Gustaf (Persson) Banér

Född:1618-08-24
Död:1689-01-21

Lagman, Landshövding, Riksråd, Kavalleriofficer, Generalguvernör


Band 02 (1920), sida 692.

Meriter

12. Gustaf Banér (Persson), son till B. 8, f. 24 aug. 1618, d 21 jan. 1689. B. upphöjdes 20 nov. 1651 (jämte syskon och kusiner) i friherrligt stånd, med Gamla Karleby som friherreskap; han namnes dessutom herre till Ekenäs, Tuna, Mosstena, Årby, Farsta, Salis och Werpel. — Överste för Östgöta regemente till häst; landshövding på Gottian d 22 juni 1648—29 nov. 1650; krigsråd 6 juni 1651; riksråd före 8 dec. 1652; landshövding i Uppland 11 aug. 1654—6 mars 1657; generallöjtnant av kavalleriet 6 mars 1657 (konungens memorial för rådet); general av kavalleriet 20 febr. 1658; häradshövding över Vadsbo härad 4 febr. 1663; fältmarskalk 31 mars s. å.; lagman över Södermanland 17 dec. s. å.; generalguvernör över Skåne, Halland och Blekinge 15 sept. 1664; häradshövding över Ydre, Kinda, Bankekinds och Göstrings härad 23 juni 1665; återkallad från generalguvernörsämbetet '8 dec. 1669; förordnad att i riksmarsken K. G. Wrangels ställe föra presidiet i krigskollegium 21 sept. 1674; fick dessutom 14 nov. s. å. uppdrag att förestå försvaret vid norska gränsen.

Gift 1) 24 febr. 1642 med Brita Bielke, dotter till riksrådet och presidenten i Åbo hovrätt Nils Bielke; 2) 7 febr. 1672 med Märta Elisabet Oxenstierna, f. 1645, d 26 juli 1698, dotter till riks- och kanslirådet Gustav Oxenstierna.

Biografi

Av fältmarskalken Johan Baners brorsöner har en som krigare uppnått samma värdighet och även som ämbetsman intagit en framskjuten plats såväl i provinsförvaltningen som i krigskollegium. Denne är riks- och kanslirådet Per Baners son Gustav, som först omtalas, då han efter Gustav II Adolfs död på riddarhuset i Stockholm höll en panegyrisk oration på latin över den bortgångne konungen (mars 1633, bevarad i samtida tryck). Efter utrikes resor trädde han i krigstjänst och nådde under trettioåriga kriget överstes rang. Redan före dess slut hade han dock i juni 1648 som landshövding på Gottland inträtt på den civila tjänstemannabanan. Han kvarstod visserligen på denna post föga över två år och blev 1651—52 krigs- och riksråd, men i aug. 1654 övertog han det förnämligare landshövdingämbetet i Uppland. Karl X Gustavs danska krig kallade honom åter ut på den militära banan, sedan han på hösten 1656 varit sänd med brev från krigskollegium till konungen i Polen. Han tjänstgjorde först i Halland och Skåne: i träffningen vid Genevads bro 31 aug. anförde han högra flygelns första linje; i striden vid Kattarp 3 okt. befann han sig vid avantgardet, då detta hade sin olyckliga sammanstötning med danskarna. Under andra kriget, som han vax med om att tillstyrka, stred han i konungens egen här; vid stormningen av Köpenhamn (natten mellan 10 och 11 febr. 1659) ledde han andra attacken, vilken riktades mot Österport men likaväl som huvudangreppet blev avslagen med stor förlust för de. anfallande. Under förmyndarstyrelsen för Karl XI fick B. återvända till förvaltningsvärven. Mellan 1660 och 1664 års riksdagar har han efter riksmarsken Lars Kaggs död (nov. 1661) långa tider presiderat i krigskollegium och i rådkammaren fört dettas talan, Hans förtjänster ansågos så stora, att han kom i fråga till en post i själva regeringen: han deltog i tävlan om riksamiralstjänsten men erhöll visserligen vid votering i rådet blott fem röster mot åtta för Herman Fleming och fjorton för G. O. Stenbock. Stenbocks upphöjelse beredde honom emellertid tillfälle att efterträda denne som generalguvernör i Skåne, Halland och Blekinge, Vartill han utnämndes 15 sept. 1664. Som sådan var han tillstädes vid invigningen av Lunds universitet i jan. 1668; i samma egenskap mottog han också i Malmö 1669 års skånska kommission. Kort därpå blev hans tjänst indragen vid den revision, som hela riksstaten underkastades av riksdrotsen och hans anhängare i rådet (dec. s. å.). Det skedde närmast av sparsamhetsskäl, men dessa skäl voro dock troligen icke- de enda. Av kommissarierna i Skåne (Johan Gyllenstierna Nilsson och Klas Rålamb) framställdes åtminstone sedan en rad anmärkningar mot B:s förvaltning, som trots dennes genmäle efterlämna ett intryck av bristande fasthet och regelbundenhet, om de också icke giva tillräcklig ledning för ett avgörande omdöme. De gälla långsamhet och egenmäktiga ändringar vid exekutionen av fällda domar, avvikelser från staten och andra regler för medelförvaltningen, dyrt köp av proviant, åtskilliga friheter och fördelar, beviljade enskilda personer, m. m. B. förnekar i allmänhet icke själva saken, men försvarar sig med nödens tvång, med hänvisning till den handlingsfrihet, som en generalguvernör borde äga, eller tvärtom till gjorda förbehåll för kunglig stadfästelse osv. En dansk forskare (Fabricius) har också framställt fältmarskalken som en välvillig men slapp styresman och påpekat hans gång efter annan upprepade frånvaro från sitt guvernement (enligt brev och koncept omkring tre till fyra månader såväl 1665 som 1666 och 1667). Åtskilliga memorial och överläggningar i rådsregeringen vittna dock, att B. under sina Stockholmsvistelser icke förlorade de skånska förhållandena ur sikte. På hans hemställan genomdrevs efter åtskilliga tvister och trots Gustav Bondes motstånd en nedsättning i den s. k. terminsskatten i Skåne, som sattes i verket av B. 1668, och över huvud synes denne i rådet nitisk för lättande av tyngande bördor och rättande av förekommande missbruk. Häri stämde hans strävan med M. G. De la Gardies politik, och generalguvernementets indragning gav B. ytterligare ett drivande skäl att i 1670 års strider troget hålla sig till kanslerns parti. Upprepade försök att återfå guvernörskapet kröntes dock av ingen framgång. Slaget träffade fältmarskalken så mycket hårdare, som hans ekonomiska ställning var synnerligen svag; den undergrävdes genom en process med kusinen Gustav Adam Baner, varefter han slutligen fullständigt ruinerades genom reduktionen och förmyndarräfsten. Förmyndarregeringen hade dock i mars 1661 beviljat B. som en skänk den för denna tid stora summan av 24,000 rdr eller 36,000 dir smt — en gåva, som bekämpades av riksskattmästaren och som vid räfsten tjugu år senare återkrävdes från mottagaren med tillägg av 6 % ränta. Den ägde dock stöd av Karl X Gustavs föredöme, i det denne givit B. gods i Polen och sedan i Skåne, som denne åter mist — något, som visserligen enligt vedertagna regler icke gav giltigt anspråk på vederlag. Under sina sista år skall den gamle fältmarskalken hava levat av det underhåll, som han mottog av sin andra hustrus moder, Maria Sofia De la Gardie. Han synes emellertid hava burit alla sina svårigheter med värdighet och blev ännu under Karl XI :s egen styrelse brukad som ledare av krigskollegiets arbete. 1682 måste dock B. jämte sju av de andra rådsherrarna begära sitt avsked från rådsämbetet, som de också erhöllo på kända villkor.

Författare

G. WlTTROCK.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckt skrift: Sermo panegyricus, qvo laudum de hoc seculo propnå virtute, serenissimi.. . Svecorum... regis,... Dni Gustavi II. Magni, reh-gionis defensoris devotissimi & libertatis adsertoris justissimi, partarum me-moriam.. . Stockholmias in nobilitatis collegio a. d. 3. martij anni 1633 debitus celebrabat Gustavus Banerius. Sthm 1633. 4: o 18 bl.

Källor och litteratur

Källor: Biographica och B:s skrivelser till K. M:t, RA, samt B:s koncept landsarkivet i Lund; J. L. Carlbom, Carl X Gustafs polska krig 1655 —1657 (1905); dens., Karl X Gustav. Från Weichseln till Bält 1657. Tåget öfver Bält och freden i Roskilde 1658 (1910); F. F. Carlson, Sveriges historia under kon. af pfälziska huset, 1—3 (1855—74); A. Cronholm, Skånes polit. historia, 2 (1851); K. Fabricius, Skaanes övergång fra Danmark til Sverige, 2 (1906); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 16 (1850); dens., Handl. rör. Sverges historia, 1—2 (1836); A. Stille, Fälttåget i Skåne och Halland 1657 (Hist. tidskr. för Skåneland, 1904); O V. A. Tham, Bidrag till sv. riksdagarnes och regeringsformernas historia, 1—2 (1845 —48); G. Wittrock, Karl XI: s förmyndares finanspolitik 1661—1667, 1668—



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf (Persson) Banér, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/19037, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. WlTTROCK.), hämtad 2019-06-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:19037
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf (Persson) Banér, urn:sbl:19037, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. WlTTROCK.), hämtad 2019-06-27.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se