A Oscar W Bæckström

Född:1854-06-26 – Vitaby församling, Kristianstads län
Död:1919-02-24 – Stockholms stad, Stockholms län

Skådespelare


Band 02 (1920), sida 546.

Meriter

Anders Oscar Wilhelm Baeckström, f. 26 juni 1854 i Vitaby, d 24 febr. 1919 i Stockholm. Föräldrar: fabrikören Johan Fredrik Baeckström och Karolina Nordbladh. Elev vid Jönköpings h. elementarläroverk ht. 1862–vt. 1869. Erhöll anställning på Carnegies kontor i Göteborg; provelev vid K. teatrarnas elevskola 1874; engagerad vid svenska teatern i Helsingfors (debuterade hösten 1877); erhöll anställning vid nya teatern i Stockholm .1878; anställd vid Djurgårdsteatern 1879, vid Ottilia Littmarcks sällskap i landsorten 1880, vid stora teatern i Göteborg 1881–85; engagerad vid dramatiska teatern 1885–1901 och hos Albert Ranft 1901–11, varvid han på sommaren 1901 uppträdde på Djurgårdsteatern och under följande vinter på södra teatern samt därefter på svenska teatern; gav gästroller på scener i landsorten, Finland och Danmark samt på dramatiska teatern och intima teatern från 1911. Erhöll medaljen Litteris et artibus 1895; RVO 1917.

Gift 1) 8 dec. 1888–21 juli 1891 med skådespelerskan Karolina Maria Sandell, f. 13 juli 1861, dotter till kommissarien Gustav Vilhelm Sandell (se Sandell); 2) 12 juni 1899 med Agnes Maria Janson, f. 21 juli 1868, dotter till byggmästaren Axel Gotthard Janson.

Biografi

B. var en av sin samtids utmärktaste svenska skådespelare, och på det för hans konst centrala området, karaktärskomiken och humorn, var han, åtminstone efter den med honom föga jämförbare Knut Almlöfs bortgång, oöverträffad. Det dröjde emellertid, innan hans begåvning tog ut sin rätt. I elevskolan väckte hans skånska dialekt lärarnas, särskilt Almlöfs, misstroende. Men i Berta Tammelin erhöll han en lärarinna, som bortarbetade hans dialekt och gav honom den bästa skola i den sceniska talkonsten. Som så många andra ypperliga svenska skådespelare begynte B. sin egentliga teaterbana vid svenska teatern i Helsingfors. Återbördad till fosterlandet, engagerades han först vid nya — Stjernströmska — teatern, där han togs i anspråk för skiftande uppgifter och bl. a. spelade förste älskare. Först vid dramatiska teatern, där han — efter några års göteborgssejour — fick anställning 1885 och som han tillhörde till 1901, framträdde hans talang i sin fulla egenart. B. blev här medlem i en utmärkt artistensemble, som briljerade i diktionens konst, och han fick här ofta tillfälle att utmärka sig i den franska komedin och den lättare talpjäsen. Hans första roller vid dramatiska teatern voro gamle Ekdal i »Vildanden» och Jörgen i »Ambrosius». Vid de Ranftska teatrarna, dit han sedermera övergick, utvidgades hans repertoar med många betydelsefulla klassiska och moderna roller. Under de sista åren uppträdde han i skilda repriser som gäst hos direktör G. Collijn på intima teatern i flera av sina mästerstycken. Under en turné i landsorten drabbades han av kallbrand i benet, som förorsakade hans död.

I sin konst förenade B. på ett lyckligt sätt intelligens och temperament. Han uppfattade träffsäkert de typer, han framställde, och utarbetade klart och fast deras stildrag, medan den komiska ådran gav en saftig kolorit åt figurerna. Det var emellertid utmärkande för B. att icke breda på för starkt i karaktäristiken utan iakttaga en fin måtta i de komiska poängerna. Den djupare humorns hjärtedallring märktes i några av hans mest tilltalande och av skådespelarens eget väsen färgade figurer, hos vilka löjen och tårar, munterhet och ömhet blandades. Hans eget rika gemyt kunde nästan alltid spåras i hans konst, även i framställningen av torra och osympatiska karaktärer. Den minst utvecklade sidan av hans konst var variationsförmågan. B. tillhörde den bildade skådespelarens kategori; han var väl bevandrad i den dramatiska litteraturen och hade även genom utländska resor förvärvat sig en vidsträckt konkret teaterkännedom, bl. a. i Paris och Wien. Från den sistnämnda staden medförde han sina starkaste teaterintryck; han hade här fått se Shakespeares samtliga kungadramer på Burgteatern och gripits av beundran för de stora skådespelarna A. v. Sonnenthal, J. Lewinsky och E. Hartmann. Över alla andra diktare älskade han den store britten, från vars komiska praktgalleri han gav åtminstone två minnesvärda framställningar, nämligen av Tobias Raap (Trettondagsafton) och Falstaff, en präktig och mustig tolkning, om än kanske i saknad av den rätta vidden och uppsluppenheten. Den mest bekante av B: s Molièretyper är Argan i »Den inbillningssjuke». Bland Holberg-figurer, som B. återgav, märkas i främsta rummet Per Degn i »Erasmus Montanus», Jeppe och Herman v. Bremen i »Den politiske kannstöparen». B. nådde i dessa roller långt ifrån upp till en Olaf Poulsens glansfulla burlesk, men hans utförande av dem har varit bland de bästa svenska Holbergs-framställningar, som förekommit. Bland de klassiska karaktärsfigurer, B. gestaltat, må ytterligare nämnas Kapten Puff, Sir Peter Teazle i »Skandalskolan» samt borgmästaren i »Revisorn», tre av hans dråpligaste scenskapelser. Allt eftersom Ibsens skådespel vunno insteg hos oss, var B. med i arbetet på att värdigt representera den nya människoskildringen. De viktigaste Ibsenroller, han utfört, äro pastor Stråman i »Kärlekens komedi», Daniel Hejre i »De ungas förbund», gamle Ekdal i »Vildanden», Mårten Kiil, »grävlingen», i »En folkets fiende» samt Mårtensgård i »Rosmersholm». Från Björnsonrepertoaren minns man honom särskilt som Turman i »Geografi och kärlek». Med dessa moderna figurer visade B. den kärnfulla soliditeten i sin karaktäriseringskonst. Bland hans till några hundratal uppgående roller må ytterligare framhållas Konjander i »Hittebarnet», en av de gamla herrarna i Fuldas »Ungdomsvänner», doktor Jüttner, prins-guvernören i »Gamla Heidelberg», pilgrimen Luca i »Natthärbärget», kapellpredikanten i »Ett köpmanshus i skärgården», pyromanen i »Den röda hanen», Blandinet, den godtrogne människovännen, i Labiche's och Delacour's »De små fåglarna».

Egenskaper, åt vilka det lyckades B. att ge ett förträffligt uttryck, voro godmodighet och fryntlighet å ena sidan, illmarighet och argsinthet å den andra. Hans bästa tekniska hjälpmedel var hans mimik, som med ögonens rullningar och blinkningar och munnens hopknipning nådde kostliga effekter. Hans talkonst, som förädlade åtskilliga komiska läten, var sober och distinkt. B. sade om sig själv, att han förenade den skånska flegman med den småländska livligheten, och i detta omdöme låg en god självkaraktäristik.

Författare

O. Rabenius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källa: J. Svanberg, Kungl. teatrarne under ett hälft sekel 1860—1910, 2 (19181.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
A Oscar W Bæckström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18975, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Rabenius.), hämtad 2019-10-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18975
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
A Oscar W Bæckström, urn:sbl:18975, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Rabenius.), hämtad 2019-10-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se