Peter Jonas Bergius

Född:1730-07-06 – Vittaryds församling, Kronobergs län (på Erikstad)
Död:1790-07-10

Läkare, Donator, Farmaceut


Band 03 (1922), sida 565.

Meriter

3. Peter Jonas Bergius, den föregåendes broder, f. 6 juli 1730 på Erikstad i Vittaryds socken, d 10 juli 1790. Studerade först privat och därefter vid Visingsö trivialskola och gymnasium; student i Lund 6 sept. 174.6 och i Uppsala 8 apr. 1749; disp. 25 apr. 1750 (Semina muscorum detecta, pres. K. Linnaeus); examinerades pro gradu 13 juni 1753; disp. 12 juni 1754 (De variolis curandis, pres. N. Rosén); med. doktor 31 okt. 1754. Praktiserande läkare i Stockholm; professor i naturalhistori a och farmaci därstädes 22 dec. 1761; assessor i Collegium medicum 18 nov. 1766. LVA 1758 (preses 1763 och 1779); LFS 1776; LVS 1777; ledamot av Patriotiska sällskapet 1778 (ordförande 1783); var dessutom ledamot av flera utländska sällskap. — Ogift.

Biografi

B. tillbragte efter föräldrarnas tidiga frånfälle och syskonkretsens skingring (se ovan, under B. 2) några år i olika småländska prästhem och kom efter skolgång i den f. d. Braheska undervisningsanstalten på Visingsö till Lund, där han i den äldre brodern Bengt fann ett kraftigt stöd. På sina närmastes inrådan valde han att studera medicin, emedan en benägenhet att stamma, varav han särskilt i ungdomen besvärades, ansågs mindre hinderlig för en läkare än för en präst eller jurist. Om än sålunda hans val av levnadsbana närmast berodde på en tillfällighet, visade det sig snart, att de medicinska och med dem nära förbundna naturvetenskapliga studierna förträffligt överensstämde med hans begåvning. Att han under sådana förhållanden skulle känna sig dragen till Linnés och Rosén von Rosensteins Uppsala, var endast naturligt, och han vann där särskilt i Linné, på en gång hans landsman, nationsinspektor och lärare, från början en faderlig gynnare. I B:s exercitiedisputation publicerade Linné sina rön om mossornas frön, »som jag nyss upptäckt». På sommaren 1752 skaffade läraren sin lärjunge det antagligen i alla avseenden fördelaktiga uppdraget att på Gottland samla örter och petrifikat för K. G. Tessins naturaliekabinett på Åkerö. Om B:s' begåvning och avlagda lärdomsprov fällde slutligen Linné de amplaste lovord: han hade ådagalagt en »extraordinär kvickhet» och ingen hade bättre presterat den publika examen, sedan Linné kom till fakulteten. Det stora inflytande, Linné utövat på B:s' utbildning, framgår också av dennes hela framtida verksamhet inom medicinens, botanikens och hortikulturens områden.

B:s' läkaregärning. hör till de mera omfattande, och både som vetenskapsman och praktiker har han förvärvat sig ett synnerligen framstående rum bland svenska medici. En av hans samtida kolleger, assessor Sven Hedin, vittnar, att B. redan 1754 räknades »såsom ämne till en av de lyckligaste läkare i huvudstaden» och betecknar honom t. o. m. såsom en av Europas större praktiker. B. blev också en av Stockholms på sin tid mest anlitade läkare och klagade själv över, att besöken hos patienterna icke lämnade honom många vilostunder och gåvo honom »ringa bekvämlighet» till det vetenskapliga arbetet. Hans flit och kärlek till vetenskapen måste emellertid ha varit sällsporda, då hans produktivitet blev så storartad.

Allt sedan T. Sydenliam's dagar hade man litet varstädes i de större kulturländerna haft uppmärksamheten intensivt riktad på smittosjukdomarna och deras beroende av årstider, väderlek, temperatur, fuktighet och topografiska, förhållanden. I Sverige hade Linné bringat nya märkliga uppslag på epidemiologiens område, och även Rosén von Rosenstein hade sysslat med dessa problem. B. fick sålunda troligtvis redan under studietiden sin håg inriktad på studiet av smittosjukdomarna, deras väsen, uppkomst och sprid-ningssätt. På anmodan av Collegium medicum började han 1754 med sina »Försök til de uti Swerige gångbara sjukdomars utrönande», varvid han byggde dels på egna observationer i huvudstaden, dels på rapporter till Collegium medicum från läkare och prästmän i landsorten. Redan efter första årets försök tillskriver honom Abraham Bäck ett smickrande erkännande för denna början till en »historiam epidemicam Suecise». Provinsialläkarna och även övriga läkare blevo nu av Collegium medicum anbefallda att årligen insända förteckningar över gängse sjukdomar och »omständigheter, som kunde skaffa upplysningar om deras beskaffenhet, början, fortgång och avtagande», och B. fortsatte att bearbeta materialet i nya »Försök» för åren 1755 och 1756. Såsom en fortsättning till dessa publikationer kan man anse de för riksdagens räkning åren 1761, 1762, 1765 och 1769 tryckta sammandragen av provinsialläkarnas berättelser. B: s' »Försök» ha använts och åberopats av svenska epidemiologer sedan långt tillbaka och torde kunna räknas till de tidigaste uppslagen till smittosjukdomarnas utforskande genom studiet av topografi, klimat och statistik. Helt naturligt var B. en av de ivrigaste förkämparna för koppympningen, i Sverige och har om densamma lämnat flera litterära bidrag. Betecknande för det anseende, han åtnjöt ute i bygderna just på detta område, är ett brev från domprosten Sven Bselter i Växjö till Abraham Bäck i anledning av koppornas fruktansvärda grasserande: »Min hjärtans bror», heter det här, »sänd Bergius till oss, så snart möjeligt är. Vår gubbe assessor Rothman är välmenande, men hans blindhet, ålderdom, fattigdom och andra tillstötande ledsamheter göra honom trött, ledsen och trög. Sed hasc inter nos, ne forte ad aures-perveniant assessoris nostri, quem. semper amore prosequor». Ett ytterligare vittnesbörd om B:s' intresse för den allmänna sjukvården är hans förslag att tillsätta en särskild fattigläkare med anledning av den starka barnadödligheten i Stockholm — ända till 30 á 60 dödsfall i veckan.

B. ägde liksom brodern Bengt utpräglat historiskt sinne och blev en av de tidigaste målsmännen för vår svenska medicinskt-historiska forskning ej blott på epidemiologiens område. Hans inträdestal i Vetenskapsakademien »Om Stockholm för 200 år sedan och Stockholm nu för tiden» (1758), som kanske bör räknas som det för eftervärlden dyrbaraste verket av hans hand, innehåller till största delen personalier över svenska läkare alltifrån Vasatiden och är en ovärderlig källskrift på detta område. Med oerhörd flit har B. här samlat sitt material från en mängd olika håll, ej minst från de i Uppsala universitetsbibliotek förvarade »Collec-tanea Robergiana». Därjämte hade brodern Bengts rika kunskaper utan förbehåll ställts till hans förfogande. För »det präktiga och så mascule utarbetade talet» tackade Linné honom på sitt uttrycksfulla sätt: »det gläder mig neder i stortåen, att mina gamble vänner kunna visa sig på lärda teatern som hjältar». Även i ett »Tal om kalla bad» har B. röjt sitt historiska intresse och framlagt en samling synnerligen värdefulla notiser om kallbad från alla länder ända från Moses tid. Särskilt beaktansvärda äro de många litteraturhänvisningarna, som vittna om grundlighet och vidsträckt beläsenhet. Även B:s' »Materia meclica», som av Hedin räknas till de verk, vilka »i synnerhet gjort hans odödlighet bland lärda män», innehåller historiska data om droger och deras användning i medicinen m. m.

B:s' förmåga togs snart i anspråk även för den medicinska undervisningen och administrationen. Det livliga, med tidens befolkningspolitiska strävanden sammanhängande intresset för en förbättrad medicinsk folk- och allmänbildning hade så småningom i förening med den inbördes tävlan mellan läkare, kirurger och farmaceuter börjat leda till uppkomsten av vetenskapliga medicinska institutioner i huvudstaden. De redan ganska gamla försöken att där åstadkomma en tillfredsställande undervisning i anatomi kröntes med framgång, då år 1756 lön till en kirurgie och anatomie professur anslogs. Undervisningen i obstetrik, vilken likaledes hade äldre anor i Stockholm, tryggades år 1761 på enahanda sätt. genom inrättandet av en professur i ämnet, och slutligen tillskapades samtidigt efter av B. väckt förslag en professur i naturalhistoria och farmaci, vars undervisning i första hand var avsedd för fältskärs- och apotekselever men även kom att begagnas av medicine studerande och »åtskilligt hederligt folk av varje stånd». Lönen var ursprungligen 500 dir smt om året men höjdes 1778 till 1,000 dir. Till den förste innehavaren av detta ämbete var det, B. år 1761 kallades, och han fortsatte sedan årligen sina föreläsningar. Stridigheterna inom den svenska läkarvärlden och en måhända icke oförklarlig omtanke om den medicinska fakultetens och sin egen undervisnings intressen föranledde Linné att med utpräglad misstro betrakta uppkomsten av konkurrerande lärostolar i Stockholm, och icke utan bitterhet såg han därvid några bland sina mest omhuldade lärjungar gå i spetsen för den honom motbjudande utvecklingen. Särskilt i hans förhållande till B. inträdde efter denna tid en märkbar avkylning, som måhända ökades genom en viss vetenskaplig jalusi och konkurrens vid växtsamlandet och som i Linnés korrespondens efterlämnat icke få spår, även om det goda förhållandet till det yttre upprätthölls. B:s' framgångar på befordringsbanan voro emellertid icke slut med uppnåendet av professorstjänsten. För att trygga en allsidigare sammansättning av Collegium medicum inrättade riksdagen år 1766 nya assessorat vid ämbetsverket, och till ett av dessa förklarades innehavaren av B:s' professur självskriven. Även här öppnade sig sålunda för honom krävande plikter, som han med vanlig plikttrohet fyllde; särskilt vinnlade han sig om apoteksväsendets utveckling och lämnade ett värderikt biträde vid det långvariga arbetet på åstadkommande av en »Pharmacopaea. suecica», som sent omsider år 1775 resulterade i det berömda, av Bäck redigerade verket.

Oaktat den stora läkarepraktiken och övriga krävande göromål, som togo tiden i anspråk, släppte B. aldrig det intresse för botaniken, som han i Uppsala insupit. Bortåt ett trettital avhandlingar av botaniskt innehåll har han utgivit, i vilka mestadels utomeuropeiska växter behandlas. Viktigast bland dessa är hans »Descriptiones plantarum ex Capite Bonæ Spei» (1767), ett för kännedomen om Sydafrikas flora grundläggande verk. Arbetet, som innehåller beskrivningar på talrika arter och släkten, grundar sig på en av f. d. direktören vid Ostindiska kompaniet Mikael Grubb hemförd och till B. förärad växtsamling från Kaplandet. Ifrågavarande samling utgör också kärnan i det herbarium, som B. hopbragte och som genom köp och skänker (mestadels av resande i utomeuropeiska länder, framför allt i Sydafrika, tropiska Amerika, Orienten, Kina och Sibirien) tillväxte, så att det vid B:s' död omfattade över 9,000 arter. Såsom innehållande typexemplaren till talrika såväl av B. som av andra botanister beskrivna arter äger detta herbarium ett stort, hittills alltför förbisett värde.

Den strävan efter praktisktekonomiska resultat, som utmärkte 1700-talet, gjorde sig gällande även i B:s' vetenskapliga verksamhet. Med sin håg för rent botaniska forskningar förenade han nämligen intresse även för botanikens användning inom hortikulturen. Även på detta område hade han mottagit väckande impulser av Linné, som ivrade för begagnandet av inhemska medicinalväxter till befrämjande av handelsbalansen och lättnad för de sjuka genom nedpressandet av läkemedlens pris. Under kraftig medverkan av Linné inrättade Collegium medicum år 1753 vid serafimerlasarettet en närmast för sjukhusets behov avsedd trädgård, för vilken B. från början intresserade sig och som vid hans utnämning till professor 1761 ställdes under hans vård för att 1766 utvidgas till en botanisk trädgård. Redan 1774 måste inrättningen av ekonomiska skäl slopas, men försöket skulle dock få betydelse även för framtiden. Tack vare sin inbringande läkarepraktik kom B. med tiden i goda ekonomiska omständigheter och blev därigenom i tillfälle att förvärva den stora fastighet vid Karlbergsallén, där han och hans broder Bengt funno sitt hem och som så småningom omskapades till en mönsterträdgård, särskilt vad fruktträd beträffar. Sina åsikter inom hortikulturen framlade B. 1780 inför vetenskapsakademien i ett »Tal om frukt-trädgårdar och deras främjande i vårt rike», som blivit betecknat som en hel liten lärobok i fruktträdgårdars anläggande och skötsel, vittnande om en genom talrika egna försök vunnen rik erfarenhet. Till B:s' hortikulturella intressen knyter sig också intimt den storartade testamentariska donation, vilken han vid sin död överlämnade till Vetenskapsakademien och som framför allt gjort det Bergianska namnet känt för kommande generationer. I donationen, som omfattade så gott som all B: s' och hans tidigare avlidne broders efterlämnade egendom, ingingo hans ovan nämnda herbarium och det omfattande bibliotek, han och brodern samlat, liksom ock hans nyssnämnda trädgård, kallad Bergielund, vilken emellertid år 1885 på grund av Stockholms utvidgning försåldes och ersattes med den vid Freskati irrvid Brunnsviken belägna nuvarande »Bergianska trädgården». Enligt testators föreskrifter skulle vid trädgården upprättas en praktisk trädgårdsskola och tack vare herbariet och biblioteket skulle dess föreståndare beredas möjligheter till forskningar inom den rena botaniken. På så sätt har B. i hög grad främjat arbetena på de båda verksamhetsfält, som han själv med särskilt intresse omfattade, nämligen hortikulturens och natural-historiens, särskilt botanikens.

Författare

R.E. Fries; O. T. Hult



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

B:s' mycket omfattande korrespondens har företrädesvis blivit bevarad genom brodern Bengts samlarmödor; av originalbrev till honom finnes blott ett mindre antal från ett tjugutal brevskrivare, vilka med hans donation medföljt till Vetenskapsakademien. Hans brevväxling med Linné är i bevarade delar avtryckt i Uppsala -universitets upplaga av Linnébreven. I Bergianska biblioteket förvaras även självbiografiska anteckningar av B., anteckningar efter Linnés och Rosén von Rosensteins föreläsningar, en »uppmuntran till sina landsmän att vinnlägga sig om naturalhistorien» från år 1750 samt anteckningar från en av B. år 1751 företagen resa i Dalarna. Likaså förefinnes å samma ställe vidlyftiga läkarjournaler för åren 1756—73 (3 vol.) samt ett exemplar av B: s' inträdestal med kompletterande anteckningar.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Semina muscorum detecta. Upps. 1750. <i: o (6), 18 s. (Diss., praes. C. Linnaeus.) ¦— Diss. med. de variolis curandis. Upps. 1754. 4: q 26 s. (Diss. pro gradu., praes. n. Rosén.) — Försök til de uti Swerige gångbara sjukdomars utrönande, för år 1754 [1755, 1756]. Til det allmännas tjenst... upsatt. Sthm 1755—58. Lit. 8: o (14), 66 s.; (8), 120 s.; (4), 92 s. — Tankar angående orsaken til fråssor, och den gemenskap, som är dem emellan och flussfebrar (VA Handl., 1755, s. 277—289). — Rön om en koppo-smitta, som liknar ympning; jämte skäl til koppo-ympningens antagande här i riket (ibid., 1756, s. 40—45). — Rön om frossors och altans uphäfvande genom koppor (ibid., s. 131-—134). — Rön om spannemåls-bristens ärsättjande medelst qvickrot, framgifwit til allmän nytta. Sthm 1757. 4: o 11, (1) s. — Rön gjorde med örten Geum rivale (VA Handl., 1757, s. 131 — 139). — Inträdes-tal, om Stockholm för 200 år sedan och Stockholm nu för tiden, i anseende til handel och vetenskaper, särdeles den medicinska ... Sthm 1758. 272 s. (Inträdestal i VA 20 aug. 1758.) — Prof an-stälde på åtskilliga vatten i Stockholm (VA Handl., 1759, s. 106—133). — Rön och försök med det järnhaltiga vattnet från Rio Tinto i Spanien (ibid., 1761, s. 117—128). — Svar på den upgifne frågan om gikt, hvilket vunnit det utsatte prasmium (ibid., 1762, s. 1—20; även särsk. utg. tills, med J. L. Odhelii svar, under titel: Tvänne svar på frågan om orsakerne, hvarföre gikt har i de senare åren blifvit en mera allmän sjukdom här i landet, än tilforene? samt hvilka äro de bästa förvarings- och bote-medel emot samma sjukdom? hvilken fråga år 1761 blef af K. Vetensk. academien upgifven. Sthm 1762. (4), 40 s.) — Beskrifning på en häftig nysning, botad med kinabarken (VA Handl., 1762, s. 296—303). — Tal om kalla bad i gemen och Loka badningar i synnerhet. Sthm 1764. 107 s. (Praesidietal i VA 2 nov. 1763; övers, till tyska av J. G. Georgii och utg. samt försett med företal av J. J. Rhodes. Stettin 1766. 64, 125 s.) — Örten Aristolochia trilobata, såsom, nyttig i medicinen (VA Handl, 1764, s. 239—244). — Soja-bönan, beskrifven (ibid, s. 271—275). — Tropasolum quinquelobum, en främmande-växt (ibid, 1765, s. 32—36). — Scleria, et nytt örte^enus ifrån America,, framlagt och beskrifvet (ibid, s. 142—148). —¦ Beskrifning på [ett af Mich. Grubb upgifvet sällsamt] sjö-kräk, som är ett slags Teredo, jämte närmare-utstakning af Teredinis genus (ibid, s. 225—232; Grubbs meddelande ibid,, s. 221—225). — Rön och anmärkningar om en midt uti en kopp-ympning. inkommen mässlingssmitta. St. 1—2 (ibid, 1766, s. 68—88, 199—211). — Försök til fullständigare upställning af Leucodendri genus i ört-riket (ibid., s. 316—328). — Grubbia, et nytt och obekant örte-genus (ibid, 1767, s. 34' —36). — Kort anteckning om den maligne feber med fläckar, som förleden vinter gick uti Stockholm (ibid, s. 326—333)^j — Descriptiones plantarum. ex Capite Bona; Spei, cum differentiis specfVÄis nominibus trivialibus et synonymis auctorum justis, secundum systema sexuale et autopsia concinnatas et sollicite digestas. Sthm 1767. St. 8: o (34), 360, (8) s, 5 pl. — Anvisning, på örten Rumex patientia, såsom nyttig t>!j^ matredning (Inrikes tidningar, 1768, N:o 31). — Bidens Acmelloides, beskrifven (VA Handl, 1768, s. 245— 249). — Littorella juncea, en svensk växt, beskrifven (ibid, s. 337—344). — Croton spicatum, nova plantce species ex America, descriptione et icone illustrata (Philos. transactions, Vol. 58, 1768, s. 132—1.35, 1 pl.). — Pterocarpus Ecastophyllum, en amerikansk växt, beskrifven (VA Handl, 1769, s. 116— 119). — Tilläggning af några betänkeligheter vid boskaps-sjukans ympande-(ibid, s. 339—343; med anledn. av E. Sandifort, Beskrifning öfver den smittosamma boskaps-sjukan, som år 1769 grasserade i Holland, ibid, s. 325 —339; bägge uppsatserna även särsk. utg. under titel: Om den i Holland gångbara boskaps-sjukan, med de deremot försökte botemedel m. m. Sthm.

1770, Lit. 8: o 20 s.). — Sätt att bota hydrophobia (Inrikes tidningar, 1770, N:o 31). — Methodus Cremorem Tartari solubilem reddendi (Acta acad. Caesar, naturas curios, T. 4, 1770, s. 95—98). — Spermacoce capitata (S. verticillata L.) descripta et delineata (ibid, s. 146—148). — Tilläggning till rön [om verkan af Ipecacuanha, gifven i ganska liten dosi] (VA Handl, 1770, s. 320—324; Dalbergs rön, ibid, s. 316—320). — Ytterligare anmärkningar om den österländska och svenska salep (ibid,

1771, s. 319—333; med anledn. av G. Lund, Försök med Orchis morio, eller en svensk salep, ibid, s. 310—319). — Rön och försök med qvinno-mjölk (ibid, 1772, s. 43—61). — Beskrifning och ritning på en rar amerikansk växt, Perdicium lasvigatum (ibid, s. 236—239). — Ternio graminum ex America novorum descripta et iconibus illustrata (Acta Helvetica, Vol. 7,

1772, s. 127—131, 3 pl.). — Piper aggregatum (Lacistema myricoides Swartzj descriptum cum icone (ibid, s. 131 —132, 3 pl.). — Nyctanthes elongata, nova planta indica, descriptione et icone illustrata (Philos. transactions, Vol. 61, 1771, s. 289—291, 1 pl.). —• Anmärkningar om bröd-bakning, jämte undersökning, huruvida säden i dyr tid gagneligast af de fattiga dertil nyttjas (VA Handl, 1773, s. 27—39). — A description of a rare American plant of the-Browneaa kind; with some remarks on this genus (Philos. transactions,. Vol. 63, 1773, s. 173—176, 2 pl.). — De remediis galactophöris observa-tiones (Nova acta R. soc. scient. Upsal, Vol. 1, 1773, s. 104—108). — Echites semidigyna, nova plantas species ex America cum descriptione et icone (Verhandel. uitg. door het Zeeuwsch Genootsch. der Wetensch. te Vlissingen, D. 3, 1773, s. 583—591, 1 pl.). — Anmärkningar om Libidibi-bönan från America (VA Handl, 1774, s. 57—61). — Verhandeling over de Triplaris Americana, beschreeven en afgebeeld (Verhandel. uitg. door de Hollandsche Maatschappye der Weetensch. te Haarlem, D. 16: St. 2, 1776, s. 109—116, 1 pl.). — Svenska bränvinsämnen, utom spanmål (VA Handl, 1776, s. 257 —274). — Anmärkningar om biåsestenen (ibid, 1777, s. 304—309). — Ledum Buxifolium, nova ex America septentrionali allata plantas species, descriptione atque icone illustrata (Acta acad. scient. Imper. Petropolit, 1777: P. 1, s. 213—214, 1 pl.). — Beskrifning på Hudsonia Ericoides, en växt från norra America (VA Handl, 1778, s. 19—21). — Materia medica, e regno vegetabili, sistens simplicia officinalia pariter atque eulinaria, secundum systema sexuale ex autopsia & experientia fideliter digesta. T. 1—2. Sthm 1778. (14), 448 s.; (2) s., s. 449—908', (17) s. — Tal om frukt-trägårdar och. ¦deras främjande i vårt rike. Sthm 1780. 118 s. (Praäsidietal i VA 9 febr. 1780.) —. Jasione Capensis (Astrantia ciliaris L.) descripta et icone illustrata (Nova .acta R. soc. scient. Upsal., Vol. 3, 1780, s. 187—189, Tab. 10). — Rön om nyttan af mjölonris eller Uva ursi uti retentio urinac (VVS Handl., St. 2, 1780, s. 42—44). — Underrättelse, huru man wid infallande brist på wanligt foder, kan, medelst tilhielp af andra födande ämnen öfwer wintren fram-föda sin boskap. Sthm 1781. 4: o 4 bl. — Händelse af ett dödsfall utaf hydrophobie (Dagl. allehanda, 1781, N:o 287; omtr. i Vecko-skrift f. läkare ¦o. naturforskare, Bd 3, 1782, s. 363—367). — Händelse om en sten i vänstra njuren och urethren, som förorsakat döden (Vecko-skrift f. läkare o. naturforskare, Bd 3, 1782, s. 298-^-303). — Anmärkningar öfver fähus-curen för lungsiktige (VA Handl., 1782, s. 307—318). — Coenopteris, novum e filicibus genus cum icone (Acta acad. scient. Imper. Petropolit., 1782: P. 2, s. 248 —250, 1 pl.). — Berättelse om luftsyra, indragen i lungorna utaf en lung-sigtig (Vecko-skrift f. läkare o. .jiaturforskare, Bd. 4, 1783, s. 16—20). — Bref . .. om Stockholmska rhaba. öerplantagen (ibid., s. 63—80). •— [Praktisk -observation om Senna] (ibid., s. 382—384). — Anmärkningar i anledning af sista koppe-epidemien (VA Handl., 1784, s. 134—155). — Dephlogisticerad lufts verkan i sjukdomar (Vecko-skrift f. läkare o. naturforskare, Bd 7, 1786, s. 287—288). — Anmärkningar öfver herbarier, och deras skadande af insecter (VA Handl., 1786, s. 302—309). Handskrifter: se texten.

Källor och litteratur

Källor: Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, . Afd. 1, D. 1—7 (1907—1917); Läkaren och naturforskaren, 11 (1794); Th. M. Fries "Linné, 2 (1902), särskilt s. 78—80, 172—177; S. A. Hedin, Vetenskapshandl. för läkare och naturforskare, 4 (1796); O. E. A. Hjelt, Svenska och finska medicinalverkets historia 1663—1812, 1 (1891), F. Lennmalm, Karolinska -.medikokirurgiska institutets historia, 1 (1910); O. Svvartz, Åminnelse-tal öfver . . . doctor P. J. Bergius . .. hållit inför Kongl. Vetenskaps-academien (1822).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Peter Jonas Bergius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18625, Svenskt biografiskt lexikon (art av R.E. Fries; O. T. Hult), hämtad 2018-12-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18625
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Peter Jonas Bergius, urn:sbl:18625, Svenskt biografiskt lexikon (art av R.E. Fries; O. T. Hult), hämtad 2018-12-12.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se