Torbern Olof Bergman

Född:1735-03-09 – Låstads församling, Skaraborgs län (på Katrinebergs kungsgård)
Död:1784-07-08 – Västra Ny församling, Östergötlands län (vid Medevi hälsobrunn)

Analytisk kemist


Band 03 (1922), sida 591.

Meriter

Bergman, Torbern Olof, f. 9 mars 1735 på Katrinebergs kungsgård i Västergötland, d 8 juli 1784 vid Medevi hälsobrunn. Föräldrar: kronobefallningsmannen Barthold Bergman och Sara Hägg. Genomgick Skara gymnasium; student i Uppsala 10 sept. 1752; disp. 19 mars 1755 (De crepusculis; pres. M. Strömer); fil. kand. 24 maj 1756; disp. 15 mars 1758 (De interpolatione astronomica; pres. B. Fer-ner); fil. magister 20 juni s. å. Docent i fysik 1758; förordnad att bestrida professor J. Meldercreutz' offentliga föreläsningar i algebra m. m. vt. 1761; adjunkt i matematik 31 dec. s. å.; professor i kemi och farmakologi 7 juli 1767. En av stiftarna av Kosmografiska sällskapet i Uppsala 1758; LVA 1764 (preses 1777); RVO 1772; LVS s. å.; LVVS 1776; LFS s. å.; ledamot av Patriotiska sällskapet 1779; hedersledamot av akademien i Dijon 1781 samt ledamot av Vetenskapsakademien i Paris 1782 (förut korrespondent sedan 1776) m. fl. utländska lärda sällskap.

Gift 15 sept. 1771 med Margareta Katarina Trast, f. 4 juli 1735, d 16 apr. 1800, dotter till komministern vid Uppsala domkyrka Johan Trast.

Biografi

B: s utpräglade och egenartade läggning skall först ha röjt sig i en barnslig kärlek till elden och dess verkningar, och hans oemotståndliga lust att bränna upp allt vad han kom över blev honom ofta ett dyrköpt nöje. Liksom många andra begåvade ynglingar kände han sig föga tillfredsställd med den undervisning, som bjöds honom: »i sin barndom ovanligt yster», fann han föga nöje i studiet av teologi, grekiska och hebreiska. Men hans naturvetenskapliga anlag togo snart ut sin rätt, och han förvärvade hastigt den artkännedom inom botanik och entomologi, som dåtidens undervisning på skolstadiet förmedlade eller uppmuntrade till. Hans oppositionella sinnelag förbyttes även »innan kort i en sällsynt stadga, och den unge sonen lärde i sina föräldrars sällskap att tidigt, inse. förmånen av en dygdig, stilla och tarvelig levnad». Med ett »duplex praemium diligentiæ» avgick han från Skara gymnasium till akademien. Obunden av skolans normer och utan att bekymra sig om den offentliga undervisningen, hängav han sig där på egen hand åt studiet av matematik, naturkunnighet och filosofi med sådan iver, att han, ofta hela dagen instängd på sitt rum, fortsatte sitt arbete från fyra om morgnarna till elva om kvällarna, tills äntligen omtanke om hälsan nödgade honom till ett förnuftigare levnadssätt. Den riktning, han valde, syntes erbjuda föga lovande framtidsutsikter. Hans kusin, dåvarande docenten Jonas Victorin, vilken åtagit sig uppsikten över hans studier, manade honom emellertid förgäves att mera anpassa dessa efter förefintliga beford-ringsmöjligheter; B. endast undvek ytterligare föreställningar genom att vid sin frändes besök gömma undan sina älsklingsböcker på en för detta ändamål särskilt inrättad hylla under bordet. Från midsommaren 1753 till hösten 1754 vistades B. hos sina föräldrar. Under denna tid förkovrade han sig i matematiken och sysslade ivrigt med botaniska och entomologiska studier, helst ute i naturen. En erinran om detta hans intresse utgör fjärilsnamnet Phalsena tortrix Bergmanniana, givet av Linné »såsom erkänsla för den unge Bergmans entomologiska nitälskan». B: s första akademiska lärarbefattning, docenturen i fysik, ålade honom att även åt andra meddela »det, som hittills utgjort så stor del av dess lärda nöje», experimentalfysiken. Hans lätta och intagande, av kärlek till vetenskapen präglade framställningssätt samlade talrika åhörare omkring honom. Brist på apparater verkade väl hindrande, men åtminstone en elektricitetsmaskin med tillbehör lyckades han dock förvärva. Vid sidan av fysiken ägnade B. alltjämt uppmärksamhet även åt övriga naturvetenskaper. Under hela sin Uppsalatid hade han ofta sysslat med astronomiska observationer och ej sällan ensam förestått observatorsbefattningen. Han ansågs också som en så skicklig astronom, att förslag var å bane att 1761 sända honom till Lappland för att observera den då inträdande Venus-passagen, men av vissa skäl kom han att kvarstanna i Uppsala och biträdde i stället där M. Strömer vid dennes observation av samma fenomen. Att B. var självskriven till professur i historia naturalis, astronomi eller fysik, torde snart ha blivit allas åsikt, men det kunde ej undgå att väcka delade meningar, då konsistoriet (1767) uppförde honom i första förslagsrummet till den genom J. G. Wallerius' tillbakaträdande ledigblivna professuren i kemi. Endast genom en enda, kort förut utgiven skrift om aluntillverkning hade han offentligen visat prov på insikter i professurens huvudämne, och i mineralogi, som jämväl räknades dit, kunde han likaledes blott åberopa ett arbete, men visserligen det betydande »Physisk beskrifning öfver jordklotet». Medsökande med större formella meriter och längre bekantskap med kemien överklagade också förslaget, men B. nämndes dock, tack vare universitetskanslerns, kronprins Gustavs, personliga ingripande; bergsråden D. Tilas och A. von Swab, av vilka han inhämtat yttrande, hade, ehuru ej personligen bekanta med B., varmt förordat honom, då hans båda inom professurens ämnen fallande skrifter enligt deras mening tillräckligt ådagalagt, att en begåvad man med stora insikter i de matematiska och fysiska vetenskaperna icke har svårt att bliva en skicklig kemist.

B: s utnämning till professor i kemi är en av de märkligare händelserna i vår äldre lärdomshistoria, och hans verksamhet på denna post blev av utomordentlig betydelse för kemiens och mineralogiens utveckling ej allenast genom hans egna vetenskapliga arbeten utan också genom den skicklighet och det nit, varmed han bestred undervisningen. Om hans utomordentliga lärar-egenskaper vittnar bäst den lysande raden av lärjungar: Scheele, Gahn, Rinman, Afzelius, Gadolin m. fl. Även främmande vetenskapsmän begåvo sig till Uppsala för att njuta hans undervisning, och med lärde inom och utom landet förde han en vidsträckt korrespondens. En av B: s första åtgärder som professor Var att gå i författning om en ombyggnad av det gamla laboratoriehuset, då detta var otillräckligt och dessutoin skadat genom 1766 års brand. B: s förslag och ritningar vunmo konsistoriets bifall, och hans plan verkställdes, så snart de nödiga medlen av akademiens kassa kunde tillskjutas. Laboratoriet var det första rum som kunde tagas i bruk, och där höll han sedan sina föreläsningar, »emedan här alla lärosatser i kemien böra med försök stadfästas». Han fick nu även utrymme att definitivt ordna universitetets mineralsamling. I denna ingick den Swabska samlingen, vilken akademien före hans professorsutnämning inköpt för 1,000 rdr men som fått stå ouppackad av utrymmesskäl, till dess B. provisoriskt ordnat den i »Oeconomicum», där han under ombyggnadstiden föreläst i mineralogi. Även sina egna samlingar förenade B. med universitetets. Till de studerandes tjänst utbröts ur de allmänna serierna en mindre studiesamling och en speciellt svensk samling, ordnad geografiskt, anordningar, som torde ha inneburit en nyhet och av B. motiverades därmed, att »begynnare uti vetenskapen merendels, om icke alltid förvirras, då de omedelbart få en stor samling under ögonen, där förändringarna så oförmärkt förskugga sig i varandra och själva mängden förorsakar bryderi». B. inrättade vidare en modellkammare med sammanlagt frettifem modeller av maskiner och redskap huvudsakligen för bergshanteringen, av vilka ännu ett antal finnes i behåll i universitetets geologiska museum. Såsom läroböcker utgav han H. T. Scheffers »Chemiska föreläsningar» med en värdefull kommentar, sin klassiska avhandling om blåsröret, som utkom både på latin och svenska, samt en handbok i mineralogi, vilken inom två år upplevde elva upplagor på fem olika språk.

B:s hälsa hade ständigt varit vacklande och försämrades alltjämt genom den stora undervisningsbörda, som vilade på honom, och den ofördelaktiga inverkan av arbetet i det primitiva, golvkalla och dragiga laboratoriet. Under sådana omständigheter måste ett lysande anbud om akademisk anställning i Berlin, som B. 1776 erhöll av Fredrik den store, synas honom nog så lockande, men då hans vänner yrkade på att han skulle stanna i Sverige och även Gustav III med energi satte sig emot flyttningen, därvid åberopande sitt ingripande för att skaffa B. professuren, blev hans svar avböjande. Konungen hade för att hålla honom kvar förklarat, att hans lönevillkor borde förbättras, men även härifrån avstod B. »Ingen förmån åstundas», hade han sagt i ett litet, i mycket personliga och korthuggna satser nedskrivet utkast från dessa underhandlingar, »ty, det skulle antingen ske av konungens eller akademiens kassa. Ej det förra, emedan nu allt behöves; kunde tros vara illa använt; åtminstone göra olägenhet. Ej det senare, ty i den gång sakerna äro, länder det visserligen till brist, vartill jag ej vill vara vållande; jag skulle ock blygas att vara ibland dem, som preja. — Jag har ingen skuld. Har aldrig, haft mycken tillgång och därigenom lärt att ställa mun efter matsäcken, har nog filosofi att vara nöjd, så länge hälsan är någorlunda och ingen kännbar nöd trycker. — Är i högsta måtto, rädd att vara till olägenhet. Kan ej begära. Tjänst sju år utan lön är ej klagande.» Då konungen ej ville mottaga denna uppoffring, begärde och erhöll B. slutligen rätt att taga avsked i förtid med bibehållande av lönen, om krafterna sveko honom; för sin hustru anhöll han därjämte om en änkepension av 100 rdr av statsmedel, och även detta bifölls, men beloppet höjdes till 150 rdr (K. brev 5 och 8 juni 1777). Under åtta år fick B. ännu fortsätta sin verksamhet, men med alltmer brutna krafter.

B: s allmänna forskarkynne, utläses kanske bäst av den diskussion över »uppsökandet av sanningen», varmed han inleder sina »Opuscula». »Blott alltför svårt och mödosamt är det att utforska sanningens spår, sade icke redan Seneca det? Beslöjad är sanningen, fjärran från oss finnes hon dold... Lyda icke ofta berättelserna över en och samma sak så olika och motsägande, att man redan vid studiet av de mest utbredda och allmänna vetenskaper och konster själv måste äga en mogen, opartisk och fullkomligen oegennyttig omdömesförmåga för att behörigen inhämta kunskaper.» Benägenheten att spekulera utan tillräckligt säkra experimentella fundament är ännu alltjämt stor, säger B. Därav nödvändigheten att anställa talrika och noggranna försök. Den som går till sitt arbete med förutfattade meningar, är lik en man, som betraktar naturen genom färgade glas. Små obetydliga överensstämmelser synas honom, om de passa in i hans system, alldeles tillräckliga att bevisa dettas sanning och betraktas som ytterst viktiga, under det motsägelser av. avgörande betydelse alldeles undgå hans uppmärksamhet. I stället för att förslösa sin tid på detta sätt skulle man utan tvivel göra mycket bättre i att begagna sig av observationer och försök. Genom ett sådant arbete skall sanningen omsider komma att lysa i all sin glans. B: s arbete är också tadellöst. Det bär vittne om en stor förmåga att intränga i ämnet och om en nästan matematisk precision i förmågan att iakttaga.

Såsom kemist delar B. med Scheele, Berzelius och Arrhenius äran av världsrykte. Hans namn intar en av de främsta platserna i kemiens historia, och hans arbeten bilda ännu i dag grundvalen för viktiga grenar av kemisk forskning. B. inträdde på den kemiska banan rustad med omfattande insikter i matematik och fysik samt i »naturkunnighet», och denna grund av exakt naturvetenskaplig kunskap blev av stor betydelse för hans reformatoriska verksamhet. Själv yttrar han härom i ett åminnelsetal över Brandt: »Matematik och naturkunnighet äro liksom kemiens bägge händer. Den förra bidrager i allmänhet till erhållande av ett redigt, sammanhängande och noga övertygande tänkesätt, har således en för-träffelig nytta vid alla mänskliga kunskapers inhämtande, och utom dess biträde kunna i synnerhet de egenteligen praktiske kallade aldrig bringas till någon betydande fullkomlighet. Om icke krafter och verkningar på det nogaste avmätas och emot varandra vederbörligen jämföras, så är det omöjeligt att utreda de mångfaldigt sammansatte naturens verkningar. Naturkunnigheten visar åter kropparnas allmännare egenskaper, deras förhållande och förmögenheter i hela sin sammansättning: och huru kan man väl utan denna kunskap rätt lära känna de enklare delar och deras olika föreningar? Det är sannerligen en förvänd ordning att vilja finna kärnan, innan man trängt igenom ytan eller skalet.» B. definierar kemien »såsom den vetenskap, som imdersöker kropparnes beståndsdelar med hänsyn till deras natur, deras förhållanden och det sätt, på vilket de äro förenade». En jämförelse med den samtida Maquer's vida trängre och ofullständigare: »kemien är den vetenskap, som genom analys och syntes gör oss bekant med alla kroppars natur och egenskaper», visar, hur långt före sin tid B. var redan i sin allmänna blick på den kemiska vetenskapen.

B: s förnämsta kemiska arbeten falla inom den analytiska kemien och affinitetsläran. Han är grundaren av kvalitativ och kvantitativ kemisk analys i modern mening. Före B. hade man vid analyserande nästan uteslutande begagnat smältning och upphettning — analys på torra vägen. R. Boyle hade visserligen analyserat i lösningar — analys på våta vägen — men detta arbetssätt hade icke vunnit tillbörligt beaktande. B. företog sig att noga pröva alla sådana reaktioner i lösningar, som kunna tjäna till avskiljande och igenkännande av olika ämnen. Det var närmast hans undersökningar av mineralvatten, som förde honom in på bearbetandet av detta problem. Huvudresultaten finnas nedlagda i hans skrift »De analysi aquarum» (1778) samt i »De minerarum docimasia humida» (1780), »De terra gemmarum» (1780) och »De prsecipitatis metallicis» (i Opuscula, Vol. 2, 1780). B. icke blott ut-experimenterade de för analys på våta vägen mest lämpliga reagen-serna, han utarbetade också en plan för kvalitativ analys av blandningar av flera kemiska föreningar. Den allmänna gången av analysen, sådan den anbefalldes av B., är i huvudsak än i dag den allmänt använda. Hans avhandling över mineralanalys innehåller detaljerade uppgifter om metallernas fällande med alkalikarbonat, alkalihydrat och andra reagens, fällningarnas färg i vått tillstånd samt efter upphettning m. m. Han utarbetade specialmetoder för analys av guld-, platina-, silver-, kvicksilver-, bly-, koppar-, tenn-, vismut-, arsenik-, kobolt-, zink-, antimon- och manganmalmer. Han var den förste, som analyserade olika järnsorter. B. visade, att de flesta mineral kunna dekomponeras med klorvätesyra, sedan de pulveriserats tillräckligt fint. De svårigheter, som möta vid analys av i syror olösliga ämnen, lyckades B. övervinna genom införande av dekomponering med natriumkarbonat (eller natriumhydrat), en metod, som ännu alltjämt tillämpas. För den kvantitativa analysens utveckling blev det av avgörande betydelse, att B. införde bruket att avskilja och väga de olika beståndsdelarna icke i isolerat tillstånd utan i form av någon till sin sammansättning väl känd och lätt framställbar kemisk förening. Under sina framgångsrika bemödanden att utarbeta metoder för kvalitativ och kvantitativ analys på våta vägen lämnade han icke ur sikte de fördelar, som i vissa fall analys på torra vägen kan erbjuda. Genom förbättring av blåsröret och' undersökning av den reducerande och oxiderande lågans olika egenskaper bringade han denna analysmetod till betydande fulländning. Tack vare de förbättrade analytiska metoder, B. förfogade över, var han i stånd att utföra en hel rad viktiga undersökningar över olika kemiska föreningars sammansättning. Hans arbeten över beståndsdelarna i gjutjärn, smidesjärn och stål äro de första i sitt slag. Vidare kunna nämnas hans undersökningar över molybden- och volframsyrorna, magnesia och knallguld. Följande metallers kemi har mer eller mindre ingående behandlats av B.: zink, platina, nickel, kobolt, arsenik, tenn, antimon. Han var den förste, som lärde känna blyvitt såsom ett blykarbonat och icke, såsom man dittills i anledning av beredningssättet antagit, som ett blyets salt med ättiksyran.

B: s betydelse för den kemiska affinitetslärans utveckling och hans åsikter på detta område kunna sammanfattas sålunda. B. antog, att atomerna sammanhållas till kemiska föreningar genom en kraft av samma slag som den allmänna attraktionen men att denna attraktion är olika hos olika ämnen alltefter formen av dess atomer och de ställningar, de inta i förhållande till varandra. Alla ämnen attrahera varandra, men attraktionen mellan de olika ämnena tagna parvis är olika. Om tre ämnen blandas, sammansluta sig de två, mellan vilka den starkaste attraktionen råder. I anslutning härtill lärde B., att om bland ämnena A, B och C större attraktion råder mellan A och C än mellan A och B, så förmår C fullständigt utdriva B ur dess förening med A, dvs. reaktionen AB + C = AC + B förlöper kvantitativt i absolut mening. B. benämnde också den kemiska affiniteten »elektiv attraktion». Attraktionen mellan två ämnen ansåg B. vara i det närmaste oberoende av yttre omständigheter och kunna uttryckas genom ett bestämt tal; dock antog han olika attraktion vid reaktioner på våta och på torra vägen. B. förelade sig uppgiften att uppmäta dessa elektiva attraktionskrafter för alla viktigare ämnen — ett jättearbete, som ingen före honom vågat sig på. Att uttrycka affiniteterna i siffror lyckades icke B.,' det är först i våra dagar, som detta problem genom J. H. van't Hoff funnit sin lösning, men han upprättade tabeller efter mönster av den franske kemisten E. Fr. Geoffroy, vilka ange ordningen av olika ämnens attraktion till ett visst ämne. En syras affinitets-tabell t. ex. anordnas så, att under syrans namn skrivas namnen på alla alkali er, jordarter ioch metaller i den ordning, att attraktionen till syran i fråga avtager i den mån, man i tabellen avlägsnar sig från densamma. Varje alkali, jordart eller metall- i tabellen utdriver alla efterföljande ur deras föreningar med syran men utdrives själv av alla föregående. B: s undersökningsmetod är i princip enkel. Om man t. ex. vill bestämma attraktionen mellan ämnet A> och ämnena a, b, c, d, e, så löser man föreningen Ad i vatten, tillsätter e och avvaktar, om reaktion inträder eller ej. På samma sätt utrönas föreningen Ad:s förhållande till c, b och a samt. föreningarna Ac:s, Ab:s och Aa:s förhållande till de andra ämnena. Har man att bestämma n olika ämnens attraktion till ett visst ämne, så erfordras n(n—1) försök för att fastställa deras inbördes ordningsföljd i affinitetstabellen. Härtill komma de kompletterande bestämningarna på torra vägen. B. beräknade, att 30,000 försök skulle erfordras för upprättande av fullständiga affinitetstabeller över de 59 viktigaste då kända ämnena. Alla dessa experiment har han icke utfört, men de av honom publicerade tabellerna innehålla ett högst ansenligt observationsmaterial. Tack vare den relativt stora fullständighet och noggrannhet, som utmärker dessa tabeller, rönte B: s arbeten på detta område ett stort och allmänt erkännande, och hans affinitetsteori förblev under ett sekel den ledande.

Ett arbete av stor betydelse är vidare B: s undersökning över kolsyran (»luft-syran») och dess salter. Föregående forskare, såsom J. B. van Helmont, Fr. Hoffmann, G. E. Stab!, Jos. Black m. fl., hade icke lyckats ådagalägga, om den i atmosfären förekommande »fixa luften» var identisk med den ur krita erhållna, ej heller om den verkligen var att betrakta såsom en syra. B. visade, att de »milda alkalierna», karbonaten, innehålla en syra och att denna är densamma som »luft-syran» samt att endast denna syra och icke svavelsyra, såsom Stahl antagit, utgör atmosfärens »sura princip». Han bestämde kolsyrans löslighet i vatten vid olika temperaturer samt fann, att surbrunnarnas vatten innehåller stora mängder kolsyra, och lärde i anslutning härtill, hur man kunde bereda artificiella mineralvatten. »Till sin hälsas märkbara förbättring nyttjade han i flera år pyrmonter-, spa-, selzer- och bittervatten, dem han själv med konst tillrett. Utan förbehåll gjorde han denna upptäckt allmän såväl till dess grunder som till själva tillredningssättet, så sant de med säkerhet blivit utrönta.»

Även inom den organiska kemien har B. varit verksam. Hans arbeten på detta område förbereda de stora upptäckter, som Scheele kort därpå skulle komma att göra. Så t. ex. i fråga om oxalsyran, gallussyran, urinsyran m. fl. organiska substanser.

B; var i likhet med sin store samtida Scheele anhängare av flogistonteorien och använde mycken tid på försök att fastställa de olika metallernas halt av flogiston. Hans arbetsmetod bestod däri, att han bestämde, hur stor vikt av en metall erfordrades för att i regaliniskt tillstånd' utfälla en viktsenhet av en annan ur dess lösning. Som han antog, att vid denna process den fällande metallen avger sitt flogiston till den i syran upplösta metallkalken av den andra metallen, så skulle han på detta sätt få utrönt, hur stora viktsmängder av olika metaller, som hålla lika mycket flogiston. Dessa experiment erbjuda, oaktat de ju icke motsvara det ändamål, för vilket de blivit uttänkta och utförda, mycket av intresse, i det de ge en metod för bestämmande av metallernas ekvivalentvikter.

Slutligen är att nämna B: s beaktansvärda förslag till förbättringar i den kemiska nomenklaturen. Så framhöll han, att man borde giva varje syra ett enkelt namn, så att salterna genom tillfogande av basens namn såsom artnamn skulle bli binära. Så skulle t. ex. kaliumsulfat benämnas vitriolicum potassinatum, kalciumsulfat vitriolicum calcareatum. Även det vid denna tidpunkt ganska förvirrade kemiska teckenspråket sökte B. förenkla. Han föreslog, att analoga ämnen skulle få analoga tecken, passande modifierade för de olika substanserna. För metallerna en krona (regulus), för salterna en cirkel, för syrorna ett kors osv.

Bland B:s arbeten i fysik intar undersökningen över turmalinens elektriska egenskaper främsta platsen. Termoelektriciteten, upptäckt av J. G. Lehmann, var vid 1700-talets mitt föremål för livligt intresse från fysicis sida. Genom Wilson gjord uppmärksam på detta egendomliga fenomen, kom även B. att studera detsamma och lyckades därvid visa, att icke värmet i och för sig utan temperaturändringen är orsaken till turmalinens elektrificering. Av intresse äro vidare hans försök med gnidningselektricitet. Även här är det temperaturens inflytande, som speciellt intresserar honom: »värmen är verkeligen en omständighet, som de elektricerande naturkunnige hittills haft för litet avseende på, ehuru vi nu finna, att den ensam ofta är tillräckelig att förändra slutsatserna, då frågan är om elektricitetens slag». Sitt intresse för kropparnas tormiska egenskaper har B. även ådagalagt genom utgivande av tabeller över specifika värmena. Även på detta område är han föregångsman. Han har vidare utgivit avhandlingar om norrsken och kornblixtar, om regnbågen m. m.

B: s arbete »Physisk beskrifning öfver jordklotet», som utkom 1766 och sedan utgick i flera upplagor och på flera språk, står i vetenskapligt värde långt över föregående arbeten över samma ämne, och i avseende på innehållet kan det väl sägas vara det första arbete, som i huvudsak täcker, vad man i modern mening avser med »fysisk geografi», om det ock i vissa kapitel, t. ex. kapitlet »om djurens fortplantning» och »om stenvandlingar», går något utom ramen för denna vetenskap. I kapitlen »om jordvarven» och »om jordens danande» (andra upplagan) uppställer B. en åldersföljd för jordskorpans avlagringar, som sedermera upptogs av den i geologiens historia berömde tysken A. G. Werner (»geologiens fader») och jämte A. Fr. Cronstedts och andra samtida svenska forskares arbeten blev grundstommen i dennes lärosystem. Om Werners stora veneration för B. vittna de epitet, som han i ett av sina arbeten ger honom: »der kaltblötige, scharfsinnige, grosse Bergman, der philosophische physiker, chemiker und mineralog, der abgott seiner zeitgenossen». B. var i sitt geologiska betraktelsesätt, liksom flertalet av samtidens mera betydande empiriska forskare, neptunist men drev icke detta betraktelsesätt så till ytterlighet som Wallerius och Werner m. fl. Så erkände B. vulkanbergen i Auvergne såsom sådana redan i sin fysiska jordbeskrivnings andra upplaga (1774), medan Werner och många med honom ännu länge kämpade för sin neptunistiska lära. Av intresse är även B: s korrespondens med U. von Troil (sedermera Sveriges ärkebiskop), där B. ställer sig avvisande mot Troils tolkning av pelarbasalterna på Staffa och på Island såsom vulkaniska bildningar. Några år senare (i andra upplagan av »Physisk beskrifning»), medger dock B., att mycket tyder på att dessa basalter skulle vara »vulkanfoster». Bland arbeten av huvudsakligen geologiskt innehåll förtjänar också nämnas en undersökning om »jordarternas kännemärken, vilka äro de bästa för växtligheten och huru de skola förbättras», en avhandling, föranledd av en prisuppgift av Vetenskaps-societeten i Montpellier och även av denna belönad med det utfästa priset. Hans handbok i mineralogi (1782) fortgick vidare i den kemiska riktning, som förut inletts genom svenskarna Cronstedt och Wallerius m. fl., samt är rik på iakttagelser av B. över mineralens kemiska sammansättning; undersökningar av denna art hade ju också i hög grad underlättats genom hans fullkomnande av blås-rörsanalysen. Ehuru hans förtjänster om mineralogien huvudsakligen falla inom dess kemiska område, gjorde han även för sin tid väsentliga iakttagelser om kristallernas byggnad. Så uppvisade han, att olika former hos samma mineral kunde förklaras genom olika lagring, av, kristallens smådelar, så att t. ex. om dessa tänktes inom kuber, de kunde ge upphov till kuber, rombdodekaedrar osv.

B: s zoologiska uppsatser innehålla åtskilliga rön av värde. Sä t. ex. hans avhandlingar om iglar, om gallstekeln, om frostfjärilen. B. visade bland annat, att Linnés Coccus aquaticus blott var äggen till en särskild art av iglar. Beträffande arbetet om frostfjärilen bör omnämnas, att Vetenskapsakademien tvenne gånger, 1762 och 1768, utsatte till besvarande en fråga om skadeinsekter på fruktträden och att B. bägge gångerna vann priset. Hans iakttagelse, att de vinglösa honorna ej, som man antagit, under parningen fördes upp i träden av hanarna utan efteråt måste krypa upp och lägga sina ägg, satte honom i stånd att anvisa det enkla medlet att skydda träden genom att binda en tjärad näver om stammen.

Författare

The Svedberg med bidrag av B. Boethius och A.G. Högbom.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

De flesta av B: s avhandlingar finnas intagna i hans Opuscula physica et chemica, Vol. 1—6 (1779—90), som även utkommit i tysk och delvis i fransk översättning. Hans skriftliga kvarlåtenskap, däribland en omfattande brevsamling, förvaras i Uppsala universitetsbibliotek. Vetenskapsakademien äger jämte ett par mindre manuskript av B. ett betydande antal brev från honom (till P. Wargentin 1756—1783, till J. G. Gahn och C. A. Clerck). Avskrifter av brev till och från B. ingå i Bengt Bergius' avskriftssamling i Vetenskapsakademiens bibliotek. Anteckningar efter B:s föreläsningar finnas flerstädes.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Rön om Coccus aquaticus (VA Handl, Vol. 17, 1756, s. 199—204). — Afhandling om iglar. St. 1 (ibid. Vol. 18, 1757, s. 304 —316, pl. 6). — De attractione universali. P. 1*. Upps. 1758. 4: o 27, (1) s, 1 pl. (Diss, resp. M. Rydell.) — Vetenskapshistorien om rägnbågens förklaring (VA Handl, Vol. 20, 1759, s. 239—251, pl. 9). — Anmärkningar om tysta eldsken (ibid. Vol. 21, 1760, s. 63—69). — Vetenskapshistorien om skymningarna (ibid, s. 239—251). — An account of the observations, made on the transit of Venus (Philosophical transactions, Vol. 52, P. 1, 1761, s. 227 —230, pl. 8). — Observationes on aurorae boreales. in Sweden 1762 (ibid. Vol. 52, P. 2, 1762, s. 479—486). — Svar på [Kongl. vetenskaps academiens] fråga: Huru kunna maskar, som göra skada på fruktträd medelst blommornas och löfvens affrätande, bäst förekommas och fördrifvas? Sthm 1763. (6), 64 s. (B:s svar, s. 1—27; föranledde Anmärkningar vid de utkomna svaren... angående bästa sättet at förekomma maskar på fruktträn samt försök til samma frågas besvarande, av anonym förf, Sthm 1764, med gensvar av B.: Bref til Kongl. vetenskaps academiens secreterare angående anmärkningarna, som utkommit öfver det svar på frågan om skadeliga fruktträdsmaskar, hvilket vunnit den af K. academien utlåfvade belöningen, Sthm 1764, 16 s.; ett nytt svar avgavs av B. 1768, tr. Sthm 1769.) — Anmärkningar om vild-skråpukar och sågflugor (VA Handl, Vol. 24, 1763, s. 154—175). — Electriska försök med sidenband af åtskillig färg (ibid, s. 323—330). — Tal om möjligheten at förekomma åskans skadeliga verkningar. Sthm 1764; på tyska med tillägg i Schwed. Magazin, Bd 1, Köpenhamn 1768, s. 39—188. — Afhandling om nordskenens högd. St. 1—2 (VA Handl, Vol. 25, 1764, s. 193—210, 249—261). Tillägg (ibid. Vol. 27, 1766, s. 224—227). — Electriska försök med sammangnidna glas-skivor (VA Handl, Vol. 26, 1765, s. 127—142). — Afhandling om tourmalinens electriska egenskaper (ibid. Vol. 27, 1766, s. 57—68; på latin i Philosophical transactions, Vol. 56, 1766, s. 236—243). — Physisk beskrifning öfver jordklotet, på Cosmographiska sällskapets vägnar författad. Upps. 1766. X, 432 s, 2 pl. (Verlds-beskrifning, D. 2.) 2: a uppl. Bd 1—2. 'Upps. 1773, 74. XVIII, 470 s, 4 pl.; 535, (1) s, (5) pl. (Verlds-beskrifning, D. 2:1—2.) Tysk uppl. Greifswald 1769, 2: a uppl. Bd 1—2, Greifswald 1780; dansk uppl. Köpenhamn 1771. — Förslag at förbättra alun-luttringen (VA Handl, Vol. 28, 1767, s. 73—80). Ytterligare anmärkningar om alun-tilverkningen (ibid., Vol. 36, 1776, s. 177—189). — De confectione aluminis. Upps. 1767. 4: o 16 s. (Diss., resp. G. Svedelius.) — Anmärkningar om Vestgötha bergen (VA Handl., Vol. 29, 1768, s. 324—336, pl. 8—9). — De calce auri fulminante. Upps. 1769. 4: o (6), 26 s. (Diss., resp. C. A. Plomgren.) — Historien om quicksilfvers föreningar med koksalts-syra (VA Handl., Vol. 31, 1770, s. 79 — 102). Fortsättning (ibid., Vol. 32, 1771, s. 294—301). Slutet (ibid., Vol. 33, 1772, s. 193—205). — Chemisk undersökning om källe-vatnen uti och närmast kring Upsala. D. 1*. Upps. 1770. 4: o (4), 14 s. (Diss., resp. P. Dubb.) — Anledningar at tilverka varaktigt tegel (VA Handl., Vol. 32, 1771, s. 211 —220). — Classes larvarum definitffi (Nova acta R. soc. sc. Ups., Vol. 1,. 1773, s. 58—65). — Experimenta electrica transitum commotionis per aquam illustrantia (ibid., s. 111—118). —Aurorae boreales annis 1759—1762 observata? (ibid., s. 118—150). — Varias crystallorum formas, a spatho orta;, explicatas (ibid., s. 150—155, pL 9). — Dissertation... sur la question: Quels sont les caractéres principaux des terres en general? (Assemblée. . . de la soc. des sc. de Montpellier. 1773.) — Om luftsyra (VA Handl., Vol. 34, 1773, s. 170-—186). — De fonte acidulari Dannemarkensi. Upps. 1773. 4: o 14 s. (Diss., resp. C. H. Wertmüller.) — De stibio tartarisato. Upps. 1773. 4: o (4), 19 s. (Diss., resp. J. A. Level). — Chemisk och mineralogisk afhandling om hvita järnmalmer. Upps. 1774. 4: o (4), 42 s. (Diss., resp. P. J. Hjelm.) — Commentatio de acido aéreo (Nova acta R. soc. sc. Ups., Vol. 2, 1775, s. 108—160, pl. 6). ¦— Disquisitio de attractionibus electivis (ibid., s. 161 —250, pl. 7—8; på engelska London 1785, på franska Paris 1788). ¦— Afhandling om bitter-, selzer-, spa- och pyrmonter-vatten samt deras tilredande-genom konst (VA Handl., Vol. 36, 1775, s. 8—43, 94—121; även självständigt utg. i översedd och tillökt uppl., Upps. 1776, (2), 78, (2) s., 3 pl.). — De niccolo. Upps. 1775. 4: o 30, (4) s. (Diss., resp. J. Afzelius Arvidsson.) — De magnesia alba. Upps. 1775. 4: o 28 s. (Diss., resp. C. Norell.) — De acido sacchari. Upps. 1776. 4: o 22 s. (Diss., resp. J. Afzelius Arvidsson.) — Hafs-vatten från ansenligt djup (VA Handl., Vol. 38, 1777, s. 25—29). — Anmärkningar om magnesia nitri (ibid., s. 213—216). — Anmärkningar om platina (ibid., s. 317—328). — De arsenico. Upps. 1777. 4: o-24 s. (Diss., resp. A. Pihl.) — Om järnmalms proberande på våta vägen Upps. 1777. 4: o (6), 14 s. (Diss., resp. A. Schedui; på tyska i G. v. Engeström, Beschreibung eines mineral. Taschen-Laboratoriums, Greifswald 1782, s. 105—184.) —• Tal om chemiens nyaste framsteg, hållet... vid prassidii nedläggande den 12 nov. 1777. Sthm 1777. 48 s. — De analysi aquarum frigidarum. P. 1*. Upps. 1778. 4: o 32 s. (Diss., resp. J. P. Scharenberg.)— Om varma hälso-vattens tilredning (VA Handl., Vol. 39, 1778, s. 219 227). — De mineris zinci. Upps. 1779. 4: o 30 s. (Diss., resp. B. R. Geijer.) — De primordiis chemiaa. Upps. 1779. 4: o (2), 58 s. (Diss., resp. J. Paulin.) — De terra silicea. Upps. 1779. 4: o (4), 20 s. (Diss., resp. K. A. Grönlund.) — Bruna turmariner til sina grundämnen undersökte (VA Handl., Vol. 40, 1779, s. 224—238). — Anmärkningar om bi, förnämligast i anledning af vägnings försök (ibid., s. 300—329). — Commentatio de tubo ferruminatorio eiusdemque usu in explorandis corporibus prassertim minerali-bus (Acta soc. lit. Bohemicse, T. 4; även sep. Wien 1779, (4), 64 s., 1 pl. och på svenska under titel: Afhandling om blåsröret... Sthm 1781. 76 s., 1 pl.) — Anledning til föreläsningar öfver chemiens beskaffenhet och nytta samt naturliga kroppars almännaste skiljaktigheter. Sthm, Upps. & Abo 1779. 63, (1) s. Tysk uppl., Sthm & Lpz. 1779, engelsk uppl. London-1784, italiensk uppl. Florens u. å. — Opuscula physica et chemica, pleraque antea seorsim edita, jam ab auctore collecta, revisa et aucta. Vol. 1. Sthm. 1779, (4), XVI, 411, (1) s.', 2 pl. Vol. 2. Upps. 1780, (6), 510 s., 2 pl. Vol. 3. Upps. 1783, (6), 490 s., 3 pl. Editio nova. Vol. 1—3. Leipz. 1786—92. Editionis curam post auctoris mortem gessit E. B. G. Hebenstreit. Vol. 4. Leipz. 1787, (8), 392, (6) s. Vol. 5. Leipz. 1788, (8), 421 s„ 6 pl. Vol. 6. Leipz 1790. (8), 214, (92) s., 2 pl. Fransk uppl. T. 1—2. Dijon 1780—85. Tysk uppl. Bd 1—6. Frankfurt a. M. 1782—90. Italiensk uppl. T. 1, Florens. 1787. — De minerarum docimasia humida. Upps. 1780. 4: o 40 s. (Diss., resp. P. Castorin.) — De diversa phlogisti quantitate in metailis. Upps. 1780. 4: o 16 s. (Diss., resp. A. N. Tunborg.) — Analyse et examen chimique- de 1'indigo (Mémoires de mathématique et de physique, T. 9, Paris 1780, s. 121—164). •— Prascipitations försök med platina, nickel, cobolt och magnesium (VA Nya handl, T. 1, 1780, s. 282—293). — Producta ignis subterranei •chemice considerata (Nova acta R. soc. sc. Ups, Vol. 3, 1780, s, 59—136). — Disquisitio chemica de terra gemmarum (ibid, s. 137—170). — De analysi ferri. Upps. 1781. 4: o 74 s. (Diss, resp. J. Gadolin.) — Sciagraphia regni mineralis, secundum principia proxima digesti. Lpz. & Dessau 1782. 166, (2) s. Ny uppl. Lpz. & Dessau 1783, Florens 1783 och London 1783. På engelska Birmingham 1783 och London 1784, på franska Paris 1784, på tyska Wien 1787. — Chemia; progressus a medio ssec. VII. ad medium sasc. XVII. P. 1*. Upps. 1782 . 4: o 40 s. (Diss, resp. P. Afzelius Arvidsson.) — De analysi lithomargae. Upps. 1782. 4: o 14 s. (Diss, resp. C. D. Hjerta.) — De terra asbestina. Upps. 1782. 4: o 16 s. (Diss, resp. C. G. Robsahm.) — Gbservationes chemicae de antimonialibus sulphuratis. Upps. 1782. 4: o (4), 14 s. (Diss, resp. F. W. Mannercrantz.) — Underrättelse om Medevi surbrunnar (VA Nya handl, T. 3, 1782, s. 288—298). — Underrättelse om Loka källor (ibid, T. 4, 1783, s. 256—267). — Commentatio chemica de causa fragilitatis ferri frigidi (Nova acta R. soc. sc. Ups, Vol. 4, 1784, s. 51—62). — Meditationes de systemate fossilium naturali (ibid, s. 63—128; även särskilt utg. Florens 1784). — De ferro et stanno igne commixtis (ibid, s. 221 —228). — Mineralogiska anmärkningar. St. 1 (VA Nya handl, T. 5, 1784, s. 109—122). — Själfbiografi (Äldre sv. biografier, utg. av J. H. E. Schiick, 3, 1916, s. 85—103). — Dessutom åminnelsetal i VA över Nils Wallerius ¦(1765), Anton von Swab (1768), Georg Brandt (1769), Carl de Geer (1778): smärre uppsatser i VA Handl. (1762, 69, 70, 74, 76, 77, 81), Philosophical transactions (1763, 64); brev angående de heta källorna på Island (i U. von Troil, Bref rör. en resa till Island, Upps. 1775). — Ett stort antal av B: s avhandlingar äro översatta till främmande språk. — Se iövrigt: P. J. Hjelm, Åminnelsetal öfver Torbern Bergman (1786).

Utgivit: H. Th. Scheffer, Chemiska föreläsningar rörande salter, jordarter, vatten, fetmor, metaller och färgning. Upps. 1775. XIV, 450 s, 2 tab, 3:e uppl. Sthm 1796.

Handskrifter: a) i UB: Självbiografi (sign. X. 255 1). — Efterlämnade papper: »Manuskripta.» Vol. 1—13 -\- 3 .appendices -j- 1 extraband. (Sign. D 1459 a—r.) — b) i VA bibliotek: Larvernas klasser beskrivna. — Betänkande angående sol och svedjerök.

Källor och litteratur

Källor: B:s efterlämnade handskrifter samt brev från och till B. •(UB); Torbern Bergmans själfbiografi (Äldre sv. biografier, utg. av H. Schiick, 3, 1916); Biogr. lexikon, ny uppl, Bd 2 (1875). — C. Annerstedt, Upsala universitets historia, 3:1—2 (1913—14); P. F. Aurivillius, Åminnelsetal öfver Torbern Bergman (1785); B. von Beskow, Minne öfver kemie professorn Torbern Bergman (Sv. akad. handl. fr. 1796, D. 33, 1860); A. Heller, Geschichte der Physik (1882—84); P. J. Hjelm, Åminnelsetal öfver ... Torbern Olof Bergman (1786); J. C. F. Hoefer, Histoire de la chimie (1867—69); H. Kopp, Geschichte der Chemie (1843—47); E. v. Meyer, Geschichte der Chemie (1914); W. Ostwald, Lehrbuch der alle. Chemie, 1—2:1—2 (19.10—11).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Torbern Olof Bergman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18647, Svenskt biografiskt lexikon (art av The Svedberg med bidrag av B. Boethius och A.G. Högbom.), hämtad 2018-11-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18647
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Torbern Olof Bergman, urn:sbl:18647, Svenskt biografiskt lexikon (art av The Svedberg med bidrag av B. Boethius och A.G. Högbom.), hämtad 2018-11-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se