Meriter

2. Pehr af Bjerkén, den föregåendes son, f. 2 jan. 1765 i Stockholm, d 24 febr. 1818 i Jönköping. Åtnjöt undervisning i hemmet; student i Uppsala 8 juni 1779; avlade filosofisk examen 11 maj 1785; disp. 19 dec. 1787 (Museum naturalium Academiæ Upsaliensis, p. IV; pres. K. P. Thunberg); inskrevs som studerande vid Kirurgiska societeten i Stockholm 1788; med kand. i Uppsala 16 dec. 1789; med. lic. därstädes 13 juni 1792; disp. 3 apr. 1793 (De indole et curatione febris puerperalis; pres. J. G. Acrel); med. doktor (frånvarande) 6 juni s. å.; kir. magister 21 sept. 1798; avlade läkareden 27 sept. s. å.; företog en studieresa maj 1793—1796 till London, där han till 28 okt. 1795 tjänstgjorde under ledning avi John Hunter och framför allt Henry Cline, samt återvände hem över Frankrike, Tyskland och) Danmark. Läkare vid arméns sjukhus i Göteborg 19 sept. 1788; tjänstgjorde i Finland under kriget från början av 1789, därvid han dels hade uppsikt över lasaretten, dels — från mars 1790 — verkade som andre fältmedikus vid sjukhus i Lovisa; amanuens vid sjukhuset i Uppsala och vid länets lasarett hösten 1790–apr. 1793; läkare vid veneriska kurinrättningen i Stockholm 10 aug. 1797; förste livmedikus 29 juli 1802; förste fältläkare vid norra finska armén i Österbotten 20 febr. 1808; regementsläkare vid Svea livgarde 28 febr. s. å. och vid Upplands regemente 23 apr. 1809; överfältskär vid Serafimerlasarettet 1 juni s. å.; ledamot av fattigvårdsdirektionen 6 juli s. å., av kommittén angående arméns medicinalverk 17 juli s. å., av Collegium medicum 5 apr. 1810, av kommittén angående ett institut för fältläkare 24 maj–8 dec. s. å., av kommittén angående Osbeckska kurmetoden 16 maj–18 nov. 1811 samt av kommittén angående animala magnetismen 1817 (K. brev 27 mars); överfältläkare 29 sept. 1812; brigadläkare vid andra infanteriinspektionens tredje brigad 9 dec. s. å. Ledamot av sällskapet Pro patria 21 dec. 1815; RVO 1808; erhöll guldmedalj för vackra gärningar 24 dec. s. å.; LVA 1809; RNO 1814; innehade en utländsk orden samt var ledamot av The medical society of London och av La société médicale de Montpellier.

Gift 1) 21 dec. 1798 med Brita Katarina Lind, f. 24 jan. 1768, d 20 mars 1811, dotter till kornetten Georg Lind; 2) 23 sept. 1811 med första hustruns svägerska Sofia Kristina Wetterqvist, f. 1783, d 3 apr. 1816, dotter till majoren Olof Samuel Wetterqvist och änka efter kaptenen Karl Magnus Lind.

Biografi

Det är visserligen sant, att B., som en hans levnadstecknare, P. H. Malmsten, säger, »föddes på en tid, då det var sällsynt, att någon ung adelsman egnade sig åt läkarekallet». Men det bör också ihågkommas, att B. levde under en tid, varunder, medicinens representanter i vårt land kunna uppvisa namn, vilka i synnerlig grad gjort sig förtjänta både av de adelskap och överhuvud av alla de hedersbetygelser, som kommo dem till del — i detta sammanhang må blott erinras om Olof af Acrel och K. F. von Schulzenheim, de närmaste företrädarna till B. på överfältskärsbefattningen vid Serafimerlasarettet. B:s fader var en läkare med oförtydbara vetenskapliga intressen; han bortgick emellertid, då sonen ej var mer än nio år gammal. Till dennes beslut att välja läkarkallet torde, frånsett hans egen läggning, stolthet och ärelystnad, framför allt impulserna från faderns vän professor J. G. Acrel verksamt ha bidragit. Acrel insåg tillfullo ynglingens lovande anlag och vetgirighet och uppmuntrade dem. Längre fram synes B. ha haft en varm gynnare i överdirektören vid kirurgiska societeten i Stockholm, doktor Daniel Théel, särskilt känd för »färdighet i stenskärning». Det var Théel, som genom att skaffa B. ett kirurgiskt resestipendium möjliggjorde hans långvariga studier i England.

Det är av ganska stort intresse att något lära känna de förväntningar, som dels B. själv, dels hans uppdragsgivare fäste vid denna resa, och det sätt, varpå dessa uppfylldes. Efter ett års vistelse i London meddelade han i brev till Théel de första intrycken från sina utomlandsstudier. Han beklagade därvid, att han ej före dessa bättre utnyttjat möjligheterna hemma till att inhämta kirurgiska kunskaper; detta skulle, det insåg han nu själv, ha varit lika befogat som nyttigt. Emellertid uttalar han samtidigt också sitt missnöje med den förpliktelse kirurgiska societeten före avresan ålagt honom: att var tredje månad avgiva rapport om vad han i England inhämtat angående »stenskärning och ögonsjukdomars botande». B. hade rimligtvis ej den mognad och kunskap, som erfordrades för åstadkommandet av dylika täta redogörelser. Förbindelsen fullgjordes likvisst omsider på ett »oväntat och ganska hedrande sätt» — B. författade under Englandsvistelsen en Théel tillägnad avhandling »om aneurismer och deras skötande». Det lider intet tvivel, att den duktighet och skicklighet, varför B. 'hemma gjort sig känd hos sina lärare i kirurgien Olof af Acrel och von Schulzenheim också vederbörligen uppskattades i London. I synnerhet tycks Cline ha tagit sig an honom. B. blev tidigt anställd som house surgeon vid S:t Thomas' och Guys hospital och fick dessutom biträda Cline i hans privata praxis.

Hemkommen från sin utlandsresa kom B. snart i tillfälle att i självständig verksamhet visa, vad han förmådde. Det blev väsentligen på två arbetsfält, han gjorde sina insatser: som krigskirurg och som chef för Serafimerlasarettets kirurgiska avdelning. Talrika och oförbehållsamma vittnesbörd finnas såväl om lians personliga mod, hjälpsamhet och outtröttlighet vid omhändertagandet av de sårade på slagfältet som också om hans utomordentliga organisatoriska förmåga och insiktsfullhet vid sjukvårdsarbetet i fält. De förhållanden, under vilka han som förste fältläkare under det olyckliga finska kriget hade att arbeta, synas ha varit fullkomligt tröstlösa. Ej blott gällde det att under den stora brist på förnödenheter och allehanda sjukvårdsattiralj, som rådde, kunna något så när hjälpligt taga hand om de sårade. Utan därtill hade B. den otacksamma mödan att så gott som ständigt kämpa med en ohjälplig brist på förståelse hos den egna härens militära myndigheter. Och ehuru han aldrig uraktlät att i rapporter oförbehållsamt påpeka detta, förefaller det nästan, som om motståndet i fråga till slut skulle ha blivit honom övermäktigt: han »måste... på det högsta beklaga, att förste fältläkarens dispositionsrätt av författningen var så kringskuren, att icke den verkliga sakkunskapen och insikten kunde komma till sin rätt, utan att en okunnig intendentur var i stånd att till obotlig skada för land och folk omintetgöra de bästa anordningar» (Linden). B:s plikttrogna och osjälviska bemödanden under finska kriget har Runeberg i »Döbeln vid Jutas» förevigat med de i Georg von Döbelns mun lagda orden:

»Två ting dock lärt mig akta läkarns yrke, min bräckta panna och min vän Bjerkén.»

Mindre känt torde vara, att B: s omvårdnad om även de ryska sårade t. o. m. blev föremål för tsar Alexanders uppmärksamhet En från detta håll erbjuden kejserlig belöning avböjde han emellertid.

Som överfältskär vid Serafimerlasarettet och som kirurgisk praktiker förvärvade sig B. en sällspord berömmelse. Han hade ett synnerligen stort anseende för diagnostisk skärpa och operativ skicklighet. »B. lyckades ofta i de mest äventyrliga, hittills icke vågade, och högst grannlaga operationer», säger Malmsten och tillfogar med särskilt avseende på B:s förmåga att obunden av traditionen för varje särskilt fall välja den lämpligaste operationsmetoden: »B. var... med sin särdeles lyckliga förmåga att bedöma det fysiologiska förhållandet kanske en av de fullkomligaste naturforskare, kirurgiska vetenskapen på den tiden ägde.» — Mot de fattiga visade B. förståelse. Exempel äro kända på, hans stora försynthet i fråga om ersättning från ekonomiskt mindre väl ställda patienters sida.

Israel Hwasser, vilken som studerande kommit i nära beröring med B., karakteriserar honom på följande sätt: »Han hade ett varmt, välgörande och storsinnat hjärta, en eleverad känsla av yrkets höghet och ädelhet samt en verklig snillekraft, som ofta med träffande blick såg en ifrågavarande otydlig eller, tvetydig handlings rätta betydelse. Det fanns starka skuggor i hans inre, härrörande från indolens, sinnlighet, fåfänga och en stor brist på teoretiska studier; men de voro blott skuggor. Hans verkliga natur var ädel och stor.» Att B. ägde en något högt uppdriven självuppskattning, lider intet tvivel. På dödsbädden — B. insjuknade i Jönköping under en konsultationsresa till Göteborg — fällde han till sin vän Jakob Edgren, då denne berättat om Karl XIII:s bortgång, yttrandet: »Ja, konungen i Sverige är död, och konungen för kirurgien går snart efter.» Att självkänslan dock städse var parad med oräddhet, kan ävenledes fastslås. Ett »ödmjukt memorial», i juni 1813 ställt av överfältskären B. till lasarettsdirektionens ordförande med anledning av vissa inkomna klagomål i fråga om sjukas intagande på lasarettet, slutar med följande ord: »skulle... Eders Excellence möjligtvis mig ohördan... kunna lämna öra och hjärta åt dem, som blott hyckla människokärlek, så täcktes Eders Excellence höggunstligt finna, att denna plats för mig ej mera äger någon betydenhet».

B:s synnerligen upptagna tid som framför allt praktisk kirurg torde ha varit en viktig anledning till att hans litterära produktion blivit ytterst sparsam. Vid Svenska läkaresällskapets sammanträden lämnade han emellertid själv eller lät lärjungar meddela redogörelser för behandlade sjukdomsfall av intresse. Någon enstaka gång hände det därvid, att han något tangerade teoretiskt-vetenskapliga spörsmål. Ett meddelande »om arsenikens specifika verkan på kräftartade sår», i sällskapet uppläst 29 nov. 1814, slutar sålunda med följande ord: »Arseniken synes äga något specifikt i anseende till sin verkan på cancrösa sår, som den icke visar på andra. Konsten består uti att rätt bedöma, i vilken mängd och på vilka ställen denna dess verkan på absorbtionssystemet är möjelig, farlig eller omöjelig.» Eljest inskränkte sig meddelandena i regel till kortfattade relationer av utförda operationer och utgången av dessa. Varken samtid eller eftervärld har kunnat peka på någon varaktig vetenskaplig insats av B. Tack vare högt stående personliga egenskaper har han likväl med rätta blivit uppskattad i vida kretsar. Ett bättre talande uttryck härför torde man: näppeligen kunna finna än den devis, Jakob Edgren efter B: s död »lät på kistlocket fästa» och som hade följande lydelse: »Genom läkarekonstens makt ett kraftigt stöd för den lidande mänskligheten, bortgick han, saknad av nationen.»

Författare

A. Troell.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om arsenikens specifika verkan på kräftartade sår (Sv. läkaresällsk. handl., Bd 2, 1815, s. 201—210). — Berättelse om en underbindning af arteria Carotis communis (ibid., Bd 9, 1823, s. 168—176). — Dessutom ett flertal kortare meddelanden av dels B. själv, dels E. Edholm och C. J. Ekström ang. fall, som behandlats av B., i Sv. läkaresällsk. handl. (1813) och i Årsberättelse om sv. läkaresällsk. arbeten (1810—13, 15, 16, 18).

Källor och litteratur

Källor: Handlingar i serafimerlasarettets arkiv; Årsberättelse om sv. läkaresällsk. arbeten (1817, 18); Nekrolog i VA Handl., 1818; A. Hirsch', Biographisches Lexicon der hervorragenden Aerzte, 1 (1885); K. E. Linden, Sjukvård och läkare under kriget 1808—1809 (1908); P. H. Malmsten, Minnesteckning öfver Pehr af Bjerkén (1878); J. F. Sacklén, Sveriges läkare-historia, 1 (1822), Supplement (1835).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pehr Bjerkén, af, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18261, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Troell.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18261
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pehr Bjerkén, af, urn:sbl:18261, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Troell.), hämtad 2024-04-16.