Niklas Björnberg

Född:1758-01-27
Död:1829-05-06 – Göteborgs stad, Västra Götalands län

Kommersråd, Kompanidirektör


Band 04 (1924), sida 644.

Meriter

Björnberg, Niklas, f. 27 jan. 1758, d 6 maj 1829 i Göteborg. Föräldrar: handlanden Anders Björnberg och Anna Margareta Hultman. Medlem av handelssocieteten i Göteborg 1781; erhöll kommerseråds titel 1 maj 1801; direktör i ostindiska kompaniet 1806—13; medlem av direktionen för Göteborgs diskont till år 1817. LVVS 1808; KVO 1815.

Gift 29 mars 1785 med Anna Maria Jönsson, f. omkr. 1759, d 1 juni 1800, dotter till handlanden Karl Jönsson.

Biografi

B. övertog den spannmålshandel, som hans far bedrivit i Göteborg, och lyfte genom sin duglighet som affärsman den förut obetydliga firman till ett av de ledande handelshusen i staden. År 1788 inledde han förbindelser med kronan, och från år 1793 arrenderade han stadens och länets kronobrännerier i Göteborg, en affär, som väsentligen bidrog till att grundlägga hans förmögenhet. Den hänsynslöshet, han enligt mångas förmenande ådagalade i sin affärsverksamhet, ådrog honom emellertid en fiendskap, vilken särskilt framträdde vid det ryktbara s. k. Björnbergska upploppet år 1799. De höga spannmåls- och brännvinsprisen, en följd av missväxt och inflation i förening, framkallade vid tiden omkring sekelskiftet flerstädes oroligheter, och i Göteborg fann det allmänna missnöjet ett naturligt utlopp i förbittringen mot B. Man trodde, att det var han, som genom stora spannmålsinköp vållat de höga sädesprisen, och det sades allmänt, att han vid försäljningen av brännvinet »präjat på priset, skinnat på målet och med otidigheter bemött allmänheten». I vad mån B. genom sina åtgöranden skärpt allmänna olägenheter, vilka givetvis ej kunna läggas en enskild man till last, torde vara svårt att avgöra. Vad brännvinspriset beträffar, är det utrett, att han, då regeringen på grund av spannmålsbristen inskränkte brännvinsbränningen, i stället importerade utländskt brännvin och försålde detta dyrare än den egna tillverkningen. Den 17 nov., då mycket folk var i rörelse för att åse ståten vid firandet av kronprinsens födelse, drogo sig massorna till B: s hus vid Norra Hamngatan, fönsterrutorna sönderslogos, och den uppretade pöbeln trängde in i bostaden utan att dock lyckas finna den eftersökta »Björnen», som satt sig i säkerhet. Följande dag fortsattes oroligheterna, under vilka myndigheterna visade en anmärkningsvärd flathet. Redan tidigare hade magistraten och stadens handlande ingått till K. M:t med begäran om inställande av brännvinsbränningen, och B. lovade nu att rätta sig efter den allmänna önskan i denna punjkt. Stora folkmassor tågade då till kronobränneriet för att se efter, att löftet verkligen infriats. Någon mera omfattande skadegörelse ägde dock ej rum. Målet mot våldsverkarna handlades sedermera vid en särskild slottsrätt. Det har påståtts, att B. efter upploppet skulle ha upphört med brännvinshanteringen, men så är ej förhållandet. Ännu på 1820-talet innehade han bränneriet men hade då ständiga svårigheter att i tid erlägga arrendeavgiften till magasinsdirektionen.

Under 1800-talets första decennier utvidgade B. sin affärsverksamhet till allt flera områden. I likhet med andra Göteborgsköpmän var han intresserad i det vid denna tid ymnigt givande sillfisket och den därpå grundade sillsalteri- och trankokerirörelsen. Likaså deltog han nu med iver i stadens nedärvda huvudnäring, export av järn och trävaror med åtföljande import av kolonialvaror i returfrakt. Under kontinentalsystemets lysande konjunkturer, som gjorde Göteborg till stapelplats för engelska varor och kolonialartiklar, avsedda att överföras till kontinenten, ägnade sig B. i stor utsträckning åt denna transitohandel. Från Amerika införskrev han mjöl, vete och ris. Under kriget mellan Nordamerikas förenta stater och England sökte han förvärva i Göteborg liggande amerikanska fartyg för att med dem för egen räkning driva handel på Förenta staterna. Även för den västindiska handeln, exempelvis på S: t Barthélemy, räckte hans intresse, och då det ostindiska kompaniet under dess femte oktroj ombildades, ingick han i detta som direktör i Göteborg; vid utredandet av den fjärde oktrojens affärer 1809 fungerade han därjämte som god man.

Ett uttryck för den framskjutna ställning, B. vunnit i affärsvärlden, utgöra de finansiella uppdrag och de leveranser, som anförtroddes honom av kronan. Hans brevväxling med presidenten i statskontoret, K. E. Lagerheim, och G. F. Wirsén lämna många upplysningar härom. Ett försök att genom B:s bemedling år 1803 skaffa ett utländskt silverlån, antagligen för myntrealisationen, misslyckades. Vid indragningen av subsidier användes han stundom som mellanhand. I stor utsträckning togs han i anspråk för leveranser till krigsmakten. Redan 1790 hade han sålt smör och tran till flottan. År 1808—09 spelade han en stor roll såsom leverantör åt generalkrigskommissariatet för västra arméns vänstra flygel, ett uppdrag, vilket dock inbragte honom åtskilliga förtretligheter under den åt den nitiske J. P. Billberg anförtrodda granskningen av nämnda kommissariats förvaltning; i brev till Wirsén (13 okt. 1810) klagar han också över, att han i stället för sina länge saknade penningar fått »flera sexterner» onödiga anmärkningar över sina räkningar. Dylika erfarenheter avskräckte honom dock ej ifrån att under kriget mot Norge 1814 ånyo påtaga sig omfattande leveransuppdrag. Liksom så många andra järnexportörer kom B. att till följd av sina förbindelser med bruksidkarna själv övergå till att övertaga omfattande bruksdomäner. År 1806, vid det första svåra bakslaget för den svenska bruksindustrien under Napoleonskrigen, förvärvade han sålunda Munkfors bruk och sågar, Värmlands största bruks-possession, från den Borgström-Adelheimska släkten. Under B:s ledning gick bruket framåt i flera avseenden; bl. a. utvidgades dess domäner genom inköp av flera gårdar. B. innehade därjämte en rad andra Värmlandsbruk, såsom Lövstaholm i Lysviks socken, Antonström, Björkfors, Rottneros, Rottnedal och Skarped i Sunne socken samt Stöpsjön i Färnebo socken. På Dal ägde han Loviseholms järnbruk.

Den starka utvecklingen av B:s brukspossessioner var på ett uppseendeväckande sätt förbunden med den ryktbara Hallska konkursen. Oaktat B. i främsta rummet ägde övervaka konkursboets utredning, ansåg han sig nämligen oförhindrad att själv inköpa flera av John Hall d. y:s bruk, en hänsynslöshet, som hos samtiden väckte stark förbittring. Uteslutet synes dock ej vara, att B. menat, att den Hallska firman skulle kunna räddas genom en hastig realisation av tillgångarna, och några av bruken synes han ha velat inropa för att bevara dem åt Hall. I varje fall var emellertid hans kontroll över konkursboets förvaltning och ej minst över bruksaffärerna mycket slapp. Såväl rådhusrätten i Göteborg (1820) som Göta hovrätt (1824) dömde honom att utbetala betydande ersättningsbelopp för hans förhållande som kurator i konkursmassan, men processen, som väckt det största uppseende, nedlades 1826 genom förlikning, innan det slutliga avgörandet fallit.

B: s industriella verksamhet inskränkte sig ej till bruksrörelsen. Han bedrev sågverksrörelse vid Lilla Edet, och en tid innehade han det »åtta våningar höga» Sahlgrenska sockerbruket i Gamlestaden. Under 1820-talet hade han för avsikt att utvidga sin sockertillverkning och sökte i sådant syfte av magasinsdirektionen tillbyta sig det Santessonska sockerbruket mot en andel i ostindiska kompaniets hus, vars lämplighet som magasin han ivrigt framhöll.

De svåra åren efter Napoleonskrigens slut blevo ödesdigra för B:s många och vittfamnande företag. En svår stöt fick hans ekonomi genom Göteborgsdiskontens fall 1817. Enligt egen uppgift innehade han vid katastrofen en fjärdedel av aktierna. Därtill kom, att de många järnbruken under de tryckta tiderna ej gåvo full avkastning. Ännu i början av 1820-talet var dock hans ställning i yttre avseende lysande. Åren 1820 och 1821 var han den högst beskattade i staden: han betalade 1821 förutom fastighetsskatten 947 rdr i sammanskottspenningar. Vid hans död uppgingo emellertid skulderna till 565,000 rdr b: o, och boet begärdes i konkurs. Tillgångarna, bland dem hela raden av bruk och fastigheter, räckte dock att tillfredsställa fordringsägarna, bland vilka utom offentliga verk och kassor kunna nämnas G. F. Wirsén, fältsekreteraren Ivenius och ett flertal Göteborgsfirmor.

Även om B. stundom skänkte penningar till kulturella ändamål — han återfinnes bland donatorer till Vetenskaps- och vitterhetssamhället och bidrog 1822 till gymnasiehusets uppförande — ägde han ej den förfining och de kulturintressen, som utmärkte flera bland de samtida affärsmännen i Göteborg. Under sin välmakts dagar förde han mycken ståt och utvecklade stor gästfrihet i sitt präktigt inredda hem i staden och på sitt landställe Partille. Han har karaktäriserats såsom »hård, rå och ohyfsad» (Fröding), och hans uppförande röjde stundom högfärd och dryghet. I Sofie Elkans roman »John Hall» (1899) har hans karaktär tecknats med kanske överdrivet mörka färger.

Författare

Erik Naumann.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Magasinsdirektionens arkiv: koncept, inkomna handlingar och fastighetshandlingar, samt brev till C. E. Lagerheim och G. F. af Wirsén, allt i RA. — S. Aberstén, Förteckning öfver Göteborgs K. vetenskaps- och vitterhetssamhälles ledamöter 1774—1901 (1902); J. A. Almquist, Uddeholmsverken (1899), s. 302; H. Fröding, Det forna Göteborg (1903); dens., Berättelser ur Göteborgs historia under Gustavianska tiden (1922); dens., Göteborgs köp- och handelsgille, handelssocietet, handelsförening, handelskammare 1661—1911 (1911); J. F. Nyström, De svenska ostindiska kompanierna (1883); C. G. Weibull, Göteborgssläkter under 1700-talets senare del (1915); Fr. Åkerblom, Tidsbilder från Göteborg på 1820-talet (1899).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Niklas Björnberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18324, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2019-01-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18324
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Niklas Björnberg, urn:sbl:18324, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2019-01-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se