Meriter

Björklund, Johan Gustaf, f. 10 nov. 1816 i Björksta socken, d 2 juli 1903 i Stockholm. Föräldrar: rättaren Anders Björklund och Maja Greta Sätterlund. Avlade mogenhetsexamen i Västerås 30 maj 1870; student vid Uppsala universitet ht. s. å.; fil. kand. 12 sept. 1878; student vid Lunds universitet 28 apr. 1879; idkade därstädes filosofiska och folkrättsliga studier t. o. m. ht. 1881; bedrev naturvetenskapliga studier vid Stockholms högskola 1885–90. Verksam i Stockholm såsom skriftställare; hade sin utkomst väsentligen från en liten annons- och agenturaffär och även genom understöd av vänner; erhöll 1901 ett mindre understöd av Svenska akademien. — Ogift.

Biografi

B. representerar den organiska samhällsuppfattningen på naturvetenskapligt evolutionistisk grund, icke utan denna riktnings vanliga tendenser att överskatta de analogier, som låta sig uppvisa mellan livet i dess anatomisk-fysiologiska och i dess sociala yttringar. Karakteristisk är härvidlag B:s tes, att liksom varje samhälle är en organism, är omvänt varje naturorganism ett samhälle. Vid den närmare utgestaltningen av sina hithörande teorier visste B. att bereda rum för sina varma pacifistiska intressen. Sociologiskt var B. närmast påverkad av H. Spencer, A. E. F. Schäffle, P. von Lilienfeld men även av J. H. von Thünen och Henry George. Mot slutet av sin skriftställarbana söker han inom samma allmänna åskådnings ram att lösa även odödlighetsproblemet eller allmännare problemet om förhållandet mellan själ och kropp och vill härvid kröna sin ståndpunkt genom återgång till vissa av Kr. Jak. Boströms filosofemer. I framställningen flärdfri och enkel, har B. en anmärkningsvärd förmåga att allmänfattligt klargöra sina åsikter. Tröttande verkar stundom, att han från den ena skriften till den andra väl mycket upprepar samma tankegångar. icke sällan i formen alldeles oförändrade eller blott föga omgestaltade. — Hans åskådning är i sina huvuddrag följande.

Enligt lagen om arbetets fördelning fortskrider livet, av vars natur B. har en utpräglat teleologisk uppfattning, från de encelliga organismerna till deras sammanslutning, i flercelliga organismer av allt högre rangordning med infogande av förut, på ett visst utvecklingsplan, självständiga organismer under den nya högre organismen såsom dess organer — ett ständigt återupprepande av differentieringens och integreringens fenomen. Arbetets fördelning skänker i mån av fullständigare genomförande en allt större och mångfaldigare ökning av den arbetets produktivitet, varförutan de växande livsbehoven ej skulle kunna tillgodoses, åsyftar sålunda den tillgängliga kraftens ändamålsenligare bruk. När de lägre organismerna enligt nämnda lag bilda en högre, göra de det egentligen för att bättre tillgodose sina individuella behov; och den nya, högre organismen kommer att som sitt eget individuella behov fatta, just vad som är de i densamma närmast sammanslutna lägre organismernas kollektiva behov — detta upprepas på alltfler nya plan av den fortskridande utvecklingen. En gärna återkommande särskild fas är härvid segmenteringen. I denna ser B. en enklare, så att säga koordinerad förening mellan lägre och var inom sig ofullständigt differentierade organismer, vilkas samverkan och fördelning av arbetet snarast blir kvantitativ; men dess betydelse är även att senare möjliggöra en högre differentiering, där föreningen är mer sammansatt och arbetets fördelning snarast kvalitativ, så att de funktioner, som förut återfunnos mindre utbildade inom alla segment, nu ombildade till större; olikhet, fördelas på skilda organer. Sålunda uppstå ur vad som närmast är aggregatkomplexer nya och högre organismer med en verklig organisk enhet, som för konstituenterna medför egenskaper, dem de icke förut var för sig äga: »den sammansatta individen är något annat och mer än summan av sina elementära organismer».

Människan, sådan hon i erfarenheten framträder, sammanfattar i sig ett antal dylika utvecklingsstadier: de många enkla cellerna bilda vävnader av olika slag, dessa i sin ordning organer, över vilka stå organsystemer, sammanslutna till den individuella mänskliga organismen. Men de mänskliga individerna äro själva blott ett slags celler i samfundsorganismen, vilken såsom sitt individuella behov fattar de mänskliga individernas kollektiva, och där underordnade samhällen i sin ordning bli organer för högre sådana. Av dessa förefalla staterna, sinsemellan suveränt koordinerade, som de högsta, och man tror alltför lätt, att det förhållandet är slutgiltigt. Men i själva verket måste detta stadium övervinnas, lika visst som de i staterna upptagna lägre samhällena en gång stått ej mindre självständiga mot varandra: segmenteringens företeelse på det samhälleligas område, vilken medför uppgiften att låta från början koordinerade alltmer få olika funktioner för det dem omfattande hela. Redan ekonomiskt stå nutidens stater i det beroende av varandra, att t. ex. protektionistiska åtgärder på ett håll djupt ingripa i övriga staters liv: den nationella produktionen gestaltas alltmer som led av internationell storproduktion. De svårigheter, protektionismen vill avvända, äro innerst blott uttryck för behov av differentierande ombildning in under en högre, dessa stater omfattande organism som till sist måste omfatta hela mänskligheten och,rättsligt ordna staternas och folkens inbördes förhållanden. Ekonomiska kriser och ej mindre krig äro allenast uttryck för utvecklingsanarki, för det oavslutade, icke ännu genom organisation behärskade i en fortskridande utveckling.

Dualismen i uppfattningen av förhållandet mellan kropp och själ vill B. övervinna genom hänvisning till att kroppen består av celler, som ju alla äro besjälade — att problemet såtillvida endast tillbakaflyttas och i själva verket endast kan lösas vid fortgång till genomförd idealism, beaktas i utförandet icke men föreligger måhända som aning B:s slutliga bekännelse till idealismen i motsats mot naturvetenskaplig materialism. Under en kritik av denna söker, han hävda själens odödlighet såsom något, vartill alla religioner syftat. Utgångspunkten för nämnda kritik hämtas från den omöjlighet, som framträtt för forskningen, att kunna uppvisa någon uralstring. Livet proklameras som till sin innersta natur oförgängligt och andligt, vadan ock cellen genom sin själ blir lika odödlig som människan. Som individ består människan i all ämnesomsättning under avgång och s.k. nybildning av de henne konstituerande cellerna, ej mindre än staten består trots växlingen av de individer, som konstituera honom. Genom cellernas s.k. bortdöende hos människan avvecklas så småningom hennes liv här i tiden, men cellernas odödlighet,betingar, att detta blott är avigsidan av en process, som lika successivt uppbygger hennes tillvaro i ett nytt liv, i en annan existensform, jämte vilken B. yrkar även en preexistens. Hela detta skeende i universum, från den lägsta cell genom alla olika organismer, inklusive de högsta samhällsformer, är sammanfattat i och av en högsta ande, Gud, till vilken vi stå i analogt förhållande, som cellerna till oss (jfr uttalandet »själen cellernas försyn»).

Författare

E. Liljeqvist.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om nationernas sammanväxning. 1. Materiel samman-växning. Sthm 1887. 190 s. — Om segmenteringens betydelse inom den organiska verlden. Sthm 1890. 78 s. — Om utvecklings-anarki. Sthm 1892. 69 s. (S. 52—66 även sep. med titel: Om den beväpnade freden. Sthm 1892; även på engelska, franska och tyska. Sthm 1892.) — Om förhållandet mellan själ och kropp från cellärans synpunkt. Afd. 1—2. Sthm 1894, 98. 102 s. — Freds- och afväpningsfrågan. Kritisk framställning af de från olika länder inkomna svaren på fredsföreningens prisfråga: Huru skall en kraftig internationel opinion, som vederbörligen reagerar mot den nu herrskande militarismen, lämpligast kunna framkallas? Sthm 1895. 70 (1) s. (Även på engelska, franska, holländska, polska och tyska.) — Om döden och uppståndelsen från cellärans synpunkt. Sthm 1900. 161 s. (Utgör forts., slut och omarb: av: Om förhållandet mellan själ och kropp från cellärans synpunkt; även på engelska, Chicago 1910.) — Kritik af materialismen. Ett efterlämnadt fragment (Ord o. bild, Arg. 16, 1907, s. 588—596).

Handskrift: Guds försyn.

Källor och litteratur

Källor: S. A. Fries, T. G. Björklund (Nord. familjebok, 3, 1905): C. Sjöström, Skånska nationen 1833—1889 (1904).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Gustaf Björklund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18290, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Liljeqvist.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18290
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Gustaf Björklund, urn:sbl:18290, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Liljeqvist.), hämtad 2024-11-08.