingar med ständerna i landsorterna.

B. ärvde det gamla familjegodset Kråkerum, Vikhus i Västmanland samt Salsta i Uppland; vid det stora arvskiftet på Vik år 1559 (se B. 15 ovan) belöpte sig på honom inalles 226 gårdar i olika delar av landet. Med sin andra gemål Sigrid Sture erhöll han därjämte efter svärfaderns död 1567 Gäddeholm (numera Tureholm) i Södermanland. Enligt 1569 års rusttjänstlängd uppgick räntan av hans arvegods, naturligtvis efter avdrag för säterifriheten, till 2,756 mark, varför han skulle hålla sju hästar. Även i de danska släktgodsen ägde han del. Högst betydande voro de förläningar, som så småningom samlades i hans hand. Den 1 okt. 1539 erhöll han sålunda Värmdö skeppslag, vilket emellertid redan 1544 är återkallat, 2 sept. 1549 upplåts åt honom Alunda och Morkarla socknar, vilka han fick behålla till sin död, och från 12 febr. 1569 till 1572 innehade han Östra härad i Småland. Härtill kom slutligen (13 okt. 1566) Walk i Wiek i Estland, en förläning, som han dock delade med några andra herrar. År 1569, då B:s förläningar nått sitt stora omfång,. uppskattades deras ränta till 12,702 mark, svarande mot skyldigheten att uppsätta fyrtitvå hästar.

Författare

B. Boëthius.

Arkivuppgifter

En obetydlig rest av B: s och Sigrid Stures papper, huvudsakligen bestående av godshandlingar och räkenskaper, förvaras jämte ett fåtal brev från honom i riksarkivet. Ett par brev från B. till fru Anna Hogenskild finnas i Uppsala universitetsbibliotek (sign. X. .255 d). Två kopieböcker från B:s verksamhet på Nyslott, delvis av lika innehåll, förvaras i riksarkivet och ha lämnat en väsentlig del av materialet rörande åren 1555—57 i A. I. Arwidssons bekanta urkundspublikation till Finlands historia. Även i kammararkivet finnas från hans offentliga verksamhet härrörande räkenskaper och handlingar.

Källor och litteratur

Källor: B:s papper, riksregistr. samt Germanica (Ostfriesland, förhandlingar), allt i RA; frälse- och rusttjänstlängder, Sandbergska saml. YY fol. 23,961 o. följ., fiske och vattenrätt, hovräkenskaper, kammararkivet. — Hist. handl., 1, 3, 13, 20 (1861, 63, 92, 1905); Handl. rör. Skandinaviens historia, 4, (1817), s. 101; Handl. till upplysning af Finlands häfder, utg. af A. I. Arwidsson, 3, 4, 8, 9 (1849, 51, 56, 57); Kon. Gustaf I:s regi-stratur, 9 o. följ. (1885 o. följ.); Sv. riksdagsakter, 1, 2 (1887—99); Sverges traktater med främmande magter, 4 (1888). — A. G. Ahlqvist, Kon. Erik XIV:s sista lefnadsår (1568—1577) (1878); J. AJ Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630, 1—4 (1917—23); Th. Annerstedt, Resningen 1568 (1880); C. A. Klingspor & B. Schlegel, Uplands herregårdar (1881); A. Th. Låstbom, Sw. sändebud till utländske hof och deras sändebud till Sverige (manuskr., RA); G. O. F. Westling, Nordiska sjuårskrigets historia, 1, 2 (Hist. bibliotek, 6, 1879 ; 7, 1880); P. H. Widmark, Be-skrifning öfwer provinsen Helsingland (1860); F. Ödberg, Om prinsessan Cecilia Wasa, markgrefvinna af Baden-Rodemachern (1896); dens., Om Hogenskild Bielkes moder, fru Anna Hogenskild till Dala och Åkerö, och hennes tid (Västergötl. fornm.-fören. tidskr., Bd 2: H. 8—10, 1908—09). — Meddelanden av läroverksadjunkten J. Nordlander.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ture Pedersson Bielke, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18189, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18189
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ture Pedersson Bielke, urn:sbl:18189, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-23.