Birger Gregersson

Död:1383-03-11

Ärkebiskop


Band 04 (1924), sida 424.

Meriter

Birger Gregersson, ärkebiskop i Uppsala, f. senast på 1320-talet, d 11 mars 1383. Son till Greger Jonsson av den i Uppland bosatta, s. k. Malstaätten. Kanik i Strängnäs genom påvlig provision 24 nov. 1342; senare tillika kyrkoherde i Österhaninge; utnämndes av påven till domprost i Uppsala med bibehållande av kanonikatet i Strängnäs 13 mars 1356, vid vilket tillfälle han även kallas baccalarius in legibus; namnes under 1365 och 1366 konung Albrekts kansler; valdes 6 nov. 1366 av Uppsala domkapitel till ärkebiskop och erhöll påvlig utnämning till denna värdighet 23 juli 1367 vid personligt besök hos Urban V i Viterbo; invigdes 25 juli s. å.

Biografi

B. vann sina befordringar inom kyrkan genom trogen tjänst åt den för tidevarvet kännetecknande kuriala skattepolitiken, detta efter föredöme av sin farbror, Uppsalakaniken, sedermera biskopen i Växjö Tomas Jonsson, i vilken han ägde en inflytelserik beskyddare. Han var sålunda en nitisk och mycket betrodd medhjälpare åt den påvlige nuntien och uppbördsmannen Johannes Guilaberti vid dennes tre besök i Sverige under 1350-talet och fick sin belöning, då Guilaberti 1356 till hans förmån avgick från domprostvärdigheten i Uppsala; att påvebrevet om B:s utnämning ställdes till biskop Tomas, tyder på att även denne medverkat till sin brorsons upphöjelse. Guilabertis efterföljare, Henrik Biskop, använde B. som sitt ombud vid indrivningen av konung Magnus Erikssons skuld till den påvliga kammaren, och en tredje nuntie understödde B. vid ärkebiskopsvalet, bl. a. med lån till bestridande av de därmed förenade omkostnaderna, vilka av allt att döma varit mycket betungande för B. Vid sin ansökan om bekräftelse å valet torde B. även kunnat åberopa kungamaktens förord, då han ju efter tronvälvningen trätt i Albrekts tjänst som kansler. Denna hans anslutning till den mecklenburgska dynastien var betingad redan av hans intima förbindelse med farbrodern Tomas, som tillhörde den ledande kretsen inom 'den mot konung Magnus fientliga aristokratien vid avfallet 1363.

Bliven ärkebiskop visade sig B. vid olika tillfällen som en självmedveten och kraftfull försvarare av de kyrkliga privilegierna och särskilt av ärkestolens rättigheter både mot världsliga myndigheters övergrepp och mot konkurrerande anspråk av hans suffraganer. Särskilt märkligt i detta hänseende är hans försök att lägga Kemi och Ijo kapellag under ärkestiftet och sålunda förlägga dettas gräns till Ule älv. Under en visitationsresa till stiftets nordligaste delar 1374 anställde han i detta syfte flera rannsakningar om stiftsgränsens rätta sträckning och synes icke ha dragit sig för att egenmäktigt tillvälla sig biskopstionden av de båda socknarna. Med stöd av ortsbornas vittnesbörd och av äldre stadganden om gränsen mellan Hälsingland och Finland lyckades han, trots Åbobiskopens motstånd, 1377 utverka ett K. brev, som lade den omtvistade landsträckan under hans lydno. Denna gränsflyttning blev emellertid bestående endast helt kort tid, om den överhuvud någonsin genomfördes i realiteten. — Med konung Albrekt, som i denna fråga lämnat bifall till hans krav, råkade han under sina sista levnadsår i konflikt rörande rätten att tillsätta föreståndare för Enköpings hospital och förfäktade här framgångsrikt sina anspråk. Även mot aristokratien, med vilken han annars var så nära förbunden, uppträdde han genom statutet från provinsialsynoden i Tälje 1380, vilket riktar sig mot våldgästning i prästgårdar och inkräktningar på den kyrkliga skatte- och bötes-immuniteten.

För utvecklingen av ärkestiftets kyrkliga organisation var B: s styrelse icke utan betydelse. Västerbotten avskildes till ett eget prosteri, otvivelaktigt i sammanhang med B:s nyssnämnda visitationsresa av 1374. Vid domkyrkan stiftade B. år 1370 ett nytt kanonikat — det femtonde — på grundval av ett äldre vikarieprebende, vilket ökats genom en donation av bl. a. Karl Ulvsson av Tofta. Under hans tid tillkommo även fyra nya vikarieprebenden. Märkligare äro emellertid de insatser, B. i sin ställning som den svenska kyrkans metropolit kunde göra i dess inre utveckling, särskilt i arbetet för de stora kyrkligt-nationella målen: Birgittas kanonisation och tryggandet av hennes klosterstiftelse. Från den förra hälften av B: s ärkebiskopstid känner man endast ett svenskt provinskonsilium, det i Uppsala 1368, från vilket ett statut med stadganden om fadderskap, straffbestämmelser mot kätteri m. m. härstammar. Från hans senare år äro däremot fem sådana synoder bekanta (1377 och 1379—82, alla i Tälje), och dessa synas, om man bortser från det förut nämnda mötet 1380, i främsta rummet hava ägnats åt de birgittinska strävandenas främjande. Sålunda riktade Täljekonsiliet 1377 till påven en böneskrift om Birgittas helgonförklaring, som emellertid i huvudsak blott upprepar en redan föregående år av B. jämte Linköpings- och Västeråsbiskoparna insänd skrivelse. Och 1381 upplivades det äldre stadgandet om den s. k. Vårfrupenningen, som skulle utgöras till Vadstena klosters byggnad. B., som givetvis i kraft av sitt ämbete hade den formella ledningen av dessa åtgärder, var säkerligen även en av de för saken personligen mest intresserade. Bevarade rester av hans brevväxling med Katarina Ulvsdotter m. fl. visa, huru han höll sig (underrättad om kanonisationsärendets läge vid kurian och ledde samlandet av vittnesbörd om Birgittas undergärningar. Tydligast framträder emellertid hans övertygelse om hennes helgonförtjänster i en annan sida av hans verksamhet, hans religiösa författarskap.

B. är författare dels till Botvidsofficiet »Triumphantis militiae», dels till Birgittaofficiet »Birgittae matris inclitae» och till en av de äldsta levnadsbeskrivningarna över Birgitta. Den förstnämnda dikten, som ju hyllar ett specifikt sörmländskt helgon, härstammar förmodligen från den tid, då B. tillhörde Strängnäskapitlet, ehuru han ännu som ärkebiskop var sysselsatt med ändringar i den. Om de båda åt Birgittas minne ägnade arbetena föreligger ett yttrande av B. själv, som möjligen tyder på att de tillkommit inom de båda närmaste åren efter helgonets död. Prosabiografien är föga mer än en bearbetning av de uppteckningar om Birgittas levnadsöden, som härröra från Petrus av Alvastra och Petrus av Skänninge. Stort poetiskt värde tillmätes däremot Birgitta- och Botvidsofficierna, för vilka ett rikt bildspråk är ett särskilt utmärkande drag. Med dem har B. förvärvat en av de främsta platserna bland våra medeltida hymndiktare.

Författare

Sten Engström



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: In festo beati Botvidi martiris: »Triumphantis milicie» (Breviarium Strengnense, Sthm 1495, fol. K ij—K iiij; omtr. i Latinska sånger, utg. af G. E. Klemming, 1, 1885, s. 49—59). — In festo sancte Birgitte: »Birgitte matris inclite» (Breviarium Strengnense, Sthm 1495, fol. O vj—O Viij; omtr. i Latinska sånger, utg. af G. E. Klemming, 1, 1885, s. 10—21). — Vita S. Birgittas (Acta sanctorum, Oct. T. 4, Brux. 1780, fol., s. 485—495; omtr. Brux. 1856 och Paris & Rom 1868).

Källor och litteratur

Källor: Pergaments- och pappersbrev, RA. — M. v. Celse, Apparatus ad historiam Sveo-Gothicam, 1: Bullarium (1782); Diplomatarium Suecanum, 5 (1858—65); Diplomatarium Norvegicum, 7: 1 (1867); Finlands medeltidsurkunder, utg. af R. Hausen, 1 (1910); Scriptores rerum Suecicarum, 3: 1—2 (1871, 76); H, Spegel, Skriftelige bewis hörande til sw. kyrckio-historien eller biskops chrönikan (1716); Statuta synodalia veteris ecclesiae Sveo-gothicae, ed. H. Reuterdahl (1841); Åbo domkyrkas svartbok, utg. af R. Hausen (1890). — N. Ahnlund, Rannsakningen om stiftsgränsen i Norrabotten 1374 (Hist. tidskr., 1920); Y. Brilioth, Den påfliga beskattningen af Sverige intill den stora schismen (1915); T. Höjer, Studier i Vadstena klosters och birgittin-ordens historia intill midten af 1400-talet (1905); H. G. Porthans Skrifter i urval, 1 (1859), s. 323; H. Reuterdahl, Sw. kyrkans historia, 2: 2 (1850); H. Schück & K. Warburg, Illustr. sv. litteraturhistoria, 1 (1911).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Birger Gregersson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18237, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Engström), hämtad 2020-04-07.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18237
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Birger Gregersson, urn:sbl:18237, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Engström), hämtad 2020-04-07.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se