Meriter

1. Carl Oscar Arnoldson, f. 4 juli 1830 i Stockholm, d 8 juli 1881 i Karlsbad för egen hand. Föräldrar: förste expeditionssekreteraren Lars August Arnoldson och Fredrika Vilhelmina Raphael. Student i Uppsala 7 dec. 1849; avlade kameralexamen 23 maj 1854. E. o. tjänsteman i generaltullstyrelsen m. fl. ämbetsverk; debuterade 3 dec. 1855 som Farinelli i sångspelet med samma namn på Stjernströmska Mindre teatern och förblev sedan anställd där till juni månads utgång 1858; debuterade som Max i »Friskytten» på K. teatern 13 jan. 1858; aktör och sångare därstädes 1 juli 1858.

Gift 14 apr. 1860 med Fredrika Dorotea Dag, f. 30 juni 1837, dotter till underofficerskorporalen vid marinregementet i Karlskrona Jonas Salomonsson Dag.

Biografi

Liksom Fritz Arlberg stod A. för sin musikaliska utbildning i en väsentlig skuld till den avsigkomne tyske tenorsångaren Wieser; därjämte åtnjöt han undervisning av Julius Günther och Edvard Stjernström. Redan vid sitt första framträdande på Mindre teatern rönte han ett välvilligt mottagande, och hans debut på K. teatern i jan. 1858 medförde hans engagement där. Efter en studieresa till Paris gjorde han sin entré på den nya scenen som Alessandro Stradella 4 nov. 1858, men då han trots stark heshet genomförde partiet till slut skadades hans redan förut genom forcerade sångstudier överansträngda röst allvarligt. På ett fortsatt uppträdande var ej att tänka, och för A. återstod blott att ånyo börja tjänstgöringen i tullverket. Genom att med orubblig konsekvens iakttaga fullständig tystnad under ett helt år övervann A. det onda, stämman återfick sin glans, och 10 dec. 1859 kunde han ånyo framträda vid K. teatern, denna gång som Max i »Friskytten». Så småningom inträdde han alltmer i repertoaren. Bland hans många roller må särskilt nämnas titelpartierna i Ernani, Fra Diavolo, Robert av Normandie och Faust samt Almaviva (Barberaren i Sevilla), Tamino (Trollflöjten), George Brown (Hvita frun på slottet Avenel), Raoul de Nangis (Hugenotterna), Arnold (Wilhelm Tell), Hüon av Bordeaux (Oberon), Manrico (Trubaduren), Mérinville (Muraren), Sandoval (Kronjuvelerna) och Horace (Den svarta dominon). Hans största konstnärliga framgång blev titelpartiet i Lohengrin, som han kreerade å K. stora teatern 22 jan. 1874. A:s omfångsrika tenorstämma berömmes för sin klockrena intonation, vackra klang och tekniska smidighet. Hans skådespelarförmåga var ej stor, men han fordrade av sig själv, att varje roll skulle vara individualiserad, och han lyckades även genomföra detta krav. Han var, har en kompetent bedömare sagt, mindre stereotyp, mindre konventionell än de flesta stora sångare, och hans spel vann genom ungdomlighet och friskhet. Hans framställning i sin helhet präglades av musikalisk intelligens och ren stilkänsla samt vilade alltid på ett ytterst samvetsgrant studium av rollen, som ej lämnade något åt slumpen. Den beundran, han väckte i hemlandet, påkallade även uppmärksamhet i utlandet. Ett ifrågasatt gästuppträdande i Paris strandade emellertid på hans bristande självtillit. Däremot rönte ett gästspel vid Berlinoperan 1870 en sådan framgång, att ett engagement därstädes var allvarligt ifrågasatt, men även detta gick om intet, troligtvis på grund av A:s hemlängtan, som fann näring i det för honom motbjudande segerjublet efter Sedandagen. — I A:s lynne låg ett drag av bitter melankoli, av oro och självkritik, som aldrig lät honom hemfalla till förslöande självbelåtenhet men som också plågade honom med förödande misstro till sin egen förmåga och tvivel på livsuppgiften. Fruktan att än en gång och för alltid förlora sin röst drev honom till det förtvivlade beslut, som ändade hans liv.

Författare

P. Vretblad.

Källor och litteratur

Källor: F; A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar (1866); G. (Nordensvan, Sv. teater och sv. skådespelare från Gustaf III till våra dagar, 2 (1918); T. Norlind, Allm. musiklexikon (1916). — Se i övrigt: Sv. musiktidn., 1881, N:o 1; Teater och musik, 1876, N:o 13;. Fr. Hedberg, Sv. operasångare (1885); C. Fr. Lundquist, Minnen och anteckningar, 1—2 (1908-09).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C Oscar Arnoldson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18825, Svenskt biografiskt lexikon (art av P. Vretblad.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18825
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C Oscar Arnoldson, urn:sbl:18825, Svenskt biografiskt lexikon (art av P. Vretblad.), hämtad 2024-04-16.