Meriter

Bengtsson, Sven, f. 18 nov. 1843 i Lund, d 5 okt. 1916 därstädes. Föräldrar: timmermannen Bengt Svensson i Lund och Bengta Bengtsdotter. Ägnade sig åt timmermansyrket; erhöll på 1860-talet undervisning i teckning och målning av ritmästaren vid Lunds universitet A. H. Lindqvist; studerade sommaren 1880 med av kommerskollegiet tilldelat resestipendium ornamentsbildhuggeri i Tyskland; hade efter återkomsten till Sverige verkstad i Lund.

Gift 21 dec. 1887 med Kersti Beata Olsson, f. 26 juni 1848, dotter till murarmästaren Sven Olof Olsson.

Biografi

B: s utpräglade håg för mera konstnärliga sysselsättningar tog sig till en början uttryck i en mängd arbeten på det konstnärliga möbelhantverkets område. Det var den smickrande uppmärksamhet, hans livfulla skulpturer tilldrogo sig, som förskaffade honom tillfället att fullfölja sin utbildning genom den utländska studieresan. Den starkaste påverkan rönte han därunder av den tyska renässans- och barockskulpturen, särskilt i Nürnberg. Ett vittnesbörd om detta inflytande är ett präktigt, 1881 signerat skåp (nu i fru Bengtssons ägo), med B. själv avbildad som en av de karyatider, vilka uppbära skåpets övre del. De nya intrycken yttrade sig emellertid även däruti, att B. vid mitten av 1880-talet började försöka sig på den konstart, ciselering och drivning i koppar, genom vilken han skulle vinna sin egentliga berömmelse. Till en början utförde han mest smärre ting, såsom pokaler, amplar och ljusstakar. Mängden av drivna arbeten, som utgått från h'ans verkstad, vittnar tillräckligt om huru uppskattad hans konst blev inom de vidaste kretsar. De många beställningar, som ingingo, även från utlandet, hade till följd, att B. under slutet av 1880-talet och särskilt på 1890-talet måste använda en gesäll för utförandet av metalldrivningens mera hantverksmässiga del. Medverkande orsak till denna utvidgning av verkstaden var, att den mångfrestande konstnären, influerad av danska amatörkeramikers arbeten, börjat framgångsrikt syssla även med keramiska problem. B: s första försök inom detta område voro prydnadsfat med målade eller i relief modellerade figurer (det bästa av dessa är »Fiskarfat», i privat ägo, avbildat i Lukasgillets tidskrift Finn, 1913; andra prov finnas i kulturhistoriska museet i Lund). Inom kort visade B. sig behärska även friskulpturen; förträffliga vittnesbörd härom äro de dekorativa smågrupper med mer eller mindre burleskt motiv, som nu sågo dagen. Sådana äro »Fan i båten», utförd i åtskilliga repliker, »Jag tror fan var i nöten» (avbildad i Finn 1900), »Röksvamp» (avbildad i Finn 1899) m. fl. Ständigt återkommande figurer i dessa kompositioner äro judar, präster och »den onde». Samtidigt med denna rika keramiska alstring utförde B. alltjämt en mängd arbeten i driven koppar. Snart nog tillkommo ansenligare verk, såsom lampetter och väldiga kandelabrar (ett par dylika finnas å Hälsingborgs museum). Så småningom övergick B. även till rent konstnärliga uppgifter. Början gjordes med karaktäristiskt uppfattade historiska porträttreliefer, av Gustav Vasa (avbildad i Finn 1899), Gustav II Adolf och Karlarna. Dessa förträffliga verk, liksom några moderna porträttreliefer och den 1895 fullbordade jätteörnen på John Ericssons gravmonument i Filipstad, utgöra fullgoda prov på B: s utmärkta ciseleringskonst och enastående tekniska skicklighet. Ett annat betydande arbete är den i koppar drivna altaruppsats, som han år 1908 fullbordade för Vasakyrkan i Göteborg. Av stort intresse äro även de vid sekelskiftet utförda figurrika relieferna »Ljuset» (avbildad i Finn 1900) och »Lyckans gudinna» (avbildad i Finn 1903). Det bl. a. ur synpunkten av ren hantverksskicklighet mest framstående av B: s verk är emellertid den byst av skalden J. H. Kellgren, som B. utförde under sina senare år. Bysten, som förfärdigats i nästan naturlig storlek, är driven i tvä hälfter (avbildad i Finn 1913). Efter en serie tekniskt misslyckade bränningsexperiment på det keramiska området — förorsakade, såsom han själv till hälften på allvar yttrade, av andarnas ogynnsamma inverkan (B. var en tid ivrig teosof och hade deltagit i stiftandet av Lunds loge av teosofiska samfundet) — sysslade konstnären, vid sidan av sin under de senare åren avtagande verksamhet som ciselör, ivrigt med framställande av emaljarbeten på koppar. Försöken utfördes i den ugn, som nu, sedan B. fullständigt övergivit keramiken, stod oanvänd. Efter en mängd otillfredsställande experiment lyckades han verkligen förfärdiga åtskilliga goda emaljer. Med dessa experiment samt smärre drivningsarbeten, t. ex. »Sanctus Lucas Lundensis gloriam renovans» (avbildad i Finn 1913) med humoristisk anspelning på Lukas-gillet i Lund, bland vars sju stiftare B. var, sysselsatte sig den åldrige mästaren ända till något år före sin bortgång. Det var en långvarig och smärtsam sjukdom (tungkräfta), som lade honom i graven.

B. var en verklig konstnärsnatur med utpräglat sinne för formen, fastän hans utveckling hämmades genom brist på nödig utbildning under läroåren. Av barockens egenart tilltalades han särskilt och i hans arbeten spåras därjämte ofta en dragning åt det humoristiska eller snarare burleska. Dessa karaktärsdrag återfinnas redan i hans tidiga träskulpturer, men det burleska framträder särskilt i hans keramiska alstring. Som ciselör var han obetingat den tekniskt skickligaste och mest originelle i vårt land. Uppfostrad till hantverkare, satte han den uppdrivna tekniska färdigheten högre än det rent konstnärliga elementet i sin konst, .och denna hans förkärlek för hantverket och dess utövare framträdde ej sällan i form av en sträng kritik av medelmåttiga konstnärers obilliga självöverskattning. Till sitt yttre företedde B., en typisk bild av konstnären-konsthantverkaren. Till karaktären var han i hög grad självständig och originell, skrovlig och bisarr på ytan men, då så behövdes, mycket hjälpsam och offervillig.

Författare

O. Rydbeck.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven Bengtsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18491, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Rydbeck.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18491
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven Bengtsson, urn:sbl:18491, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Rydbeck.), hämtad 2024-04-23.