Meriter

Arnim (Arnimb), Hans Georg von, f. 1583 på slottet Boitzenburg i Uckermark, d 28 apr. 1641 (n. st.) i Dresden. Föräldrar: lantfogden och hovmarskalken Bernd von Arnim och Sofi von der Schulenburg-Löcknitz. Student i Frankfurt an der Oder våren 1599; anträdde därefter resor, som bl. a. skola ha fört honom till Paris. Inträdde i tjänstgöring vid det kurbrandenburgska hovet i Königsberg 1612 men lämnade snart denna anställning; överste i svensk tjänst 1613–4 dec. 1615; överste i polsk tjänst 18 febr. 1621–4 jan. 1622 (n. st.) och deltog som sådan i ett fälttåg mot turkarna; inträdde 1623 i Mansfelds tjänst, som han dock inom kort lämnade; ånyo överste i svensk tjänst 25 nov. 1623–hösten 1625; anknöt förbindelser med Wallenstein; överste i kejserlig tjänst 7 jan. 1627; fältmarskalk apr.. 1628; erhöll avsked sommaren 1629; fältmarskalk och överbefälhavare över kursachsiska armén 21 juni 1631; generallöjtnant nov. 1632; erhöll avsked ur (kursachsisk tjänst 29 juni 1635 (n. st.); överfallen och tillfångatagen av svenskarna på slottet Boitzenburg 7 mars 1637; flydde ur sitt fängelse i Stockholm i nov. 1638. — Ogift.

Biografi

Namnkunnig som en av det 30-åriga krigets mest betydande fältherrar och en karaktäristisk representant för yrkeskrigarnas högsta klass, trädde A. under sitt verksamma liv i skiftande beröring med Sverige: dels som soldat i Gustav II Adolfs armé, tillika anlitad av konungen vid diplomatiska förhandlingar, dels samverkande med Sverige under sin tjänst hos dess bundsförvanter, dels slutligen vid flera tillfällen i våra fienders tjänst, varvid han till en början mer yrkesmässigt fyllde sin ålagda gärning men till sist framträdde som en personlig, häftig vedersakare till svenska strävanden. A. antog svensk tjänst redan vid sitt första egentliga framträdande på den valda levnadsbanan, då han 1613 från Preussen nådde förbindelse med svenska regeringen och för dess räkning åtog sig värvandet av ett antal tyskt krigsfolk. Våren 1614 ankom han till Sverige för att deltaga i kriget mot Ryssland. Han framlade nu för konungen en plan till en militär expedition mot Kola, vilken genast vann högste krigsherrens gillande; utrustad med svensk överstefullmakt vände A. tillbaka till sitt hemland för att där värva trupper för sin halvt privata, halvt officiella »entreprise», vars art har åtskilliga motstycken i tidens krigshistoria. Mycket snart återkallades han emellertid av konungen, som börjat hysa andra meningar om projektet. A. dröjde dock kvar länge och väl i Tyskland och återvände, uppenbarligen ej mer omfattad med kunglig nåd, först på vårsidan 1615 till Sverige, som han dock mot Gustav Adolfs vilja inom kort lämnade på nytt. I början av hösten s. å. begärde han från Tyskland avsked från den svenska tjänsten, vilket beviljades honom i en form, som visade, att misshälligheterna nu skingrats. Nya anknytningar till Sverige behövde alltså ej möta hinder. Åren 1617–1620 befinnes också A. ha uppehållit synnerligen livliga och nära förbindelser med den svenska politiken, som vars ombud i Brandenburg han nu torde kunna betraktas; sannolikt avlade han dessa år mer än ett besök i Sverige. A:s diplomatiska insatser till Sveriges förmån kretsade i främsta rummet kring tanken på ett giftermål mellan Gustav Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg. Länge kämpande med hård motvind — ty förbindelsen med Sveriges konungahus skulle ju äventyra Brandenburgs ömtåliga ställning till Polen — såg A. omsider målet uppnås genom Gustav Adolfs förlovning med kurfurstedottern. Under ifrågavarande tid hade i brevväxlingen mellan konungen och A. jämväl berörts militära frågor, som visa syftningen av den svenska Östersjöpolitiken och dess beredskap att rikta ett slag mot Polen vare sig i Livland eller Preussen. När A. i början av 1621 gick i polsk tjänst, bestämdes han kanske härtill av nya, för oss okända brytningar i förhållandet till svenskarna. Men när han 1623 erhöll uppmaning att återinträda i svensk tjänst, tvekade han icke att efterkomma maningen. För Sveriges antipolska intressen yppade han nu en påtaglig nitälskan. Det är sålunda A., som angivit Putzig nära Danzig som lämpligaste angreppspunkten i kampen mot Polen, en tanke, som gång på gång återkommer i de militära diversionsplaner, för vilka Gustav Adolf från 1623 söker vinna de mot Habsburg fientliga makternas samtycke och understöd. A. infann sig hösten 1623 i Sverige och slöt där i nov. ett nytt tjänstefördrag, reste tillbaka till Tyskland i och för värvningar, kom 5. maj 1624 i spetsen för sina trupper till Stockholm och uppehöll sig nu i Sverige vid pass ett år. Otvivelaktigt har han under denna lid varit verksam för planläggandet av expeditionen till Preussen, vilken visserligen denna gång till följd av åtskilliga storpolitiska faktorer ej kom till utförande. Nya slitningar mellan konungen och A. torde ock ha inställt sig, och när han i dec. 1625 efter ett kortare besök på svensk mark inskeppade sig till utlandet, skedde det i uppenbart misshumör. Drygt ett decennium senare skulle han som vanmäktig fånge återse Sverige efter att på slagfältet och vid rådsbordet ha både bekämpat och understött Gustav Adolf och dem som tagit arv efter honom, och mitt under vittutseende planer mot det svenska riket bortrycktes han av döden.

A:s skiftande verksamhet i svensk tjänst återspeglar i mindre mått hans liv och karaktär. Många drag i denna verksamhet ligga oklart belysta, och för dess avbrott och återknytande kunna de djupaste motiven ej alltid skönjas, låt vara att A:s kondottiär-egenskaper förklara mycket. Det förefaller, som om han hade dragits tillbaka till Gustav Adolf av en beundran, vilken i den svenske konungen såg en krigskonstens mästare. Denne å sin sida torde högt uppskattat A:s krigiska duglighet. Åtskilligt tyder på att han stundom låtit A. blicka ganska djupt in i sina planer.

Författare

N. Ahnlund.

Källor och litteratur

Källor: K. Heldmann, Fursten- und Feldherrenbriefe aus der Zeit . des dreissigjährigen Krieges. Aus dem Archiv Hans Georgs von Arnim (1913); G. Irmer, Hans Georg von Arnim (1894). — Se i övrigt: N. Ahn-lund, Gustaf II Adolf och tyska kriget 1620—1625 (Hist. tidskr. 1917).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans Georg Arnim, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18822, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Ahnlund.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18822
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans Georg Arnim, von, urn:sbl:18822, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Ahnlund.), hämtad 2024-04-20.