Meriter

1. Poul Carl Bjerre, f. 24 maj 1876 i Göteborg. Föräldrar: köpmannen Sören Pieter Bjerre och Sofi Elise Vilhelmina Jörgensen, Intogs i Göteborgs h. latinläroverks fjärde klass ht. 1888; avlade mogenhetsexamen därstädes 1 juni 1894; student i Uppsala ht. s. å.; med. fil. kand. 30 maj 1895; inskrevs vid karolinska institutet ht. s. å.; med. kand. därstädes 31 maj 1900; student i Lund ht. 1902; med. lic. därstädes 30 maj 1903; företog fleråriga utländska studieresor. Praktiserande läkare i psykoterapi i Stockholm 1907; lämnade praktiken och bosatte sig på sin år 1915 uppbyggda gård Vårstavi i Tumba 1917; besökte Ryssland hösten s, å.; inbjöds av Lessinghochschule i Berlin att hålla en serie föredrag samt av engelska och franska staterna att studera krigsorganisationen i deras länder; besökte franska fronten; har återtagit praktiken och verkar dessutom som författare.

Gift 25 febr. 1905 med Auda Gunhild Wennerberg, f. 3 mars 1860, dotter till landshövdingen Gunnar Wennerberg och änka efter civilingenjören greve Fredrik Arvidsson Posse.

Biografi

B. har vunnit erkännande som praktiserande nervläkare och särskilt berömts för det intresse och det stora tålamod, han visat sina patienter vid den för läkaren ofta krävande behandlingen. Genom sin läkarverksamhet och framför allt genom sina skrifter har han blivit den i Sverige mest framträdande representanten för den av den österrikiske läkaren professor Siegmund Freud inledda psykoanalysen. I tillämpning av dess metoder och åskådning har han emellertid visat en psykologisk takt, som ställt honom kritisk mot denna skolas överdrifter och under fortsatt utveckling fört honom till en självständig ståndpunkt. Liksom nämnda skola har B. tillämpat sin grundläggande psykologiska åskådning på skilda diktningens och kulturlivets företeelser. Han väckte först uppmärksamhet med skriften »Det geniala vansinnet» (1903), ett bidrag till Fr. Nietzsches psykologi. Han ville här visa, hur vissa det organiska och psykiska livet upplösande gifter, vare sig stimulantia eller, som i detta fall, de gifter, en sjukdom alstrar, kunna inom ett visst tidsmått verka frigörande på personlighetens och genialitetens innersta krafter, i och med det att de upplösa invanda idéassociationer och individens förbindelser med omvärlden. En annan, den föregående synpunkten kompletterande sida av samma fråga upptog B. i »Diktens livsvärde» (1906). Han hävdade här, att diktens mål är att höja livskänslan och verka befriande vid karaktärsdaningen. Ett villkor härför är, att diktaren själv har uppfattning av de personligheten hämmande och neddragande livsprocesserna. Han åskådliggjorde synpunkten med en analys av Hjalmar Söderbergs roman »Doktor Glas»: dess huvudfigur vore med sitt känslo- och viljelivs abnormt svaga reaktioner en sjuk person, men diktaren, som härom saknat uppfattning, hade i teckningen av gestalten gjort en falsk värdering. Analysen i denna skrift är tänkvärd, men arbetet lider av orättvist omdöme om Söderbergs förmåga överhuvud. B:s hittills främsta skrift är hans essaysamling »Studier i själsläkekonst» (1914). Han ger här en upplyst kritik av Freuds psykoanalytiska system. Freud vill hänföra alla psykiska rubbningar till rubbningar i sexuallivet, som han anser vara den förnämsta, snart sagt den enda drivkraften i livet, och menar, att människan kan komma till jämvikt endast genom att anpassa sig efter sitt undermedvetna sexualliv. B., som ger allt erkännande åt Freuds djupgående och skarpsinniga analyser, hävdar, att det för människan väsentliga är strävan efter ett mål och icke kan vara anpassning efter en naturdrift. Freud har enligt B. överdrivit det omedvetnas välde. B. sätter häremot det medvetna livets krafter, som i strävan till samhörighet med en närvarande omgivning och i arbete riktat mot framtiden förmå lösa personen från det omedvetnas komplexer eller de i revolterande, ofta oförstådda tillskyndelser uppstigande förgångna upplevelserna. B. har närmare utfört denna tanke i uppsatsen »Det medvetna mot det omedvetna», som han framförde som föredrag vid den psykoanalytiska kongressen i München 1913 och tryckt i den engelska översättningen av nämnda essaysamling (under titel »The history and practice of psychoanalysis»). Han säger här, att om ett val skall göras mellan det medvetna och det omedvetna, så tillhör den högsta realiteten det medvetna livet; de sjuka äro de, som sjunkit tillbaka i det förflutna, men det friska livet är »en process av skapande, genom vilken vi varje dag, varje minut sträva att frambringa ett värde av det material, den förgångna tiden lämnat». B. har vidare utvecklat sin tankegång i uppsatsen »Från psykoanalys till psykosyntes» (Arkiv för psykologi och pedagogik, Bd 1, 1922). Han bestämmer här de psykiska rubbningarna såsom bestående i dels ett sönderfall, dels ett stelnande av de psykiska elementen. Själslivet visar emellertid en process även i annan riktning: en psykisk läkningsprocess. Denna är enligt B. icke enbart en intellektuell process utan en spontan, livsakt, i vilken hela själslivet deltar. Den består i en jagets bildning till ett anpassningsdugligt, harmoniskt, mottagligt medvetande, varvid sjukliga symtom falla bort av sig själva. Själsläkekonstens uppgift är att uppbryta komplexer, för att själens eget frigörelsearbete må inträda. Medan Freud endast känner i sin grund sexuella drömmar, anför B. i denna uppsats en dröm, som uppenbart symboliserar den inträdda andliga frigörelseprocessen hos en patient. Medan den psykiska läkningen för Freud blott betyder den incestuösa faders- och modersbildens överflyttande på resp. maken och makan och sålunda endast kan ha sexuell betydelse, fattar B. den psykiska läkningen som en särskild, för själslivet egendomlig process, som omvandlar icke blott det erotiska livet utan betyder en frigörelse från tryckande och hämmande erfarenheter överhuvud. Vad B. kallar psykosyntes, är vad filosofer beskrivit som frihetens tillstånd och verksamhet och vad kristendomen kallat omvändelse eller frälsning. Denna för B. egendomliga syn på den psykiska läkningen ger honom en fördomsfriare och för individuella fall mer anpassningsduglig uppfattning av de psykiska processerna än vad de var för sig dogmatiska tyska psykoanalytiska skolorna kunna uppbjuda. B. har som psykolog förtjänsten, att han betraktar föremålet för analys icke blott som medicinsk fackmänniska utan söker förstå det i dess helhet eller i dess egen moraliska värld. B:s konstnärliga blick och hans humanistiska intressesfär ha hjälpt honom till denna frigörelse gentemot freudianismens ensidighet. Ett poetiskt och filosofiskt uttryck för sin på denna principiella uppfattning grundade livsåskådning har han givit i aforismsamlingen »Död och förnyelse» (1919). — B. har även framträtt som skönlitterär författare med dramer och noveller. De figurer, han tecknar, lida dock gärna av en viss overklighet, och det blir huvudsakligen de psykologiska reflexionerna, som ha intresse i dessa arbeten.

Författare

J. Landquist.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Poul C Bjerre, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18266, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. Landquist.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18266
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Poul C Bjerre, urn:sbl:18266, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. Landquist.), hämtad 2024-04-25.