Meriter

1. Wilhelm Bennet, f. enligt egen uppgift 1677 i Åbo län, d 18 nov. 1740 i Malmö. Föräldrar: majoren James Bennet och Kristina Kinnemond. Volontär vid garnisonsregementet i Riga 1693 och befordrades där till furir, förare och sergeant; kornett vid G. E. Albedyls dragonregemente 1700 (K. konfirmation 15 mars 1701); löjtnant 23 nov. 1701; regementskvartermästare 15 aug. 1703; kapten 16 maj 1704; major vid Kronobergs regemente 1709; överstelöjtnant och tjänstförrättande chef för Upplands m. fl. provinsers fyr- och femmänningsregemente till häst 2 dec. s. å.; överste där 1 aug. 1710 (K. konfirmation 30 dec. s. å.); generalmajor av kavalleriet 7 dec. 1717; friherre 2 juni 1719; landshövding i Hallands län 11 nov. 1728; landshövding i Malmöhus län och kommendant i Malmö 15 aug. 1737.

Gift 27 okt. 1712 med Magdalena Eleonora Barnekow, f. 20 nov. 1696, d 30 dec. 1755, dotter till översten Käll Kristoffer Barnekow.

Biografi

B. deltog i slaget vid Duna och i förföljandet därefter, likaledes i slaget vid Kliszow 1702 och utmärkte sig särskilt följande dag vid upprivandet av en fientlig trupp. Den 27 juli samma år fick han som chef för en fältvakt komma Karl XII själv till hjälp, då denne med ett litet följe hade anfallits av en skara polska valacker. År 1703 var han med vid belägringen av Thorn och år 1704 i striderna vid Posen, varefter han en tid fungerade som kommendant i Dirschau. Under de polska fälttågen utmärkte han sig i en mängd smärre strider; särskilt må nämnas en expedition till Kassuben år 1705, då han med 200 man skingrade den polsk-sachsiske general Brandts trupper och bragte adeln till lydnad, samt en straffexpedition mot adeln i trakten av Pultusk. Under marschen mot Grodno år 1706 förde han avantgardet vid generalmajor Meijerfeldts kolonn och utmärkte sig även nu. Under överstelöjtnant Trautvetters befäl hade han en väsentlig del i erövringen av fästet Meswicz; han nedhögg med egen hand den ryske kommendanten Losjevskij men sårades själv i vänstra sidan av en kula, som först efter hans död uttogs och ännu förvaras, infogad i ramen på hans porträtt på Rosendal i Skåne. Efter arméns återkomst till västra Polen opererade han med en kavalleritrupp mot partier i Stor-Polen. Under det ryska fälttåget deltog han bl. a. i slaget vid Holowczin och utmärkte sig vid Veprik, förrättade sedan majorstjänst vid regementet och förde det som chef i striden vid Oposjnja och i slaget vid Poltava. Han var i generalmajor Meijerfeldts följe, då denne efter slaget av Karl XII avsändes till tsar Peter, och kom efter fyra veckors vistelse i det ryska högkvarteret till Bender samt sändes nästan genast därifrån med depescher till envoyén vid det kejserliga hovet H. von Strahlenheim, som då vistades i Breslau. Han fick därpå fortsätta resan hem till Sverige och blev genast anställd vid den armé, som under Magnus Stenbocks befäl skulle i Skåne operera mot danskarna.

Under februarifälttåget år 1710 var B. chef för Upplands fyr-och femmänningsregemente till häst. Av överbefälhavaren, som karaktäriserade honom med tittrycket »en kärna av en officer», var han högt uppskattad och användes särskilt som chef för förföljnings- och spaningsdetachement.. Så följde han med en avdelning efter fienden vid dennes reträtt från Almaålinjen och skall därvid hava bemäktigat sig betydande förråd. Den 18 febr. besegrade han med sitt regemente i striden vid Bosarp ett danskt kavalleriregemente under överste Leegel, som därvid svårt sårades. Efter träffningen vid Norra Möinge 20 febr. förde han åter den närmast, efter fienden följande truppen och tog därvid ett antal fångar. Vid framryckningen till slaget vid Hälsingborg 28 febr. stod han i spetsen för spaningsdetachementet. I själva slaget stod han med sitt regemente ursprungligen på högra flygeln men skickades jämte andra avdelningar fram för att efter den danska högra flygelns framgång gå mot dennas flank och rygg. Enligt tradition i släkten skall han under denna strid hava kommit i närheten av den sårade danske överbefälhavaren, generallöjtnanten Rantzau, och chevalereskt hava ropat åt honom att »rida undan». Det var B., som ivrigast förföljde den slagna fienden fram till Hälsingborgs vallar och han avskar därvid reträtten för en del fotfolk. Efter fälttågets avslutande hade han sin förläggningsort i Västra Göinge härad i Skåne, /och han synes här hava upprätthållit sträng ordning och disciplin på regementet. Ar 1711 deltog han i den föga betydande kampanjen i Bohuslän mot danskarna. År 1715 kallades han av Karl XII till Stralsund men sändes efter en kort vistelse där tillbaka till det egentliga Sverige. Då Karl XII år 1717 omdanade högkvarterets organisation och därigenom skapade en verklig generalstab, blev B. chef för en av dennas avdelningar och fick såsom sådan titeln »direktör av marschen». I denna verksamhet fungerade han under det norska fälttåget 1718. Efter Karl XII:s död avsändes han av arvprins Fredrik av Hessen till Stockholm för att till Ulrika Eleonora framföra krigsbefälets sorgebeklagelser, i verkligheten väl för att lämna vissa råd angående drottningens politiska uppträdande. Om innehållet av B: s samtal med Ulrika Eleonora hava olika versioner framkommit; huvudsaken torde vara, att det, såsom K. G. Malmström anser, varit B: s beskickning, som kommit drottningen att uppgiva suveräniteten, och B. fick till armébefälet i Bohuslän föra ett brev i denna syftning från drottningen. Av en viss politisk betydelse blev den duell, som' B. år 1723 utkämpade med överste Karl Frölich. Som landshövding synes B. hava varit nitisk och duglig, ehuru hans personliga verksamhet i förvaltningen är svår att i enskildheter följa.

B: s egentliga sätesgård var Bälteberga i Ottarps socken i Skåne; det är, såsom av släktöversikten framgår, med orätt, han stundom räknats bland Rosendals ägare. Han visade sig mån om jordbrukets förkovran och synes särskilt hava intresserat sig för trädgårdsskötsel. I hans äktenskap med Rutger von Aschebergs dotterdotter föddes åtminstone sjutton barn; den lista över dem, som finnes i Anreps ättartavlor, är icke fullt korrekt.

För historieskrivningen har B. haft en viss betydelse, i det att han hörde till kretsen av dem, som lämnade Göran Nordberg upplysningar om den karolinskja tidens händelser, och man kan antaga, att, särskilt Nordbergs framställning av fälttåget i Skåne år 1710 i väsentlig grad är baserad på B: s meddelanden.

Författare

Arthur Stille.

Källor och litteratur

Källor: Bidrag til den store nord. Krigs Historie, 2 (1903); G. Hyltén-Cavallius, Kungl. Kronobergs regementes officerskår (1897), med avtryck av B:s friherrebrev i utdrag; A. Stille, Kriget i Skåne 1709—1710 (1903).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Wilhelm Bennet, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18497, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arthur Stille.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18497
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Wilhelm Bennet, urn:sbl:18497, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arthur Stille.), hämtad 2024-04-25.