Meriter

1. Theodor Ankarcrona, före adlandet Christophers, f. 15 febr. 1687, d 2 nov. 1750. Föräldrar: rådmannen i Karlskrona Teodor (Tore) Christophers och hans första hustru, Cecilia von Schoting. Gick i holländska västindiska kompaniets tjänst samt därpå i fransk örlogstjänst 1706 och i engelsk 1708; återkom till Sverige mars 1711; erhöll amiralitetskollegiets interimsfullmakt som kapten 29 sept. s. å. och som överlöjtnant 13 apr. 1712 samt K. konfirmation å sistnämnda fullmakt 29 okt. 1713; kapten 21 juni 1715; kommendör 29 dec. s. å.; adlad 3 juli 1717; generaladjutant vid flottan 13 aug. 1720; förste uppsyningsman vid kommissariatet i Stockholm 17 aug. 1727; ledamot av slottsbyggnadsdeputationen 29 aug. s. å., av riksens ständers kommission över amiralitets- och försvarsverket 30 s. m. samt av deputationen över landshjälpsfonden 11 sept. s. å.; schoutbynacht 24 sept. 1729; ledamot av stockholmska amiralitetskommissionen 15 sept 1731; var därjämte sedan början av 1730-talet styrelseledamot i geneTaltullarrendesocieteten samt medlem av direktionen vid riddarhusfabriken och av ostindiska kompaniets direktion; erhöll v. amiralstitel samt konstitutorial som befälhavare över Stockholmseskadern 22 nov. 1736; ledamot av kommissionen över försvarsmedlen 8 maj 1739, av sekreta kommissionen för förberedande av trupptransporterna till Finland aug. s. å., av kommissionen för utrustning och transport av 6,000 man till Finland 21 aug. s. å. samt av sekreta kommissionen angående försvarsverket 29 nov. s. å.; ledamot i utredningskommissionen 16 mars 1741 samt i kommissionen över lotsverket 27 jan. 1742; amiral och amiralitetsråd 4 febr. 1742 men tillträdde aldrig befattningen som amiralitetsråd utan kvarstod med bibehållande av amiralstiteln i sin förra tjänst (K. resol. 5 mars s. å.); landshövding i Stockholms län 10 febr. 1743. LVA 1740 (preses 1744); KSO 1748. Gift 28 febr. 1712 med sin syssling Katarina Beata von Schoting, f. 12 apr. 1691, d 22 apr. 1770, dotter av handlanden i Karlskrona Arnold von Schoting.

Biografi

Redan vid sex års ålder sändes C. till sin farbror, Jakob Christophers, som var köpman i Amsterdam. Denne lät honom först under åtta års tid studera vid olika läroanstalter och gav honom därpå (1701) plats på sitt kontor. Sedan han tjänstgjort där i fem år, under vilken tid han även studerade matematik och navigation samt gjorde flera sjöresor till Frankrike, tog han plats som superkarg hos holländska västindiska kompaniet men övergick, sedan hans fartyg uppbringats av fransmännen, i deras tjänst. Ett par år senare vann han anställning vid engelska flottan och blev, ovanligt nog för en utlänning, efter att med utmärkelse ha tjänstgjort i såväl europeiska som amerikanska farvatten, befordrad till officer. Från hans senare tjänst berättas, att han vid ett tillfälle, då hans kapten ville kapitulera för övermakten, tog befälet och lyckligt förde fartyget i hamn. På grund av faderns död återvände han över Holland och Tyskland till Sverige (mars 1711), där han anmälde sig till tjänstgöring i amiralitetskollegiet och genast togs i anspråk. Han deltog i 1711, 1712 och 1713 års sjötåg samt utsändes även på särskilda uppdrag; 1714 utmärkte han sig genom att upptäcka och omintetgöra några försök att handla på de av tsaren erövrade provinserna. Avgörande för C:s' bana blev året 1715, då han tjänstgjorde vid pommerska eskadern och fick tillfälle att utmärka sig på många sätt, ofta under konungens ögon. Han visade sig synnerligen verksam vid rustningarna för fälttåget och förde sedan befälet över de småfartyg, som under belägringen försvarade Stralsund mot angrepp från sjösidan. Då fienderna i nov. gjorde sin landstigning vid Stresow, var det han, som först upptäckte, vart deras anfall var riktat. Snart stod han i stor gunst hos Karl XII och befann sig i dennes följe vid flera tillfällen, bl. a. under sjöslaget mellan svenska och danska flottan utanför Rügen. Det var också tal om att ge C. befäl över en transport, som skulle överföra trupper till Skottland till »pretendentens» understöd, eller att sända honom dit med en eller två fregatter för att taga reda på utsikterna för en resning, förslag, som vittna om Karl XII: s förtroende till hans goda omdöme, även om de aldrig kommo att verkställas. När till slut all möjlighet att försvara Stralsund var försvunnen och det endast gällde att rädda konungens person, blev han den, som fick detta ärofulla men ingalunda lätta uppdrag. Hamnen var isbelagd, och då den uppsågade rännan ånyo tillfrusit, tog det flera timmar, innan den lilla båten under ivrig beskjutning från fiendens batterier lyckades arbeta sig ut till den väntande lastdragaren Valfisken. Konungen med följe steg ombord på denna, och C. tog befälet. Faran var dock icke överstånden, ty fientliga fartyg kryssade i Östersjön och själva seglatsen var under denna oblida årstid ej utan våda. Första dagen lyckades Valfisken därför ej heller taga sig fram till Sverige, men den följande mötte man galjoten Snappopp, på vilken konungen steg ombord, och 13 dec. lyckades C. äntligen uppnå kusten. Jämte sin svit och C. steg konungen i land i närheten av Trälleborg, antagligen vid Skåre. Denna bedrift är det, som mest bidragit att göra C:s namn känt. Ett i familjens ägo befintligt porträtt av Karl XII med ett fartyg, troligen Snappopp, och en stad i bakgrunden skall vara ett bevis på konungens erkänsla för det raska dådet. Karl XII upphöjde även kort före sin död C. i adligt stånd, och han antog nu namnet Ankarcrona.

Under den nya regimen stationerades A. vid Stockholmseskadern och utmärktes snart med den för vapnet nya titeln av generaladjutant, en befordran, som dock icke medförde någon förändring varken av hans tjänstgöringsförhållanden vid eskadern eller hans löneförmåner. Som chef för den expedition, vilken våren 1725 överförde riksrådet Cederhjelm till Petersburg vid dennes bekanta utomordentliga ambassad, förvärvade han ett särskilt erkännande av rådet för de uppoffringar av enskilda medel, han därvid fick vidkännas, samt för det sätt, varpå han fullgjorde ett hemligt uppdrag att observera det ryska sjöväsendet. Efter att under frihetstidens första riksdagar ha intagit en mindre framträdande ställning — 1723 erhöll han dock plats i tulldeputationen — var A. redan vid 1726–27 års riksdag en av de mera centrala gestalterna i sekreta utskottets finans- och försvarspolitik; den roll, han därvid spelade, var emellertid i främsta rummet fackmannens och, i fullkomlig överensstämmelse med hans personliga läggning och ursprungliga utbildning, ekonomens. I utskottets defensionsdeputation, där han ensam representerade sjövapnet, utformade sig hans inlägg till en amper kritik över flottans hela föregående skötsel och alldeles särskilt över dess ekonomiska förvaltning. Samma praktiskt-ekonomiska syn kom honom även att, ehuru själv sjöman, i en vid riksdagen tillsatt särskild kommission för utredning om den för Sverige lämpligaste skeppstypen stödja kommissionens civila element och därigenom motarbeta det krav på ökade fartygsdimensioner, som framburits av den militära sakkunskapen. — A:s oppositionella hållning i allmänhet såväl som ett hans förslag att återförflytta amiralitetskollegiet till Stockholm från Karlskrona ådrog honom ett starkt missnöje från det högre sjöbefälets sida. Något hinder för hans fortsatta sjömilitära bana kom denna motsättning dock ej att innebära, då hans politiska meningsfränder inom sekreta utskottet, som förutsett något dylikt, höllo honom om ryggen. Den närmaste följden härav blev, att A. efter riksdagen på grund av utskottets hemställan förordnades till förste uppsyningsman vid och adjungerad ledamot av Stockholmskommissariatet, en befordran, som dock genom det svävande sätt, varpå A:s ställning angivits, invecklade honom i en slutligen till hans nackdel avgjord kompetenstvist med överkommissarien Eberhart Salomon Hauswolf. Den avskedsansökan, varmed han besvarade denna sin motgång upptogs dock ej ens till prövning av K. M:t, enär A. blivit av riksens ständer förordnad till befattningen i fråga.

Ej mindre tungt än de politiska meriterna vägde för A. den ynnest, han åtnjöt av Fredrik I. Åberopande särskilt den stora förtjänst, A. inlagt vid Karl XII: s överförande från Stralsund till Skåne, genomdrev konung Fredrik 1729 trots starkt motstånd i rådet, att A. med förbigående av åtta äldre kommendörer utnämndes till schoutbynacht, och förskaffade honom 1736 åtminstone vice amiralstitel, då han ej mot rådets allvarliga föreställningar kunde ge honom en ledig vice amiralsbefattning. Denna titelfråga fick ett ur historisk synpunkt märkligt efterspel, därigenom att riksrådens efterlåtenhet härutinnan räknades till de förseelser, som åberopades vid de år 1739 störtade rådsherrarnas licentierande. Det förordnande som befälhavare för Stockholmseskadern, vilket A. mottog samma dag som vice amiralsfullmakten, utgjorde snarast bekräftelse på ett förhållande, som till följe av täta chefsombyten och därmed sammanhängande vakanser inträtt flera år tidigare, i det A. redan sedan början av 1730-talet varit Stockholmseskaderns verklige chef.

Vid sidan av det alltid samvetsgranna men mången gång måhända även småsinnat nitiska arbete, A. i sin tjänst såväl i kommissioner som vid riksdagarna nedlade på försvarsväsendets utveckling, togs hans praktiska förmåga och finansiella begåvning alltmer i anspråk inom olika områden av det offentliga och enskilda livet. Själv en av pioniärerna för den tidigare frihetstidens återuppvaknande industri- och affärsföretagsamhet, deltog han gärna på det ena eller andra sättet i de mera betydande av samtidens industriföretag. Utom i en del bergverk och gruvor, vari han hade rätt ansenliga andelar, var han sålunda en bland de större intressenterna i Kungsholmens glasbruk, Björknäs spegel -och glasfabrik, varav han ägde fjärdedelen, Södertälje strumpfabrik och Flors linnefabrik i Hälsingland; likaså ägde han ett stort antal lotter i generaltullarrendesocieteten och var en längre tid detta företags egentlige styresman. I kommissionen över den till industrins understöd bildade landshjälpsfonden fann han ett rikt fält för sin verksamhet. Särskilt må framhållas, att han 1729 deltog i besiktningen av Alingsås manufakturverk och i sin mån bidrog till kommissionens och 1731 års riksdags välvilliga hållning emot dv. konsuln Jonas Alström och dennes skapelse. Huruvida A. själv varit intresserad i anläggningen, har ej med säkerhet kunnat utrönas, ehuru det av många skäl ej är osannolikt, men även om så varit fallet, har han tydligtvis förr eller senare funnit det rådligast att på denna punkt draga sig ifrån all affärsgemenskap med Alströmer, då det nämligen är bevisligt, att han vid sin död ej haft någon del i manufakturverket. Visst är emellertid å andra sidan, att han redan under 1720-talet i flera fall haft intima förbindelser med Alströmer. Så var det dessa, båda jämte handlanden Wittmack, vilka på privat väg togo första steget till de fredsunderhandlingar med Algierska republiken, som vid 1726–27 års riksdag överlätos åt svenska staten och resulterade i 1729 års uppgörelse till skydd för svenska handelsfartyg i Medelhavsfart; för A. personligen var en sådan fredlig uppgörelse synnerligen välkommen, då han var starkt intresserad i skeppsfarten på levantiska hamnar. Ehuru ej bland själva stiftarna, följde han med intresse och ingick snart som delägare i det 1731 bildade svenska ostindiska kompaniet samt spelade slutligen som ledamot i direktionen en framskjuten roll i dess utveckling; betecknande för hans fördomsfrihet i affärer, även om transaktionen ej får bedömas med vår tids måttstock, är, att han vid avvecklandet av den bekanta Porto-Nuovoaffären av den engelske underhandlaren mottog en privatdusör av 1,000 p. st. »till täckande av enskilda förluster» och i gengäld bidrog till att kompaniet lät sig nöja med en mindre summa, än underhandlaren var bemyndigad att giva. År 1741 sökte A. presidentsämbetet i kommerskollegiet, för vilket han med sina djupa försänkningar i samtidens näringsliv ägde särskilda förutsättningar, ehuru det ej vid det just då förestående kriget med Ryssland kunde komma ifråga att förflytta en framskjuten och betrodd militär till ett civilt ämbete. En befordran till amiralitetsråd i Karlskrona avböjdes följande år av A., som alltför djupt engagerat sig i stockholmska affärskretsar för att kunna flytta sin verksamhet från huvudstaden. Efter att ha arbetat i utredningskommissionen, som hade rustningarna om hand, förflyttades han på nyåret 1743, då kriget praktiskt taget var slut, på egen begäran till landshövdingsposten i Stockholms län, vilken befattning han innehade till sin död.

Någon skarpare markerad ställning i politiska frågor intog icke A. Vid kursförändringen 1738 räknades han visserligen bland hattarna och uppfördes t. o. m. på riksrådsförslag, men hans framskjutna ställning torde ha betingats av personliga egenskaper mer än av starkare partiböjelser. I grund och botten var det säkerligen endast oppositionspartiets djärvare grepp på den ekonomiska politiken, som på 1730-talet förde A. över i dess läger, och även detta band brast åtminstone delvis genom en omsvängning i A: s ekonomiska åskådning, som fick sitt första offentliga uttryck i det mycket uppmärksammade och omstridda tal, han 1744 vid presidiets nedläggande höll inför vetenskapsakademin. De nya principer, han här gjorde sig till målsman för, nämligen att jordbruket ägde företräde framför alla övriga näringsgrenar, sökte han även i praktiken tillämpa genom att i stor omfattning draga sin slutligen till närmare en halv million dlr smt uppgående förmögenhet från industrin och i stället placera den i vidsträckta jordagods, av vilka Runsa säteri i Uppland ännu såsom fideikommiss innehas av släkten.

A. var lång, välväxt och starkt byggd, hade ett vackert ansikte och ögon »uppfyllda med eld och ljuvlighet». Han ägde ett gott huvud, starkt minne, var kvick och slagfärdig. Mycket bevandrad i tidens ekonomiska litteratur, samlade han ett betydande, till stor del ännu i släktens ägo bevarat bibliotek av mestadels holländska arbeten. Han utgav även av trycket en del skrifter, företrädesvis angående lantbruk.

Författare

P. Sörensson; J. Häggman.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Beskrifning öfwer fämfingers-fisken (VA Handl., Vol. 1, 1739—40, s. 451—455). — Tal om förbir delsen emellan landtbruk, manu-facturer, handel ock siöfart. Sthm [1744]. 16 s. (VA Präsidietal 12 juli 1744.) Ny uppl. Sthm [1748]. [S. 12—16 upptas, delvis i polemik mot A:s tal, av 'Secreteraren Jacob Faggots här å gifne svar'. Följdskrifter: [Christophers], Genswar emot det, som uppå herr ammiralens . . . Theodor Ankarcronas . . . tal är gifwit af herr inspect. Jacob Faggot. Sthm [1744]. 8 s. — Olof Ehrenström, Anmärkningar öfver det gensvar, som en obekant autor ut-gifvit emot det som uppå . . . Theodor Ankarcronas ... tal är gifvit af. . . Jacob Faggot. Sthm u. å. 24 s.] — Beskrifning om Berberis trän eller buskar, deras frugt, art och beskaffenhet samt stora nytta i hushåll til at bespara en del penningar, som gå ur riket för citroner och citron-saft (VA Handl., Vol. 10, 1749, s. 61—67). — Om tobaks- och solblomme-stjelkars nytta för får (ibid., Vol. 11, 1750, s. 71—72). — Underrättelse om sparrissängar (ibid., s. 74—77). — Relation om Hans K. M: ts wåc allernådigste konungs [Karl XII: s] afresa ifrån Stralsund och ankomst til Swerige (Sw. Mercurius, Arg. 6, 1760—61, s. 183—184).

Källor och litteratur

Källor: Fullmakter m. m., Boserups arkiv; registr., rådsprot., utskotts-handl., biographica, militaria: ansökn. och meritförteckn. rörande flottan, administrativa handl. rörande flottan: amiralitetet i Stockholm, Algerica samt handl. rörande levanthandeln, allt i RA; Ars bouppteckning, Svea hovrätts arkiv; franske ambassadören Croissys depescher till sin regering, Archives du ministére des affaires étrangéres, Paris; Karolinska officerares tjänsteförteckningar (Hist. handl., 18: 3, 1901); Sv. riksdagsakter, Ser. 2: 1—'3; Sveriges riddersk. och adels riksdagsprot.; Edv. Carleson, Åminnelsetal över A. i VA 5 dec. 1750 (1750); J. Hellstenius, Bidrag till sv. ost-indiska compagniets historia (1860); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 2—4 (1895—99); J. Nordberg, Kon. Carl XII:s historia (1740); J. F. Nyström, De sv. ostindiska kompanierna (1883); G. H. Stråle, Alingsås manufakturverk (1884).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Theodor Ankarcrona, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18715, Svenskt biografiskt lexikon (art av P. Sörensson; J. Häggman.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18715
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Theodor Ankarcrona, urn:sbl:18715, Svenskt biografiskt lexikon (art av P. Sörensson; J. Häggman.), hämtad 2024-04-16.