Meriter

2. Johan Peter af Billbergh (före adlandet Billberg), den föregåendes broder, f. 1 maj 1776 i Bunkeflo församling, d 9 apr. 1850 å Hinderstorp i Västergötland. Fältkammarskrivare vid generalkrigskommissariatet i Karlskrona 14 juni 1792; skeppsskrivare på kutterbriggen Dragon 6 maj 1793; e. o. kammarskrivare i krigskollegiet och kammarrevisionen samt e. o. kanslist i riksgäldskontoret 1795; slottsinspektor vid krigsakademien å Karlberg 30 dec. 1796; revisor i kammarrätten 27 sept. 1799; erhöll kommissaries namn och heder med tur och befordringsrätt 3 maj 1802; ledamot av arméns flottas kammarrätt 16 maj 1803; kommissarie i kammarrätten 30 apr. 1805; såsom fullmäktig först för Älvsborgs, sedan för Nyköpings län ledamot av allmänna brandförsäkringsverkets direktion; kammarråd 22 febr. 1808; förordnad av K. M:t att vara chef för generalkrigskommissariatet vid västra arméns högra flygel 12 mars s. å.; erhöll förordnande att i Vänersborg upptaga och undersöka klagomål mot förra generalkrigskommissariatet vid västra arméns vänstra flygel 20 nov. 1809; ledamot av den över medicinalvården i riket tillförordnade kommittén 14 juni 1810; förordnades 19 juni s. å. till ledamot av kommittén för hamnstängningsanstalterna och kustbevakningen, vilken 15 jan. 1811 förvandlades till krigskommittén; tf. generalintendent 14 juli 1812 (åtföljde armén i fält 1813–14); ledamot av kommittéerna för utredande av krigsförvaltningsärenden 14 juli 1812 och angående ny förordning mot lurendrejeri och tullförsnillning 23 dec. 1812–24 mars 1817; förordnad att avresa till kontinenten för att uppgöra likvid med samtliga allierade makter 21 febr. 1815; ledamot av kommittén angående de vid sista riksdagen gjorda förslag till föreskrifter om allmänna magasinsinrättningens styrelse och förvaltning 13 dec. s. å.; ledamot av generaltulldirektionen 24 apr. 1816; erhöll uppdrag att vid norska gränsen inhämta kunskap om tullbevakningens tillstånd m. m. 3 juli s. å.; ledamot av kommittén för tullförfattningens överseende 20 nov. s. å.; v. president i kammarrätten 13 maj 1817; erhöll förordnande att deltaga i utarbetande av reglerna för kronomagasinsuppbörden 13 jan. 1818; ledamot av kommittén angående taxa för Södertälje kanal och slussverk 17 febr.–13 sept. 1819; erhöll i nov. 1820 i uppdrag att avsluta likvidation med danska kronan om svenska arméns underhåll i Schleswig-Holstein efter Kielfredens undertecknande (konvention 15 juni 1821); ledamot av kommittéerna för granskning av projekt till fältförvaltningsreglemente 6 juli 1821 och angående magasinsinrättningens tillstånd 11 dec. 1822–23 apr. 1823; förste departementschef vid generaltullstyrelsen 22 dec. 1824; ledamot i direktionen för förvaltningen av civila ämbetsmannastaternas pensionskassas reglering 27 apr. 1825; adlad 11 maj 1826; ledamot av kommissionen angående utslag i ekonomi- och politimål 11 juli s. å.; erhöll förordnande att företaga en tullinspektionsresa 27 juli s. å.; ledamot av kommittén angående ny instruktion och stat för kammarrätten 24 sept. 1828–6 dec. 1830; bevistade riksdagarna 1828–29 och 1834–35 och var därunder ledamot av bevillningsutskottet 1828–29 samt av statsutskottet 1834–35; tf. generaltulldirektör tidvis under åren 1831, 1833, 1835 och 1836; tf. president i kammarrätten 27 sept. 1834; president därstädes 16 dec. 1836; erhöll avsked 30 juni 1841. RNO 1809; LKrVA s. å.; HedLKrVA 1821; KDDO s. å.; erhöll pris av Krigsvetenskapsakademien 1824; LLA 1826; KNO 1827.

Gift 1) 9 juli 1805 med Anna Sofia Ehinger, f. 28 nov. 1787, d 7 apr. 1826, dotter till handlanden Bernt Emanuel Ehinger i Visby; 2) 26 nov. 1826 med Elsa Katarina af Gillner, f. 4 juni 1796, d 30 apr. 1880, dotter till översten Karl Johan af Gillner.

Biografi

Under åren omkring 1840 har B. nedskrivit sina minnen alltifrån barndomen i en »lefnadshistoria», som utgör huvudkällan till vår kännedom om hans liv, intill dess det delvis synnerligen omfattande källmaterialet rörande hans offentliga verksamhet blir kritiskt genomarbetat.

När B. vid nyss fyllda sexton år, 14 juni 1792, erhöll förordnande såsom kammarskrivare i fältkontoret i Karlskrona, var det ekonomiskt trångmål, som nödsakade honom att avbryta sina påbegynta studier. Varken på fäderne eller möderne ägde han släktförbindelser med det inflytande, som kunde betinga en rask befordran. Det måste då betraktas såsom ett avsevärt erkännande åt hans egen personliga duglighet och energi, att han, efter att ha använts på åtskilliga underordnade poster inom den civilmilitära och kamerala administrationen, knappt trettiotvå år gammal, utnämndes till kammarråd (febr. 1808) för att strax därpå kallas till chef för överkrigskommissariatet, först vid den s. k. reservarmén och, omedelbart därefter, i samband med denna armés uppgång i »västra armén», vid sistnämnda armés högra flygel. Sitt krävande värv synes B. hava skött med stor energi. Han har i vårt militära förplägnadsväsendes historia blivit känd såsom upphovsmannen till ett förslag till livsmedelsutskrivningar, om vilket det sagts, att det var »grundat på principer, snarlika nutidens rekvisitionslagar». Endast obetydliga anstalter hade vidtagits för underhållet av den nyssnämnda »reservarmén», och då B:s försök att genom auktioner och leveranskontrakt ordna livsmedelsanskaffningen försvårades genom »enskild spekulation i höjda priser», yrkade han, att envar skulle vara skyldig att för visst pris på olika proviant- och furage-artiklar lämna ut sitt »överflöd». Från den, som ej godvilligt gick in på en sådan uppgörelse, skulle »överflödet» uttagas på exekutiv väg och utan ersättning. Det Billbergska förslaget insändes av västra arméns befälhavare, G. M. Armfelt, till konungen, som, under yttrande av sitt gillande, befallde beredningen att utlåta sig däröver. Här strandade emellertid projektet. »Genom riksdrotsen», berättar H. G. Wachtmeister, »rönte kungen vid detta tillfälle (memorialets första föredragning) av Kongl. beredningen ett kraftigare och mera öppet motstånd än någonsin hans far erfor av rådet.» Vid förnyad föredragning av ärendet förklarade riksdrotsen förslaget »stridande ej allenast mot grundlagarna — varigenom kungen ej är lämnad annan rätt än den, som 45 § i 1772 års regeringsform medgiver att upptaga gärd — utan även mot tydliga espriten av civila lagarna, vilken ej kan stå tillsammans med den kränkning av medborgerliga rättigheter, som skulle väckas genom undersökningar och bestämmandet av vars och ens överflöd, som dessutom skulle giva anledning till otaliga vexationer, varifrån varje undersåte är av lagarne skyddad.» Konungen böjde sig för beredningens avstyrkande, ehuru han, enligt Wachtmeister, »flera gånger med hätsk ironi sade, att projektet var ganska välment». Måhända har denna episod varit en anledning till, att frågan om rekvisitionerna gjordes till föremål för uttryckligt stadgande i 1809 års regeringsform. B. fick alltså reda sig utan hjälp av tvångsrekvisitioner, men han synes ha förmått att begränsa uppskörtningen genom att hålla en hård hand över leverantörerna. I det utlåtande, som kommittén för granskning av de särskilda krigsförvaltningarnas åtgärder avgav efter kriget, heter det, »att största hushållningen och minsta kostnaden visade sig vid västra arméns högra flygel, ehuru allmänna varuprisen i Värmeland voro högst».

Enligt egen uppgift har B. tidigt på hösten eller rentav redan på sensommaren 1808 fått känning av planerna på en revolutionär omstörtning. En kort tid efter det att general Bror Cederström efterträtt Armfelt såsom befälhavare för västra armén, skall nämligen B. i Arvika ha fått besök av K. H. Anckarsvärd, som anförtrodde honom, »att en revolutionsplan bearbetades, såsom numera av högsta behovet påkallad, såvida landets självständighet skulle kunna räddas, och att man utsett överstelöjtnanten Adlersparre till chef och ledare...». Notisen förtjänar uppmärksamhet, då den ju förlägger de första manifestationerna av Anckarsvärds aktiva revolutionära nit till ett avsevärt tidigare skede under 1808 än eljest plägar uppgivas. B. beslöt sig emellertid för en medelväg, som vittnar mer om byråkratisk än om patriotisk lojalitet: han svarade Anckarsvärd, att han icke skulle förråda det erhållna förtroendet och icke heller ämnade motverka de revolutionäras bemödanden men att han icke blandade sig uti några politiska förhandlingar, glad, om han kunde vederbörligen sköta sin tjänst. Hans post var dock för betydande för att han helt skulle kunna få ställa sig utanför. Under själva revolutionsdagarna, i mars 1809, ville han sålunda på Adlersparres direkta förfrågan icke vägra att lämna sitt sedvanliga biträde till arméns förplägnad. Men han önskade »sauvera sig i formen» och yrkade därför att bliva arresterad, vilket han också blev på natten mellan 6 och 7 mars. Då det emellertid visade sig, att order, som han från arresten utfärdade till sitt kommissariat, icke som förut åtlyddes, och det befanns, att Adlersparre själv stod bakom den i och för sig föga förvånande »insubordinationen», kom det till ett häftigt uppträde mellan Adlersparre och B. Den sistnämndes dittillsvarande fältkassör, som helt anslutit sig till revolutionen, och en officer bland dess anhängare blevo nu »kommissariatets huvudmän» och åtföljde armén till Stockholm.

Sedan trupperna marscherat från Karlstad, befriades B. ur sin arrest, och det dröjde ej länge, innan hans förmåga blev tagen i anspråk även av den nya regimen. Under kriget hade klander ofta hörts över generalkrigskommissariatet vid västra arméns vänstra flygel. På hösten 1809 fick nu B. konungens order att upptaga och undersöka klagomålen. Detta förtroendeuppdrag var det första i en lång rad sådana. Den 19 juni 1810, samma dag, som konungen förklarade sitt nådiga välbehag över B: s »berömliga nit och omtanke» vid dess utförande, kallades han att deltaga i den av tidsomständigheterna föranledda utomordentliga civilmilitära förvaltningen och inlade därvid avsevärda nya förtjänster genom förbilligande av upphandlingen. På sommaren 1812 nödgades han mot sin önskan åtaga sig posten som generalintendent. Hans energiska hävdande av det allmännas intressen synes hava åsamkat honom åtskilligt obehag, vilket hade till följd, att han redan nästa år avsade sig befattningen, och endast kronprinsens personliga påverkan förmådde honom att ändra detta beslut. Friktionerna fortsatte dock. B:s opposition mot inrättande av en särskild inspektion över arméns sjukhus, som skulle ha splittrat hans egen myndighet över den civila personalen, ledde väl till att den redan utfärdade generalordern återkallades men torde, jämte en del andra slitningar, ha gjort, att han icke på högsta ort blev så väl sedd som förut. B. talar i självbiografien också om »det missnöje med honom och hans oböjlighet att frångå vårt fältstatsreglemente samt antaga franska arméns seder och bruk, som ständigt röjdes», och han klagar över det mångfaldiga sätt, på vilket generalintendenturens legitima intressen åsidosattes. Särskilt förtröt det honom, att han icke i tid sattes i tillfälle att förutse och beräkna behoven; någon allmän fälttågsplan fick han ej del av, och om arméns rörelser blev han ej underrättad, förrän de redan börjat. Även rent personligt trodde han sig ha skäl att klaga över mindre lämplig behandling i olika avseenden.

I början av år 1815 erhöll B. i uppdrag att genom förhandlingar åvägabringa uppgörelse med de allierade makterna om deras bidrag till svenska arméns underhåll i Tyskland. Dessa förhandlingar slutfördes redan under samma vår. De allierades sammanlagda räkningar hade slutat på ett belopp av 2,139,195: 31: 6 rdr pom. kurant, men B. genomdrev sådana nedsättningar, att det slutligen ömsesidigt erkända beloppet sjönk till 1,174,586:31:6 rdr i samma mynt. Efter avdrag av vad från svensk sida avbetalts i kontanter eller med försträckningar in natura utgjorde Sveriges återstående skuld 590,964:14:10 rdr pom. kurant, vilka till slut ej heller kommo att belasta den svenska statskassan. K. M: t uttryckte med allt skäl sitt »nådiga välbehag», och statssekreteraren för krigsärenden avlät en .officiell skrivelse till B., vari det bl. a. hette, att »Kongl. Maj: t med nådigt avseende å herr generalintendentens ådagalagde verksamma nit... förklarat sig vilja herr generalintendenten därföre på lämpeligt sätt framdeles belöna». Gustav af Wetterstedt skrev privat, att »herren kan påräkna minst 50,000 rdr i belöning», samt tillade: »herren skulle göra konungen en stor otjänst med att vägra emottagandet av denna summa...» B. själv anmärker härtill: »Denna min benägenhet att vägra eller emottaga någon summa av regeringen såsom; belöning, blev likväl aldrig satt på prov...» År 1817 beviljade K. M:t honom 4,000 rdr pom. kurant för hans kostnader utöver dagtraktamentet under resan, och 1818 års riksdag tilldelade , honom, på statsutskottets förslag, 10,000 rdr b: o i gratifikation. Det är av B: s framställning av dessa förhållanden tydligt, att han ej fann sina tjänster så belönade, som den första tillfredsställelsen över dem givit honom anledning att hoppas. Ej heller i befordringsvägen blev han genast fullt tillfredsställd. Han anlitades emellertid i en mångfald växlande uppdrag och fick snart till en hög post i tullverket lägga vicepresidentsbefattningen i kammarrätten.

Sedan B. 1826 adlats, stod riddarhuset öppet för honom. Vid 1828 års riksdag fick han plats i bevillningsutskottet och kom sålunda att deltaga i riksdagsbehandlingen av de till hans ämbetsverksamhet hörande tullfrågorna. Redan vid föregående riksdag hade vissa ansatser till ett liberalt genombrott i tullpolitiken förmärkts, och tullstyrelsen hade under trycket av det alltmer tilltagande lurendrejeriet blivit intresserad för upphävandet av tulltaxans mångahanda förbud. Bevillningsutskottet vid 1828 års riksdag krävde — liksom sin föregångare 1823 — förbudens avskaffande, och B. tillskriver sig äran av detta utskottets yrkande, vilket upptogs av riksdagen men endast till obetydlig del beaktades av regeringen i den år 1830 utfärdade tulltaxan. Under den av skärpta partimotsatser präglade riksdagen 1834–35 räknade regeringen på B:s lojalitet. Det var på Magnus Brahes yrkande, han inträdde i statsutskottet. Om sin verksamhet där berättar han, att det var han, som »beredde» den reform, varigenom konvojkassan — vilken numera ej erfordrades för sin ursprungliga uppgift — ombildades till en till regeringens disposition stående handels- och sjöfartsfond. Samma roll tillägger han sig beträffande de vid riksdagen beslutade ej oviktiga grundskattereformerna, tack vare vilka en avsevärd förenkling ernåddes och räntegivarnas ställning till räntetagarna förbättrades. I övrigt stred B., ehuru förgäves, för fastställande av ny avlöningsstat för kammarrätten samt för uppmuntran och understöd åt de nya hypoteksföreningarna.

Då B. år 1836 vid sextio års ålder fick helt övergå till kammarrätten såsom dess chef, kunde han ej utan skäl hoppas ha uppnått »ett länge saknat lugn» för sina återstående dagar. Redan följande år uppdagades det emellertid, att en uppbördsförvaltare i tullverket gjort sig skyldig till omfattande förskingringar under den tid, B. såsom hans förman stått i ansvar för medelförvaltningen, och fastän den följande undersökningen ej kastade någon skugga på B:s redlighet, kunde han ej undgå åtal. I avvaktan på utgången tog han till en början tjänstledighet från chefsbefattningen i kammarrätten och begärde (1841) sitt avsked, sedan denna domstol funnit honom böra i andra rummet, näst efter en kamrer i tullstyrelsen, betala balansen. Även högsta domstolen stannade i samma slut (6 maj 1843), och B. stod sålunda i ansvar för en summa, vilken uppgick till ej mindre än 109,000 rdr b:o. Kammarrätten beslöt, att hans halva pension omedelbart skulle innehållas. B. sökte dock nåd hos K. M:t och 13 mars 1844 förklarades, att K. M:t, »i betraktande av de till stöd för nådeansökningen anförde särskilda skäl och omständigheter och under huvudsakeligt aktgivande därå, att sökanden, vid det honom åliggande överinseende ... ägt att påräkna biträde av en föregående speciell kontroll, som, vederbörligen iakttagen, för sig själv varit tillräcklig att förekomma eller leda till upptäckt av möjliga tillgrepp», ville till riksdagen hänskjuta, huruvida icke den B. ådömda ersättningsskyldigheten måtte kunna eftergivas. Kvarstaden å löner och pensioner skulle hävas men kvarstå å annan lös och fast egendom. Vid 1850–51 års riksdag, efter B:s död, blev ersättningsskyldigheten helt eftergiven.

Vid sidan av sina omfattande förvaltningsuppdrag framträdde B. vid ett par tillfällen som författare i kamerala och civilmilitära ämnen och tryckte jämväl några åminnelsetal, av vilka ett, över Gustav Fredrik Wirsén, var en gärd åt en av livet prövad ungdomsvänskap. Under B:s tvungna o verksamhet under processen bidrog en fortsatt skriftställarverksamhet på det kamerala området till att utfylla hans tid, och han nedskrev nu även sin ovan omtalade självbiografi, vilken väl närmast präglats av den bittra kontrasten mellan de tjänster, B. gjort sitt fädernesland, och hans slutliga olycksöde, men tillika icke utan en viss naivitet karakteriserar den uppriktige och städse verksamme ehuru måhända något självupptagne mannen. Levnadsminnena antyda jämväl en personligt färgad religiositet, vilken var av swedenborgskt ursprung och en tid gjorde B:s hem till en samlingsplats för de av Swedenborgs-läror påverkade kretsar, dit K. J. L. Almquist räknades (Biogr. lexikon).

Författare

A. Forssell.

Arkivuppgifter

Av B:s skriftliga kvarlåtenskap ha brev och handlingar rörande hans verksamhet för likviderandet av Sveriges krigsskulder 1814—21 överlämnats till riksarkivet av hans son advokatfiskalen T. A. Billbergh. Bland brev från honom; märkas hans ganska talrika skrivelser till Gustav Fredrik Wirsén i riksarkivet.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Recueil d'ordres généraux, instructions et réglements concernant l'économie de l'armée entrée en campagne. Sthm 1813- 29 s. (Undert.: J. P. Billbergh.) — Svar på Kgl. krigsvetenskapsakademiens fråga: H vilka utvägar äro, med afseende på vårt lands local och tilgångar de lämpligaste at vidtaga för at med arméns rörlighet i fält förena inskränktare magasins upplag .. . (KrVA Handl., 1825, s. 1—66). —. Åminnelsetal öfver statsrådet.. . Gustaf Fr. Wirsén, hållet uti Kongl. krigsvetenskapsacademien den 27 maji 1830. Sthm 1830. 52 s,. — Om jordbrukets skatter och besvär samt den egentliga orsaken till landtmannens närvarande förlägenhet. Sthm 1832. 33, 23 s. (Anon.) — Handbok för medborgare af alla stånd eller allmän anvisning uti hvad som angår uppbörden, kontrollen och redovisningen af allmänna medel. Sthm 1838. 12: o 8, 78 s. (Anon.) — Om reformer uti Sveriges beskattning.. Sthm 1839. 95 s. (Anon.) — Underdåniga besvär öfver kammarrättens utslag uti aflidne uppbördstullförvaltaren Finérs balance-mål den 19 april 1841. Sthm 1841. 84 s. — Presidenten m. m. Johan Peter af Billbergbs sjelfbiografi. [Utg. af T. A. Billbergh.] Sthm 1901, 117 s., 1 portr., 1 pl. — Dessutom tal vid Mathias Haaks jordfästning (1831) m. m.

Källor och litteratur

Källor:. Finans-dep. handl. 30 juni 1841 (meritförteckn.), RA. — B:s ovannämnda »Sjelfbiografi»; Biogr. lexikon, N. F., 2 (1858—59); H. G. Trolle-Wachtmeister, Anteckningar och minnen, 1—2 (1889); Sveriges krig åren 1808 och 1809, utg. af Generalstabens krigshist. afdelning, 6 (1915); A. Montgomery, Sv. tullpolitik 1816—1911 (1921); E. Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt, 3 (1887).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Peter Billbergh, af, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18213, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Forssell.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18213
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Peter Billbergh, af, urn:sbl:18213, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Forssell.), hämtad 2024-04-19.