Eric Aronsson

Född:1817-01-06 – Skedevi församling, Östergötlands län (på hemmanet Starrnäs.)
Död:1897-01-21

Naturläkare


Band 02 (1920), sida 256.

Meriter

Aronsson, Eric, »Vingåkersdoktorn», f. 6 jan. 1817, d 21 A. kom till världen på hemmanet Starrnäs i Skedevi socken i Östergötland. Fadern, Aron Andersson, var bonde, men släkten skall hava haft litteråta anor, i det att A: s farfars far lär varit kyrkoherde. Modern, Sara Andersdotter, var dotter av ett arrendatorsfolk i Simonstorps socken. A. gifte sig 1843 med Kajsa Olofsdotter (f. 11 dec. 1816), en lantbrukardotter från en grannförsamling, och var i sin ungdom anställd som brännmästare vid ett bränneri å löjtnant Magnus Gustav Drakes egendom Tisenhult.

Biografi

Redan vid denna tid började han syssla med sjukvård, i förstone hållande sig inom veterinärpraktiken. Men även den lidande mänskligheten, som i denna trakt hade långt till läkare, sökte snart hans hjälp, till en början mest för yttre skador, sår, benbrott och dylikt, vid vilkas behandling han lär ha visat stor händighet. Förtroendet växte, och man vände sig till A. även för invärtes åkommor, bland vilka han ansågs särskilt specialiserad på magsjukdomarnas område. Själv hävdade han också med eftertryck uppfattningen, att de flesta sjukdomar komma från magen. På 1850-talet inköpte A. gården Vadstorp, 1/4 mantal, i Västra Vingåker, vilken han sedermera till sin död bebodde och där han trots sin storhet alltjämt levde på enklaste bondevis. Och här idkade han under sin långa levnad en omfattande praktik bland traktens folk samt räknade även bland sitt klientel talrika patienter från när och fjärran av alla samhällsklasser.

Det torde kunna sägas, att »Vingåkersdoktorn» varit en av de mest kända och framstående representanterna för naturläkekonsten i Sverige under senaste århundradet, och säkert är, att han i folkmedvetandet hävdat rangen som den förnämste av facket på sin tid. Huruvida han i avsevärd grad hämtat sin visdom från några av de gamla läkarböcker, han ägde, torde vara ovisst, däremot ha dessa med all säkerhet lämnat stoffet till en del kvasimedicinska termer, varmed han späckade sitt tal och vilka väl i viss mån imponerat åtminstone på den enklare publiken. Större roll spelade utan tvivel hans personlighet, en viss naturlig fallenhet för kallet och ett sunt praktiskt omdöme. Härom yttrar sig en läkare, som personligen kände den märklige mannen och vårdade honom under hans sista sjukdom: »Opåtalt hade A. en utpräglad begåvning som naturläkare, som gav honom förmåga att imponera genom gott omdöme, men vad som i min tro skaffade honom största framgången, var hans suggestiva kraft. Genom den vann han med sina enkla och för oss nästan mest löjliga medel mera framgång än mången med hela farmakopéns rikedom. Jag vet ej heller, vilket annat medel kunde ha satt honom i stånd att förbättra tillståndet hos många svårt sjuka, som i åratal hos läkare genomgått kurer utan resultat. Och flera sådana fall anser jag väl konstaterade». Vid konsultationerna, då vanligen ett flertal hjälpsökande samtidigt voro samlade i stugan, förhördes patienterna undan för undan, motspänstiga alltför omständliga förklaringar nedtystades tämligen brutalt, och diagnosen ställdes tvärsäkert efter det muntliga förhöret utan vidare undersökning. Endast när det gällde yttre skador, förekom sådan i form av en flyktig palpation. Det viktigaste var medicinen, vars huvudbeståndsdel utgjordes av en dekokt på diverse droger och som tillagades i stugans kök och utportionerades i buteljer, vilka de besökande merendels själva medförde. Sedan dessa sålunda i köket påfyllts, kompletterades innehållet från ett antal småflaskor, dem gubben förvarade i ett skåp. Stundom utfärdades även recept, som vanligtvis nedskrevos på smärre papperslappar och innehöllo omväxlande svenska och förvrängda latinska benämningar på droger jämte orden »för resten som vanligt» eller »mitt vanliga». Ännu kunna sådana recept stundom anträffas cirkulerande ute i bygderna. Nedanstående, som erhållits från en person i A:s hembygd, må utgöra exempel på hans materia medica, som synes ha varit tämligen enahanda (se bild). Patienterna fingo ofta hålla till godo med barskt tilltal eller grovkornigt skämt. Där A. misstänkte vällevnad eller makliga levnadsvanor, bestraffades detta strängt, och i sådana fall ordinerades kroppsarbete, såsom vedhuggning, arbete i jorden eller dylikt. För examinerade läkare hade A. i sin hälsas dagar ett deciderat förakt: »de tro sig om allt men förstå ingenting». Själv hade han »läst i naturen, och därför kunde han, vad läkarne icke kunde, ty de förstodo icke naturen». Han hörde sannerligen ej till de anspråkslösa. — A. var en kraftig typ, välfödd och reslig, och när arbetet med de sjuka lämnade tid övrig, deltog han även i sysslorna på gården. En egendomlig mörk ansiktsfärg skall ha varit en följd av att han vid något tillfälle använt silversalter i kurativt syfte. Under en oftast sträv och karg yta säges A. ha dolt en vänsäll och gästfri natur, och många fattiga sjuka lära ha fått röna prov på hans goda hjärta. A. var även kommunalman och en ivrig jägare. Efter ett slaganfall, som drabbade honom på en gata i Norrköping, återvann han för en tid i det närmaste full hälsa jmen föll sedan i en långvarig tärande magsjukdom (troligtvis kräfta), som ändade hans liv.

Omdömena om Vingåkersdoktorn ha varit växlande, men säkert, är, att han på en tid, då läkarbristen mångenstädes i vårt land var svår, fyllt en ej oviktig uppgift och uträttat mycket gott. Även om man ej får överskatta hans verksamhet såsom underdoktor, må man göra honom den rättvisan, att han ingalunda hörde till de samvetslösa charlataners skara, som ockra på den lidande mänsklighetens dårskap och lättrogenhet. I olikhet med dessa kunde han stundom frånsäga sig fall, som han ej ansåg sig förstå, och hans läkararvoden voro, i synnerhet när det gällde mindre bemedlade, mycket anspråkslösa. Han lär ej heller ha efterlämnat någon större kvarlåtenskap.

Författare

O. T. Hult.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Skriftliga meddelanden från bl. a. A:s dotter, fru Sara Blom; levnadsteckning i Katrineholms tidn. 7 okt. 1896; Minnenas bok, utg. av Sv. dagbladet (1916).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eric Aronsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18830, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. T. Hult.), hämtad 2019-02-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18830
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eric Aronsson, urn:sbl:18830, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. T. Hult.), hämtad 2019-02-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se