Meriter

Behm (Bhem), Isak, d. kort efter 1622. Nämnes kansliskrivare hos hertig Karl 1597; befälhavare på småfartyget Enhörningen i Joakim Skels flotta 1598; befullmäktigad att tillse skeppsvarven i Gävle och Härnösand 7 jan. 1599; ryttmästare för en fana ryttare (från Gästrikland, Hälsingland och Bergslagen) 4 nov. 1601; kämpade i Estland sommaren 1602; kommissarie till Finnmarken och Ishavskusten 2 dec. 1603; erhöll nya uppdrag till Österbotten och Norrland juni 1604; erhöll befattning i Österbotten 8 april 1605 (»trotjänare ärlig och manhaftig»); framträdde i okt. 1606 som »ståthållare uppå Uleåborg och utöver Österbotten med det kajanske landet»; fråntogs eller lämnade denna tjänst 1610; befälhavare över en flottilj jakter och lodjor för bevakning av skärgården mellan Nyköping och Kalmarsund 1611 (instruktioner 26 maj och 10 juni); kallas nu amiral; indrev sommaren och hösten 1612 en krigsgärd i Norrland; samlade våren 1613 en knektefänika i de norrländska landskapen; erhöll fullmakt som dess kapten 20 mars s. å.

Gift 1600 med »jungfru Anna av Vexiö» enligt A. A. von Stiernman men enligt Peter Schönström med en dotter till Kristoffer von Wernstedt och Lucretia Magnusdotter.

Biografi

Under inbördesfejderna i slutet av 1590-talet gjorde sig B., då uppenbarligen en ung man, genom otyglad våldsamhet vida beryktad. »Hertigh Carls slaktarebenck» anklagar honom för omänsklig framfart, och även Messenius' skildring i Scondia illustrata präglas av tydlig ovilja mot B. Tidigast framträder han i början av 1597, då han av hertig Karl sändes som brevdragare till konung Sigismund i Warschau, varifrån han återkom i maj utan svar. I augusti s. å. stod han inför Stockholms rådhusrätt anklagad för dråp på den unge Mikael Kolprecht, försvarande sig med att det skett av våda vid skottlossning från den bevarade kanslislup, över vilken han fört befälet. I fortsättningen kom han ock snart att utbyta sekreterarens yrke mot sjömannens. Han framstår nu som en djärv och hänsynslös fribytare i de inre farvattnen. Våren 1598 förljöds om B. på polskt håll, att han av hertigen mottagit uppdraget att bemäktiga sig vissa namngivna konung Sigismunds män. Han var en av de medspelande vid den unge Vilhelm de Wiks brutala avrättning, som efteråt ogillades av hertigen, och tillhörde den flock skeppskaptener, som i sept. 1598 utanför Stegeborg bragte den polske prelaten Peter Lanterna och hans följesmän om livet, även detta en bedrift, som väckte Karls misshag. B:s politiskt oberäkneliga hetsighet kom även till utbrott sommaren 1599 gentemot den då ankommande polska ambassaden, vars fartyg vid inseglingen till Stockholm möttes med skott från en farkost med B. ombord. Legationsberättelsen, som skildrar denne som en person »med långt hår och välsk underklädnad», ger tillkänna, att han smädligen utfarit mot gesanten för att denne ej velat dricka hertigens skål.

Efter några år av seglatser och fälttåg beordrades B. till det verksamhetsfält, till vilket hans egentliga insatser knyta sig. Tillsammans med den bekante Daniel Theodori Hjort sändes han vid utgången av 1603 till den mellan de nordiska kronorna omstridda Ishavskusten med uppdrag att inkräva skatt av sjölapparna mellan Ofoten och Varanger. Åtföljda av underlagmannen Jakob Andersson Grubb i Umeå, som jämte dem bestyrkt skattelängden från Titis, och ett följe på vid pass femton man, nedträngde de i fjordarna och avfordrade lapparna skatt i enlighet med Sveriges anspråk; norrmännen, som nyss uppburit skatt inom området, stämplade svenskarnas ingripande som rättsvidrigt. Kort därpå, efter fullbordat värv — kammarräkenskaperna ge otvetydigt vid handen, att två skilda resor verkligen företagits 1604 — skickades B. och Hjort på nytt norrut, nu för att ordna nybyggar- och uppbördsförhållanden i Norr- och Österbotten. Även ingick i uppdraget föranstaltandet av en »jordrevning» i hela Norrland. Med våren 1605 synes B:s gärning på fastare sätt ha bundits till rikets nordanmarker. Den instruktion, han nu mottog, utgår från förutsättningen, att han för icke begränsad tid skulle stanna i Österbotten. I början av maj befann han sig i Gävle, stadd på resa mot norr. B:s uppdrag innebar bl. a. byggandet av befästningar och grundandet av städer (Uleåborg), varför hans ställning av ståthållare redan från denna tidpunkt svårligen kan betvivlas, ehuru först mot slutet av nästa år titeln kan styrkas vara honom given. B. anlade i Österbotten Kajaneborgs fäste, som dock först långt senare fullbordades, och tog där sitt residens. Konung Karl tog honom flitigt i anspråk för arbetet på ödebygdernas och lappmarkernas såväl andliga som ekonomiska kultivering. Under B:s ståthållartid åstadkoms bl. a. en genomgripande, länge bestående ny skattläggning av Österbotten. Särskilt anlitade honom Karl för sin expansionskraftiga Finnmarks- och Ishavspolitik. Hans strävan var vid denna tid att i höga norden vinna en fast gräns mot Ryssland, förmånligare än den i Tevsinafreden avtalade men ännu blott delvis utstakade. I avsikt att för sådana syften utnyttja den rådande ryska oredan lät konungen senhösten 1606 B. uppfordra ryska myndigheter på Kolahalvön till råläggning före årets utgång; gränsen skulle dragas från Enareträsk längs Pasviks älv fram till Ishavet, och svenskarna skulle, därest motparten utebleve, på egen hand gå till värvet. B:s framställningar tillmötesgingos ej av ryssarna, och intet hade synbarligen från svensk sida åtgjorts, då Karl våren 1607 förnyade sin befallning. Under loppet av sommaren synes nu B. ha utstakat ny gräns fram till Pasviks utflöde ur Enare. Nya kungliga order om fortsatt gränsläggning norrut och en polemisk skriftväxling mellan B. och ryssarna, varunder den förre hävdade Pasvikslinjens rättmätighet, ge ej full klarhet över sakens närmare utveckling. Den kom också att träda tillbaka för en ny uppgift av aktivare natur. I början av 1609 befallde konungen B. att med några tusen man företaga ett strövtåg över gränsen, brandskatta tsar Vasilijs upproriska undersåtar och om möjligt söka taga fästningen Soma under sken av att det skedde för den legitime tsarens räkning. Samtidigt skulle ståthållaren i Västerbotten, Baltsar Bäck, med en mindre skidlöparkår göra ett anslag mot Kolahus. Dessa krigiska uppslag kommo då icke till fullbordan — det stannade vid några förmaningsbrev från B. till ryska ståthållare och abboter —, men projektet återupptogs på hösten s. å. energiskt av konungen. B. och Bäck försågos med värvade trupper; den samlade attacken skulle gälla Kolahus och underlättas av uppbådade skidkarlar. Men till konungens harm kom expeditionen ej till stånd inom beräknad tid. Hans vrede mot den dröjande B. gick därhän, att han febr. 1610 sände en profoss till Österbotten för att häkta honom och föra honom till Stockholm. Följande månad lät han B. förstå, att han nu, trots vårens annalkande, måste sätta i gång företaget, »eller du skall få sjutusend djävlar», men något därefter övertogos B:s trupper av andra av Karl utsända befälhavare. De efterräkningar, som tilläventyrs drabbade B. för hans senfärdighet — den första häktningsordern synes i varje fall tills vidare ha suspenderats — äro icke bekanta, men det är anmärkningsvärt, att Erik Hare kort tid därefter framträder som innehavare av B:s ståthållarämbete. B. ger sig nu ej tillkänna under flera månader; dock synes han ha stannat i Österbotten. I början av febr. 1611 reste genom Västerbotten en kunglig kurir med budskap till B, och när denne på hytt framträder, har han återgått till forna örlogsmannavärv, helt visst därtill kallad av konungen.

Den nya tjänsten blev av tillfällig art. I sept. 1612 träffas B. i Västerbotten; han har avslutat en färd, varunder han »efter K. M:ts brev pålade den stora gärden här i Norrland». Som organisatör av en soldatfänika var han följande vår verksam i de norrländska landskapen, med vars knektmönstringar han även 1614 hade att skaffa. Sina förläningar, Ön i Valbo socken, Gästrikland, och Risberga i Östuna socken, Uppland, befinnes han ha innehaft under de närmast följande åren. 1622 mottog han, enligt en arkivnotis, av änkedrottning Kristina frihet på gården Sund, varmed tydligtvis bör förstås Sund i Österlövsta^[1] socken, Uppland, där B. enligt Schönström haft en förläningsgård och i vars kyrka han ligger begraven. Han synes ha dött kort tid efter sistnämnda år.

B., som stundom kallas »ädel och välbördig», förde till sigill en krökt, bepansrad arm, hållande en kortskaftad dubbelyxa, inom vapensköld under adlig hjälm. En av Emanuel Swedenborgs samtida och frände Peter Schönström omfattad åsikt gör B. till den nedan upptagna släkten Behms stamfader och därigenom till Swedenborgs äldste kände stamfader på mödernet. B. skall nämligen ha haft sonen Mickel Behm, »som var betjänt hos drottning Kristina d. ä.» och framträder i källorna omkring 1617, och denne skall ha varit far till borgmästaren i Gävle Jon Mickelsson. Släktledningen kan varken helt bestyrkas eller bestridas. I varje fall är den ej lätt att förena med vare sig Schönströms uppgift om B:s giftermål eller Stiernmans om giftermålsåret 1600.

Författare

N. Ahnlund.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., titulaturregistratur 1611–1632, skrivelser till Karl IX och flottans arkiv: skeppsgårdshandlingar 1612, allt i RA; Norrlands handlingar (Gästrikland, Västerbotten) samt Upplands handlingar, kammararkivet; Peter Schönström till Emanuel Swedenborg (odat.), Bergianska brevsamlingen, Vol. 16, VA bibliotek; Stockholms stads tänkebok 1592–1597, Stockholms rådhusarkiv. — Documents concerning ... Em. Swedenborg, 1, ed. by R. L. Tafel (1875); Handlingar rörande Skandinaviens historia, 39 (1858); Handlingar och uppsatser angående finska Lappmarken och lapparna, utg. af I. Fellman, 1–4 (1910, 12, 15); Hist. handlingar 23 (1910); Samling af urkunder rörande Finlands historia, utg. af J. E. Waaranen, 2–4 (1864, 66, 74). — [G. Borastus,] Hertigh Carls slaktarebenck (1617). — H. Almquist, Sverige och Ryssland 1595–1611 (1907); O. v. Dalin, Svea rikes historia 3:2 (1761–62); S. Ingman, Tutkimuksia Pohjoissuomen historiassa 1595–1635 (1890); A. Magnus, Finnmarken (1889); J. Messenius, Scondia illustrata, 8 (1702); A. A. v. Stiernman, Svea och Götha höfdingaminne, 2 (1835); A. Zettersten, Sv. flottans historia 1522–1634 (1890). — Se i övrigt: N. Enewald, Sverige och Finnmarken (1920), vilket arbete utkommit, sedan ovanstående skrivits.

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Isak Behm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18411, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Ahnlund.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18411
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Isak Behm, urn:sbl:18411, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Ahnlund.), hämtad 2024-04-19.