Christian Arfwidsson

Född:1717-01-22 – Marstrands församling, Västra Götalands län
Död:1799-04-16 – Göteborgs stad, Västra Götalands län

Köpman


Band 02 (1920), sida 170.

Meriter

1. Christian Arfwidsson, f. 22 jan. 1717 i Marstrand, d 16 apr. 1799 i Göteborg. Föräldrar: handlanden och rådmannen i Marstrand Torkel Arfwidsson och Margareta Ström. Etablerade sig efter avslutade läroår och utrikes resor som köpman i Göteborg omkring 1740; vann inträde i Göteborgs handelssocietet aug. 1743; bisittare i dess styrelse 1751; assessor; erhöll kommerseråds titel 21 aug. 1776; ledamot i generaldiskontkontoret 23 febr. 1795. RVO 1772.

Gift 1) 1746 med sin kusin Kristina Levina Ström, d 1759, dotter till brukspatronen och handlanden Hans Olofsson Ström; 2) 18 inov. 1759 med Anna Margareta Nettelbladt, f. 12 juni 1728, d 4 apr. 1763, dotter till handlanden i Stockholm Baltzar Nettelbladt; 3) 29 jan. 1764 med Margareta Kristina Ekerman, f. 1740, d 6 juli 1797, dotter till borgmästaren Paul Ekerman i Göteborg.

Biografi

A. gjorde en tid namnet Arfwidsson till ett av de främsta inom Göteborgs och hela Sveriges handelsvärld. Genom personliga erfarenheter från den europeiska handelns brännpunkter — Tersmeden kallar honom sin gamle gode vän från Holland — och familjeförbindelsen med den i vidsträckta bruksaffärer engagerade Hans Olofsson Ström, jämte Sebastian Grave grundläggare av Gravendalverken i Dalarna, var han väl förberedd att göra sin insats i det energiska arbete för den svenska handelns uppsving, vilket begynte med hattarnas övertagande av den politiska makten. Hans hus, som först förde blott hans eget namn samt senare hette Arfwidsson & söner, synes från början ha intresserat sig i trävaruskeppningen från Vänern men i synnerhet tagit i akt de vinstmöjligheter, som det från 1747 stigande sillfisket vid västkusten erbjöd. Sannolikt deltog han i den opposition, som fr. o. m. riksdagen 1746–47 riktades mot det bröderna Abraham och Jakob Arfwedson i Stockholm medgivna fiskeprivilegiet, och under riksdagen 1755–56 nämnes han, ehuru icke själv riksdagsman, uttryckligen (av Tersmeden) som »Göteborgsboarnas kommissionär vid riksdagen» med stort inflytande på de åtgärder, vilka vidtogos till fiskets befrämjande. År 1780 stod huset Arfwidsson & söner ojämförligt främst bland de 48 Göteborgsföretag, vilka deltogo i sillens konserverande (saltning, rökning, inläggning som sardiner) och trankokningen. Av 58 dem tillhörande förädlingsställen innehades fem (belägna i Masthugget, Röde Sten, Vettersvik, Vaxholmen och Strömsund) av Arfwidsson & söner, och av årets totalproduktion om 103,000 tunnor nedsaltad fisk (resp. 73,000 behållna »opackade tunnor») samt 3,176 fat tran föll på husets lott 14,000 tunnor fisk (resp. 7,700) samt 906 fat tran; närmast i ordningen stående företag nådde ej hälften av husets produktion. Denna dominerande ställning var dock kortvarig och försköts väsentligen under 1780-talets senare år. Som stor intressent i sillfisket tog A. livlig del i den åren 1783–84 uppblossande striden om trangrumset. Den yttre skärgårdsbefolkningen, understödd av borgerskapet i Marstrand och Uddevalla, vände sig 1779 mot Göteborgarnas trankokerier under påstående, att det utstjälpta avfallet (trangrumset eller sillråken) fördärvade vattnet och drev bort sillen, samt genomdrev 1783 åtgärder av Kungl. Maj:t och landshövdingen i Göteborgs och Bohuslän, varigenom mer än en tredjedel av trankokerierna utdömdes. De i sin näring hotade intressenterna igångsatte då en efter tidens förhållanden ganska grundlig vetenskaplig undersökning, ledd av botanikern Anders Dahl och kemisten Johan Afzelius, vars resultat blev, att klagomålen över trangrumset voro obefogade. Följande år medgavs också, att transjuderiet fick fortsätta, dock under vissa försiktighetsmått mot vattnets förorenande. — Antagligen föranledde verksamheten med sillfisket A. att jämväl intressera sig för valfångstplaner: han inträdde sålunda med 13,000 d. sm. i det år 1774 stiftade Grönlandskompaniet (totala tecknade aktiekapitalet var 433,804 d. sm., fördelade på 136 händer), vilket emellertid blev en dålig affär. Även i järnexporten deltog huset Arfwidsson; A. och hans ättlingar voro sålunda intresserade i flera järnbruk, såsom Gravendal och Adolfsfors i Värmland, samt drevo i Göteborg ett grytgjuteri. Förteckningar från 1770-talet över inventariejärnet i Göteborgs stadsvåg visa firman som stor exportör, tävlande med Beckman, Beyer & c:o samt John Hall & c: o.

Sitt största uppsving torde huset vunnit under det stora sjö- och kolonialkriget 1775–83 (Nordamerikanska frihetskriget), likväl med anlitande av en ej så alldeles nogräknad affärsverksamhet. Enligt släkttraditionen, sådan denna framlades vid sonsonen Nils Arfwidssons död, hade A. goda förbindelser med båda de stridande parterna, avdelningskontor i London och särskild förtroendeman i Paris. Säkert är, att husets franska och nederländska relationer utvecklade sig starkt, gynnade av Gustav III:s väpnade neutralitet. På Göteborgs skeppslista för år 1783 stå Arfwidsson & söner utan medtävlare som skeppsredare. Av 190 då i Göteborg hemmahörande fartyg ägde detta hus ej mindre än tjugufyra, däribland framför allt de största — av summa sex fartyg med minst 200 lästers dräktighet ej mindre än fem; hela Göteborgsflottan om minst 100 läster räknade trettitvå fartyg, bland vilka tolv tillhörde Arfwidsson & söner. Till en god del var det nybyggda fartyg, vilka befraktades till nederländsk eller fransk hamn samt där försåldes, varvid de krigförandes behov av skeppsrum lät prisen bli högst betydande. År 1782 framkastade husets ombud i Paris, en herr Jacobsson, planen, att ett eller flera av firmans för franska kronans räkning till Mauritius (Isle de France) destinerade skepp skulle i hemväg gå till Mosambik-kusten och där lasta negerslavar för Västindien; som detta vore ett vinstgivande företag samt icke gjorde intrång på Ostindiska kompaniets rättigheter, anbefalldes det till bifall av svenske ministern i Paris (Creutz) men hann icke leda till någon åtgärd, förrän freden kom emellan. Som en egendomlighet kan nämnas, att den svenske sjöofficeren Gustav Lewin, vilken 1788 deltog i en dylik slavexpedition, gjorde färden från Göteborg till fransk hamn samt åter såsom styrman på skepp tillhöriga Arfwidsson & söner. Det Arfwidssonska huset, vari A:s äldste son Niklas Arfwidsson tidigt inträtt, stod omkring 1780 på höjden av anseende. Vid denna tid skriver Schröderheim hänförd (till Olof Malmgren): »Min respekt för Niklas Arfwidsson är obeskrivlig, man kan ej hava den minsta medborgerliga dygd utan att extimera honom. Jag har sett alla hans inrättningar och de äro otroliga. Kors vad många av våra vänner uti Stockholm bliva små i jämförelse med honom.» Egentligen solid var likväl knappast byggnaden. År 1786 yppades ett förhållande, som satte huset Arfwidsson & söners affärsmetoder i egendomlig belysning. Detta samt en dess affärsvän, Karl Söderström i Göteborg, hade hos riksens ständers bank upptagit betydande lån mot pant av jäm, som insatts i Vänersborgs stadsvåg. Vid företagen inventering visade sig, att A. och Söderström av belånta järnpartier om 17,700 och 8,300 skeppund hade från vågen uttagit resp. 10,000 och 8,100 skeppund, utan att de motsvarande lånebeloppen gäldats. Det svikliga tillvägagångssättet var egentligen Söderströms, men A. hade i syfte att hjälpa honom i varje fall gjort sig medskyldig. Söderström avvek nu ur riket, A:s förhållande till banken ordnades efter ganska långvariga förhandlingar därigenom, att huset John Hall & c:o medelst en s. k. aversionshandel (ett ackord) med bankstyrelsen övertog ansvaret för skulden.

Denna interiör bådade intet gott för framtiden. Den nya krigstid, som begynte med 1790-talet, återupplivade visserligen den forna svenska neutralitetspolitiken men under ändrade villkor, då Englands övermakt på haven nu blev alltmera obestridd. Möjligt är, att A:s övervägande franska förbindelser nu kommo honom illa till pass. Redan 1789 hade han låtit firman Arfwidsson & söner avveckla samt rörelsen övertagas av Chr. Arfwidsson & c:o, vari sonen Niklas och mågen Isak Hahr synas ha varit huvuddelägare. Vid A:s död år 1799 var affärsställningen sådan, att hans efterlevande begärde urarva konkurs, därvid boet uppgavs med 159,000 rdr b: o tillgångar och 218,000 rdr b:o skulder; av tillgångarna skulle med förmånsrätt utgå ett belopp av 68,000 rdr b:o, utgörande mödernearv för Christians yngre son Olof, vilken 1789 förklarats vansinnig och ställts under faderns förmynderskap. Härom uppkom en lång och delvis rätt skandalös process, varvid Arfwidsson & söners största borgenär, den nederländske affärsmannen baron J. Meerman, hävdade, att delägarna i Chr. Arfwidsson & c:o fortfarande skulle svara för det äldre husets skulder, samt att omyndighetsförklaringen över Olof Arfwidsson varit ett bedrägligt förfarande i syfte att undandraga betydande tillgångar från det redan vid firmaförändringen svårt skakade husets kreditorer. Processen, som genomlöpte alla instanser, avdömdes 1804 av Kungl. Maj: t till de Arfwidssönska arvingarnas förmån, medan Göta hovrätt tidigare delvis givit kreditorerna rätt i deras anspråk. Det var i varje fall blott en ringa del av den rikedom, vilken en gång ansetts tillhöra den mäktige Christian A., som gick till hans efterlevande. Niklas A. flyttade, som nämnts, till Karlstad, där han ägnade sig åt bruksrörelsen. Bergsrådstiteln, varmed han utmärktes, vittnade om det anseende, han förstod att förvärva, men hans verksamhet var ej i längden lyckosam och vid hans död var hans anpart av förmögenheten slut.

Författare

C. Hallendorff.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Biographica, Göteborgs stads akter, högsta domstolens registr. och G. F. Creutz' depescher 1782, allt i RA; inkomna brev till bankofullmäktige år 1786, riksbankens arkiv; Trangrums-acten eller samling af.. . handlingar. .. rörande tran-bieredning af sill, uti Bohus länska skärgården (1784); Bref från Elis Schröderheim, utg. af O. Levertin (1902); Amiral Carl Tersmedens memoarer, 4 (il917); S. E. Bring, Trollhätte kanals historia (1911); P. A. 'Granberg, Staden Göteborgs historia och beskrifning, 1—2 (1814, 15); H. Fröding, Göteborgs köp- och handelsgille, handelssocietet, handelsförening-, handelskammare 1661—1911 (1911); Eva Lewin, En gustaviansk sjöofficer (1916).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christian Arfwidsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18793, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. Hallendorff.), hämtad 2020-11-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18793
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christian Arfwidsson, urn:sbl:18793, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. Hallendorff.), hämtad 2020-11-27.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se