Lars Olofsson (Björnram)

Död:troligen 1572

Krigsbefäl, Underlagman


Band 04 (1924), sida 652.

Meriter

Biografi

1. Lars Olofsson (Björnram) var med all sannolikhet bördig från Östergötland. Vi veta nämligen, att han ägde arvjord i Drothems socken vid Söderköping. Härmed stämmer synnerligen väl, att den av Mårten Helsing upptecknade traditionen om Gustav Vasas ungdom gör L. till fogde hos Erik Ryning, då hövitsman på Stäkeborgs slott i närheten av nämnda stad. Vid tiden för Stockholms kapitulation hösten 1520 skall denne ha sänt L. med konung Kristierns lejdebrev till den unge Gustav Eriksson, som hemkommen från sin fångenskap höll sig undan i Småland. Tegel och efter honom Huitfeldt låta L. vara en beprövad krigsman, som tjänat under Sten Sture d. y. Uppgifterna behöva måhända ej utesluta varandra; även Peder Swart talar om honom såsom »hovman», d. v. s. krigare, och det ovanliga förtroende, som vid befrielseverket genast kom L. till del, synes tyda på, att han ägde en ej ringa militär erfarenhet, förvärvad under de föregående oroliga åren. Han bör vid denna tid ha varil en ganska ung man, jämnårig med eller obetydligt äldre än Gustav. Dennes samtycke till den erbjudna lejden lyckades han icke vinna; möjligt är, att Gustav vid detta tillfälle hos budbäraren ingjutit sin egen misstro och delgivit honom sina avsikter. L:s närmast följande steg skulle genom ett sådant antagande ställas i ett klarare ljus. Åtskilligt talar för, att han sällat sig till den krets kring Lindorm och Per Ribbing, som ärnade höja upprorsfanan i Småland; i brev från ingången av 1521 uttalar den hemvändande Kristiern farhågor för denna rörelse, vars ledare icke gjort någon hemlighet av sina förhoppningar på framgång för Gustav Erikssons företag i Dalarna. Genom Ture Jönssons ingripande hade emellertid rörelsen kvävts i sin linda redan före konungens ankomst till Jönköping. Att L. varit delaktig i dessa planer synes rätt antagligt. Tilläventyrs var det just såsom ombudsman för de sammansvurna, som han anträdde vandringen till Dalarna, där han anträffas kort efter nyåret, synbarligen samtidigt med den blodiga räfsten i Jönköping. Mycket utvisar nämligen, att L. företog sin färd i akt och mening att uppsöka Gustav.

Med berättelsen om befrielsekriget, sådan den med klassisk friskhet förtäljes av Peder Swart, hör L. nära samman. Han kom till Mora i de dagar, då Gustav nyss givit sig därifrån med gäckade planer; hans färgstarka målning av konungens tilltänkta anslag mot den svenska allmogen gjorde enligt krönikan intryck på dalamännen, och hans enträgna råd medverkade till att de beslöto återkalla den besvikne flyktingen. Om den gissningen är riktig, att L. handlade i samförstånd med de upproriska i Småland, så måste jämväl hans meddelanden i detta stycke ha gjort verkan. Vid Gustavs återkomst till Siljansbygden var L. en av de första, som svuro honom trohet, och i det följande se vi honom från början som en av Gustavs mest betrodda och dådkraftiga hjälpare. Han deltog i det fruktlösa tåget till Hälsingland och sattes kort därpå, 23 apr. 1521, till hövitsman för ena hälften av hären. I erövringen av Västerås tog han verksam del; det var han, som kastade den med återhämtad styrka inträngande fienden ur staden. Han kämpade sedan vid Uppsala och bragte södra Uppland till resning; i en träffning var det nära, att han ränt värjan genom ärkebiskop Gustav Trolle. Lyckan svek icke hans djärvhet; en skärmytsling lätt under Stockholms murar förde honom i överhängande livsfara, men han undkom med två huvudsår, av vilka han bar ärr, så länge han levde. Uppenbarligen var han efter det äventyret icke duglig för ett fortsatt fälttågs strapatser. Mot årets slut skildes också hans vägar från Gustavs; denne sände honom nu till Norrbotten (Västerbotten) för att hålla uppsikt över de norrländska landskapen och göra deras naturtillgångar fruktbara för den nationella saken. L. försvinner därmed ur Peder Svarts skildring, där han framstår som en av befrielsekrigets populäraste hjältar, en man, vilkens bedrifter länge levde i minnet.

På sin nya post har L. synbarligen verkat i flera år. Här lades grundvalen till en verksamhet, som för årtionden skulle taga honom i anspråk: det lokala förvaltningsarbetet i kronans tjänst, knutet till skilda landsändar i norra och mellersta delarna av riket. Hans Forssells ord om den äldre Vasatidens fogdar: »Ett rörligt och kringfarande släkte; hela Sverige är deras hem» kunna i sanning tillämpas på L. Vissa tider synes han dock ha ägnat sig åt vården av enskilda omsorger; hans offentliga bana företer nämligen flera avbrott. Befallningen i Norrbotten, varmed förenades den i Ångermanland, synes han enligt ett kvittobrev ha frånträtt först 1526, men erhöll sommaren 1525 fullmakt som fogde »upp i Dalarna», i Tuna län, en verksamhet som dock endast varade tvenne år. Långvarigast blev den tjänstgöring, som för nära ett decennium band honom vid Korsholms län i Österbotten. Han tillträdde denna syssla 10 febr. 1531 och avträdde densamma 20 maj 1539. Som fogde uppbar han där en årslön av tio mark. Samtidigt skötte han underlagmannens befattning; det år han avgick finnes om honom antecknat, att han »hållit vart år tu ting med allmogen i Östrabotten och sommarting i varje socken». De första åren på Korsholm var han vid skötseln av det väldiga fögderiet hänvisad till en handfull medhjälpare — han var »själv sjätte», heter det — men fick sedan under sig fogdetjänare och knektar i tillräckligt antal. Förhållandena här uppe nödvändiggjorde också sträng övervakning; bl. a. måste L. inskrida mot ryska köpmän, som sökte utprångla falska mynt. L: s räkenskap från dessa år (tr. i Handlingar till belysande af Finlands kamerala förhållanden på 1500-talet, 1, 1892) är »den äldsta till vår tid bevarade [finska] landskapshandling från nya tidens början». Vid L:s frånträde anmärktes brist i räkenskaperna, vadan undersökning förordnades på ort och ställe; dock synes det hela endast ha gällt en viss oklarhet i fråga om uppbördsformerna. Konungens gunst kom alltjämt L. till del, något som bl. a. fick uttryck vid ett något senare tillfälle, då L:s son Mårten gjort sig skyldig till en svår förseelse, vilken genom Gustavs inskridan i huvudsak fick avplanas med husaga. L. har emellertid efter Korsholmstidens slut flera år dragit sig ur kronans tjänst. Genom sitt. giftermål med en dotter till den myndige landsköpmannen och »lappefararen» Anders Persson (Grubb) hade han fått ekonomiska intressen att bevaka i Umeå socken, där han i byarna kring kyrkan förvärvade efter ortens förhållanden ovanligt betydande jorddomäner, utvidgade genom byten med kronan. L., som synes ha varit bosatt i nuvarande Grisbacka by (»Backa i Ume socken» 1544), var vid denna tid, enligt saköreslängderna, tillika underlagman i Västerbotten — så 1543 eller troligtvis ännu tidigare — och kvarstod i denna befattning ännu sedan han 1546 flyttat till Västerås såsom konungens befallningsman. Gustav Vasas intresse för en uppblomstring av tjärbränningen i Västmanland, ett ämne som ofta beröres i hans skrivelser till L. under Västeråstiden, förklarar måhända denna förflyttning. Vistelsen i Västerås blev emellertid kortvarig, endast ett par år. Efter att 1549 ha fått avstå från de häradsrätter, som han »härtill haft haver», men vilkas omfattning vi ej närmare känna, framträder han följande är som fogde i Hälsingland och kom att på denna post kvarstanna relativt länge eller t. o. m. 1554. Samtidigt togs han i anspråk också för vissa uppgifter i Västerbotten, där hans familj under alla dessa växlingar synes ha ägt sitt hemvist och där han 1550 förlänats med tionden från två av de stora socknarna. Omsider blev han 1555 fogde i Västerbotten; möjligen var det nu hans avsikt att, kommen till åren, slå sig till ro i detta landskap. Men fejderna med Ryssland väckte farhågor för fientliga infall i rikets nordanbygder, och L. manades av konungen att vara på sin vakt; sedan denna fara drivit över, ombesörjde L. det norrländska krigsfolkets transport till Nyslott. Redan med året 1556 upphörde hans verksamhet som fogde i Västerbotten. Anledningen var uppenbarligen, att konungens planer på anläggandet av en avelsgård i Umeå socken gåvo L. möjlighet att på fördelaktiga villkor avyttra sina därvarande hemman. Härom träffades 1556 en uppgörelse, varigenom L. och hans hustru under sin livstid tillförsäkrades Norrala kungsgård i Hälsingland samt tionden från Järvsö socken. Han synes snart därefter ha avflyttat från Umeå; tio år senare återfick han vid avelsgårdens upplösning de inventarier, han vid sin avfärd överlåtit till kronan.

Mindre känd än L: s skiftesrika arbete i den lokala förvaltningens tjänst är för oss den verksamhet inom den lokala rättskipningen, som han samtidigt under många år utvecklade. De förtroendeuppdrag, varmed den kröntes, vittna om det anseende för beprövad erfarenhet också i dessa ting, som han tillvunnit sig hos överheten. Vid distingsmarknaden 1553 i Uppsala befinnes han ha varit bisittare i den för konungsdom tillsatta nämnden; säkerligen har detta varit fallet vid åtskilliga liknande tillfällen under konung Gustavs dagar. Betydelsefullast härutinnan blev dock hans medlemskap av Erik XIV: s högsta nämnd. Åren 1563—67 bevistade han rätt många av nämndens sammankomster i Uppsala och Stockholm; han förefaller under denna tid ha varit bosatt i huvudstaden. Till de ledande krafterna inom nämnden kan han tydligtvis ingalunda räknas, men att han utåt framstått som en av dess mest. auktoritativa män, visas bl. a. av en flera decennier yngre utsago av Johannes Bureus, som bland nämndens tillkallade ledamöter endast tecknat sig till minnes L: s namn. »Gamle Lasse Olsson» torde ha avlidit 1572, emedan förläningen av tionde från Järvsö då upphör.

L. uppgives ha varit två gånger gift. Enligt personalierna över Göran Horn (anförda av Hausen i Carpelans Handbok) hette hans första hustru Margareta Andersdotter Bärens. Det ligger emellertid nära att misstänka, att namnformen Bärens i denna källa blott utgör en missuppfattning av fadersnamnet Bure, latiniserat Bureus. Under denna förutsättning har Margareta tillhört samma norrländska släktkrets som L: s andra hustru Anna Andersdotter Grubb, dotter av den förutnämnde Anders Persson och Maria Bure. Helt uteslutet är f. ö. icke, att Margareta och Anna äro samma person. — Enligt en traditionell uppgift skall L. 1561 eller 1562 ha fått sitt adelskap förnyat av Erik XIV, men förutom det, att notisen saknar varje inre stöd i vad en närmare granskning ger vid handen i fråga om L: s härstamning, har något för honom utfärdat adelsbrev ej kunnat påträffas. Härtill kommer, att han även efter 1562 visar sig ha fört i sitt sigill sitt vanliga ofrälse bomärke med initialerna L. O. En gammal släktbok, som tillhört Johan Månsson Ulfsparre och' som i denna del härrör från tiden omkr. 1580. — L:s yngre sön, den senare ärkebiskopen, kallas här »biskop Anders i Växjö» — säger om sonen Hans uttryckligen, att han »fick frälse av konung Erik», men har ingen motsvarande uppgift för faderns del. Namnet Björnram, som tillägges L. i senare framställningar, har överförts till honom från hans tvenne adlade söner i anslutning till deras vapenbild; att denna åter influerats av mödernehärstamningeri, vare sig nu från en släkt Bärens eller från den mångomtalade Bureätten, får betraktas som rätt säkert. Den tredje sonen, Mårten, som en korttid innehade Svartviks gård i Norrala, var 1577—80 fogde i Hälsingland och 1583 —85 i Österbotten; han namnes även underlagman i norrländska landskap (d 1585). Tre döttrar äro kända. Äldst bland syskonen, blev Anna (f 1565) gift med Anders Sigfridsson (Rålamb). En syster, även hon med namnet Anna, uppgives som hustru till Jakob Matthiae, kyrkoherde i Delsbo och landsprost i norra Hälsingland; sannolikt är hön identisk med »hustru Märeta» i nyssnämnda släktbok. Den yngsta systern, Sara, hemfördes som hustru av den kunglige sekreteraren Per Eriksson.

Författare

N. Ahnlund.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Protokoller m. m. från konungsdom och konungsräfst; Släktbok (vanligen angiven såsom Nils Rabenii), Skoklostersamlingen Fol. 57 (s. 289 —290), allt i RA; Sandbergska samlingen FF 9525 ff, kammararkivet. — Handl. till belysande af Finlands kamerala förhållanden på 1500-talet, utg, af G. Grotenfelt, 1 (1892); Kon. Erik XIV:s nämnds dombok, utg. af C. Silfverstolpe (Hist. handl., 13:1, 1884); Kon. Gustaf I:s registratur 2—26 (1864—1911). — J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523— 1630, 2 o. 4 (1919—23); H. Behrman, Kong Christian den andens Historie (1815); J. Th. Bureus, Sumlen, utg. af G. E. Klemming (Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen, bih. 1, 1886); N. Eden, Mårten Hel-sings bearbetning af Peder Swarts berättelse om Gustaf Vasas ungdom (Hist. tidskr., 1914); H. Forssell, Sveriges inre historia från Gustaf den förste, 1 (1869); A. Huitfeldt, Historiske Beskriffuelsc om hues sig haffver tildragit under Kong Christiern den anden (1596); E. G. Huss, Undersökningar öfver folkmängd, åkerbruk och boskapsskötsel i landskapet Västerbotten åren 1540—1570 (1902); K. Lenaeus, Delsboa illustrata (1764); J. Nordlander, Norrländska samlingar, 6 (1905); Peder Swart, Kon. Gustaf I:s krönika, utg. af N. Eden (1912); Alma Söderhjelm, Jakobstads historia, I (1907); Erik Jöransson [Tegel], Then stoormechtighe... ber Gustaffs, fordom Sweriges, Göthes och Wendes konungs, historia (1622).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Olofsson (Björnram), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18332, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Ahnlund.), hämtad 2019-05-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18332
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Olofsson (Björnram), urn:sbl:18332, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Ahnlund.), hämtad 2019-05-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se