August T Blanche

Född:1811-09-17 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1868-11-30 – Stockholms stad, Stockholms län

Författare, Skriftställare, Riksdagsledamot, Tidningsredaktör, Journalist


Band 04 (1924), sida 754.

Meriter

1. August Theodor Blanche, f. 17 sept. 1811 i Stockholm, d 30 nov. 1868 därstädes. Föräldrar: dv. e. o. skvadronpredikanten vid livgardet till häst, sedermera kyrkoherden i Ladugårdslands församling Mårten Kristoffer Bergvall (se denne) och Katarina Kristina Hedberg. Åtnjöt undervisning i Klara skola 1819—27 och i Stockholms gymnasium; student i Uppsala 7 okt. 1829; jur. fil. kand. 24 okt. 1832; lämnade universitetet s. å. men återvände vt. 1836; jur. utr. kand. 31 maj 1838; företog resor till Köpenhamn 1838, 1840 och 1861, till London och Paris 1850—52 och till Italien 1864. Inskriven i kansliet 1832 och i riksbanken samt i Svea hovrätt 15 juni 1838; v., notarie i Stockholms rådhusrätt 1838; medarbetare i Freja s. å.; redaktör för samma tidning 1839—42; v. auditör vid Svea artilleriregemente 1839—53; medarbetare i Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1839 och i Stockholms Figaro; biträde hos häradshövding K. M. Schönmeyr i Södra Ångermanlands domsaga under år 1843; biträde i bevillningsutskottet vid riksdagen 1844—45; litteratör vid K. teatern 1846 —49; sekreterare i konstnärsgillet 1846—jan. 1848; medarbetare i Aftonbladet 1855—56 och 1865; redaktör för Illustrerad tidning 1857—63 (utg. bevis 27 dec. 1856); lämnade bidrag till Söndags-Nisse; riksdagsman för Stockholm 1859—66; representant för borgarståndet i Trondhjem och Kristiania vid Karl XV :s kröning 1860; medlem av Gröna stugan och av Idun, där B. tillhörde den första nämnden; stadsfullmäktig i Stockholm 1863—64; ledamot av riksdagens andra kammare 1867—68 och var därunder ledamot av konstitutionsutskottet 1868. — Ogift.

Biografi

B: s personlighet och författarskap präglas i hög grad av hans börd: han var Stockholmsbarn och utgick ifrån ett småborgerligt hem. Modern, soldatdotter från Bergslagen, hade såsom tjänstflicka hos räntmästaren I. Ouchterlony ingått en förbindelse med informatorn i huset Bergvall. Denna förbindelse bröts emellertid, då Bergvall fick utsikt till ett rikt gifte. Karin Hedberg å sin sida tog då en annan friare, hovslagaren Blanck, och medförde i detta äktenskap sin son med Bergvall, August Theodor. Denne upptog styvfaderns namn, men i dess ursprungliga form Blanche — släkten var vallonsk. Modern var en ovanligt både behaglig och duktig kvinna. Hon lär redan under mannens livstid hava tagit del i verkstadens skötsel och fortsatte efter hans död 1830 rörelsen på egen hand. Den omvårdnad, hon ägnade sin förstfödde, vedergällde denne med en dyrkan, som även tog sig uttryck i flera av hans berättelser, t. ex. »Den rödrutiga schalen». Hemmet var beläget först (till 1825) i Sporrongska gården vid Klara sjö, sedan vid Hötorget i von Hams gård, denna senare skildrad av B. i hans sista »bild ur verkligheten», »Ekströms paradis». Överhuvud hava för honom, som för alla stora berättare, barndomsminnena varit en riktig guldgruva av motiv. Vad han sett av Stockholms gator och gårdar, helst i de dåvarande utkanterna, och vad han upplevat i Klara skola och med kamraterna där har ingått i en mängd av hans berättelser och delvis i romanerna, exempelvis i början av »Flickan i Stadsgården». B. lär redan som pojke ha börjat göra anteckningar, och han var alltid »glupsk på underbara historier».

Från skolan medförde B. en avgjord motvilja för all slags klassisk lärdom och ett livligt intresse för historia, som väckts av den bekante läroboksförfattaren Jakob Ekelund. Om motviljan mot den klassiska lärdomen blev beståndande, så tog däremot det historiska intresset snart slut. B. levde så helt i sin samtid, att han icke bevarade någon håg för det förflutna. Då han på äldre dagar kom till Italien, var han »måttligt förtjust». I Uppsala levde han ett glatt studentliv och tog sina examina, men för vetenskapen hade han ingen håg, och universitetet betraktade han med liberalens förakt. En historia om att han skulle blivit handgripligen tuktad för opposition mot ett förslag att uppvakta E. G. Geijer är emellertid obestyrkt och motsäges av »Läkaren», där han begagnat motiv från studentlivet. B. hörde hemma i Stockholm. Under de år, han bodde där mellan sina båda Uppsalavistelser, skall han hava försörjt sig med privatundervisning och renskrivning. Efter avläggandet av sina examina tjänstgjorde han något i ett par ämbetsverk, men drogs snart in i journalistiken. Åren 1838—40 voro ju en politiskt synnerligen upprörd tid, då pressen hade sin »rabulist»-period. B. gjorde sin debut med en broschyr, i vilken han satiriserade Stockholmstidningarna, och blev medarbetare i Freja, en halvveckotidning »i litterära och blandade ämnen», redigerad av K. af Kullberg, organ för de yngre litteratörerna och för Johan Johansson, sedan dennes Argus blivit ihjälkonkurrerad av L. J. Hiertas Aftonblad. B. blev redan med 1839 »gerant» för Freja och skrev däri dels (under signaturen —e) teater- och musikrecensioner, dels skisser. Med politiken befattade han sig icke direkt men kom- dock i polemik med särskilt Aftonbladet. En försoning med Hierta ingicks i början av 1841, men snart yar B. ånyo i delo med dennes medarbetare K. J. L. Almquist, yars »Det går an» han »fortsatt» i sin berättelse »Sara Widebeck», en skäligen överdriven och grov satir. Nya tvisteämnen kommo till, och i det Almquist tillät sig försåtliga insinuationer mot B: s far, Bergvall, begick han ett »dåd», som upprörde hela pressen och gjorde B. utom sig. Vid ett möte med Almquist i Strömparterren (10 juli 1842) spottade B. denne i ansiktet. Då Hierta, som vid detta tillfälle var stadd på utländsk resa, efter en månad återkom, sökte B. och dennes vänner (även inom Aftonbladets redaktion) förmå honom att avskeda Almquist, men Hierta låtsade som om ingenting hänt. B. hade fått nog av journalistik och avgick med årets slut ur Freja. Hans humör var emellertid ingalunda nedstämt, det ådagalade han i sitt nu började dramatiska författarskap. Den 21 mars 1843 uppfördes på Mindre teatern hans första lustspel »Positiv-hataren», som vann stort bifall; före säsongens slut kommo ännu fyra större och mindre stycken på scenen. Någon tids tjänstgöring på domarkansli i Norrland var blott ett tillfälligt avbrott; 1845 fick B. på K. teatern upp sitt skådespel »Läkaren», som också rönte stor framgång. Till den allvarliga genren höra jämväl »Jernbäraren» och »Engelbrekt och hans dalkarlar», men för övrigt är det inom lustspelet, B. gjort sin insats. Dahlgren upptager hans namn vid icke mindre än trettiosex stycken och av dessa hava tjugutre upptagits i »Samlade arbeten»; till de övriga har B. blott lämnat en eller annan kuplett. Vad man har att räkna med är utom de ovannämnda ett tiotal lustspel, men även dessa äro — kanske med undantag av »Rika morbror» — såsom Georg Nordensvan uppvisat, blott bearbetningar av franska, danska och tyska original. Detta gäller t. o. m. de mest berömda, »Hittebarnet» (1847) och »Ett resande teatersällskap». Konjanderfiguren i det förra är icke B:s skapelse; han har av en parisisk småborgare gjort en stockholmsk genom att begåva honom med böjelse för toddy och tillägga några lokala anspelningar. Så har B. överallt gått tillväga; han skar bort åtskilligt, kryddade med en del nya lustigheter, skänkte dialogen naturlighet och friskhet och skapade sålunda, för första gång sedan Gustav liks dagar, ett lustspel med svensk färg och ton. Och bärtill fogade han fyndiga, ibland verkligt kvicka kupletter; själv en ypperlig vissångare visste han på pricken, vad som gjorde sig. B. har även själv satt samman en del nätta melodier. Hans lustspel blevo ett motstycke till Heibergs vaudeviller, men på ett mera borgerligt plan. En plats för sig i hans alstring intager i viss mån »En tragedi i Vimmerby», som 1848 uppfördes på operan (där den ej hörde hemma), blev utvisslad, men 1853 uppstod såsom »Ett resande teatersällskap» och sedan förvärvat anseende såsom i sin art klassiskt. Grundat på ett i gammalfransk stil skrivet, från Scarron's »Le roman comique» hämtat stycke, har detta dock långt mera anspråk på självständighet, och med verklig Holbergsk festi-vitas har B. genomfört sin travesti; en gestalt som Öländer synes vara hans egen skapelse.

Med 1840-talet är B:s verksamhet för teatern väsentligen slutad. Hans far Bergvall hade redan tidigt tagit hand om honom, rimligtvis bekostat hans kurs i Uppsala och från 1842 låtit honom bo på sin malmgård på Ladugårdslandet. 1850 fick han göra en resa till Paris, då målet för alla litteratörers längtan. Vistelsen avbröts, för att B. skulle från hemmet följa fadern, vars lungor voro angripna, till södern. Denne avled i Paris våren 1852 och befanns då (hans äktenskap hade varit barnlöst) hava till sin arvinge insatt B., vilken sålunda drog in på Malmgården såsom en förmögen man. Han tog till sig sin mor såsom värdinna och öppnade sitt hem för ett glatt sällskapsliv, där han själv med sina gåvor säkerligen var den mest underhållande. En tid bortåt tycktes han förlorad för författarskapet, några år hade han nog av sällskapslivet, men lusten att berätta var dock i längden outrotlig hos honom.

Vid sidan av sina teaterstycken hade B. skrivit utom smärre saker fyra stora romaner, och sina intryck av Paris återgav han i en sådan, »Sonen af Söder och Nord», författad på ort och ställe och kapitelvis hemsänd. Det var den franska sensationsromanen, hos oss införd av Almquist, B. i dessa verk odlade, med förebild närmast i Eugéne Sue, vilken han sedermera (i Illustrerad tidning 1857) hyllat såsom en folkets förkämpe. Alltifrån »Jernbäraren» (1845) var dennes inflytande tydligt. B. ville också blotta samhällets brister och föra de smås talan, med sin tendens ursäktade han sin realism (företalet till »Vålnaden»), men till sist är det dock glädjen att berätta, som tar försteget. Uti Aftonbladet skrev han 1856 dels kåserier, under signaturen Vidar, dels serien »Berättelser efter klockaren i Danderyd», och med det följande året övertog han Illustrerad tidning. Det är i denna, hans författarskap når sin höjd. Startat 1855, fick detta blad sin prägel först med B., som bragte det upp till en upplaga av över 3,000 exemplar. Det blev en ny Freja på ett mera modernt och högre plan. B. hade här tillfälle att säga ett borgerligt ord i politiska frågor på sitt sätt, dvs. än kåserande, än patetiskt. Han biograferade levande och avlidna, vanligen utgående från sitt personliga intryck, sade uppriktigt sin mening, men framdrog helst den sympatiska sidan. Han fortsatte slutligen här sina »skisser» med de bekanta serierna »Hyrkuskens berättelser», »En prestmans anteckningar» och »En skådespelares äventyr».

Skissen leder som litterär genre sina anor tillbaka till Englands essay-papers, hade fram på 1830-talet blivit på modet i Frankrike och sedan hos oss, där termen även täckte, vad som egentligen är en short story, en novellett. B. var lika mycket berättare som skildrare. Sitt material fick han ibland från rättegångshandlingar, ibland från meddelanden av vänner, bland vilka nämnas pastor J. Boman och lektor V. Enblom, men framför allt ur sitt eget överrika förråd av intryck och minnen, vilka stodo levande för honom, och alltid voro till hands. Emil Key förtäljer härom: »Promenerade man med honom på gatorna, då var han som mest underhållande. Vart och vartannat hus, dess innevånare och dessas märkliga öden voro föremål för hans skildringar. Han kunde gå så halva natten och berätta livligt och målande, antingen ämnet var tragiskt eller humoristiskt. Han var som ett levande lexikon över gamla och nya Stockholm. Nästan allra mest roande var han, då han berättade om sin barnteater och sitt Uppsalaliv samt anekdoter från detta. Stundom blev han med flit cynisk. Som han visste, att det var för sent för honom att kunna nå förfining, låtsade han förakt för den finare umgängestonen. Såsom värd på sin Malmgård, som han ärvt efter sin far, var han däremot artig och älskvärd.»

B. är först och främst Stockholmsskildrare, bredvid Almquist och Sturzen-Becker den främste mellan Bellman och Strindberg. Med »naturen» i egentlig mening har B. visserligen intet att skaffa; hans målningar av denna äro i tidens mest tillgjorda maner. Men inbegriper man i termen stadens gator och hus och tomter med trädgårdar, plank och kåkar, då är B. en mästare. Om hans »Bilder ur verkligheten» hava rätt till namnet, är det genom den bestämda lokaliseringen, vilken ger det egentligt realistiska intrycket. Med människoskildringen är det klenare beställt; hjälten och hjältinnan i romanerna äro bedrövliga schabloner, bifigurerna däremot ofta långt mera levande. Dessa äro också så gott som alltid gjorda efter levande modell och uppträda ibland t. o. m. under sina verkliga namn; I och med B: s återgång till det lilla formatet bliva de huvudpersoner, och därmed är konstnärligheten nådd. De grälla färger, som härskat i de tidigare berättelserna och i romanerna, stämmas ned, och det sensationella inslaget dämpas. Det komiska och det sentimentala äro B: s egentliga element. Man kan måhända uttrycka detta så, att det franska inflytandet viker för Dickens'. Med denne hade B. en överraskande likhet: börden och därmed den humanitära tendensen, förkärleken för originella och kuriösa figurer, skådespelartalangen, farslynnet. B. klandrades ofta av den samtida kritiken för sin förkärlek för »låga» karaktärer. Man kunde vända om detta och säga, att B. lyckas bäst, då han håller sig till den samhällsklass, som han verkligen kände till, småborgarens, men icke brister det då på sympati och betonande av de goda sidorna. Om någon typ synes framför andra omhuldas av B., så är det den, som genom en ofördärvad naturlighet segrar över en konventionell bildning; man jämföre Keys nyss anförda yttrande om B:s egen brist! Det bör påpekas, att om B. först i sina »Bilder ur verkligheten» ålagt sig den begränsning, som var nödvändig för hans — relativa — mästerskap, så finns det redan i romanerna en mängd scener, som i och för sig äro förträffliga och bryta av mot det schablonerade och oäkta i det övriga.

B: s stil har sina lätt märkbara svagheter; tidens smak för den dånande och lysande frasen delade han, så mycket mer som skådespelaren i honom njöt av att få slunga fram den i tal. Men hans berättarförmåga är oförneklig. Mången gång är hans motiv endast en skäligen enkel anekdot, men den förtäljes så väl, den sättes i scen med en sådan omsorg om bakgrunden, med så mycken uppfinningsrikhet i repliken, att bagatellen blir läsvärd — lustig, pikant, rörande — ibland allt på en gång.

B. har i yngre dagar säkerligen låtit pennan löpa raskt, men med tiden ägnade han alltmer möda åt sin form. Det intygas, att redan korrekturen till »Sonen af Söder och Nord» företedde talrika rättelser, och sina uppsatser i Illustrerad tidning kunde han aldrig nog ciselera; till slut fick faktorn halvt rycka dem ifrån honom. B, bekänner ock för Sturzen-Becker 1861, att han numera gruvar sig för att sätta pennan på papperet. Hans offentliga anföranden voro också utarbetade på förhand och inlärda; sedan var det hans — liksom t. ex. Björnsons — skådespelartalang att ge åhörarna intrycket av något, som stundens ingivelse födde.

På äldre dagar kom B. in i den praktiska politiken; han blev medlem av borgarståndet 1859 och sedan av andra kammaren. Hans folklighet och hans talargåva, hans frikostighet och hjälpsamhet skapade och vidmakthöllo en popularitet, som torde varit sällsynt i vårt land. Till sina åsikter var han demokrat; från ungdomen hade han insupit misstron mot all statsstyrelse, mot allt som var officiellt på något sätt, och hans varma hjärta gjorde honom ivrig för alla humanitära reformer. Genom motioner och anföranden har han kämpat för avskaffande av prygel och dödsstraff, för kvinnans rättigheter, oäkta barns arvsrätt, skarpskytterörelsen m. m, Representationsreformen hade B. livligt agiterat för — han ville också ha rösträtten mera utsträckt — och då den avgörande omröstningen hos adeln utfallit till dess förmån, var han den självskrivne tolken av de glada känslorna hos massan av Stockholms invånare; i Ord och bild för år 1905 kan man läsa en livfull skildring av denna dag (7 dec. 1865) och av B: s deltagande, skriven av Emil Svensén. I politiken spelade B: s temperament ibland in på ett mindre lyckat sätt; han ansåg sig på demokratiskt konto hava rätt att bli grov.

I det vid B:s inträde i politiken oroliga förhållandet till norrmannen (ståthållarestriden) stod han på deras sida och blev jämväl, då han vid Karl XV: s kröning besökte Trondhjem och Kristiania, föremål för stora hyllningar. För Polens och Italiens frihetsstrider hyste han den varmaste sympati och understödde de flyktande polackarna; Bakunin hade han en tid hos sig på Malmgården. Vid den dansk-tyska konflikten talade han däremot för att Sverige skulle sitta stilla; bakom den — för B. typiska — frasen: »för Danmark, vår frände, talar blodsbandet; för Polen, främlingen, blodströmmarna», ligger rimligtvis misstron mot skandinavismen såsom en akademisk och monarkisk rörelse.

Den stora kretsen av gäster på Malmgården vidgades än mer genom B:s inträde i politiken; han firade det ock genom en magnifik fest hos La Croix i febr. 1860. Intill slutet av sitt liv kunde B. fortsätta att med hela sitt temperaments kraft taga del i offentliga angelägenheter och sällskaplig glädje; hans död var plötslig, såsom han själv önskat den. Under festligheterna vid invigningen av Karl XII: s staty 30 nov. 1868 träffades han av ett slaganfall och avled omedelbart. Hans begravning gav anledning till en folkhyllning av enastående mått. Ett monument över B. avtäcktes 30 nov. 1918 på den forna Malmgårdens plats.

Författare

O. Sylwan.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Publiken och tidningarne, eller den rysliga tuppfäktningen. Stort spektakel i två öppningar, med chörer, balletter, fäktningar, evolutioner, saltomortalsprång och sidosparkar. Sthm 1838. 12: o 64 s. (Anon.) 2: a uppl. Sthm 1838. 12: o 64 s. (Anon.) — Rabulisterne. Galla-spektakel i två akter, med chörer, balletter, chocker och ett briljant fyrverkeri till slutet. Sthm 1838. ,54 s. (Anon.)—Sara Widebeck. En tafla ur lifvet, af—e. Fortsättning till: Det går an N :o 1 [af C. J. L. Almquist] och Det går an N :o 2 Laf J. W. Snellman]. Sthm 1840. 12: o 96 s. (Sign.) — Hjertklappningen. Fé-opera i fem akter och 7 taljade tablåer (Nyaste Freja, 1842, N:o 20; anon.). [Riktad mot L. J. Hierta och Aftonbladet.] —¦ Positivhataren. Lustspel med sång i fyra akter, af —e. Musiken af J. N. Ahlström. Sthm 1843. 12: o 93 s. (Sign.) [Senare med nytt omsl. utg. såsom suppl.-häfte till förf:s Theaterstvcken, se nedan.] 2: a uppl. Sthm 1862. 8: o 82 s. (Sv. theatern, N:o 11.) — Orden till chörerna och kupletterna ur Silfverbröllopet. Nationaldivertissement. Sthm [1843]. 8 s. (Anon.) Annan uppl. Gtbg 1843. 8 s. (Anon.) — En trappa upp och på nedra botten, eller grosshandlaren och klädmäklaren. Vådevill i tre akter. Efter Mélesvilles och Carmouches's franska imitation af Nestroys tyska orig. Sthm 1843. 100 s. (Anon.) — Kröningsdagen. Tillfällighetspjes med körer och kupletter i en akt. Musiken ordnad af J. N. Ahlström. Sthm 1844. 12: o 36 s. — Theatergalleri. Porträtter af Wilhelmina Fundin, Mathilda Gelhaar, Jenny Lind, Giovanni Belletti, Julius Gunther och Olof Strandberg, jemte text. Sthm 1844. 54 s., 6 portr. (Tills, med K. af Kullberg.) — 1844—1845. Sceniskt trolleri i en akt med körer och kupletter ... Sthm 1845. 12: o 20 s. — Jenny eller ångbåtsfärden, dramatiseradt äfventyr på sjön i en akt med chörer och kupletter. Sthm 1845. 12: o 32 s. (Sv. theatern, N:o 12.) — Jernbäraren. Händelse ur folklifvet. Norrk. 1845. 75 s. (Orig.-bibliothek i den sköna litteraturen, Årg. 1845: 7.) — Körer, kupletter och melodramer ur Läkaren. Skådespel... Sthm 1845. 12: o 18 s. [Hela pjäsen se nedan.] — Kupletter och körer ur Stockholm, Westerås och Upsala. Lustspel. .. Sthm 1845. 17. s. [Hela pjäsen se nedan.] — Taflor och berättelser ur Stockholmslifvet. Sthm 1845. 12: o 562 s. [Utkom i 7 häften med särsk. titlar: Stockholmslifvet skildradt i taflor och berättelser.] Ny, tillökad uppl. under titel: Samlade taflor och berättelser. D. 1—3. Sthm 1856—57. 317, (1) s.; 267, (1) s.; 327, (1) s. [Senare uppl. Sthm 1867, 2 delar, samt i förf:s Samlade arbeten.] — En mycket vacker och nöjsam historia om löjtnant Nagelborste, skomakaren Snörlund och hans hustru samt deras dotter Catharina och gesällen Hendrik Sulgren. Af A. B. Sundsvall 1846. 26 s. (Sign.) [Tidigare under titel: Skomakarens dotter. Scen ur Stockholmslifvet, tr. {anon.) i Nyaste Freja, 1840, N:o 33—36; senare utg. i ett flertal uppl., den senaste Grbg 1909. 16: o 32 s.] — Theaterstycken. [H.] 1—10 & Suppl.-häfte. Sthm 1846—48, 1843. 12: o. 1. Magister Blackstadius eller giftermålsannonsen. Lustspel i två akter med sång. 1846. 48 s. — 2. Läkaren. Skådespel med sång i fyra akter och åtta tablåer. 1846. 91 s. — 3. En födelsedag på gäldstugan, lustspel i en akt med sång. Efter en dansk intrig [af Th. Overskou]. 1846. 53 s. [Ny uppl. Sthm 1847. 12: o-53 s. (Sv. theatern, N: o 3.)] — 4. Rika morbror. Lustspel med sång i två akter. 1846. 54 s. — 5. Engelbrekt och hans dalkarlar. Hist. skådespel i fem akter, med chörer, kupletter, melodramer och marscher. 1846. 102 s. — 6. Stockholm, Westerås och Upsala. Lustspel i tre akter med körer och kupletter. 1847. 77 s. — 7. Herr Dardanell och hans upptåg på landet. Lustspel i fyra akter med körer och kupletter. (Efter en tysk intrig.) 1847. 86 s. — 8. 1846 och 1946. Féeriskt lustspel i 2 akter och 4 tablåer med kupletter, chörer och melodramer. 1847. 59 s. — 9. Jernbäraren. Skådespel i 3 akter och 6 tablåer. 1847. 54i s. —> 10. Hittebarnet. Lustspel i två akter. (Efter en fransysk idé.) 1848. 48 s. — Suppl.-häfte: Positivhataren (se ovan). ¦— Tegnérs minne. Dramatisk framställning i fem af delningar jemte prolog och epilog med chörer, kupletter och melodramer. Sthm 1847. 12: o 72 s. [Texten dels anordnad, dels förf. av B.; musiken dels komp., dels arrang. av Joh. Berwald.] — Flickan i Stadsgården. Novell. Sthm 1847. 12: o 484 s. (Nya sv. parnassen, 5.) [Senare uppl. i förf.s Saml. arbeten; särsk. uppl. Gtbg (tr. Sthm) 1913. 2 vol. 160, 160 s.] — Vålnaden. Roman. D. 1—4. Sthm 1847. 768 s. [Senare uppl. i förf:s Saml. arbeten; särsk. uppl. Gtbg (tr. Sthm) 1913. 2 vol. 192, 192 s.] — Banditen. Berättelse. Norrk. 1848. 12: o 496 s. (Orig.-bibliothek i den sköna litteraturen, Årg. 4: 2.) [Senare uppl. i förf:s Saml. arbeten; särsk. uppl. Sthm & Gtbg (tr. Sthm) 1914. 2 vol. 317 s.] —¦ Första älskarinnan. Romantiserad skildring. D. 1—2. Sthm 1848. 448 s. (Nya sv. parnassen, 11.) Annan uppl.: Borgå 1848. 16: o 448 s. (Läse-bibliothek i Finland.) [Senare uppl. i förf:s Saml. arbeten; särsk. uppl. Gtbg (tr. Sthm) 1913. 2 vol. 159, 158 s.] — Kråknästet. Berättelse ur Stockholmslifvet. Sthm 1849. 72 s. (Nytt orig.-bibliothek i den sköna litteraturen, 1849: 5.) [Senare omtr. i Taflor och berättelser, 6.] —¦ Prof bladet eller frihetens lön. Nyårsspektakel i en akt med chörer och kupletter. Sthm 1850. 12: o 48 s. (Sv. theatern, N: o 22.) — Den sista färden eller död-dansen. Läsning föf alla stånd och åldrar. Sthm 1850. Tv. 8:o 50 s., 24 pl. (Anon.)— Döden fadder. Sago-lustspel i 3 akter med melodramer, körer och kupletter. (Efter en tysk folksaga.) Sthm 1850. 12: o 87 s. 3:e uppl. Sthm 1892-8: o 64 s. (Sv. theatern, N: o 27.) — Komedianterne. Farce i två akter med körer och kupletter. Sthm 1850. 12: o 52 s. 2: a uppl. Sthm 1860. 12: o 44 s. 3:e uppl. med titel: Ett resande teatersällskap, eller en tragedi i Vimmerby. Sthm 1881. 12: o 44 s. 4:e uppl. Sthm 1906. 8: o 42 s. (Sv. theatern, N:o 28.) [Ingår även i Svensk vitterhet 1850—1900, 1, Sthm 1899, s. 69—94, och i Sveriges national-litteratur 1500—1900, 24, Sthm 1.911, s. 73—125.] —• iDen politiska kocken. Lustspel i en akt. (Efter franskan.). Sthm 1850. 12: o 44 s. (Sv. theatern, N:o 29.) — Några lyriska stycken samt sceniska monologer och dialoger. Sthm 1850. (3), 93, (1) s. — Doktor Tartaglia. Operett med dans i 2 akter. Bearb. efter fransyska pjesen wL'eau merveillieuse»(l) [af Th. Sauvage]. Musiken af I. Dannström. Sthm 1851. 12: o 64. s. (Opera-repertoire N:.o.2.) (Anon.; tills, med I. Dannström.) — Sonen af söder och nord. Romantisk skildring ur sednaste Pariser-revolutio-nen. D. 1— 2. Sthm 1851. XVIII, 470 s.; 544 s. (Nytt orig.-bibliothek i den sköna litteraturen, 1851: 3.) [Senare uppl. i förf:s Saml. arbeten; särsk. uppl. Sthm & Gtbg (tr. Sthm) 1914. 3 vol. 476 s.] — Grannarne. Scenisk dialog. Sthm 1853. 12: o 23 s. (Sv. theatern, Ny ser., .) 2: a uppl. Sthm 1863. 12: o 18 s. 4:e uppl. Sthm 1908. 8: o 16 s. (Sv. theatern, N:o 130.) — Orpheus i underjorden. Burlesk opera i 4 akter. Bearb. för svenska scenen. Musiken af J. Offenbach. Sthm 1861. 62 s. (Sv. theatern, N:o 103.) (Övers, av L. E. Granberg och E. A. Wallmark; överarb. av B.; anon.) — Bilder ur verkligheten. D. 1— 4.' Sthm 1863—65. 1. Hyrkuskens berättelser. 1863. 231 s. 2: a uppl. 1864. 230, (2) s. 2. En prestmans anteckningar. 1864. 238, (2) s. 3. En skådespelares äfventyr. 1864. 230, (2) s. 4. Strödda anteckningar. 1865. 256, (2) s. [Senare uppl., utökade med en efter B:s död utg. 5:e del, ingående i förf:s Saml. arbeten; därjämte separata uppl. av Hyrkuskens berättelser, Sthm 1906, 219, (1) s. (7:e uppl.), och Gtbg (tr. Sthm) 1913, 2 vol., 157, 157 s.; En skådespelares äventyr, Sthm 1915, 2 vol., 315 s., och Sthm (tr. Berlin) 1921, .283 s. (Bonniers universal-bibliotek, 3); samt av berättelser ur En prestmans anteckningar (se nedan); Hyrkuskens berättelser och En prestmans anteckningar även utg. i Chicago 1901—02 (Kurrekalender för 1901 och 1902).] — Den gamle skådespelaren. Scenisk monolog. Sthm 1864. 12: o 12 s. 2: a uppl. Sthm 1892. 8: o 8 s. (Sv. theatern, N:o 140.) [Tidigare tr. i Bakom ridån. Teaterkalender för 1845; samt i förf: s Lyriska stycken, se ovan.] — Den gamla aktrisen. Scenisk monolog. Sthm 1864. 12: o 12 s. 2: a uppl. Sthm 1892. 8: o 10 s. (Sv. theatern, N:o 141.) [Tidigare tr. i förf:s Lyriska stycken.] — Samlade arbeten. Ser. 1—3 & Suppl.-band 1—2. Sthm 1870—77. Ser. 1. Romaner. 1. Sonen af söder och nord. D. 1—2. 1870. 347, 384 s. 2. Banditen. 1871. 356 s. 3. Första älskarinnan. 1871. 320 s. 4. Flickan i Stadsgården. 1872. 339 s. 5, Vålnaden 1872. 490 s. — Ser. 2. Teaterstycken. D. 1—2. 1871. 394, (1) s.; 422, (2) s. — Ser. 3. Berättelser. Minnesbilder. 1. Bilder ur verkligheten. D. 1—5. 1870-73. 222, (2) s.; 238, (2) s.; 221, (2) s.; 253, (2) s.; 202, (2) s. 2. Taflor och berättelser. D. 1—2. 1872. 238, (1) s.; 246, (2) s. 3. Minnesbilder. Med förf:s lefnadsteckning af Ad. Hedin. 1872. (4), 236 s., 1 portr. — Suppl.-band. 1. Taflor och berättelser, D. 3. 1877. (6), 232 s. 2. Smärre skrifter: Poetiska försök. Strödda uppsatser. Tal och riksdagsanföranden. 1877. (4), '304 s. [Samlade arbeten senare utg. "dels i en på två serier fördelad 2: a uppl., Sthm 1876—78, med första serien omfattande Romaner (5 delar, desamma som i 1: a uppl.), andra serien Berättelser (Bilder ur verkligheten, 5 delar, och Taflor och berättelser, 2 delar), dels i en av svenska konstnärer illustrerad 'ny uppl.', Sthm 1889—92, fördelad på 3 serier: första serien omfattande Berättelser (Bilder ur verkligheten, 5 delar, och Taflor och berättelser, 3 delar), andra serien Romaner (5 delar) och tredje serien Teaterstycken ni. m. (Teaterstycken, 2 delar, Minnesbilder, Smärre skrifter samt en av Nils Erdmann förf. teckning av August Blanche och hans samtid).] — Stockholmshistorier. 1—4. Sthm 1875 —78. 16:o 67, 48, 20, 18 s. 1—2. 2: a uppl. Sthm 1892. 68, 48 s. (Öreskrifter för folket, N:o 64—65, 88—89.) — Kalle Utter med flera berättelser. Sthm 1912. 127, (1) s. — Smörblomman i Danderyd och andra berättelser. Sthm 1912. 127, (1) s. — Sjörövarens dotter och andra berättelser ur en prästmans anteckningar. Sthm & Gtbg (tr. Sthm) 1914. 158 s. — Järnbärar.en och andra berättelser. Sthm & Gtbg (tr. Sthm) 1914. 160 s. — Klockaren i Danderyd. Berättelser. Vol. 1—2. Sthm & Gtbg (tr. Sthm) 1914. 317 s. — Renskrivaren och andra berättelser. Sthm & Gtbg (tr. Sthm) 1914. 157 s. — Enda barnet och andra berättelser. Sthm 1915. 160 s. —• Skomakarens dotter och andra berättelser. Sthm 1915. 128 s. — Tjuvjakten på Strömsborg och andra berättelser ur en prästmans anteckningar. Sthm & Gtbg (tr. Sthm) 1915. 156 s. — Valda skrifter. D. 1. Hyrkuskens berättelser. Sthm 1918. 240, (2) s.

Utgivit: Illustrerad tidning. Sthm 1857—63. — Ang. B:s publicistiska verksamhet i övrigt, se texten.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
August T Blanche, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18361, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Sylwan.), hämtad 2018-11-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18361
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
August T Blanche, urn:sbl:18361, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Sylwan.), hämtad 2018-11-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se