Meriter

Axell, Johan Severin, f. 22 okt. 1843 i Torpshammar, Medelpad, d 1 jan. 1892 i Wiesbaden. Föräldrar: brukspatronen och grosshandlaren Karl Abraham Axell och Karolina Forssell. Studerade vid Östersunds och Sundsvalls elementarskolor samt Härnösands h. elementarläroverk; student i Uppsala 23-maj 1861; med. fil. kand. 31 jan. 1863; fil. kand. 28 maj 1867; disp. 22 maj 1869; fil. doktor 31 maj s. å. Docent i botanik vid Uppsala universitet 1869–71; företog resor till England och Frankrike för att utbilda sig till affärsman; bildade trävaruexportfirman Axell & co. i Sundsvall 1871; ledamot av kommittén för byggande av järnväg mellan Bottenhavet och Västerhavet samt styrelseledamot och verkställande direktör i Sundsvalls järnvägsaktiebolag s. å.; stadsfullmäktig i Sundsvall 1871 (tf. ordförande 4 juli–31 dec. 1888 för att assistera ordinarie ordföranden vid handläggningen av de av 1888 års brand föranledda ärendena; v. ordförande 15 juni 1889 och ordförande 15 jan. 1890); ledamot av (länets landsting fr. o. m. 1875; ledamot av riksdagens andra kammare 1876–80 och 1882 samt av dess första kammare 1886–87 och var därunder ledamot av särskilda utskottet 1882; ledamot av skatteregleringskommittén 20 juni 1879–26 nov. 1880, av läroverkskommittén 17 nov. 1882, men entledigades på egen begäran från uppdraget 25 nov. s. å., av arbetarförsäkringskommittén 3 okt. 1884–28 juli 1888 samt av kommittén angående beskattning av inkomst från avkastning av skog samt vissa andra ändringar i bevillningsför-ordningen 24 okt. 1890–1 maj 1891; deltog i stiftandet av försäkringsbolaget Norrland 1889 och tjänstgjorde sedan som ordförande i dess styrelse till sin död. RVO 1875; RNO 1886.

Gift 12 nov. 1878 med Malin Åslund, f. 6 maj 1861, dotter till v. konsuln Fredrik August Åslund i Sundsvall.

Biografi

A. synes under sin gymnasietid ha känt en stark dragning till prästens kall och började i Uppsala utbilda sig till läkare. Men hans intresse fängslades snart av naturvetenskaperna, och efter avlagd medicinsk-filosofisk examen övergick han till filosofiska fakulteten med botanik som huvudämne. Ett år efter sin filosofie kandidatexamen publicerade han uppsatsen »Om det färgade hyllets betydelse för växten» och försvarade följande år, 1869, för doktorsgraden en diger avhandling »Om anordningarna för de fanerogama växternas befruktning». Ytterst få naturforskare i Sverige ägnade vid denna tid någon tanke åt dylika frågor ur fysiologin eller, med en sedermera bruklig term, biologin, men impulsen härtill var just given genom 1860-talets många blomundersökningar, börjande med Ch. Darwins märkliga bok om orchidéernas pollinering (1862) och fortsatta av de berömda biologerna F. Hildebrand och F. Delpino m. fl. Inom den svenska litteraturen fanns under nyare tider intet annat skrivet om befruktningsanordningarna än en mindre uppsats av T. Tullberg (i Botaniska notiser 1868). A:s gradualavhandling har med rätta blivit mycket uppmärksammad och citerats av talrika författare. Han har tagit sitt ämne i vidsträckt omfattning och genomgår med stor beläsenhet all den rika litteratur, som berörde blombiologin, men går även på djupet genom kritiska resonemang, stödda på egna iakttagelser (företrädesvis inom Jämtlands och dess fjälltrakters flora) och illustrerar sina detaljundersökningar med goda avbildningar av blommor och blomdelar. Hans framställning är mycket klar, instruktiv och väckande.

Av sina omfattande ekonomiska intressen föranleddes A. att redan efter ett par år lämna den vetenskapliga banan för att fortsätta faderns affärsverksamhet i Sundsvall. Firman Axell & co., vid vars ledning hans skarpa affärsblick och stora arbetsförmåga särskilt kommo till sin rätt, utvecklades till en av de mest betydande i orten. Vid A:s död innehade den Strands ångsåg, Rosenborgs lastageplats, Gällö ångsåg, andel i Svartviks trävaruaffär samt ett flertal fartyg och fartygsandelar. Vid sidan av sin framgångsrika affärsverksamhet kom A. redan från första stund att spela en betydande roll i allmänna angelägenheter.

Då A. startade sin firma i Sundsvall, var frågan om den norrländska stambanans och den jämtländska tvärbanans sträckning föremål för de våldsammaste stridigheter mellan de rivaliserande ortsintressena. En krets av framskjutna män, inom vilken A. utövade ett väsentligt inflytande, skaffade då Sundsvall ett det starkaste argument genom att djärvt föregripa statsmakternas beslut. A. blev verkställande direktör i ett bolag, som under åren 1872–75 byggde järnvägen Sundsvall—Torpshammar, svarande mot sista sektionen av en till Sundsvall framdragen tvärbana och tillika den naturliga förbindelsen mellan denna stad och en enligt dess önskningar utlagd stambana. Då järnvägsfrågorna mognat till avgörande i riksdagen, utsågs A. att även där företräda sin stads intressen. I andra kammaren nedlade han ett energiskt arbete för den av Sundsvall förordade »Revsundslinjen», vilken ju också (1876) blev av riksdagen antagen, ett avgörande, som medförde, att staten längre fram inlöste Sundsvall—Torpshammarbanan. A:s insats i järnvägsfrågan gjorde honom med ens till en av stadens mest betydande män, och även i det följande utövade han ett djupgående inflytande på dess angelägenheter; särskilt framhålles hans insats för Sundsvalls återuppbyggande efter 1888 års brand. I riksdagen fann hemorten i honom en vaksam representant. Åt de norrländska kommunikationsfrågorna ägnade han alltjämt den största uppmärksamhet och reagerade ofta skarpt mot de ej ovanliga utslagen av okunnighet och bristande intresse i norrländska angelägenheter. Värd beaktande är särskilt hans — som alltid otacksamma — strid mot vanföreställningen, att förkortad omloppstid vid skogsbruk är liktydig med skogsförödelse; i sina betydande anföranden mot ett av vår skogslagstiftnings många palliativ, den bekanta »dimensionslagen» för Norrbotten av 1874, vars utsträckning till Västerbotten han bekämpade 1876 och 1877, stannade han ej vid den förintande kritiken utan föreslog såsom motåtgärd mot rovdrift stränga bestämmelser om återplanteringsskyldighet, en tanke, som han förgäves 1878 upptog i en då framburen motion. Dimensionslagen antogs för Västerbotten 1882.

A:s inträde i andra kammaren tillförde »intelligensen» en stridsglad kämpe mot lantmannapartiet; dess reformyrkanden på skatteväsendets område mötte han med kravet på beskattande ej blott av jordvärdet utan även av jordbrukets arbetsinkomst, dess militära reformplaner med kravet på allmän värnplikt (1878) och dess njugghet med varma inlägg särskilt för kulturanslag (anförande för anslag till ny universitetsbyggnad i Uppsala 11 apr. 1877). Men han var därför ingen anhängare av de åskådningar, som inom det andra lägret blevo tongivande. Mot »kompromissens» sammankopplande av försvars- och skattefrågorna var han en principiell motståndare, och hans åskådning i politiska och sociala ting var efter tidens förhållanden ganska radikal. Stor uppmärksamhet väckte hans inlägg i skolfrågan. Efter att till en början (1879) blott ha upptagit ett detaljönskemål om en något förbättrad ställning för naturvetenskaperna på gymnasiet, återkom han 1880 med en stor motion om undervisningsväsendets reformerande, som visserligen föll i första kammaren men blev signalen till den skolpolitiska stridens återuppblossande. A:s syfte var dubbelt, dels att genom inskränkning av språkstudiet och särskilt latinets undanskjutande till sjätte klassen bereda större utrymme för de reala ämnena, en tanke, som ju efter ett kvartssekel förverkligades, dels och kanske ej minst att i underskolan skapa en utpräglat demokratisk undervisningsanstalt, som till konfirmationsåldern skulle meddela en tillräcklig allmänt medborgerlig bildning; gymnasierna borde blott besökas av lärjungar, som förberedde sig till högre specialstudier, och en överdriven tillströmning till dem hejdas genom att undervisningen där ej blev kostnadsfri. I det fortsatta arbetet för skolreformen kom A. emellertid ej att aktivt deltaga. I mycket kände sig A. som en målsman för de med tidens rösträttsförhållanden från politiskt inflytande utestängda arbetarna; han tröttnade ej att framhålla, hurusom denna befolkningsgrupp i själva verket vida mer än jordbrukarna var skattebetungad, och han gjorde sig vid flera tillfällen till tolk för demokratiskt frireligiösa önskemål. I rösträttsfrågorna avvisade han personlighetstanken och ställde sig på intresserepresentationens grund men härledde ur den senare principen framför allt kravet på en utsträckt rösträtt för arbetarna; han var en ivrig förkämpe för begränsning av den kommunala röstskalan och anslöt sig med värme till tanken på census nedsättning till hälften vid andrakammarvalen (halvstrecket), då detta krav fr.o.m. 1879 började samla reformvännerna. Vid sidan av den principiella synpunkten fullföljde han i dessa frågor även bestämda praktiskt-politiska syften: det var hans hopp, först att det ensidiga lantmannaväldet skulle brytas genom rösträttens utsträckning, och därpå, att denna reform skulle binda segern vid den sak, som mer och mer blev medelpunkten i hans politiska intresse, frihandeln. I likhet med Sundsvalls andre framskjutne man vid denna tid, Magnus Arhusiander (se denne), företrädde A. i första rummet den norrländska exportindustrins näraliggande intresse av billiga levnads- och produktionskostnader men framstod därjämte till följd av sin överlägsna begåvning och vetenskapliga skolning som en av frihandelns talangfullaste principiella förkämpar; en god sammanfattning av hans positiva och negativa bevisföring erbjuder hans stora anförande mtot spannmålstullarna i första kammaren 3 mars 1886.

Något större politiskt inflytande utövade A. näppeligen, då han under hela sin riksdagstid befann sig i opposition mot de verkliga maktinnehavarna, lantmannapartiet och det till seger sig konsoliderande protektionistiska partiet, och i varje fall ej kom i tillfälle att medverka vid försöken att samla de besegrade radikala och liberala elementen ur de genom tullstriden upplösta gamla riksdagsgrupperna. Hans ursprungligen starka hälsa bröts i förtid, och då han i Wiesbaden sökte bot för sitt lidande, bortrycktes han av influensan, innan han fyllt femtio år. Vid hans grav erkändes från alla håll, att han »djupare än någon ingripit och kraftigare än någon gjort sina inlägg» i Sundsvalls utveckling, och lika enstämmigt röjde vittnesbörden om hans glada, vänsälla och okonstlade personlighet hans osedvanliga förmåga att vinna och bevara tillgivenhet.

Författare

C. A. M. Lindman; B. Boëthius.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om det färgade hyllöts betydelse för växten (Bot. notiser, 1868, s. 115—124). — Om anordningarna för de fanerogama växternas befruktning. Sthm 1869. 116 s. (Gradualavh., Upps.) — Om den internationella trävaruhandeln (National-ekon. fören. forhandl., 1880, D. 1, s. 46—54, 7 pl.) — Diskussionsinlägg i national-ekon. fören., riksdagsmotioner m. m. 1

Källor och litteratur

Källor: Riksdagens prot. och handl.; nekrologer i Sundsvallstidningarna; S. Almquist, Om Gunnar Wennerberg, hans tid och hans gärning (1917); R. Kjellén, Rösträttsfrågan (1915); Statens järnvägar 1856—1906, 1 (1906); A. Wide, Johan Severin Axell (Skrifter, utg. af Medelpads fornminnesförening, 7, 1912); H. Wieselgren, I gamla dagar och i våra (1900—01).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Severin Axell, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18947, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. A. M. Lindman; B. Boëthius.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18947
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Severin Axell, urn:sbl:18947, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. A. M. Lindman; B. Boëthius.), hämtad 2024-04-19.