Ture Turesson (Bielke)

Född:1425
Död:1489/90

Lagman, Riksråd, Hövitsman, Riddare


Band 04 (1924), sida 153.

Meriter

9. Ture Tures son (Bielke), postum son till B. 7 i dennes andra gifte, f. 1425, d mellan 1 aug. 1489 och 1 mars 1490. Riddare vid Karl Knutssons kröning 1448; riksråd senast 1450; hövitsman på Axvall 1450 (1451?)—1452; rymde till Danmark hösten 1452 och dömdes frånvarande 15 sept. 1453 såsom landsförrädare förlustig liv, ära och gods; återkom med Kristian I till Sverige 1457, varvid han ånyo inträdde i rådet och av konungen upphöjdes till marsk; utnämndes samtidigt eller strax efteråt jämväl till slottshövitsman i Stockholm och innehavare av Kalmar län och beklädde den förra befattningen (med avbrott för tiden 25 apr. 1463—hösten s. å.) till i början av år 1465, den senare till våren 1472; var under 1470- och 1480-talen och troligen även dessförinnan lagman på Öland. Skrev sig dels och företrädesvis till Kråkerum, dels (1480) till Rävelsta och bodde från 1472 oftast på förstnämnda gård.

Var troligen redan i början av 1450-talet gift med Ingegärd Kyrning (Kyrningsdotter), d 1504 (Uppsala domkyrkas räkenskaper, Uppsala landsarkiv), dotter av skånske adelsmannen Peder (?) Kyrning Kjeldsen till Färlöv och Karen Björnsdotter (Björn).

Biografi

T. är en av de mest typiska representanterna för det svenska unionspartiet under 1400-talets svensk-danska konflikter. Orsakerna till hans unionsvänliga hållning äro lätta att finna. Redan hans fader hade genom sina båda danska giftermål och genom därmed förvärvade godsbesittningar i Danmark varit halvt denationaliserad. Själv uppfostrades T. av sin dansk-holsteinska moder och av sin styvfader, den utpräglade unionsvännen Kristiern Nilsson (Vasa), med. vilken Margareta Krummedige senast 1428 hade gift om sig. Under sådana förhållanden var han från barnsben skäligen oemottaglig för de svenska självständighetssträvanden, som av Engelbrekt hade väckts till liv och som sedan aldrig helt försvunno. Härtill kom, att han redan i barndomshemmet lärde sig hata Karl Knutsson, den nationella rörelsens ledare inom aristokratien. Det släktskapsband, som förenade honom med denne, i det att Karl Knutsson i sitt första gifte hade hans halvsyster Birgitta Turesdotter (Bielke) till äkta, saknade härvid betydelse, helst som Birgitta avled redan 1436. Däremot måste T. ha tagit avgörande intryck av den dödliga fiendskap, som särskilt från början av år 1439 rådde mellan hans moder och styvfader å ena sidan och Karl Knutsson å den andra. Måhända befann sig T. själv på fädernegården Rävelsta den januarinatt 1439, då Karl Knutssons utskickade plötsligt anlände dit, sårade hans moder och togo Kristiern Nilsson till fånga. I varje fall har denna händelse otvivelaktigt för alltid bränt sig in i hans minne och — jämte Karl Knutssons fientligheter i övrigt mot modern och fosterfadern — väsentligen bestämt hans politiska uppträdande i det följande. Som vuxen fick han inom kort även för egen del anledning till groll mot Karl Knutsson. Visserligen visade denne efter sin tronbestigning välvilja mot T., framför allt genom att anförtro honom det viktiga Axvall. Men vid samma tid utbröt mellan T. och konungens svärson Erik Eriksson (Gyllenstierna) en häftig arvstvist, i vilken T. ansåg sig partiskt behandlad av monarken. Förhållandet var det, att T:s halvbroder herr Erik Turesson (Bielke) på Kråkerum hade avlidit utan bröstarvingar i början av är 1450. Bland arvtagarna voro T. och Erik Eriksson, av vilka den senare var gift med Karl Knutssons enda dotter i dennes äktenskap med Erik Turessons förutnämnda helsyster Birgitta Turesdotter och därpå grundade sina arvsanspråk. Det kunde anses tvivelaktigt, hur stor del av arvet, som skulle komma på varje arvinges lott — det var icke mindre än tre kullar att dela mellan — och frågan komplicerades därigenom, att ännu intet ordentligt och till sin rättskraft oomtvistligt arvskifte ägt rum efter T:s fader. T. var emellertid pä förhand fast besluten att tillvarataga sina intressen och att främsta rummet rädda själva Kråkerum åt sig och Bielkesläkten. Omedelbart efter Erik Turessons död infann han sig på Kråkerum och bemäktigade sig denna gård med därvarande lösöre, varpå han enligt vad Erik Eriksson senare uppgav jämväl beslagtog den avlidnes övriga jordbesittningar i landet. Erik Eriksson klagade häröver hos konungen, som under ett besök i Skara 21 jan. 1451 lät en konungsnämnd undersöka saken och i enlighet med nämndens utlåtande dömde Erik Erikssons gemål lagligen berättigad till 3/4 av arvet efter Erik Turesson. I kraft av det kungliga domslutet satte sig Erik Eriksson strax i besittning av Kråkerum; det var hans mening att tillfredsställa de övriga arvtagarna, bland dem T., med strögods för deras fjärdedel. Någon sådan arvsuppgörelse kom emellertid icke till stånd. T. var förbittrad över domen, som han på grunder, vilka häri icke kunna utredas, ansåg olaglig; han förmenade, att konungen gjort sig skyldig till våld, och klandrade Karl Knutsson för att han dömt i en sak, som rörde hans egen dotter och i vilken han alltså enligt T: s mening var jävig. Den fullständiga brytningen mellan konungen och T. lät emellertid vänta på sig ännu en liten tid. På nyåret 1452 utbröt krigett mellan Kristian I av Danmark och Karl Knutsson, och i febr. inryckte den sistnämnde med en stor här i Skåne, som grundligt förhärjades. T. deltog i detta skånska fälttåg och erhöll, då Karl i slutet av febr. drog sig tillbaka till Värend, förtroendeuppdraget att jämte ett par andra herrar föra befälet över en detacherad avdelning, som under återmarschen från Skåne skulle infalla i Halland och enligt konungens order skövla detta landskap. Karlskrönikan, som på denna punkt är vår enda källa, uppger emellertid, att T. och hans båda kolleger avsiktligt inskränkte fientligheterna mot Halland till ett minimum och förbjödo den del av konungens egna svenner och livtrupper (»hoffuesin»), som åtföljde deras armé, att allvarligt inkräkta och härja på halländskt område. Berättelsen, torde för T: s vidkommande få tillerkännas en viss trovärdighet i betraktande av hans danska släktförbindelser, .vilka måste ha gjort honom obenägen att tillfoga grannfolket någon skada och som troligen redan vid denna tid förstärkts därigenom, att han, följande sin faders exempel, tagit sig en dansk maka. I maj inbröt så en dansk här, med riksmarsken Claus Rönnow som överbefälhavare näst under konung Kristian, i Västergötland varifrån den i juli fortsatte till Småland, brandskattade Jönköping och sökte forcera Holaveden. Under tiden avföllö Skarabiskopen Bengt Gustavsson och hans stora och mäktiga frändekrets i Västergötland till Kristian I. Denna händelse torde hos konung Karl ha framkallat farhågor, att även T. skulle gå över till fienden; dylika misstankar, närliggande redan på grund av T:s ovan påpekade danska släktförbindelser — han var f. ö. svåger till Claus Rönnow, som var gift med hans halvsyster Birgitta Kristiernsdotter (Vasa) — kunna ha fått ytterligare näring av T:s suspekta uppträdande i Halland på vårsidan, vartill kom, att konungen förvisso häde sig bekant, att T. grämde sig över förlusten av Kråkerum och klandrade den av Karl fällda domen. Konungen, som för tillfället — troligen i slutet av juli eller i början av augusti — befann sig i Vadstena, kallade T. till sig och befallde honom att hålla Axvall öppet för Tord Bonde, som ungefär samtidigt beordrades att förfölja de nu retirerande danskarna in i Västergötland och återtaga det av fienden besatta Lödöse. Ehuru Karlskrönikan, som fortfarande är vår enda källa, icke uttryckligen uppger, att det redan nu var konungens mening att beröva T. Axvalls län eller att i varje fall, så länge kriget varade, ge den mera pålitliga herr Tord det verkliga befälet på slottet i T: s ställe, är det mer än sannolikt, att så var förhållandet och att T. också genast genomskådade konungens plan. Tord Bonde drog därefter in i Västergötland, och T. återvände till Axvall. Den förre lyckades enligt order sätta sig i besittning av Lödöse. Bland det här tagna bytet befann sig en väska, tillhörig Claus Rönnows skrivare och innehållande något eller några brev, som T. skrivit till en av Rönnows underbefälhavare vid namn Per Stygge och vilka voro av förgripligt innehåll. Bl. a. hade han uppmanat Stygge att begiva sig till Lödöse för att avslå det svenska återerövringsförsöket och lovat att därvid från Axvall bistå honom med rapporter om de svenskes förehavanden och på annat sätt. I den beslagtagna brevväskan påträffades även av T. i förrädiskt syfte till den danska hären avsända kopior av brev, som konung Karl skrivit till T. och i vilka varjehanda för fienden välkomna underrättelser om ställningen och fälttågsplanerna på den svenska sidan voro att hämta.

Tyvärr känna vi icke, om T. avfärdat dessa brottsliga skrivelser före eller efter besöket hos konungen i Vadstena. Har det skett först efter återkomsten till Axvall, kan T: s motiv knappast ha varit mer än ett: att komma i förbindelse med den fientliga invasionshären för att med dess hjälp kunna omintetgöra Karl Knutssons plan att beröva honom befälet å Axvall. Därmed må förhålla sig hur som helst; T:s förräderi var uppenbart, och straffet lät icke vänta på sig. I besittning av T:s brevväxling med Per Stygge skyndade Tord Bonde från Lödöse till Axvall, där T. till åtlydnad av den kungliga befallningen i Vadstena och ännu okunnig om att hans brev uppsnappats, öppnade slottsportarna för herr Tord och dennes följe. Danskarnas nederlag i Lödöse och den fientliga arméns återtåg från det svenska området hade väl nu gjort slut på hans förhoppning, att han, om han behövde det för att bevara Axvall åt sig, kunde få hjälp från det hållet, och under sådana omständigheter måste han vara ängelägen om att i förhållande till konung Karl bevara det goda skenet. Väl insläppt, framvisade emellertid Tord Bonde för den överraskade slottsherren den beslagtagna brevväxlingen, förehöll honom hans otrohet och arresterade honom tillika med hela besättningen. Han tog så kommandot på Axvall och i tillhörande län, vars innehavare han sedan förblev; T. sattes i förvar i Värnhems kloster. Kort därefter kom konung Karl själv till Västergötland, ocli vid underrättelsen om hans annalkande beredde sig T., som sannolikt fruktade ytterligare bestraffning, tillfälle att med sina ävenledes i Värnhem insatta svenner rymma till Rumlaborg, där hans vän Eggert Krummedige förde befälet. Ankommen till detta småländska fäste, överenskom han med herr Eggert, att de gemensamt skulle fly till Danmark, ett beslut, som strax (förmodligen i förra hälften av sept.) sattes i verket. De förbjödo därvid sina på Rumlaborg kvarlämnade tjänare att giva konungen eller hans trupper tillträde till slottet, och konung Karl måste därför igångsätta en belägring av Rumlaborg, som emellertid först i medio av okt. kapitulerade.

Det var efter allt detta otänkbart, att T. skulle kunna återvända till Sverige, så länge konung Karl regerade där. Och det lider väl intet tvivel, att han hade fått sona sina brott med döden, om han ej i rätt tid lyckats komma över danska gränsen. Den kungliga hämnden nådde honom emellertid i annan form. Konungen förklarade honom förlustig riddarvärdigbeten och nedsatte en utomordentlig domstol, ett slags riksrätt, som 15 sept. 1453 dömde honom och de övriga till Danmark flyktade landsförrädarna att mista liv, ära och gods. På grund lav T: s frånvaro från fäderneslandet inskränkte sig domens verkliga betydelse för T: s vidkommande därtill, att hans egendom i Sverige hemfallit under kronan. Men på den punkten blev domslutet i full utsträckning exekverat. Sålunda beslagtog konung Karl gården Rävelsta, som kommit i T: s ägo genom moderns död 1451, och överlämnade hans godsbesittningar i Småland till sin förutnämnde måg Erik Eriksson, vilken på så sätt kom att inneha det allra mesta av vad som en gång tillhört T: s fader inom svenska landamären.

Så mycket ivrigare omfattade T. från denna tid Kristian I:s sak: det hade för honom, den från Sverige utstötte, blivit ett livsvillkor, att denne monarks strävan att förvärva även den svenska kronan kröntes med framgång. Redan på senhösten 1452 synes han i förening med Magnus Gren och Eggert Krummedige ha deltagit i danska anfall och landstigningsförsök längs Blekingskusten och i Möre (större delen av Blekinge hölls denna tid besatt av svenskarna), men dessa operationer ledde icke till åsyftat resultat. Med Karl Knutssons fall 1457 och Kristian I: s tronbe-stigning i Sverige s. å. kom emellertid upprättelsens tid för T. Ingen infödd svensk storman blev nu i så rikt mått som han delaktig av den kungliga nåden. Det var icke nog med att han återinsattes i sina under landsflykten förlorade värdigheter; trots sin relativa ungdom utnämndes han jämväl till rikets marsk (han bär dock denna titel jämförelsevis sällan i bevarade handlingar). Axvalls län fick han icke tillbaka; det ansågs icke längre vara tillräckligt för honom. I stället blev han slottshövitsman i Stockholm och innehavare av Kalmar län. Det var icke blott ett synnerligt gunstbevis, det var tillika ett vittnesbörd om konungens obegränsade förtroende för honom, när just dessa båda poster, av ojämförlig betydelse för Kristians välde i Sverige, uppdrogos åt honom och förenades på hans hand. Att T. under den nya regimen skulle få igen de av Karl Knutsson indragna godsen, däribland Rävelsta och de till Erik Eriksson i följd av 1453 års dom överlämnade Smålandsgårdarna, föll av sig själv. Men det stannade icke vid detta. T. hemåktigade sig även Kråkerum och Erik Turessons övriga fasta kvarlåtenskap och roffade dessutom åt sig större delen av Erik Erikssons eget köpegods och av hans hustrus ursprungliga mödernegods. Han hade sålunda tillfredsställelsen att se sin nyss triumferande motpart så gott som utarmad. Efter några år fann hän sig visserligen föranlåten att återlämna en del av rovet, men Kråkerum behöll han för all framtid, och något skifte, som fullt tillgodosåg Erik Erikssons rätt, kom icke till stånd. Herr Erik förlorade slutligen hoppet att, så länge Kristian I satt på tronen, utfå sin rättmätiga andel i arvet efter Erik Turesson, helst som hans förnämsta bevismedel vid juridiskt avgörande av arvsfrågan gått ur hans händer, i det att konung Kristian år 1456, då Erik Eriksson råkat i dansk fångenskap, kommit i besittning av hans innehavande jordabrev och sedermera med karakteristisk fördomsfrihet sålt dem till T.

År 1463 kommo emellertid de första förebuden till den kris, som skulle leda till Kristian I: s detronisering i Sverige och därmed också göra slut på T:s storhetstid. Marsken fick nu rika tillfällen att under prövande omständigheter ådagalägga sin trohet och tacksamhet mot den kungliga välgöraren. På nyåret spred sig ett rykte, att konung Karl rustade sig att återkomma från landsflykten och att en sammansvärjning till hans förmän var å bane. Kristian I, som härunder anlände till Stockholm, igångsatte fördenskull i mitten av mars förföljelser med häktningar och tortyr mot sådana i Stockholm varande personer, som antogos hysa tillgivenhet för den avsatte konungen. Vid dessa våldsdåd fungerade enligt Sturekrönikan T. jämte Claus Rönnow och Magnus Gren som Kristians främste hantlangare. Han blev emellertid för ögonblicket dåligt lönad för sin tjänstvillighet: den 25 apr. ersattes han som slottshövitsman i Stockholm med ärkebiskop Jöns Bengtsson. Kristian I förklarade senare denna egendomliga åtgärd så, att den Litrigante prelaten själv intalat honom, att T:s avlägsnande från hövitsmannaposten vore nödvändigt, om Kristian skulle kunna bli herre över den väntade resningen och sålunda lyckas förebygga konung Karls återinsättande. T. åtföljde nu Kristian på dennes Finlandsresa i juli 1463. Vid återkomsten till Stockholm i augusti inträdde den ödesdigra brytning mellan Kristian och ärkebiskopen, som ledde till att denne fängslades och slutligen bortfördes till Danmark. T. medverkade nu kraftigt vid huvudstadens försvar mot de uppländska bondeskaror, som av förbittring över den ärkebiskopen övergångna behandlingen gjort uppror och belägrade Stockholm. Den avgörande kampen stod på Helgeandsholmen den 21 aug. Bönderna blevo övervunna och till stor del efter utkämpad strid hänsynslöst nedslaktade; även sådana, som tagit sin tillflykt till Helgeandskyrkan, blevo, sedan de i förlitande på utlovad pardon givit sina vapen ifrån sig, nedhuggna i själva templet. T. säges vid detta tillfälle ha varit den skoningslösaste av alla, och hans föga hedrande uppträdande karakteriseras av Sturekrönikan med orden:

     Herr Ture Turesson, en ridder långer, kallas då allmogsens köttmånger.

»Allmogeslaktaren» hade emellertid visat sig vara en man, som Kristian I fullt och helt kunde lita på, och han svek inte heller i fortsättningen sin herres förtroende. När Jöns Bengtssons kusin, Kettil Karlsson (Vasa), i jan. 1464 begynte sin resning, vilken skulle komma att leda till Kristians fördrivande från Sverige, stod T. ståndaktigt på sin post i Stockholm — han synes på hösten 1463 ha återfått befälet där — och sedan konungen, som tillbringat vintern i sitt danska rike, i mars återkommit till Sverige med en krigshär, måste de upproriska häva en påbörjad belägring av huvudstaden. Men snart började motgångarna på allvar för konungen och hans vapendragare herr Ture. Sedan Kristian 17 apr. lidit ett svårt nederlag vid Haraker och upproret som följd därav vunnit ytterligare utbredning i Svealandskapen, företog T. från Stockholm (troligen i maj) en flottexpedition i Mälaren för att hejda den alltmer hotande upprorsrörelsen och i första hand erövra Västerås slott och Västmanland. Ändamålet förfelades alldeles; under en sammandrabbning med biskop Kettil i Kvicksundet led T. svåra förluster och nödgades 'återvända till Stockholm, som inom kort ånyo var fullständigt inneslutet till lands av upproriska belägringstrupper och följaktligen endast åt Saltsjösidan hade förbindelserna fria. Vid midsommartiden lämnade Kristian I Stockholm och begav sig till Danmark för att hämta förstärkningar, och i denna situation kom det på T: s lott att med biträde av några danska stormän, som konungen kvarlämnat, fortsätta stadens och slottets försvar under den ihärdigt fullföljda belägringen. Staden gick förlorad i medio av aug., då borgerskapet öppnade portarna för den från Danzig återkomne konung Karl, men slottet höll sig under T: s ledning mot alla angrepp och detta även sedan de danska herrarna i sept. dragit hem till Danmark i kraft av en med Karl Knutsson avsluten kapitulation. T. gynnades härvid av det split, som, sedan konung Karls oförsonlige fiende Jöns Bengtsson äntligen lösgivits ur den danska fångenskapen och återvänt till sitt stift, uppstod mellan biskop Kettils parti, som påverkades av ärkebiskopen, och Karl Knutsson. Denna konflikt utvecklades på nyåret 1465 därhän, att Jöns Bengtsson och Kettil Karlsson började belägra Stockholms stad, som ju innehades av konung Karl, och dennes ställning blev ohållbar, då T., för vilken Karl alltjämt var huvudfienden, från slottet samverkade och trädde i förbindelse med de båda biskoparna och deras trupper, varigenom Karl och det av honom ledda borgerskapet bokstavligen komimo mellan tvenne eldar. Följden härav var, att Karl 30 jan. måste kapitulera, lämna Stockholms stad i Jöns Bengtssons händer och ånyo avsäga sig kronan. T., som tydligen icke ville riskera nya fientligheter — eljest nära nog oundvikliga — från det oxenstiernska partiets sida, avstod nu slottet till ärkebiskopen, utan tvivel i förhoppning om att denne skulle hålla det viktiga fästet konung Kristian till banda — en förhoppning, som Jöns Bengtsson knappast, såvitt det berodde av honom, kan sägas ha svikit i det följande, ehuru den danske konungen aldrig mer kom att taga Stockholm i personlig besittning.

Efter att ha uppgivit Stockholm drog sig T. tillbaka till Kalmar län, som han alltjämt innehade, och under sådana förhållanden stod han icke längre i händelsernas centrum pä samma sätt som förut. Men hans trohet mot Kristian var oförändrad, och han såg sin uppgift i att bevara Kalmar slott och angränsande delar av Småland åt den danske konungen. Situationen tillspetsades, sedan Erik Axelsson (Tott) på hösten 1466 blivit riksföreståndare och herre på Stockholms slott och därefter med sin mäktiga släkt alltmer öppet förbundit sig med konung Karls vänner. För att i sin mån avvärja den sålunda hotande faran för Karl Knutssons återinsättande företog T. 1467 ett härnadståg till Värend, där han tillfångatog Karls anhängare Birger Trolle och skövlade dennes slott Bergkvara. Tillsammans med Magnus Gren deltog han även i en belägring av det skånska fästet Lillö, tillhörigt konung Karls måg Ivar Axelsson (Tott). Sedan Karl Knutsson i nov. 1467 återtagit regeringen i Sverige, fann sig T. föranlåten att söka bemedla stillestånd mellan Kristian I å ena sidan, Karl Knutsson och Ivar Axelsson å den andra. Han ingick för ändamålet 3 mars 1468, biträdd av Magnus Gren, en överenskommelse med herr Ivar, varigenom belägringen av Lillö upphävdes, och begav sig så i egenskap av Kristians fullmäktige till Stockholm, där han 13 apr. å den danske konungens vägnar avslöt ett stilleståndsfördrag med konung Karl, enligt vilket vapnen å ömse sidor skulle vila under sommaren och ett fredsmöte hållas för åvägabringande av definitiv fred. Någon sådan kom emellertid icke till stånd, och då de svensk-danska fientlighJeterna följaktligen åter utbröto efter stilleståndstidens slut, understödde T. konung Kristian genom att från Kalmar utsända kapare, som i första hand överföllo svenska fartyg men därjämte även oroade den neutrala hänseatiska sjöfarten för att hindra all tillförsel till de av Karl Knuts son behärskade delarna av Sverige. I slutet av år 1469 inföll han ånyo i Värend, där han även denna gäng svårt hemsökte Bergkvara, brände biskopsslottet Kronoberg (tillsammans med Eggert Rrummedige; C 31, f. 192 v., KB) och tvang hela landskapet att hylla Kristian. När så Kristian I i början av 1470 rustade sig att infalla i Västergötland, begav sig T. till honom i Varberg, där även sju andra svenska stormän av Kristians parti (Magnus Gren, Erik Nipertz, Erik Nilsson, Erik Karlsson, Eggert Krummedige, Gustav Olsson och Trotte Karlsson) infunno sig. Av en skrivelse, som dessa åtta svenskar i egenskap av »konung Kristians råd» avsände från nämnda Hallandsstad till Danzig 18 febr., och av eljest kända förhållanden synes det vara uppenbart, att de samlats i Varberg i akt och mening att därifrån åtfölja Kristian till Öresten och deltaga i belägringen av detta västgötska gränsfäste. T. har alltså med all sannolikhet själv kämpat vid Kristians sida i det ryktbara slaget vid Öresten, som troligen inträffade i slutet av febr., och sålunda bevittnat Sten Stures lysande seger.

Efter sin återkomst till Kalmar fann T. sin ställning därstädes alltmer hotad. Värendsborna avföllo från honom, och redan i mars eller apr. torde Kalmar ha blivit belägrat av Karl Knutssons anhängare. T. lyckades emellertid avslå alla försök att erövra slottet, och även en av Sten Sture företagen belägring på våren 1471 måste uppgivas, varefter en av riksföreståndaren kvarlämnad bevakningsstyrka, som förskansat sig i Kläckeberga (en halv mil utanför Kalmar), nödgades fly eller giva sig fången, sedan Kristian I i juni anlänt till Kalmarsund med en stor här och flotta på väg till Stockholm. T. steg därefter ombord på den kungliga flottan och medföljde den till den svenska huvudstaden. Han kom sålunda att deltaga i slaget vid Brunkleberg, där han kämpade under dannebrogen. Enligt vad Olaus Petri och Sturekrönikan samstämmigt uppgiva, blev han därvid tillfångatagen av Sten Sture. Det är under sådana förhållanden ägnat att väcka förvåning, att han under de första månaderna av år 1472 åter befinner sig i Kalmar, alltjämt sysselsatt med försvaret av detta slott. Brunkebergsslagets utgång hade emellertid nu äntligen kommit honom att misströsta om Kristians sak, och troligen 30 mars s. å. uppgav han Kalmar till riksföreståndaren, som nu ånyo öppnat en belägring. Konungen ansåg, att T. bort och kunnat hålla ut längre men måste böja sig för det fullbordade faktum och löste honom 25 juli från hans trohetsed.

T. hade då redan återinträtt i det svenska riksrådet och försonat sig med Sten Sture. Han erhöll icke vidare något slottslän, men i övrigt hade han ingen annan olägenhet av sin förra politiska hållning, än att arvsprocessen mellan honom och Erik Eriksson på den senares initiativ ånyo togs upp och slutligen — delvis dock genom förlikning — avgjordes på ett sätt, som tillfredsställde T:s motpart. I riksrådet spelade T. ända till sin död en framskjuten roll och deltog flitigt i herredagar och unionsmöten. Ännu så sent som i aug. 1489 var han i Köpenhamn och underhandlade å Sveriges vägnar med konung Hans och Danmarks riksråd. När hans namn nästa gång (1 mars 1490) möter i bevarade handlingar, omtalas han som död.

Herr Ture var efter allt att döma en betydande personlighet, och den ståndaktighet och konsekvens, med vilken han förblev sin politiska uppfattning trogen, så länge det överhuvud var möjligt, vittnar om mindre vanlig karaktärsfasthet. Att han på samma gång var tämligen fri från skrupler i fråga om medel och tillvägagångssätt, torde av det föregående ha framgått. Med allt detta förenade han uppenbarligen en utpräglad religiositet i tidens anda och var särskilt en vän och' gynnare av klosterväsendet. Med Vadstena kloster upprätthöll han de inom familjen traditionella förbindelserna — år 1459 förvärvade han där konfraternitetsbrev för sin egen och sin hustrus räkining — och han intresserade sig för Kronobäcks johannitkloster (i närheten av Kråkerum), som, troligen i väsentlig mån på hans initiativ, inrättats 1479—80 och där han och hans gemål fingo sin lägerstad. Men framför allt visade sig T:s klostervänlighet därutinnan, att han själv mot slutet av sin levnad grundade ett franciskankloster på ön Torkö i Blekinge (väster om Karlskrona) genom att för ändamålet skänka franciskanerna nämnda ö, som ägdes av honom, tillika med ett därå på 1460-talet uppfört, åt den hleliga Klara helgat kapell, vilket säkerligen också hade honom att tacka för sin tillkomst. Det sålunda genom T: s frikostighet upprättade klostret, som efter hans död även var föremål för änkans omvårdnad, ägde bestånd till reformationen. T. hade i sitt äktenskap en talrik barnskara. Fyra av de fem till namnet kända sönerna överlevde fadern: Sten, Peder och Erik Turessöner, samtliga riddare och riksråd (se nedan 10, 11 och 12), och Nils Turesson, som något av åren 1489—92 blev slagen till riddare på den heliga graven i Jerusalem — en i Sverige ytterst sällsynt utmärkelse — men som dog ogift ej långt därefter (han nämnes sista gången, såvitt hittills är känt, år 1493). En för denne Nils Turessons själ till Linköpings domkyrka skänkt patén (avbildad i O. Janses nedannämnda arbete, fig. 88 och 89, där dock inskriftens Nils Turesson med orätt identifieras med en på 1600-talet avliden medlem av Bielkeätten) är ännu i behåll. — Av T: s döttrar var Margareta äldst; hon förvärvade redan 22 sept. 1462 ett indulgensbrev (danska riksarkivet) av den påvlige avlatskommissarien Marinus de Fregeno. Från 1468 var hon gift med danske riddaren och riksrådet Mourids Nielssan (Gyldenstierne) till Ågård på Jylland (f 1503 eller 1504) och dog 1507. Av T:s övriga döttrar må nämnas: Barbara, d ogift 21 okt. 1485 och begraven i Kronobäck, Birgitta, d i Hinsekind 28 okt. 1513, gift pä Lagnö 23 sept. 1488 med riddaren och riksrådet Arvid Trolle (d i febr. 1505), och Anna, d på Erikstad 23 apr. 1513, gift på Toftahölmi 1 juni 1488 med (den år 1494 avlidne) riddaren och riksrådet Gustav Olsson (stenbock).

Författare

G. Carlsson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Pergaments- och pappersbrev, RA och UB; Vitterhetsakademiens i RA depon. medeltidsbrev; laghändskr. C 31 (= Islandica, Papp. 4: o 72), KB; Stockholms tänkeböcker 1492—1494, Stockholms rådhusark. (anteckn. av 7 och' 9 juni 1492 om Nils Turesson); Uppsala domkyrkas medeltida räkenskaper, Uppsala landsarkiv (den därur hämtade uppgiften om fru Ingegärd Kyrningsdotters död 1504 meddelad av fil. mag. L. Sjödin); Iver Akselsen Thotts arkiv, danska riksark. — Aarsberetninger fra det kongel. Geheimearchiv, 4 (1866—70); Anna Fickesdotter Bylows släktkrönika (J. Peringskiöld, Chronicon genealogicum, Sthm 1718); Arfstvisten emellan Erik Eriksson (Gyllenstierna) och Ture Turesson (Bjelke), utg. af K. H. Karlsson (1908); Bidrag till Skandinaviens historia, utg. af C. G. Styffe, 3—4 (1870, 75); Diplomatarium Christierni I, udg. af C. F. Wegener (1856); Diplomatarium dioecesis Lundensis, utg. af L. Weibull, 5 (1921); Handl. rör. Skandinaviens historia, 5 (1818); Hanserecesse von 1431—1476, bearb. v. G. v. der Ropp, 6 (1890); Missiver fra Kong^rne Christian I:s og Hans's Tid, udg. ved W. Christensen, 1—2 (1912—14); Olaus Petri, Samlade skrifter: Bd 4 (En Svensk Cröneka), utg. av ]'. Sahl-gren (1916); Samlinger til den danske Historie, udg. ved P. F. Suhm, 11:3 (1784),' s. 31; Scriptores rerum Suecicarum, 1:1 (1818), s. 234; Stockholms stads jordebok 1474—1498, utg. genom H. Hildebrand (1889—1914), s. 224, 235 (ett par notiser om Nils Turesson); Sv. medeltidens rimkrönikor, utg. af G. E. Klemming, 2—3 (1866—68); Sverges traktater med främmande magter, utg. af O. S. Rydberg, 3 (1895). — P. G. Berggren, Kronobäcks kloster (Meddel. fr. Kalmar lärrs fornminnesfören., 1904); Danmarks Adels Aarbog 1901; S. Erixon, Den stora dryckes-bollen med Peder Turesson Bielkes och lians frus anvapen (Fataburen, 1915); O. Janse, Medeltids-minnen fr. Östergötland (1906); J. Lindbask, De danske Franciskanerklostre (1914); B. Schlegel, Bergqvara gods och slott i Småland (1897); Alexandra Skoglund, De yngre Axelssönernas förbindelser med Sverige 1441—1487 (1903); C. G. Styffe, Skandinavien under unionstiden, 3:e uppl. (1911).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ture Turesson (Bielke), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18191, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2018-11-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18191
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ture Turesson (Bielke), urn:sbl:18191, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2018-11-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se